Att hitta likasinnade och sånt

Drabbades av en igen ihärdig flunssa i Vasa den 25:e, men det blev en legendariskt rolig kväll ändå. Och nu sitter jag i Borgå och väntar på nyåret. Sjuk, vitlöksosande och fördjupad i Patti Smiths fängslande bok. Inte finns det så mycket mer att konstatera. Den där boken får mig att villa vakna, göra något av min situation, på riktigt. Patti beskriver hur dom under gråa, dimmiga dagar satt i flera timmar och ritade med färgpennor i djup koncentration. Jag saknar det där, att vara totalt uppslukad av nånting. Nuförtiden finns det alltid något som distraherar en, något man tror sig villa kolla på nätet, oftast på nätet. Som om det skulle ha hänt nåt jävla skit på Facebook, till exempel. Jag tror fan Facebook kan vara vår tids största kreativitetsdödare. Pattis beskrivningar av hur hon åkte med metron från ändstation till ändstation under en period då hon var hemlös, får mig att fundera på hur jag åkte av och an i Münchens metro i exakt samma ålder som hon, fast min situation ju var helt annorlunda; jag var absolut inte hemlös, jag bara ljög att jag gick på kurs fast jag egentligen bara åkte, vandrade omkring i stan. Men jag minns den där känslan av tidlöshet, av att man hela tiden var på fel plats men ändå kunde vara i nuet, av att man hela tiden kunde hitta spännande saker, om inte annat så med hjälp av kameran. Minns hur jag förde mina rullar till de billiga småbutikerna att framkallas, några få D-mark kostade det per rulle, ut kom små fantastiska bilder. Nu kommer det här att låta så fånigt nostalgiskt, men jag var så jävla påhittig då, så förbannat uppslukad av världen med dess små lustigheter och detaljer. En ensam station med ett lustigt namn, en byggnad med konstig design, en ostsmörgås och en apfelschorle räckte för att jag kunde roa mig länge. Jag kunde få fyra timmar på en bänk att gå utan problem. Jag brukade köpa en kaffe på Burger King och sen vända det där pappret man fick på brickan åt andra hållet och sen bara skriva för allt vad pennan höll, om mänskor jag såg, om allting jag upplevde, allt som föll en in. Och jag var aldrig nånsin uttråkad, eller suktade efter erkännelse, eller nånting som helst. Facebook fanns inte, bara jag och nuet. Jag längtade så klart efter likasinnade och trodde på den tiden att dom fanns, det var ju egentligen om nån sån där ömsesidig kärlek jag svamlade, men inte hittade jag samhörighet nånstans. Brukade ibland gå dit under broarna där punkarna hängde, men kände mig aldrig hemma där och gick fort bort. Gick också till Isar-stränderna där hippiena hängde men inte heller där hittade jag nån att hänga med. Inte heller i Englischer Garten bland turisterna, inte i Kunstpark Ost, inte nånstans. Så jag satt oftast för mig själv vid flodstranden eller i nån park eller på nån bänk och väntade på att nån skulle hitta mig. Ibland hände det faktiskt.

Den kanske mest lärorika insikten jag fick långt senare var att man just inte nånsin HITTAR likasinnade på det där sättet som jag trodde mig att man kunde hitta dom (vad nu sen "likasinnade" är - har förresten en känsla av att jag har skrivit om exakt det här förut). När jag var i 20-årsåldern trodde jag att jag hörde till nån slags klan av mänskor som alla tänkte lika och att min uppgift helt enkelt var att hitta dessa mänskor. Jag trodde så klart att de här mänskorna hörde till hippiena, eller då möjligtvis punkarna eller nån annan alternativ folkgrupp, eftersom jag inte för mitt liv kunde tro att jag hörde till de "vanliga" mänskorna. Nu har jag insett att 1) de mest dåraktiga, intressanta och obskyra mänskoexemplaren finns bland de till synes vanliga mänskorna, och att 2) man själv måste skapa det umgänge man vill ha, det är med andra ord inte upp till andra att så att säga tillfredsställa ens egna behov. Och om man inte visar vad man vill ha, vad man behöver och hur man vill leva, hur ska nån annan då kunna möta en i det man vill ha?

Sen roar det mig också nuförtiden att tänka på att jag spenderade en stor del av min uppvaknande ungdom i kanske den mest konservativa omgivningen i Europa, fucking München! Tänk om jag hade varit i typ San Francisco eller Toronto istället? Kanske saker skulle ha blivit helt annorlunda om jag inte skulle ha spenderat mina ensamma metrofärder tillsammans med luggslitna Lederhose-gubbar som muttrade och hötte med nävarna.

Kanhända säger jag det med jämna mellanrum, men man måste ju herrigud rycka upp sig nåt tag för att nånting ska bli till någo. Det är så längesen jag har varit uppslukad av nånting sådär att tid och rum har glömts bort. Jag skyller på internet, att det är det som distraherar en. Frågar mig, att hade Patti varit en nätaddikt som jag om internet hade funnits år 1968? Det känns som att nuförtiden har man inte gjort någonting, förrän man har vält ut det på Facebook och fiskat minst 10 likes. Kreativiteten är borta, men viljan att göra nånting otvunget finns. Mitt nyårslöfte blir att rycka mig ut ur den här spelkoman och traggandet och nostalgiserandet.