Att åka 120 km/h i plåtlåda

Det är faktiskt få saker som verkligen gör mig rädd eller framkallar ångest hos mig. Jag har tänkt att jag vill berätta om en av dessa få saker här, och tänkte göra det nu: jag är nämligen rädd för att köra bil. Det kan väl låta hur tokigt som helst, bilar kör ju alla hela tiden, men jag vet inte varför det här med bilkörning får mig att ha alla sinnen på helspänn och vara i konstant beredskap på att "nu kan det gå åt helvete." Jag har aldrig egentligen varit med om nån större bilolycka, så jag vet heller inte vad det är som har triggat detta. Kanske är det en retroaktiv rädsla som kommit pga alla idiotiska bilfärder jag har varit med om på andra kontinenter, med totalt dåraktiga chaufförer. Jag har åkt på så osäkra vägar med stup vid sidorna, sett bränder och korsat broar som nätt och jämt hållit ihop, och jag var aldrig rädd då, eller kanske var jag egentligen så jävla rädd att jag inte ens vågade vara rädd: jag bara bet ihop för att jag visste att jag ingenting kunde göra och för att jag annars typ skulle dö av rädsla.
Jag har faktiskt också varit i en ganska odramatisk kedjekrock på autobahn. Men då det hände, satt jag också spänd som en gitarrsträng och stirrade på vägen, så jag såg när situationen kom, jag såg att det inte fanns tid att bromsa, jag såg att nu kör vi in i bilen framför och jag hann ta spjärn innan smällen kom. Alla andra (utom chauffören, tror jag) sov, ramlade och slog huvudena och allt vad det var.

Hur som helst, så när det nu händer att jag ska köra vårt fordon, som vi kallar Harald (en grön paketbil från 1996) så är jag ett nervvrak. Jag är så nervös inför körandet, att jag knappt kan tänka på annat flera dagar innan avresedatum. I måndags när vi åkte frå Nötö, inget undantag. Jag hade dessutom slagit dank hela dagen, sovit och försökt ta det lugnt (allt med tanke på körandet) så hela avresan blev ett sjuhelvetes stressmoment med m/s Eivor som far om en halvtimme och saker som inte var packade och skit.
Biljäveln stod parkerad i ett par buskar. Det fanns två vägar ut därifrån, varav den ena begav sig över berg och den andra genom smala portar. Det var ju Nötö, och ön är INTE gjord för biltrafik.
När jag försökte köra ut genom den smala porten, fick jag inte rätt vinkel på bilaskrället, vilket resulterade i att jag började skrikgråta allt vad jag orkade (okej, jag grät inte - men jag ÖNSKADE att jag hade gjort det) allt medan jag förebrående stirrade på J, som mestadels skrattade åt mig. Det var inget elakt skratt och jag är säker på att det på nåt plan hade nåt slags avväpnande effekt på mig, men i alla fall. Jag kan inte hantera det där med att det inte går som jag vill i bil.
När jag skulle köra ut den andra vägen över berget, började jag så klart och sladda och kom ingen vart, hamnade backa och åka fram och tillbaka ett par gånger, vilket resulterade i ytterligare avgrundsvrål och skrik så höga att Milis instinkt var att i blotta förskräckelsen dra till skogs. Slutligen lyckades jag ändå navigera ut biljätten över berg och stenar så den nådde den löjligt smala vägen som leder ner till hamnen och så - var det dags att mentalt ta itu med uppgiften "snart ska jag köra uppå m/s Eivor."
Eftersom jag nyligen hade haft en itkupotkurajvare i bil, så ansåg jag inte mig vara psykiskt stabil nog att köra bil oppå satans smal båtramp, så jag ringde till besättningen och undrade om det fanns nån där som kunde tänka sig att hjälpa en stackars mej att köra paketbil på Eivor. Nej, det fanns det inte, eftersom det blir problem med ansvar och sånt "om nånting händer". Detta gjorde ju mig, om möjligt, än mer uppskakad.
Sen följde nån halvtimma fantastisk kvällsol och hamnhäng. Jag kunde knappt prata eller fokusera på nånting överhuvudtaget innan jag såg Eivorfanskapet torna upp sig mot horisonten. Och det var ett faktum: jag var tvungen att köra.

Det är ett helvete att köra bil oppå Eivor för att
1. det finns en massa andra människor omkring en som stirrar och undrar hur det ska gå och
2. jag måste följa anvisningar av främmande människor och
3. jag fortfarande inte riktigt har koll på ratten eller vilket håll som är vilket eller hur mycket den giganormösa biljäveln egentligen svänger i förhållande till rattvinkeln.

Och det är inte det, att det nån gång skulle ha gått nästan fel eller nåt sånt. Det är bara ytterst obehagligt. Lika obehagligt som det sen var att köra i full fart på en kolsvart motorväg. Var ligger logiken i det - att det är meningen att man ska blaffa fram i 120 km/h på en väg där man knappt ser ett skit och på vilken ett 500 kg:s djur när som helst kan få för sig att ställa sig rätt på körbanan? Faktum är ju, att det är så mycket farligare att köra bil än att exempelvis åka i flygplan, och den sanningen har jag minsann tagit till mig. Så till J:s förtret körde jag kring 80 på motorvägen hela vägen hem. Det tog sin tid, men jag kan inte annat. Så fort nån körde om mig, gasade jag på och körde "i kölvattnet", dvs i ljusbadet som den andra bilen förde med sig varpå jag ett par hundra meter kunde vara mer säker på att någon älg inte stod i vägen.

Så det om bilar, och jag med mitt arma körkort.

