Det nya gräsets fortlevnad och andra promenadiakttagelser

Lilou står och äter gräs vid en vägkorsning, nyutsprunget grönt gräs mellan torra buskar. Själv står jag och dagdrömmer som så ofta med den här hunden. Låter tankarna fara och fladdra, lyssnar på koltrastarna, kikar på kajorna som jagar varandra i träden och funderar på om samtycke är ett problem i fågelvärlden, eller om jag läser in mänskliga beteenden i en annars perfekt fågelvärld. Knappast är fågelvärlden heller perfekt, tänker jag, då jag hör ett dunk-dunk-dunk snett ovanom mig. Blicken går mot ljudet och jag får syn på en tant i ett fönster. Hon står mellan två gardiner och stirrar spänt på oss, blicken intetsägande men arg och oundvíklig, som om vi verkligen inte var på rätt plats. Min impuls är att titta glatt tillbaka och vinka, men hon står ju inte där och önskar oss god söndag precis, men vad önskar hon? Jag drar upp axlarna och signalerar ett "what?" åt tanten. Jag kan inte för mitt liv komma på vad det är som är fel med att låta hunden äta gräs i en korsning, om inte då tanten värnar hårt om det nya gräsets fortlevnad, vilken inte ter sig särskilt troligt.
Jag går vidare och funderar: Kanske tanten har dåliga erfarenheter av hundar och deras ägare. Kanske hon har trampat i feta lass hundskit kring huset i åratal, plockat upp skit om våren, sett buskar dö av ettrigt hundpiss och tvingats höra idoga hundägares meningslösa konversationer eka högt in i lägenheten medan hon förgäves har försökt överrösta samtalen med teven. Kanske har hon gjort ett slags rustning av lägenheten och trädgården, ser det som det sista hon värnar om, som beskyddar henne och som hon beskyddar tillbaka, hennes boning och den laglösa världen som en motvikt där utanför. Men varför anta att just vi är dåliga? Det är ju inte som att hunden varken pissar eller skiter? Varför gå in i en situation med så dålig attityd? Scenariona är många och jag kan inte skaka av mig blicken, mötet med en annan människa som hade kunnat vara en hälsning, men som istället blev någonting hotfullt, som att se en annan art i ögonen. Och jag funderar på hur det någonsin ens blir såhär, att man ser på varandra med hat och inte med kärlek. Och hur man kan skaka av sig en sån inställning, om man kan det. Och så återvänder jag till hundens lunkande och förundrar mig över med vilken öppenhet den närmar sig andra hundar och människor den finner intressanta: Alkoholister eller uteliggare, äldre tanter och farbröder eller folk som är på väg in eller ut ur bilar.

Torsdag

I mina drömmar är det här nåt slags fungerande utrymme där folk läser och kommenterar och där jag själv är en sprudlande, glad och fungerande människa som bara sitter i mitt arbetsrum och pendlar från den ena uppgiften till den andra, alltid upptagen, alltid med ett driv i blicken, en sällsynt vilja att bara GÖRA NÅGONTING, skapa av egen fri vilja, glömma tid och rum och bara existera i nåt slags lummigt, regnbågsskimrande mellanrum, där kaffedoft sprider sig från en sal intill, där en grupp just har slutat med sitt möte, samlar ihop sina extratröjor, talar om triviala saker och sen cyklar ut i sommaråbo med håret fritt slängande.

Det är ungefär precis alldeles tvärtom. Jag är en otvättad, skitig liten gris som hela tiden förväntar mig ett nödmeddelande på telefonen, att nån ska säga att nu har någonting hänt, nåt slags attack, nån invasion av nån form och nu är det bäst att behålla lugnet och hålla sig inomhus. Det är onödigt att ens reflektera året som har gått, men nu är det nyår igen för nu ska vi alldeles snart flytta ut till ön och det är alltid en början på något sätt. Ett konstaterande, ett ryck i ens gamla muskler och ens hängande, slappa mage.

Jag vet inte hur jag ska få livet att fungera så att inte varje dag är en väntan på en kväll som sedan är nåt slags ångestladdad pina där man samtidigt vägrar att gå och lägga sig utan sitter och stint väntar på någo infall, nåt slags idé, bara något som ska ruska om tillvaron och tala om för en att allt är bra eller rent åt helvete, bara nånting måste den tala om för en.

