Såg på Dokumenttiprojekti: Tubettajat igår, en dokumentär om ensamma finska män som "tubettar", dvs filmar sina egna liv och postar dom på Youtube. Dessa karlar (var är kvinnorna?) och filmer berörde mig; speciellt den där nästan geniala tanken bakom vissa skakiga bilder av en kyrka, medan berättaren förklarar att "kaveri ei tullut". Det blir så in på livet äkta, så omanipulerat, rått. Fascineras bara av såna här totalt avskalade och opretentiösa livsskildningar, dessa män är ju mestadels ganska sorgliga men en av de här karlarna är en riktigt driftig typ, spenderar fredagskvällarna genom att dra "Pasiradio" och dricka sig full. Han visar sig vara en utmärkt pianist också, drar Stormskärsmaja på ett gammalt välklingande piano, bästa versionen jag nånsin har hört... Och han bor i ett totalkaos av sladdar, VHS-kasetter, monitorer och skräp. Det är något skrämmade i det där; jag ser mig själv i det där kaoset. Jag är rädd för att det ska gå precis på samma sätt för mig; att jag till sist bor i en enda röra, drar upp små "farleder" mellan skräphögarna, drar känslofyllda versioner av Für Elise på piano, håller min egen fylleradio på fredagskvällarna och lever på roskismat.
Vad vet man.
No comments:
Post a Comment