Hemma i normalheten

Jaha, så kom ledigheten och cafét stängde, jag körde genom nattfinland ända till Borgå och knappt hade vi kommit ur bilen innan SJUKAN kom. J blev väl ännu mer sjukare än jag, men nog är jag allt ynklig ändå. Det känns som ett sånt typiskt scenario, att man efter en sån där megaprestation naturligtvis tar och blir sjuk. Nå inte undra på: dagen innan vi åkte var vi bjudna till Carita på kaka och bulla. Det var nog en konstig tillställning, så klart jättefin, men konstig. Carita var också sjuk, och hon fullkomligt trugade kaka åt oss, det fanns ingen chans att säga nej. J stackarn åt fast han har laktosintolerans, så hans mage var ju därefter sen. Han kved och sprang mellan dass och säng hela resten av kvällen. Så såg vi på fotografier av hur Kekkonen hade suttit i den gungstol som fortfarande stod och beprydde hennes gigantiska vardagsrum. Jodå, Kekkonen har varit på Nötö. Pojkarna lär ha städat koskit från vägarna flera dagar innan anländandet. Så Kekkonen slapp stiga i koskit.
Nu har jag mitt namn i samma gästbok som Kekkonen. Alltid något.
Och nu är vi på Vessö. Vi kan inte åka hem till Åbo, eftersom lägenheten är uthyrd till slutet av månaden. Jag befarar att Mili har skabb: den kliar sig något kolossalt om nätterna. Det kan väl har smittat från alla dessa möten med mårdhundar den har haft i sommar.
Annars ser vi på OS med pappsen. Alltid en hit. Pappsen är lagom involverad i OS, sådär passligt involverad så man kan sitta med en konjak och kommentera sportsmännens prestationer. Tyvärr kommer alla intressanta lopp och finaler halvtre på natten. Pappsen stiger upp även till dessa, men så långt går jag inte.
DET ÄR SÅ KONSTIGT ATT VARA HEMMA I NORMALHETEN, i en realitet där skolorna nånstans har börjat och man kan gå till butiken och göra ungefär vad man vill. Medan världen brinner och folk spelar Pokemon. Får inte nån rätsida på nånting nu, men det behöver jag inte heller.

Tisdag nionde augusti

På cafét inte en menischa. Det känns underligt det här, att ha jobbat hårt och varje dag i ett streck sedan midsommaren, att det sedan ska löpa ut i ett sånt här stillestånd. Allt ter sig som nån föråldrad teaterpjäs som man rutinmässigt spelar upp: man sätter fram kakor, laddar kaffekokaren, J gräddar pajer och moppar golv och radion står påknäppt men ingenting händer. Man känner sig litet som en åldring som på ålderdomshemmet spelar upp sin sorgliga människoföreställning, radar upp wc-papper i prydliga rader, frågar samma saker opp o ner, vandrar virrigt omkring och går och tvättar händerna fast man inte behöver det. Det måste vara såhär det känns att ha ett misslyckat företag. Till all tur har vi redan haft vår lycka.
I natt var det storm och gården såg ut därefter. Ett bord hade blåst omkull och parasollerna låg oppslagna lite här och där. Det såg festligt ut, till all tur hade ingenting gått sönder. Imorgon nalkas blomkålssoppa och lite program, men idag. Den här dagen är ett skämt.

Den slutliga virrigheten

Voj ödeshög (det finns en sån stad i Sverige). Efter augustimånads intrång har jag bara haft sån leidon. Ni har hört det förr, jag vet det: alla har hört detta om mej och min leidon förut, men det gör den inte desto mindre. Det var detta, att juli var en sån kämpeinsats, ett sånt hålligång och en sån adrenalinrusch utan like, så augusti sedan kom med platt fall och man märkte liksom hur trött man var. Man föll lite ihop, så att säga. Nu, när det bara är en vecka kvar, har jag så svårt att hålla ihop kjolfållarna och få saker gjorda. I natt glömde jag mjölken o kaffegrädden ute i rumstemperatur, jag minns ingenting av vad nån beställer, jag suckar när jag ser nån rulta upp över trädgårdsplanen, nån som är på väg hit upp och som man får presentera kakor för för sjuttioelfte gången. "se on mustikkamarja- ei kun vadelma-mustikkapiirakka, ei kun marenki-vadelma-mustikka semmonen piirakka". Hela sommaren har jag för övrigt blandat ihop folk som om de vore sockor med olika rand-mönster. Jag tycker alla ser exakt likadana ut: alla är de blonda eller mörka med glasögon eller utan, klädstilarna avviker sällan och alla ska de ha ungefär samma saker också. Det är bara ett par enstaka kråkor som skiljer sig ur mängden.
Igår blev jag så förvånad när en av våra "stamkunder" kom och hämtade sina vykort som hon har sålt här under sommaren. "Jaså, var det DU som kom med korten?" hade jag lust att utbrista, men fick ju hålla god min. Då hade hon alltså i början av sommaren kommit med sina kort och vi hade diskuterat och pratat, men när hon kom nästa gång kom jag ju fan inte längre ihåg att det var hon.
Samma med tanten vars mamma stickade sockor som såldes här. Jag har trott att minst tre olika tanter var hon med mamman som stickade, höll på att skicka sockpengar hem med ett annat par. Också pinsamt när man för tredje gången frågar vilken ö någon kommer ifrån och glatt får konstatera att "jaha, Granö var det ju, just det ja" varefter man glömmer det i samma stund. Huvudet har liksom inte plats för extra information, ändå ska man dit och såsa.
Nåja, men nu är det bara ÅTTA DAGAR KVAR. På nåt sätt ska man ju få det att hålla ihop. Om inte annat, så är det inte många kunder längre, de flesta har åkt hem. Så det får man, tokigt nog, vara tacksam över.

Första augusti, den naturliga godheten och den tokiga hallondrömmen

Idag är det första augusti och det känns nästan som att allting utanför vill markera att det är det, genom att idag vara mulet och blåsigt, med vissa gula löv som har blåst ner på borden utanför också. Ja och BLA BLA BLA. Jag är så trött, så infernaliskt trött i huvudet, så trött att jag inte orkar lyssna på folk om de inte har nåt tydligt meddelande att komma med, typ "försvinn, du är dum i huvet!" eller "en kaffe, tack". Andra diskussioner undviker jag.

