Jag har lagat stora rubriker hit

för att det är kiva. Och för att jag typ hellre skriker än skriver något eftertänkt just nu.
Vi var ute i helgen. Det var skoj. Jag såg en vacker kvinna i såna där Oscar Wilde- eller Edgar Allan Poe-glasögon, inte för att jag vet om nån av dom hade glasögon, men om dom hade så kan man ju föreställa sig vilken typ glasögon de skulle ha. Blev ju nästan lite bestört av sådan stil och smak på en människa och sa åt henne att hon är det vackraste jag hade sett. Hon verkade inte imponerad. Och det var nog bara fylleslaget. Med ens kände jag mig som den där ena gången i Hesa då jag skulle stöta på en töntig teaterstuderande och gjorde en sån fåntratt av mig själv så det är rätt pinsamt att tänka på det idag ännu.
Vi smakade på Weissbier och hade whiskysmakning innan på lördag och jag hade inte gissat en enda whisky rätt med ögonen fast. Men Weissbieren var god. Nu får det vara nog med Weissbier ett tag.
Nu håller jag på med diskurskapitlet. Det är för jävligt, vad mer kan man säga. Skrev åt professorn att han gärna får kritisera min text nästa vecka. Han svarade att "ska jag kritisera? Jag hade nog tänkt mig att handleda." Jag svarade att det nog blir bättre om han kritiserar.
Det är en pina för mänskligheten att humanister som jag ska leka analytiker. En nyhetstext är ingen sensationell nyupptäckt vätska, ändå ska jag laborera med den som om orden i sig kunde visa på något helt nytt som gått alla förbi. Strunt.