Just nu oroar jag mig för att det kommer att bli så satans oroliga tider bara inom ett par år, så det aldrig blev möjlighet för mig att göra den där skivan, skriva den där boken, måla den där tavlan eller allt annat satans, banalt skit jag skulle villa bli av med, denna pockande barlast och vilja att skapa, men spärren framför skapandet, detta märkliga något som säger NEJ, du ska inte göra - du ska vänta på katastrofen, du ska vila, du ska samla dig, du ska bara existera, det räcker.

Jag är på inget sätt hel, på inget sätt alls samlad. Jag är en rest av något, en förvittrande hjärna, jag är i behov av terapi eller nåt slags neurologisk utredning som jag ska börja reda ut till hösten.

Ett annat djur

Fjortonde april och här sitter jag med konstig hand (förvriden sena efter att jag drog ut sladd i Lidköping). Känner mig obotligt ledsen, en sån där ledsenhet som dyker upp efter att man har varit med om något rätt fruktansvärt och hela tiden ändå typ skrattat och varit som vanligt. Var i Borgå i helgen. Bror min irrar fortfarande omkring i sina maniska eskapader. Egentligen är det inte så mycket honom som jag sörjer längre, utan alla omkring honom, mest kanske min far som inte riktigt är utrustad att hantera en sån här megamotgång.

Ibland känns det som att den galne redan är död, när man sitter som familj och pratar om honom och går ut och äter och allmänt umgås kring något som är han som inte finns där. Samtidigt är han så levande att det är riktigt smärtsamt, han är så krävande och närvarande och enerverande att det inte finns något som kan skjuta honom ur vårt medvetande, och emellanåt jagar vi upp varandra i vår irritation över hans beteende.

Faktum är att det kommer en tid då han inte längre är manisk, då något annat kommer fram, ett annat djur.

Om jag kunde skriva

En tyngre lastbil rusar förbi, jag tänker: Vägen ser ut som chokladsorbet.

Vad vill jag med att säga sådär?

Är det bara ledsen jag är?

Om jag vänder mig utåt och frågar efter någonting, vad får jag? Vem vill jag vara? Vad är jag så rädd för? Vad gör bror? Måste jag ha bror med mig i hela mitt liv?

För min bror är galen.

Hade det bara stannat där, att han hade varit bara galen. Men han är elak och galen.

Jag kunde skriva om när han var liten, men jag vill inte tänka på honom. Jag vill inte ge honom den äran, att berätta att han var ett ofokuserat och skrikigt litet barn.

Han var otydlig och hade dålig handstil. Han var enkelspårig, lättlurad.

Hurdan var han?

Beskriv ett barndomsminne.

Sluta skriva, du är full.

Skratta på begravning, app-utvandring och normiesarna som förstörde some

När ridån gick ner och den orangea fånen intog sätet i måndags var det på många sätt som att beskåda en upprepning av ens absoluta mardröm - fast som en mer organiserad version av den då. Kaoset har bytts ut mot ordning, makteliten står och bligar på oss, beredda att förstöra allt som är värdefullt och jag tänker bara att vi har godkänt det här, vi har gått med på det här! Det blev aldrig nån revolt, det finns folk som dyrkar Egon Fnusk och en sån värld kan man leva i just nu.

Jag satt och följde med spektaklet online, samtidigt som intryck och tankar, förfäran och nåt slags konstig hoppfullhet for genom huvudet. För när allt är som allra mörkast och miljonärerna står på rad bakom en av världens mest ondskefulla människor, beredda att se till att de hjälplösa bli ännu mer hjälplösa och de som redan har allt ska få ännu mer - då kände jag ett behov av att skratta som på begravning - tänkte att kanske fan nåt gott kan komma ut ur det här, på något absurt jävla vis? Att om de värsta vill ha makten, ge dem den då och kör allt till skit så att de som röstar på dem får veta hur det går när så sker.