Ja, vi har ju haft öppet sen midsommarn med en ynka dag stängt där emellan, så tröttheten har liksom en orsak. Jag har väl inte nåt nytt att komma med egentligen heller, förutom att ö-magiken har hållit i sig och jag nog fortfarande är helt överrumplad av all god vilja, givmildhet och positivitet som man är omgiven av. Eller nåja, positivitet är fel ord. Snarare nån slags "naturlig godhet", kanske. Folk som lever efter karma-principen utan att ens vara medvetna om dem. Så går de omkring och ger körsbär och rökugnar åt andra, är på gott humör under lönnarna och undrar knappast ens varför.

Men ja, det känns ju som sagt verkligen att juli är över sen igår och det också genom mängden kunder. Hela juli var i princip en kavalkad av människor som kom och gick här i kafét. Vi har sålt över 800 tallrikar lunch och haft närmare 2000 besökare här i juli, vilket är helt sjukt verkligen. Det fanns nog ett rejält hål här som kunde fyllas av typ blomkålssoppa. Det känns så otroligt meningsfullt att ha varit med om att fylla ett behov, eller komplettera ett ösamhälle - hur man nu ska formulera det. Hela den här sommaren kan kort och gott beskrivas som en tokig hallondröm. Jag känner mig närmare den människa jag egentligen är, trots tröttheten. Jag känner mig mer i kontakt med världen än på länge, och det måste ju vara naturens förtjänst, bristen på trafik och att vara omgiven av syrsornas spelande om kvällarna. Pokemon-fenomenet har jag bara hört vaga anekdoter om. Nej, jag saknar inte stan men ser samtidigt fram emot den; hösten och allt det där. Men det känns som att jag har fått en ny basuppgift faktiskt: att hålla det här kafét levande. Så vintern kommer definitivt att innehålla en hel del förberedelser inför nästa år.

Nu ska vi bara drischa här i två veckor till, kundmängden är ynklig och båtarna har sökt sig någon annanstans än till vår lilla hamn. Vi fick vår sista matbeställning i torsdags och nu blir det bara att koka soppa på det vi har kvar, vilket är en del, så det torde gå väl. Sow long, farväl.

Överrumplad av härlighet

Det var på det här viset, en dag tidigare i veckan, att jag ville skriva ett inlägg, men så var tangentbordet sönder. Då jag redan från tidigare har ett tangentbord som var sönder, så hade jag nu två, varav ena inte ville skriva bland annat a, 1 eller s och det andra inte kunde skriva mellanslag, h, g och ä. Ni förstår att det inte blev något vidare inlägg av den saken.
Hur som helst, nu är jag tillbaka, och med nytt tangentbord inhandlat från nya, SUPERBA gäster som t.ex. diskar, tänk att det nu kan vara en kvalitet hos människor - att de diskar - detta bara som en reflektion på var man kommer ifrån och var man är nu.

Det har liksom nästan gått halva tiden nu av vår vistelse här på ön, och jag kan ju nog konstatera att allt det här har ätit upp och förändrat mig bestående. På vilka sätt har jag svårt att gå in på, men det har väl igen att göra med att allt "det där" (vad det där nu sen kan innebära) ter sig så oändligt oviktigt och avlägset. När man upptäcker en ny miljö med nya människor, och lär sig leva med den samtidigt som man gör nya uppgifter, så blir det liksom så uppenbart hur livet bara är en sån här lek med olika klossar som man kastar upp och så ser man var de landar. Alltså, allt det där andra, det åbo-viktiga, eller det livsviktiga, är liksom mer bara en del av allt man gör, inte "det" man gör, om ni förstår var jag menar.

Sen gillar jag också det, att man här är i arbete bland folk som är på semester, alltså är man liksom själv "i funktion" medan de andra på ett sätt är "ur fuktion" på ett helt vrickat sätt. Det vrickade i det är, att jag själv i egenskap av människa som gör helt nya grejer, är på samma våglängd som människor som har semester.

Och sen är det ju bara det, att den ena galenskapen tar vid den andra. Galenskaper på det än mer underbara sätt än det andra. Att vi idag iklädda minst 25 år gamla hjärtförkläden sålde våfflor på nötöfesten till exempel. Och det vackra i att folk spontant kommer med fisk eller sallad till oss, till exempel. Bara för att. De bara kommer in med kassar och frysväskor fulla av gåvor. För att de tycker att vi kanske kunde behöva dem. Som en gest av uppskattning, av erkännande, vad vet jag. En gest av välvilja, de förväntar sig inte att få nåt tillbaka. Det ter sig så naturligt, samtidigt avlägset om man jämför med den värld jag annars lever i. Jag är så full av beundran över hur ett sånt här minisamhälle kan fungera: över det att man erbjuder en tjänst; god mat, kakor och bröd, kan fylla ett tomrum som tydligen har saknats på ön.


Ok, nu skriver jag i grym eufori och lite fylla också efter byafest (tydligen då jag skriver inlägg nuförtiden) men man får ta det som ett ögonblick av sin tid. Jag är bara så oändligt, hjärtligt glad över alla nya bekantskaper och människor man fått äran att lära känna, det må då vara genom kakförsäljning eller annars bara umgänge, men det är genomgående positiva känslor jag går omkring med, förutom tröttheten då. Här innan ville jag skriva om tröttheten, den trötthet och yrsel man känner efter många dagars arbete, den osäkerhet man tar itu med uppgifter med, men nu känns den ganska avlägsen. Vi tar en dag semester imorgon. Det är ganska välförtjänt tycker jag, efter att ha lekt café sen midsommaren.

 

Här är vi, iklädda våffelstekarmunderingarna: Oskar, jag och Sofia. 

