Vad man ska bli

Diibadaaba. Min pöjk o jag går i konstiga tankar. Det är det här livet; hur verkar det liksom vara så självklart för alla andra vad dom gör och vad dom håller på med? Eller så är det bara en illusion, att det är självklart alltså. För oss innebär vartannat år oftast nån slags ny grej, nåt nytt man håller på med, nåt annat man provar på. Under fem år har jag varit skolgångsbiträde, fotograf, lärare, illustratör, studerande, musiker, lägerledare, guide, museibiträde, skribent och säkert mycket jag har glömt. Min sambo har varit arbetslös, sjuk, städare, vårdare, musiker, skribent, föreläsare, bokcirkel-dragare och vem vet vad annat. Det kan ju låta som ett omväxlande och spännande liv. Men det är ju samtidigt så jäkla besvärligt, när det mesta man gör faktiskt inte hämtar pengar överhuvudtaget. Musiken gör det i varje fall inte. Man måste hitta nåt av levebröd att göra vid sidan om. Ingen av oss vet riktigt vad. Jag spekulerade över att jag nog skulle kunna tänka mig nån form av heltidsjobb om jag bara har råd med att skicka hunden till dagis (hahaha). Problemet är att jag ju har så grymt svårt att föreställa mig trivas på nån sån där arbetsplats.