Sen började det här med some-utvandringen och det är nu det blir riktigt intressant. Vi har egentligen inte varit med om något liknande sedan typ Skunk, Lunarstorm, IRC-galleria och x3m-communityn gav vika för Facebook nån gång kring 2008, och före det var internet-communitys nånting helt annat, mer skräddarsytt och personligt (och det skedde på PC- inte mobiltelefon!). I modern some-tid har vi alltså inte varit med om en tid i vilken META inte skulle ha varit dominerande, och faktum är ju att den fortfarande är det och kanske förblir det, i alla fall en tid.

Mycket ska och kommer säkert att hända ännu men som jag ser det finns det två orsaker till att folk lämnar Instagram och Facebook just nu:

1. På grund av vad META politiskt står för. Sockerberg har insett att det rent ekonomiskt är bättre att vända kappan efter den rådande politiska vinden och bestämt sig för att sluta upp med att faktakolla inläggen och låta "free speech" råda. Som en påminnelse så hotade den orangea fånen med att slänga Sockerberg i fängelse ifall han inte gjorde det, så visst har han ju vissa egna intressen att svansa efter. Nu är det alltså okej att säga till exempel de här sakerna på insta eller face:

“Immigrants are grubby, filthy pieces of shit.”

“Gays are freaks.”

“Trans people are mentally ill.”

Det här betyder att META i längden antagligen kommer att bli mer som X, dvs att den politiska högern, med LGBTQ+-hat, invandrarfientlighet, kolonialistiska sympatier och annat blaj kommer att få mer synlighet i flödet - obs, ALLT ENLIGT DE RÅDANDE POLITISKA VINDARNA så det här kommer inte som en chock, precis.

En rolig liten detalj kring vad free speech innebär för den amerikanska högern: surprise surprise så innebär högerns snack om frihet alltid bara frihet för dem att säga vafan som helst och censur för alla som kritiserar dem. Det här underhåller mig alltid så mycket, fascismen är så jävla förutsägbar.

2. Folk vill överlag lämna some och få lite klarhet i skallen. Folk är trötta på att scrolla, folk är utbrända på skiten och har redan länge varit störda på hur rent ut sagt bajsigt flödet har varit på Facebook och Insta under de senaste åren, med en utveckling mot det absolut pissigaste jag nånsin har upplevt på internet under de senaste månaderna. Alltså ett flöde som är fullständigt spämmat av chock-videor, innehåll man inte följer och upprepande skitreklamer. Med andra ord har folk bara längtat efter en konkret orsak till att få lämna den här plattformen och byta ut den mot t.ex. Bluesky, som verkar vara alternativ nr. 1 dit folk far just nu.

DRICKPAUS! Drick vatten. Jag rekommenderar!

Om ni har läst såhär jävla långt så orkar ni kanske med ännu lite svammel kring vad jag gjorde igår och vad jag kom på för ena fantastiska insikter kring min generation och some? Det handlar om SKUNK.NU! För den som inte vet vad Skunk är/var så var det ett svenskt community som var aktivt från 1998 och ungefär 10 år framåt. Själv var jag där kring åren 2001-2005.

Igår kväll, helt bortkollrad, lite omtumlad och uppriktigt ledsen över att insta inte kan vara bara en enkel algoritm- och reklamsparsam fotoapp för vänner och världsmedborgare, så scrollade jag mig till Wayback-maskinen i hopp om att få kika på hur Skunk såg ut när jag använde den. Och hör och häpna om inte Pandora öppnade sig och jag efter idogt letande faktiskt hittade en screenshottad version av min egen skunksida med mina skunkvänner, sporadiska angstiga dagboksinlägg och märkliga grupper.