I våra element

Nämen hej och så vidare. Här har det blåst så in i helvete ett par dagar så det har varit lugnt på cafét då inga båtgäster har kunnat ta i land. Hamnen ter sig som en övergiven militärinstans med en ledsen butik vars dörr står och smäller i vinden. Nå väl, men idag lyser solen i varje fall, vi har pizzor och väntar mer gäster till kvällen, så man försöker hålla ögonen öppna. Vi har haft en jämn ström med besökare, ofta återkommande, kakorna smakar och lunchen säljs som smör i solen, så man kan fortfarande inte klaga. Lite trött är man ju, utan en ledig dag i sikte. Men jag sover bättre än aldrig förr och det är faktiskt underbart. Överlag, det här mänskliga känns så närvarande fortfarande, att man liksom håller på sådär som man som människa är ämnad att göra, tänker jag: man arbetar och så roar man sig lite och sen sover man. Hundarna är också mera hund här, tycker ja. Jaja, vi är alla i våra element. Hur månne fastlandet mår?

Ö-uppdatering igen

Ok, inser att jag knappast borde skriva i ett sånt här tillstånd men VI KÖR NU BARA. Det är nu bara för givande, det här ö-livet just nu. Idag på kvällen: dans på byagården, den andra då, inte den vi bor i. Och vi kom till att språka med de äldre, det blev om kvarnar och kvarnbyggen, åh jädrans.
Vi tar istället en bild. Det är av den äldsta ursprungliga nötöbon, som har ett sånt underbart humör. Hon är sådär som jag tänker mig att man borde vara som äldre - glad och uppsluppen, för vad ska man annars vara? Pensionsdagarna är allt man har kvar, och sen ska man dö, så varför inte fira den tid man har kvar? Om man har pengar och så då, vilket damen i fråga har. Så hon vinkar och håller på när hon med viss möda fått satt sig på fyrhjulingen (öns fortskaffningsmedel nr. 1) och sen åker hon iväg likt vilken kunglighet som helst.

Jag kan nog bara konstatera, att det är så givande det här, det är som att få en injektion av nyheter, liv och lust. Det är som att få nya färgkritor som barn, detta att göra något nytt som vuxen. Visst, jag tycker det är ganska jobbigt att tvångsspråka med nya människor varje dag, men när jag jämför den jobbigheten med det jag får i utbyte, är jämförelsen ändå ganska självklar: jag kommer hela tiden ut som en så mycket rikare och bättre mänska. Bättre och bättre, ja, men jag tror alltså det. Att människan mår bra av möten med andra människor. Överlag är den här vistelsen i ny miljö med nya uppgifter en sån efterlängtad kick in the butt att jag inte hittar något liknane i jämförelse. Lite som att vara på fest med infödingar i Afrika, fast man är hemma, i Finland, på torra land. Man är helt med och man är välkommen, fast ändå inte helt med, för att man är ny. Men ändå med. Ni förstår.

Sen tänkte jag också på det här med personligheter och identitet. Att man i Åbo ofta ser på folk hurdana de är, och liksom gör en snabb-kategorisering av hurdan slags mänska man har framför sig. Det här är inte möjligt på en ö som denna. Folk är klädda hur fan som helst, kommer in till cafét i pyjamas eller joggingbyxor, med och utan barn, med kalja eller utan och man har inte en aning om vad människan i fråga föredrar för musik eller gillar att syssla med om kvällarna. Det är som att alla tycks lämna sin fastlandsidentitet bakom sig så fort de kommer till Ön. Det enda man har att gå på, är vilka ord som kommer ut ur människans mun. Och det kan sen vara vafan som helst. Och då menar jag VAFAN som helst. De bästa historierna och de sämsta. Man kan bara baxna.
Gonatt.

Caféliv: det fortskrider

Jaahas. Här knegar man på. Eivor kom med datorns installationsskiva och nu spinner den igen som en klocka. Vad kan jag säga? Vi har jobbat i 6 dagar nu, är helt färdiga, och så vart det bara +-60 dagar kvar. Det känns ju nog lite som att vafan har man gett sig in på? Överlag nog ändå en sån positiv känsla genomgående, så det är väl bara att inte vända sig om och tveka, utan att köra på. Det handlar ju lite om pengar också, menar jag - att man har satt in en del och hoppas komma ut så att man inte ligger på minussidan. Men nog är det knasigt, detta företagarlivet. Man tycker att man drar in storkovan hela tiden - folk köper kaffe, kakor och lunch, men så kommer det en räkning från tukkun eller Koffen och så är man utan pengar. Igen. Kan ju nog konstatera att det hela hade varit fan mycket enklare om man hade varit fyra som hade gjort det här. Man hade fått ta det lugnt en kväll och sådär. Inte hållit på och diskat, radat, tvättat och städat. Liksom. Eller okej. Nu sitter jag ju i sängen och skriver, efter att ha varit ut till Tjärnan med hunden. Men J, han håller på. Är nog ärligt sagt lite orolig för honom. Han jobbar fan nästan dygnet runt. När han inte sover så bakar han, eller förbereder lunch. Vi har försökt fixa det så, att han tar en paus efter att lunchen tar slut, vid 14-tiden, men sen är det nästan alltid något som han behövs till ändå.

