Om det är något jag är ganska rejält trött på, så är det det här tramset om "högkänslig personlighet" som det skrivs om i den här kvasivetenskapliga mumbojumbo-artikeln.
Det är möjligt att det existerar personer som är lite känsligare för yttre intryck än andra, men när man skriver om dem på det här viset, kan man vara 100% säker på att ALLA som känner sig lite sökande och lite osäker på tillvaron sådär, uppfattar sig som "en av de 20% av befolkningen som har ett känsligare nervsystem".
Jag upprör mig speciellt på formuleringar som denna:
"Vi högkänsliga tar in så mycket intryck att vi kan koppla ihop till synes olika saker, vilket gör oss kreativa och fulla av idéer. "
Jag menar kom igen; hur många kan inte koppla ihop olika saker, vara kreativa och fulla av idéer? ALLA som lite lossar arslet från soffhörnan kan ju ha en kreativ dag och inte behöver man vara nåt "orkidébarn som måste få rätt näring och ljus" för den sakens skull.
Samma gäller sådana här påståenden:
"Vi har ett stort behov av att dra oss undan – att vila från allt, smälta intrycken och hinna tänka efter. Vi är alltså sällan rappa i käften, men får vi tänka en stund har vi ofta bra saker att säga. Vi har svårt för ytliga konversationer och uppskattar mer djupa samtal, vilka vi snabbt kan gå in i om vi hittar rätt person."
Har man inte hört den visan förut; om folk som anser sig vara speciella för att de vill tänka efter lite och inte uppfattar sig själva som "rappa i käften"? Och vad är "bra saker att säga"? Jag visste inte att det var viktigt att säga bra saker, men tydligen är det viktigt för dessa högkänsliga spröt-varelser att göra en hierarkisk uppdelning av bra och mindre bra saker att säga (vikten av att vara cool, ni vet).
Och så det här med att de har "svårt för ytliga konversationer och uppskattar mer djupa samtal". Jag menar SUCK. Det här tyder ju också på att de här ytterst högkänsliga (aaah!) personerna också uppfattar sig vara litet mer utöver vi andra dravlare, som bara pratar YTLIGHETER (fy fan!) hela dagarna.
"Eftersom högkänsliga känner av och registrerar detaljer i så hög utsträckning, har vi god intuition och kan ofta förutse vad som ska hända; till exempel när ett bråk är på gång."
Ja, men OJ så unikt.
"En knuff eller ett hårt ord kan påverka oss starkt, för vi tar åt oss mycket av sådant som andra tycker är bagateller, vi har svårt att släppa saker och kan grubbla länge."
Det kan jag förstå, så självcentrerade som ni är.
Läs såna här artiklar med en rejäl drös salt. Sluta psykologisera, jag blir så trött.
6 comments:
håhå :) Har också sett dylika skriverier flimra förbi. Jag tänker genast på Karin Johannissons bok Melankoliska rum där hon går igenom och historicerar olika begrepp om sorgsenhet och melankoli. Hon skriver bl.a. om att hyperkänslighet var sånt som överklassmän gärna skulle vara under en viss tid (1700-talet), bara då var man riktig konstnär. Det jag tyckte mig få ut av boken är att synen på melankoli säger en hel del om en tid. Så frågan blir med det de där ytterst känsliga personligheterna: vad säger det om vårt samhälle? Hemsk låter det onekligen.
Ytterst intressant! Just det, vad säger såna här definitioner av högkänsliga personligheter om vårt samhälle? Det är i den ändan man borde gräva.
läste boken "tyst - de introvertas plats i samhället" som delvis handlade om det här, eftersom introverta visst också var högkänsliga. den här elaine aron tycks ha drivit det till sin spets och gjort det nästan lite kult-aktigt (här är vi tillsammans överkänsliga), men annars fanns där många bra poänger i boken "tyst" som ger vårt hastigt amerikaniserande samhälle många välförtjänta sparkar i rumpan. t.ex. just om hur det inte alls faller sig naturligt för alla att kallprata klatschigt med bossen samma dag som man får höra att man ska få sparken.
alltså den bra poängen var att det finns hemskt bra forskning i att det faktiskt a. finns mänskor som det faller sig väldigt naturligt för att kallprata med bossen på lunchen mitt i samarbetsförhandlingen och b. mänskor som bara har jävligt svårt att fixa sånt. inte att de bara måste "rycka upp sig" och "ha lite go-anda för teamets skull".
sånt är inte helt dumt att lyfta fram medicinsk forskning om i våra dagar.
men jo, det lät sen som att den här elaine förde det ut i flummighetens ödemarker.
jo, det stämmer att sån där högkänslighet ibland går hand i hand med att vara introvert.
men hmm, jag ställer mig nog lite skeptisk till sånhäna definitioner av personlighetstyper som intro- eller extroverta - tror helt enkelt att människan är sjukt anpassbar och det beror nu var man har vuxit upp och vad man har haft för erfarenheter hur man nu sen börjar bete sig bland folk.
nog finns det ju en poäng i att det i vårt samhälle förväntas av alla och en var att vara så jäkla rappa, snabba i käften, sociala & hurtiga o sånt. det är klart att det finns sådana som inte alls känner sig bekväma med det, o deras röster bör bli hörda, naturligtvis.
men alltså om jag tror att det finns två mänskotyper som är antingen intro- eller extrovert - det får man nog ännu övertyga mig om.
forskningen om överkänsliga handla inte så mycket om "personlighet" som forskning kring nervsystemet. man har (kommer inte ihåg namnen, fanns i boken tyst, rekommenderar, skriven av en jurist, inte en kultledare) undersökt enda från spädbarn upp till vuxna med test som inte har gjorts på nivån "kryssa i en ruta över hur känslig du känner dig" utan med hjälp av övningar som spädbarnen inte kan påverka med viljan, genom att iaktta barnen i laboratorieförhållanden, hur dom t.ex. växelverkar med främmande mänskor, och genom att mäta vuxna mänskors hjärnaktivitet (med magnetröntgen) i hjärnans känslocentran när de ser bilder som torde väcka starka känslor. också genom att mäta hudens förmåga att leda elektricitet (alltså hur mycket man börjar svettas) etc.
och alltså visat att de här personlighetsdragen korrelerar från spädbarn till vuxen ålder och dessutom med vissa genetiska variationer. alltså att vi föds med nervsystem som reagerar olika starkt på stimuli, och vissa då med extremt känsliga nervsystem.
och man har också visat att just den här högre känsligheten ger starkare benägenhet att vara introvert, dvs. vantrivas i vissa sociala situationer då man förväntas klara av en massa stimuli på en gång utan att bli råddig och tafatt.
tycker det är intressant eftersom det kan vara väldigt bra för mänskor som har sociala fobier t.ex. att veta att de inte bara borde rycka upp sig, utan att de faktiskt kan ha fötts med mycket högre tröskel än andra. och också då borde ha rätt att få vara lite mer för sig själv t.ex. i arbetslivet.
Nåjo, givetvis finns det olika känsliga nervsystem, o nä - inte ska man heller säga att "ryck upp dig" åt nån som har nån form av social fobi. Man ska bara akta sig för att börja diagnostisera sig själv och sen använda det som en ursäkt - ungefär som den här trenden med att alla ska vara bipolära nuförtiden.
Post a Comment