Jag har ofta funderat på vad det var som kändes så attans bra och sensationellt med dessa första försök till nät-communitys, och igår kom jag på det - och ursäkta om det här blir lite svartvitt nu men - det var för att dessa communitys drog till sig weirdos! Inga jävla normies kom dit med sina lunchbilder, inga vanliga människor var intresserade av nån internetnärvaro alls! Och där fanns aldrig några föräldrar, och fanns det såna, var de bisarra. Det var fan dikter, angst och elände, grupper med fyndiga namn, punkare och världsfrånvända, och att scrolla omkring på exempelvis Skunk var jätteinspirerande, för man stötte gång på gång på rent livsomvälvande hemmagjorda dikter och konstateranden, som dessa rader som jag minns UTANTILL ännu idag, snodda från en Skunkdagbok:

Men under masken

är jag Buddha i en shoppingvagn

Ta mig, jag är dum

Fatta att man också kodade sin egen skunksida (dvs man kopierade koden från nån annans sida som man tyckte om, men ändå.) CODING INVOLVED. På nåt sätt känns det som att den formen av some också var mer bildande rent konkret, inga färdigbyggda appar utan upp till användaren hur man ville att ens egen sida skulle se ut.

Mina skunkvänner ♡. Hittar du dig själv?

Så om ni ville ha lite ytterligare bevis på hur attans bäst nittiotalet var eller lite mer nostalgi att gräva ner er i, så här kom mer material. Facebook var ju lite liknande i sin begynnelse, men sen nån gång hände något, fan vet jag. Allt blev tråkigt. Normiesarna kom med sina norm-stories. Hahahha.

Känner nån förresten till nån app där ungdomar förverkligar sig helt hut- och håglöst? Tiktok då förstås, men funderar: Vad skulle vara dagens motsvarighet till Skunk?

Nu ska jag avsluta detta explosionsartade inlägg som faktiskt fick mig på mycket bättre humör än jag varit på länge.

Karma och apokalyps

Nytt år med nya möjligheter. Är på arbetsrummet och har glömt snuset (nikotinpåsarna) hemma men inte ens det är nån smärre katastrof längre, mina addiktioner tycks blekna bort liksom min allmänna livslust.
Just nu syns bara Kaliforniens bränder på alla some-plattformar vilket känns märkvärdigt. Är det inte hemskheterna i Gaza så är det brinnande palmer och McDonalds-skyltar i Amerika. Bryr sig nån ens om världen längre? Är vi intresserade av att sluta betjäna kapitalismen? Undrar bara. Allt känns så iscensatt, som att bränderna nu är en direkt konsekvens till att USA är delaktig i de flesta världskonflikter, och att deras krigsindustri är den värsta miljöboven i hela världen. Karma will find you, liksom. Let it burn. Känns som att vi lever mitt i apokalypsen och inte riktigt orkar bry oss om det ens.

Ännu en iakttagare, men ack, så nära branten

Julen är över och julen känns alltid så banal så fort den är undanstökad. Att vad skulle man där ha någo ljus och brinna och hur orkar en enda människa sjunga sånger som Nu tändas tusen juleljus? Åt helvete med de juleljusen, Gaza är sönderbombat och barn svälter ihjäl varje dag.

Imorgon är det nyårsafton som är tänkt att spendera i goda vänners lag. Det ska väl bli roligt, i alla fall är det bekanta jag nu ska skåla med och inte nån random porukka på Hum-pub liksom senast jag hamnade ut med T. Det spårade ut nåt så kolossalt att jag allvarligt fick ta en funderare på hur jag egentligen lever och vill leva. Hade i alla fall en märklig insikt när jag talade med ett fyllo där, att världen är så full av mänskor som helt saknar en fast punkt i livet - deras prat liksom avspeglar vad de har blivit - spöken som härjar runt längs med väggarna utan mål och mening. Och jag tänkte att jag stod i nåt slags vägskäl - kunde själv ta steget dit ner och bara dissociera mig intill icke-existens och låta livet gå på det sättet - ELLER försöka vända mig mot någon med ögon som ser och huvud som ännu tänker, och försöka dela nåt slags tillvaro med nån och också bjuda världen på mina egna funderingar. Det kändes som ett avgörande val som jag hade i den stunden. Ännu en iakttagare, men ack, så nära branten, så intill fördärvet att jag kan känna dess ruttna ångor bränna i näsborrarna.

Jag har hittills ritat en sida till mitt seriealbum och jag har också en massa annat jag borde ta tag i å det snaraste, så det ska jag göra nu. Inga ursäkter, jag blir så less på ursäkter, speciellt mina egna. Imorgon är det nyår, som sagt. Jag ska inte gå sönder.