Nå väl. Lunchen har kört i gång. Vi har sopplunch kl. 11-14 med soppa varje dag, utom på pizzaperjantai. Hittills har sopporna mottagits med entusiasm, speciellt blomkålssoppan i måndags. Jag vet ju nog också att den är en hit. Tomatsoppan med oxsvans idag var också en höjdare. Roligt också när svansen kommer från de glada, slöa kossor som betar ett hundratal meter härifrån. Eller roligt och roligt, men bättre än att det kommer från ett skräckslaget biffdjur.
Man kunde kanske tro att vi själva går omkring och äter kakor och lyx hela dagarna, men så är fallet ICKE. Allt som går att sälja rör man inte, alltså går man omkring och stoppar i sig brödkanter som man dragit längs med den tomma lunchsoppskastrullen. Eller drar av kakrester från ett tomt kakfat. Det är nog inte klokt det här, på ett sätt. Att man ska leva på mat, som ska matas åt andra. Hehe. Nåja. Jag har gått ner ett par kilon och är i toppform, seriöst. Kollade faktiskt in min lekamen i spegeln idag morse och konstaterade; fan, jag ser ju ut som en hind. Vinterns magafett försvann i blotta förskräckelsen.

 

Tisdagens snålsoppa förbereds.

Ö-magiken

Det är nog något speciellt med att bo på en ö. Nästan så man blir lite vidskeplig emellanåt. Små tillfälligheter och goda gester som bär med sig andra fina tillfälligheter, människor som vill en väl, människor som hjälper, sådana saker. Problem som löser sig, andra problem som aldrig tycks gå ur världen. En skaplig ostkaka, en citronmarängpaj.

INNAN VI ÖPPNADE I LÖRDAGS

MUSEN! SER NI DEN?

Vi hade vårt lördagsöppet och folk vällde in. Kakorna dukades opp, våra återanvända frysdiskar brummade, det var lite problem med kaffekokaren som blev allt för snabb sen jag rengjorde den så kaffet bara for genom den som en storm utan att ta med sig nån arom. De äldre tyckte att mattor var ett måste, de yngre tyckte det var snyggt med det blanka, röda, nakna, gamla skolgolvet. Jag tyckte kassamaskinen var lite krånglig, J typ använde den som om den var hans bästa vän. Det märktes ju nog vem som är i branschen av oss två, och vem som bara leker. Men nog ska det blir bra det här. Det var den övervägande tanken man drog igen dörrarna med.

De senaste dagarna har vi mestadels bara haft ett problem, och det har bestått av möss. Det började med att vi hittade små gnaghål på mjölpaketen i bakrummet, eller bageriet. Sen tyckte jag mig höra småspring mot golvet om nätterna, sen hittade vi musskit i sängen och mitt i allt såg jag den, musfan, där den helt nonchalant kom upp från ett hål i vårt rum. Jag upptäckte att jag har nån form av musskräck, visst är det underligt? Ett i princip ofarligt djur, och så finner man sig stå uppe på en stol i halvpanik. Vi började frenetiskt täta igen hål med enris, trasor och ståltråd, musen dök upp igen, sprang omkring i bageriet och gömde sig i en dörrkarm. Jag satt som ett fån orörlig med kameran i högsta hugg och väntade ut den, tills den stack ut nosen och till sist kom ut hela den. Det slutade med att musen dök ner i ett hål bakom stora spisen i salen. Men i natt, ett satans spring bakom alla lister. Jag kunde överhuvudtaget inte sova, knyckte till av vartenda ljud, vände mig om i sängen, gick och sova med hunden, stirrade, väntade. Klockan var ett, klockan var fyra. Jag var bara så skräckslagen av tanken på att möss skulle springa över mig och i mitt ansikte. Ni vet när man tänker irrationellt om natten och mestadels bara yrar.


Idag vaknade jag av att vi fick ett meddelande till caféts FB-sida, och det är det här jag menar när jag talar om ö-magiken. N, bekant här på ön, erbjöd en överlopps bäddsoffa. Skrev att behöver vi en sån? Jag vet inte om det har gått nåt rykte om att vi sover på en gammal loppäten madrass på golvet här, eller varför hon fick för sig att erbjuda den, men senare på dan idag kom hennes man och svärson surrande på sin fyrhjuling med flak (standard-fordon här på ön) och levererade en attans bäddsoffa i prima skick. Jag har faktiskt aldrig sett en bäddsoffa i så gott skick. Så vi bar in den och nu är det bara kalas. Jag slocknade direkt i den, och sov nån slags törnrosa/ö/sjumila-lur som inte var av denna världen. Det är bara så attans skönt att sova och vara säker på att inga möss kommer att springa över en.

FÖRSTA KAKBESTÄLLARHJÄLTEN

Utöver det har jag igår i riset på gården upptäckt en rosenbuske, en krusbärsbuske och två vinbärsbuskar, så det var underhållande. Den här gården är bara så fantastisk med sina små överraskningar. På kvällspromenaden stötte jag på granntanten, som med ens ville beställa en ostkaka åt sig, eftersom hon hade gillat en i lördags och tyckte att "den kunde hon smaka lite mer på". Idag kom hon och hämtade den, sa att hon gladeligen hade ätit upp hela kakan själv på nolltid, om det inte vore för det där med sockret och att hon bör se upp lite. Bra tant.

