Spel och välmående

Kvällen innan slocknade jag, kvällen igår spelade jag Lotro. Det var rätt så fantastiskt. Träffade nån typ som hette Schl-nånting och vi questade tillsammans i någon timme. Hon frågade grejer på tyska, bland annat nåt om FTP-servrar och live-chat, jag förstod att man tydligen kan koppla upp sig så att man kan sitta med nåt headsätt och snarvla medan man spelar; det där är gränsen till när det går överiks för mig. Det är redan helt tillräckligt mycket action och hänsynstagande när man questar tillsammans med någon annan. Emellanåt måste man artigt meddela att "nu far jag hitåt", eller "jag behöver ännu en yxa därifrån" för att inte allting ska bli ett enda planlöst kringspringande. Spel är en involverande, totalt onödig, banal, liten sysselsättningslåda. Lika mycket nöje och konstgjord meningsfullhet som spelandet ger mig, önskar jag att jag hade satt mig ner och gjort något vettigare istället. Samtidigt accepterar jag nog att det är sådan här jag är nuförtiden. Huvudsaken nuförtiden är liksom att göra så lite skada som möjligt. Köpa så lite som möjligt, göra så lite som möjligt, typ. Och samtidigt tänka på sitt eget välmående. Att spela är väl en form av upprätthållande av sitt välmående (i längden vet jag inte, men för stunden; aye). Också i spelet värnar jag om vad jag tycker att är roligt, dvs rida lite på sidan om ibland, ta tid på sig, odla jordgubbar, smida järn, samla skinn, för sig själv. Spela är inte för mig att samla ihop ett stort gäng och sen springa omkring med klubbor och idka massutrotning av olika fiendesällskap. Att questa tillsammans med nån okänd mänska en stund är okej, men i längden tröttsamt. Men det känns ju bra när man kan hjälpa nån med sina fantastiska healing powers.
Okej nu ska jag sluta, jag har ju en gradu här, hehe.