Härskande lögner och marknadsföring

Sitter och försöker fundera på hur mitt seriealbum ska börja, fortsätta och sluta. Där kan man sen fundera. Har typ en början, men sen kör det till sig. Jag vet inte längre vad jag vill säga, eller borde! Jag vill liksom egentligen inte säga något, äh - vem försöker jag lura? Klart jag vill säga något, återstår bara att komma på vad.

Jag stötte på en gammal Faceboook-post, från tiderna då jag ännu snarvlade online. Jag snarvlade om Trump, sanningar och lögner och hur sanningen inte längre spelar någon roll. Det sjukaste just nu är, att det inte ens känns speciellt kontroversiellt att snarvla om det här med sanning och lögn - att vi har kommit till en punkt där det är så självklart att vi omger oss med härskande lögner att det inte är något märkvärdigt med det, gammal skåpmat liksom. Marknadsföring är också bara lögn, men tror man på det som marknadsförs så kanske man faller för det - och så fungerar det eller inte, det är inte så intressant. Så hit har vi kommit, gott folk, att vi är omgivna av härskare som inte gör annat än marknadsför sig själva och sina egna ideologier, oberoende om de bottnar i vett eller ovett. Hela livet har blivit en tävling i vem som marknadsför sig själv bäst, och jag är så urbota trött på det, knappast den enda.

I andra ändan av stan

Nu sitter jag här i andra ändan av stan och låtsas att jag har något att komma med. Den här helgen har spenderats med hund - först Sulo, sen Kerttu - två favoriter, skulle kunna snarvla i evigheter om deras olika personligheter (som inte alls gick ihop). Typ som att tänka sig att en tvärkonstnär från Ryssland skulle bli kaveri med en dagistant från Pansio. Lika troligt var det att de här hundarna skulle fatta tycke för varandra, så de gjorde de inte.
Därav alltså här, hemma hos den ryska tvärkonstnären, medan den andra hunden är hemma hos J. Det var inte hur jag hade tänkt mig att spendera den här allhelgonahelgen men blev ju desto bättre så. Idag var jag ute i Katariina i regn och storm medan Kerttu visade upp sina skills i smådjursjagande. En gång fångade hon en mus rakt framför ögonen på mig, och åt upp den. Det är inte mycket man kan göra åt en rysse som antagligen vuxit upp genom att jaga i dikena.

Idag känns det som att november har kommit på allvar. Det blev knappt ljust alls, och jag har varit så trött att jag har dåsat framför en dokumentär om Trump och Harris. Snart följer hela den cirkusen, natten till onsdag, så då ska jag naturligtvis vara parkerad framför teven med skålar av allsköns läckerheter. Och så ska jag ta mig genom natten och se vad det påhittade landet USA hittar på.

Utöver det är det bara tickande klockor och stillhet, vetskapen om att det är nu, NU jag måste ta i mina egna projekt om jag nånsin ska göra något av värde, eller bara se livet rinna ner längs med kakirännan som vanligt. Vilket som är acceptabelt.

Cirkusvagn med festligheter

Ovidkommande rapport: Har otroligt nog ynka fyra grejer kvar på min lista, och sen öppnar sig hösten för EGET BRÖT. Jag ser det egna komma åkande mot mig som en cirkusvagn med festligheter - snart ska det ritas och akvarellas och skrivas och komponeras och turneras. HERREGUD vad jag ska sväva ut. Eller så ska jag bara förgås i mörkret.

Vintertid

Jag är bara en så förlorad varelse i denna värld, det är det enda bestående jag alltid kommer fram till. Jag skulle vara så mycket bättre funtad i en forntida värld där ingen mobiltelefon ännu var uppfunnen. Vi är fundamentalt förändrade till hela hjärnstrukturen och jag undrar om vi någonsin igen kan hitta tillbaka till varandet så som det var innan telefonerna? Hur ska våra huvuden bli rensade på all skit-information vi går och bär med oss hela tiden?
Jaja, jag låter som en gammal 60-talsmommo. Jag borde göra mig av med telefonen och skaffa en sån där karvalakki.