HERRASMIES J FUNDERAR PÅ NÄSTA VECKAS MENY
I NYA SÄNGEN

JORDKÄLLAREN: NU ÄVEN MUSTÄTAD

Nötö: 2 days 2 go

Ja men hej, ovana nya värld. Ja här har man installerat sig på en ö jag inte visste att fanns för ett år sen. Det är så himla overkligt. Men jag förvånas nog av hur man lyckas anpassa sig till nya omständigheter. Det är lite som att människan nästan är ett sånt där anpassningsbart djur, eller hur var det?
Låt oss på nåt sätt försöka få ner mina tankar.
Vi kom hit på måndagen, vilken känns som en månad sen. Sedan dess har vi mest strulat; strulat med vattenkvaliteten som inte är godkänd, strulat med diskmaskinen som är trasig och strulat med före detta cafédrivare som går här och samlar ihop saker och beter sig lite passiv-aggressivt. Man förstår att det inte kan vara en lätt situation att befinna sig i, när det kommer nya företagare och tar över nåt som en annan har drivit i tolv år. Nå, men det finns ju orsaker till att vi kom och tog över och nu måste vi liksom bevisa att vi duger, då.
Hur som helst: det känns som att både ens fysiska och sociala förmåga har satts på prov under de senaste dagarna. Vi har stigit upp och gått igenom vad som behöver göras, städat, plockat ihop grejer, ringt samtal och byggt bord. Eller okej nå, jag har ju inte byggt några bord precis, men jag är nog så imponerad av J:s kunskaper också på handyman-planet. Han byggde seriöst ihop ett kaffekoppsbord till mig på någon timme. Han säger att han är en ättling till "make it work"-generationen. Den generationen har jag gärna att göras med.
Så har jag bökat i trädgårdslandet, sått sallad, vattenkrasse och rädisor, räfsat, stått på huk, dammsugat bort spindelnät o musskit från farstun och senare konstaterat att vi inte har nån mat åt oss själva alls efter att butiken nere vid hamnen har stängt och stresskokat ihop nån slags nässel-kirskålssoppa i halvpanik. Suttit och sörplat i sig den vid spisen som om soppan var renaste guld.

Idag kom vår första beställning, det var att springa ner till hamnen när m/s Eivor kom och sen lasta kajen full med varor och alkohol. Sen kom ett av ö-originalen, J-E med sitt flak och hjälpte oss att frakta och lasta. Jag fick oförutspådda Heman-krafter och lyfte en släpvagn ur vägen sådär bara, det är underligt hurdana krafter stundens adrenalin ger en. Nu har vi alkoholen (som man ska) inlåst i ett förråd och varorna uppradade på sina hyllor. Lugnet har lagt sig, Mili och J sover och idag ska jag ännu avkalka och tvätta kaffekokaren och det torde vara det. Känns bisarrt att ha lagt ner sina sista besparingar på en massa matvaror som kunde fylla ett hus, men det är nu det gäller, det är nu magiken ska slå in och J ska förvandla dem till läckerheter som vi kan sälja med en extra nolla på. Imorgon ska J baka inför lördagens första öppethållningsdag, jag ska städa ännu mer och öva mig på kassamaskinen, installera bankkortsgrunkan och fylla kylskåpen med drycker.
Märker ni så jag håller på? Det är såhär det är: överlag helt sjukt jävla roligt. Jag har nog inte känt mig såhär vid liv sen jag var barn. Allt känns så spännande, nytt men självklart samtidigt. Plus att omgivningarna är lika aptitretande och romantiska som en tavla av Albert Edelfelt. Ängar, krokiga träd, bergssluttningar, gårdar, kossor, får, klippor, sund, hav och tuppar som hörs gala från J-E:s gård. Det känns lite som att det här på nåt sätt var "meant to be", för galet för att inte vara det, liksom.
Ett par gånger per dag ger jag mig också tid till att ströva omkring på ön (som är ca 3 km på långsidan), hitta stigar som binder ihop de få vägarna, beundra landskapet, ta bilder, hälsa på folk och konstant presentera mig samt se Mili glatt strutta omkring i blåbärsriset. Ut ska jag förresten igen alldeles just, men först lite bilder.

Skjulet/förrådet/dasset

Caféts bak- och norrsida: vår privata ingång.

Boskapen: Highland cattle-kossorna som betar ett stenkast ifrån oss.

(Inklusive en liten gull-kalv som föddes förra lördan! Tänk det!)

Lite semidålig bild från en av de där smått magiska promenadvägarna mot öns norrsida.

En av de där otaliga bilderna från det som ska bli cafét.

Fattas bara borddukarna här men visst fina planscher?

Hittade en hel låda av dem. Det är ju en gammal skola detta.

J in action: har inte ens kommit ur pyjamasbyxorna och bygger redan bord.
Sen ringer han komplicerade samtal på finska för att därefter förvandlas till en zenmupp på sin yogamatta. Alltså den karln..

Tanke att roa sig med till sist: om man bara byter plats på två av bokstäverna i Nötö så blir det Nööt.
Nööt.

Bilmekanikern sju gånger viktigare än vårdaren

Det var en grej jag kom att tänka på tidigare idag när jag pungade ut 75 euro åt att en karl stod och böjde huvudet över min bil i en timme. Och böt två remmar då, eller vad han nu gjorde. Karln har förmodligen nån slags utbildning i yrkesskola, kan man förmoda. Var man nu blir bilmekaniker. Nå väl. En vårdare tjänar kring 10 euro i timmen och har högst antagligen en lika lång utbildning bakom sig som bilmekanikern.
Hur kan det då komma sig, att en bilmekanikers lön är sju gånger så hög som en vårdares? Varför är det viktigare att bilar blir lagade, än att någon tar hand om människor?

Just asking.

Superspännande grejer och Mili som sover på Byggmax

Idag har det varit som att lugnet har lagt sig, och igen har man fått så in i helvete med grejer gjorda. Jag fattar inte hur det har blivit såhär, att man går och gör saker hela dagarna. Nånstans har det gått galet, tänker jag nästan. Jag är ju liksom sysslolös till min natur. Hur som helst – idag har bilen varit på reparation, man är en hundring fattigare men det var det nästan värt för nu spinner bilen som en klocka. Dessutom har man varit på Byggmax och annat intressant. Visst är det superspännande? Ja, alla vill veta vad jag har handlat på Byggmax: teak-olja och lås. Så att nu vet ni det.
Så har J varit på möte med nån alkoholboss och vi har fått kylskåpet fullt med nya ölsorter som ska testas. Och ja, så får vi handla lite billig öl som levereras rätt till hamnen. Så har vi klickat iväg en matbeställning på en tusenlapp också, den börjar kännas ganska real, den här shitten.
Så har jag skrivit en räkning och så har och så har och så har. Det här var inget intressant, inser jag.
I morgon möte med min skrivhandledare och min helgalna text om en människas separationsångest. Jag tror att texten är således att den är helt bananas. Det återstår att se.

