"Alla ska ha rätt till att köpa hårspray varje månad"

Det har varit ett jäkla rabalder kring Mathias som skrev om sin livssituation som fattig. Enligt Mathias själv, är det främst folk som själva lever i nån form av fattigdom som har varit mest kritiska till hans verk, vilket nu inte är så konstigt. Den allmänna åsikten tycks vara antingen att fattiga inte ska fjäska uppåt genom att skriva böcker, eller så har de ställt sig skeptiska till att skribenten bor i en 1000 euros trea med bastu.
Jag har inga åsikter om varken boken (eftersom jag ännu inte har läst den) eller Mathias boendeformer, tycker nu överlag bara att det är bra att det skrivs om fattigdom, ur vilket perspektiv och i vilka ordalag kan man nu sen debattera. Folk som inte själva lever i fattigdom kan ju läsa den där boken i ett slags emotionellt "vilken tur att det där inte är jag"-rus. De som själva är fattiga har ju sen råd att vara kritiska till vad som sägs om deras situation. Jag vill nu bara understryka att fattigdom inte upplevs likadant av alla; det är inte så att bara för att man inte har pengar, så är man miserabel och olycklig. Faktiskt. Det som få verkar tala om, är att fattiga, dvs lågkonsumenter, egentligen är samhällets hjältar ju, nånting alla borde sträva till! Istället för att förespråka ett "fattigt" levnadssätt, verkar folk vara upptagna med att antingen ta sig därifrån eller att tycka synd om dom som är där. Det är det där "alla ska ha rätt till att köpa hårspray varje månad"-resonemanget som jag inte begriper mig på.

Om man nu vill säga något om fattigdom, så tror jag att det främst behövs en grundläggande attitydförändring. Till exempel är begagnade leksaker eller kläder inte något att skämmas för, däremot är det coolt som fan. Att man konsumerar mindre än genomsnittet är också beundransvärt, inte skamligt; det är något att ta exempel från. Om du inte har råd att gå på bio, skäms inte; säg att vafan ska du på bio för, det där kan man ju streama från nätet. Har du inte råd att gå på krog, skit i krogen och ordna bättre fest hemma.
Jag älskade walopääs kommentar här för nån tid sen, då hennes barn förtjust utbrast "E det från roskisen?!" då hon kom hem med någo bakverk. En annan berättade att hen som barn inte hade råd att ge nya leksaker åt sina kompisar till födelsedagspresent, istället fick hen ge sina egna begagnade leksaker - något som trots det inte upplevdes som pinsamt. Istället hade hen dunkat kompisen i sidan, sagt "kolla in den där!" (Att kompisen sen inte tyckte att presenten var nåt värt att ha bara för att den inte kom i en skinande ny förpackning, är KOMPISENS fel, inte någon annans).
Sånt där liksom! "Västerländsk levnadsstandard" - vafan är det att sträva efter? Sluta fjanta er.

Ännu ett konkret exempel från mitt eget liv. I skrivande stund fick jag just ett mail från ostohyvitys: "Mitä isälle lahjaksi?" var rubriken. Det allmänna antaget skulle väl vara att man som fattig här skulle sucka djupt och tänka stackars mig som inte har råd att köpa nåt åt pappa till farsdagen. Istället blir jag inte miserabel över att det är farsdag och att jag inte har råd att köpa strumpor åt pappa (och även om jag skulle ha råd skulle jag inte köpa, det är ju det som är poängen, muahhahahha). Däremot är jag skitnöjd över att jag inte understöder farsdagskommersen och istället typ skriver ett snällt sms eller vem vet, skickar ett kort.
Borde man starta en "Fingret åt hög levnardsstandard som norm"-skola?