"Ta mig till ett djur"

Jag är tillbaka i Åbo och min havsvistelse drog rejält ut på tiden. Ungefär ingenting gick som planerat, men det föll sig väl ändå. Nån tant från hund-åldringshem hörde jag aldrig av och inte hörde jag av mig heller, så jag lät det där rinna ut i sanden bara, som sagt - det var en så vag överenskommelse att jag inte ens orkade ta tag i den igen. Istället hängde jag på stugan, umgicks med min brorsdotter, gjorde fullmånsritualer och gjorde en del grejer i hemstaden, Borgå, och försökte känna efter hur det skulle vara att vara borgåbo (angstigt, så klart).

Bland annat var jag med min mamma på ett språkkafé. Det var otroligt givande - en handfull invandrare som övade sig på att prata finska, och en själv då som konverserar och skrattar och pekar. Sen var vi en morgon med brorsdottern och byggde robotar av paff, också givande - mest att se de där spökena till föräldrar i mjukisbyxor och människorester som just och just får sig själva och sina barn att hålla samman. Var en intressant sociologisk studie. Fin robot blev det också.

Mina fullmånsritualer blev det bara skräp av. Jag var inte närvarande, jag satt och frös inlindad i ett par filtar och bara stirrade på månen och försökte bränna upp lite lappar där jag hade skrivit dåliga vanor på, men jag föll direkt tillbaka i vanorna så fort jag gick tillbaka till huset. Jag plockade lite slitna glasbitar från en strand, de är så vackra när havet har slipat dem så att de inte är vassa längre - bara mjuka, märkliga bitar av glas som nån gång har tillhört flaskor.

Mest hängde jag bara i lampskenet eller utomhus, följde med dagarna som kom och solen som gick över himlen, mörkret som föll och månen som sen steg upp och den också, vandrade över viken. Jag laddade ner Redecor och designade fåniga Ikea-hem på appen, spenderade alldeles för mycket tid med det, sov gott och drömde, snarkade säkert, lade pussel, vaknade mot den heta eldstadsväggen i bakrummet, plockade svamp, torkade svamp och hängde omkring i ett konstant tillstånd av stillhet och undvikande av frågor.

Det mest spännande jag var med om var när jag var ute och filmade. Jag hittade en fin, ljus glänta mitt i skogen, tyckte mig ana lite magi, lade en av mina glasbitar där och sade högt "ta mig till ett djur". Sen traskade jag vidare, tyst och uppmärksam, hela tiden beredd på att möta ett djur och att vara synnerligen osynlig i fall att det skulle ske. Jag gick till ett ställe där jag tidigare har hittat slaktrester av älg, skallar och benrester, och inte fanns där några skallar längre - men där hittade jag en lustig plastboll med en anka inuti. Ankan simmade i en liten vattenslurk med plastkonfetti i, det var verkligen bisarrt och komiskt och jag tänkte att nog har fan magin humor alltid, "för mig till ett djur" och så för den mig till en leksaksplastanka. Nå, jag tog bollen med mig och gick vidare, filmade en svamp med sniglar i, filmade kalhyggen och mossgropar och elände.

Så kom jag till ett ställe som tidigare har varit fullt med stensopp, ett verkligen fint ställe med en liten skogstjärn där vattnet står stilla. Och nu låg den här tjärnen alldeles blottad och tagen ur sitt sammanhang med fällda träd på alla sidor. Skogsmaskinerna har verkligen dragit fram på Vessö under de senaste åren, jag gör mitt bästa för att inte lamslås totalt av detta faktum och försöker inse att pengar bara är en sjukdom och att de som tjänar dem bara måste tjäna mer. Och för det måste man fälla mer och mer skog, så enkelt är det. MEN i den här tjärnen bodde en mink. Jag såg den dyka undan och försvinna när jag kom, så jag satte mig vid kanten av vattnet och väntade. Och inte fan tog det länge innan minkjäveln åter dök ner i dammen och sen uppenbarade sig rätt framför mina ögon, så jag fick en fin liten filmsnutt av när den vädrade i luften, kände lukten av människa, såg mig och sen tvärt dök ner tillbaka i tjärnen. Jag var nöjd, jag hade verkligen fått ett djur, precis som jag bad om.