Till sist: en bild av underbara Mili som tar en tupplur på Byggmax. Fatta hur genial den hunden är? Knappt har man vänt sig mot en hylla och fingrat på lite grejer så slår den dank på golvet bredvid en. Bästa flockmedlemmen nånsin: att jaha, nu är hon upptagen igen, jag öhm, passar på att vila en stund.

Voj perkele

Perkeles perkele. Allt går verkligen inte som på Strömsö nu. Jag menar Nötö. Satans fan. Ursäkta. Det är bara det här med vattnet. Det blev inte godkänt. Om nån undrar, så måste vattenprover få godkänt för att man överhuvudtaget ska få hålla ett café och nu måste vi trolla fram bakteriefritt och godkänt vatten på nåt vänster. Från nåns brunn. Genom nåt filter. Idag har jag bara suttit med huvudet i händerna och tänkt ingenstans. Jag hittar inte på nånting.

Som om det inte var nog med missangelägenheterna här, så har servostyrningen också pajat i bilen. Vilket kan betyda fel på nån rem och fan vet jag. Hur som helst så ska man inte köra med en bil utan servostyrning, den är trafikfarlig. Plus att bilen gnisslar och har sig vid start. Alltså satan. Satan fan! Usch, vilket tråkigt inlägg det här blev.

"18 minuter till hemmet"

Stötte på en sån här idag: en app som tar trafik och sånt i betraktande och räknar ut snabbaste vägen hem. Ertappade mig själv med att sitta och stirra på texten 18 minuter till hemmet. Det är nånting djupt poetiskt i det där. Platsen du befinner dig på är enligt appen per definition inte den plats du vill vara på, alltså tar appen för givet att du vill nån annanstans, dvs hem, och så räknar den ut hur lång tid det tar tills du når målet, hemmet. Är det inte dit vi alla vill, dvs hem?

Nu börjar jag säkert snart och gråta, och har inte ens PMS.

Ledig vecka som är allt annat än ledig

Ja, här far man omkring som ett fån och lämnar tillbaka gamla nycklar (och får för lite pantåpengar tillbaka), frågar efter tikolja på Clas Ohlson och möter J som cyklar som en vettvilling till jobbet och har ringt runt och snackat med ölgobbar som förhoppningsvis vill sälja öl åt oss till cafét. Och ja, så hittade jag Harry Martinssons diktsamling Aniara i bibliotekets gratishylla. Kanske nåt att ha.
För övrigt: URK. Underbart att ha en "ledig" vecka, men den är ju inte precis ledig sen ändå. Nu ska jag, ehm, tömma ett skrivbord och lyssna på Radioheads nyaste. Så. Sjukt. Bra. Inser att jag har saknat Radiohead sen de försvann ur etern. Tur att de är tillbaka och precis som förut, lite slitnare ansikten bara. Som en själv.

Lägesrapport nr. miljon

Ni kanske vet, ibland vill man skriva, men man har inte riktigt lust att formulera sig. Man vill bara berätta nånting. Så vi tar det i sifferform.
1. Skolan tog slut, jobbet tog slut, jag var på strålande humör. Det var tragikomiskt; så skönt, men ändå vemodigt att de där barnen inte längre ska vara en del av min vardag. Samtidigt; en stor känsla av frihet, lättnad och stress som lyfter från ens axlar. En liten pojke som ropar ens namn så det ekar över hela skolgården: "Looottaaaa". Bara för att han vill säga adjö, ännu en gång. En pojke som har svårt för avsked. En liten kropp i ens stora kram. Jag får såna översvallade mamma- och omhändertagande känslor att marken nästan gungar när jag går upp mot min cykel. Hur jag bara vill denna pojke allt väl.
2. Bilen gnisslar och väsnas vid start. Det är nån rem som skriker. Rädslan för allt vad bilar och fel kan innebära: pengar man inte har som skulle borda läggas ner på bilfanskapet.
3. Jag gjorde en smarrig sallad. Ja, jag säger smarrig för det var den verkligen. En riktigt nyttig sallad med nötter och shitz. Och nudlar. Jag älskar såna där sallader.
4. Jag lyssnade på en ny finlandssvensk podd som bland annat snackade om identitet. Jag insåg att jag nog inte identifierar mig som finlandssvensk i första hand. Visst, jag är finlandssvensk, men det är inte någon stor avgörande fråga för mig. Jag orkade inte lyssna färdigt på podden, inte för att den skulle ha varit dålig, men för att det är lite tungt att lyssna på podd. Som en lång kvasifaktabok utan kapitelindelning. Jag har ju själv försökt göra podd nån gång, det var inte lätt.
5. Jag såg på Maria Bamfords nya Netflix-serie och insåg att jag inte riktigt gillade den heller. Jag gillar ju Bamford och hennes udda lustighet, men det är också nån sån där teveprogramströtthet som har nått mig, kanske. Det finns så attans mycket att se på just nu, så man känner sig helt vilsen när man ska försöka ta till sig allt.
6. Vi spelade på Sointu igår och gick sen ut, hela bandet, bara vi, drack rom och satt till sist vid åstranden och delade på en flaska vittvin. Det var förbaskat roligt. Jag har nog inte riktigt förstått hur sabla trevliga människor jag spelar med. Man känner sig välsignad, nästan.
7. Jag var ute med Mili och samlade tomflaskor och mådde gott. Älskar sådana här namnlösa sommarkvällar då man inte har nånting som måste göras.
8. Jag diskade och slölyssnade på Vega, råkade än en gång på Rickard Eklunds låt. Den blir bara bättre ju mer man lyssnar på den, faktiskt.
9. Jag har inte skrivit nästan nånting till mitt lilla romanprojekt, men det stör mig inte så fruktansvärt, faktiskt. Tids nog kommer det perioder då jag lätt kommer att kunna sätta ner 2 timmar per dag åt att skriva, så då blir det bra, det känner jag mig märkvärdigt säker på.
10. Det har blivit vardag nuförtiden att inhandla myskoga grejer, som idag: bar in fyra tunga stenplåtar som J har beställt nånstans ifrån. Dem ska det snart gräddas bröd på.
11. Vi fick tamejtusan c-rättigheter till cafét, sådär bara. Nu har vi en chans att tjäna lite pengar i sommar, till och med. Öl säljer.