Till fredagen anlände J och vi ställde till med middag på stugan. Jag städade som besatt hela morgonen, torkade damm och ställde undan alla småprylar så att han inte skulle drabbas av allergianfall direkt. Det funkade, vi hade en fin kväll med föräldrar och bror & fru och brorsdotter. J använde farsans astmapipa. Sen hängde vi där, J och jag, hela resten av helgen och jag var väl lite bortkommen, för inlindad i min ensamhet och min icke-rytm och totalt oemottaglig av annat umgänge. Det må vara förlåtet. Jag målade några riktigt fina akvareller av holmarna utanför, lämnade dem till mina föräldrar som blev glada.

Och nu är jag tillbaka i Åbo, i regnet och i trafiken. Försöker få en rätsida på mina uppgifter och mina måsten och mina viljor. Mest funderar jag över kroppen och den här konstanta tröttheten, hur jag ska få nån ork igen. Nu är jag förkyld, så det må vara förlåtet det med. Men det känns som ett konstant dilemma det här - att man borde hålla upp nåt slags kondition samtidigt som man borde äta hälsosamt och gå i säng i tid. Hopplöst.

Komet och tickande klockor

Jag är på Vessö! Satan fan! Åtminstone två hela dagar ska jag spendera här. Hur har jag nu haft en sån här förbannad tur? Hela skogen svämmar över av trattkantareller, också några vanliga kantareller och förhoppningsvis nån enstaka stensopp (svart trumpetsvampjävlarna hade redan någon annan gått och hittat, fan jag som trott att jag var helt ensam om att känna till stället). Jag har redan hunnit plocka en halv korg full med svamp som jag ännu inte vet vad jag ska göra av, men plockas måste den ju.

Nu är det då meningen att jag ska göra ingenting alls, förutom det där ena då som jag verkligen SKA göra - dvs filma lite videomaterial och skriva några texter. Utöver det väntar jag bara på att en tant från ett ålderdomshem för hundar ska ta kontakt med mig, så jag förhoppningsvis får åka dit och jobba en vecka. Hela det där hänger i så lösa trådar att jag ännu inte vågar hoppas att det ens kommer att ske.

Men nu, stugan. Inpyrd, mögelinfesterad sommarstuga i oktober och "århundradets komet" Tsuchinshan-Atlas som nalkas efter solnedgången kl. 18.15, grått hav och hopp om norrsken. Blir nog inte bättre i min bok och jag tänker bara, att hur ska jag slå mig ner nu? Hur ska vilan se ut, hur ska jag INTE göra något, vad gör man när man inte gör någonting? Lördag, i varje fall. Bloggen, i annat fall. Att skriva ner nånting, det är väl i högsta grad att göra ingenting men att i varje fall göra någonting. Är så länge sedan jag har varit så i tystnaden och för mig själv att allt det här känns lite hotfullt, som att ångesten lurar i alla fall i något skede - om inte innan så i alla fall när mörkret faller på, oförlåtande och kompakt. Men så finns då den där kometen och hoppet om norrsken. Borde kanske sova en lur för säkerhets skull, så att nu inte tröttheten anfaller en just när man borde vara uppmärksam.

Far har varit här och satt igång gökuret, min kockoklocka som jag fick till tolvårsdagen från Schwarzwald, lite skrämmande är den allt med sitt förbenade tickande. Varför är den min och varför är den här? I alla fall, är ett så familjärt fenomen, det där med att se till att klockan går innan han lämnar stugan för mig - för vad vore det för reda med klockor som står och spisar som det inte har eldats i? Här är färdigt eldat, varmt och med tickande klockor från i varje fall två håll. Så man nu i alla fall har den där attans tiden som påminner en om den enformiga linje vi alla är del av.

Tiivistäkää, niin kaikki mahtuu

Idag föreställde jag mig tankarna som pratbubblor ovanför ens huvud. Som att man kunde ta tag i dem och fundera på dem, eller förkasta dem. Jag förkastade dem alla.

Det känns så länge sen jag har tänkt en intressant tanke, liksom - en livsomvälvande tanke. Det känns också så länge sen jag har sett nån riktigt entusiastisk i ögonen (utom J, han är alltid entusiastisk. Faktiskt. Det är därför jag har gift mig med honom. Men nu ska jag inte svamla mer om det).