Flytta på er, trendnissar. Jag var faktiskt här först!

Vet ni vad jag blir störd på? Jo, när det kommer nån sån där modefluga som alla plötsligt ska ha. Vet ni vad som stör mig ännu mer? Jo, att mainstream-modet mer och mer börjar närma sig min personliga smak! Kan ni tänka er nåt så oförskämt? Det är som att man har fått en massa trendmuppar på sin balkong medan man bara vill sjasa iväg dom och ropa att "jag var faktiskt här först!". Det är som skorna i slutet av nittiotalet. Förgäves letade jag efter ett par ENKLA SKOR, med snören och gummisula, enfärgade eller tvåfärgade. Ni som är unga kanske inte tror mig, men det var faktiskt ett projekt att hitta sådana skor då. Det var totalkatastrof med designen, det var sömmar på tvären, det var broderier och färger, groteska bilder och klackar och allsköns fanskap. Obs, det är inte den imitation av 90-talet som man ser idag som jag pratar om, det är ett annat slags Citymarket-millennium. Tider då det inte FANNS snygga skor och kläder nån annanstans än på loppis.
Nu finns det ju såna där enkla skor överallt. Det är nästan tråkigt, hur lätt det är att hitta enkel design på tygskor. Man bara jaha, ni skulle ha haft ens ett parti av de här då när jag letade mig fördärvad efter dem.

En annan grej som jag ondgjorde mig över, var byxor och varför ingen kunde komma på att lägga mönster på byxorna. Jag ville ha byxor med färger, mönster och grejs liksom skjortor. Nå hör och häpna, vad ser vi idag om inte detta? Gäsp.

En grej som jag också har ögonen på nu är den här väskan. Blir riktigt sur när jag ser den, för den är ju helt satans snygg. På riktigt. Det är en väska i min smak. Men nu ska "alla" ha den för att alla plötsligt har kapat min smak. Jag skulle ha dreglat över en sån där väska för femton år sedan men vill jag ha den nu då den är regulärt rich-man-hipster stuk? Svar: nå nej.

Om vi nu ska komma med ponks modebloggs framtidsutsikter, vilket hör till mina utförliga modeinlägg, så saknar jag nu jeans med olika färgs tyger, dvs en lårdel och en vaddel, eller hur man nu ska beskriva det. Lite mer påhittiga, chiqa jeans, helt enkelt. Lite olika färger, men inte så det blir några grymma kontraster. Har länge drömt om ett par jeans vars lårdel på nåt sätt skulle kunna hänga ihop med vaddelen genom nån slags snygg tyglänk eller enorm knapp nere vid lårsidan, just ovanför knät. Så att, om jag nu går och saknar det, så är det väl mainstream om 10 år, tänker jag? Sen tror jag också att det kommer att dyka upp klänningar som typ är ihopsydda av två olika tyg, så att tygena tar vid varandra på vågade, asymmetriska och snygga sätt. Och så tror jag att superhero-kåpan kommer att göra nån slags comeback.

Nu är det bara att vänta och se. Om ett par år kan man få köpa dessa idéer för 1000e styck på Dolce Gabbana.

Jobba för sig själv

Det börjar närma sig, faktumet som inte går att förbise. Det att vi har bestämt att slänga upp våra liv i luften och se var de landar. Det att vi ska flytta till Nötö alldeles, alldeles snart, för att hålla sommarcafé. Det känns som lugnet före stormen här, lika vardagligt som det alltid är i soffhörnet. Samtidigt vet man ju att allting snart är fullständigt opp o ner: nytt, skrämmande, annorlunda och – förhoppningsvis – lite underhållande och roligt också.
Den där ön gör nog något med en. När jag åker därifrån är jag alltid på ett så helvetes gott humör, varefter jag slocknar för att jag är så slut. Bara det, att det inte finns någon trafik alls där, att det inte hörs några ljud från bilar överhuvudtaget. Att man befinner sig tiotals kilometer rätt ut i havet och ändå finns där ängar, skogar och jord som är bördigare än åkergudarnas kinder. Tänk på det en stund. Jag blir full av energi och lust att göra saker där. Kan ju förstås vara tillfälligt, men jag tror det är något med att där har man ett jättestort hus med massor av saker som behöver göras, och det är saker som liksom bör fixas för att man själv ska ha det så bra som möjligt. Det handlar inte om nåt abstrakt som ska göras åt nån annan, nån chef som sitter i nåt kontor och som man aktar sig för. Det är kanske det som tilltalar mig så mycket just nu; tanken på att ju mer jag orkar, desto mer får jag tillbaka i slutändan. Allt jag sår i trädgårdslandet, till exempel, det är till oss. Hur noga vi städar har betydelse: det är klart vi städar noga, det är ju vårt café.
Förlåt om jag svamlar, men jag har så längtat efter en sån här situation, där allt jobb man gör är för ens egen skull.

Snart: skärin

Borde egentligen inte skriva nånting alls här nu, har inte tid, men vill ändå. Idag far vi till Nötö med ett lass tavara! Hurra. Snart börjar det, skärilivet, på allvar. Snart får man se hur det går för vårt café. Så pirrigt känns det verkligen, tänk om jag inte kan det liksom? Kassamaskinen, kundbetjäning, sånt där. Tänk om J blir i strid med alla och jag står där som ett fån med brett smil och försöker släta över.
Ja men usch, nu dusch. Det är för jävligt, varför är man inte självrenande som människa?