Idag har jag kommit överens om en radiointervju, kommer att sitta inklämd i mina föräldrars sovrum med mobiltelefonen kl. 14.40 på fredag och vara live. Prata om den senaste recensionsboken. Knappt hade jag hunnit skicka iväg recensionen, så skulle jag på jobb till museet, genom regn och storm med ett paraply som inverterade sig själv hela tiden, ni vet, det blir en fånig tratt istället för att fungera som paraply. Men jag kom fram, och på museet var det fullt kaos. Alla stod med stirriga ögon, konserten var slutsåld och mitt i allt hade vi ett femtontal människor som stod och väntade för att se om de överhuvudtaget skulle kunna komma in. De som höll konserten ville plötsligt att vi skulle lyfta bort alla notställ - och i pausen lyfta in dem igen - och ställa dem på samma plats, så vi hamnade sätta ut tejpbitar på golvet och ställa notställena bakom scenen i samma formation så det skulle vara lätt att lyfta fram dem igen. Och som jag hade gissat, så kom inte alla konsertbesökare - för det ösregnade hela dan - så jag sålde biljetterna snabbt som attan, gjorde ett varv i fullsatt sal och ordade kort att alla skulle "tiivistäkää, niin kaikki mahtuu" och så var det konsert. Och så var det paus, vi lyfte notställ som små myror. Och så var konsert, igen. Och så var det middag, i salen intill. Sen gick jag ännu till arbetsrummet efter datorn, och sen hem. Och åt. Klockan halvtolv på natten.

Jag kan inte påstå att det är nån reda med nånting. Jag är trött, men vill skriva innan jag lägger mig. Vill åstadkomma något av värde, något annat än det som känns som at jag bara håsar, slarvar omkring från en plats till en annan.

Imorgon ska jag till Borgå. Före det, via Helsingfors och se på en teaterföreställning som jag också ska skriva en recension om. Jag vet inte när allt det här tar slut. Jag har så mycket annat som jag skulle villa göra, samtidigt vill jag bara lägga mig ner och sova djupsömn, låta dagarna gå, låta världen glömma bort mig.

Jag ser inte fram emot något, egentligen. Våren förstås, men den kommer ju inte nu. Jag vill ha en hund, så jag ska få nån struktur i tillvaron, lite glädje, nån att bry sig om. Jag letar och funderar, varje dag. Jag hoppas att nån hund dyker upp. Det måste det ju kunna göra.

Innan dess, så håller jag ihop, på något sätt.

Nya moln, nya möjligheter

Ny dag, nya moln, nya möjligheter. Det är någonting alldeles underbart med oktoberluften: Den är mjuk, förväntansfull och lite illavarslande. Jag följer med en lönn som jag cyklar förbi typ varje dag, nu har den tappat hälften av sina blad och resten är gula. Snart är allt bara tomma kvistar som spretar mot himlen och blah blah blah.

Jag börjar känna mig som en trött och upprepande gammal recensent. Jag har haft turen att få riktigt fina böcker att recensera den här hösten, det är bara mig själv och mitt återhållsamma arbetsskrivande som jag är trött på. Jag skulle villa spejsa ut i något riktigt sinnessjukt på konst- eller skrivfronten. Bandet (Svarta havet) ger ju utlopp för sånt, tack och lov men sen vi nu fick skivkontrakt från Amerikatt (wohoo) så har det smugit sig in ett allvar i även det. Nu måste vi prestera, nu måste vi visa åt skivbolagsmupparna att de har signat ett pålitligt band. Det ska fotograferas och göras videor och det ska naturligtvis produceras mer musik och det ska spelas, spelas och spelas.

Inatt pusslade jag mitt hästpussel till klockan tre. Jag lyssnade på Therapy gecko på Spotify, drack matcha-te och åt surskorpor och så rann tiden bara iväg. Jag är inte sur över det. Visst får jag sitta uppe och spejsa ut i vad som helst, bara jag inte sitter med mobiltelefonen framför näsan.

Nu borde jag absolut inte sitta här och skriva det minsta, utan istället läsa min sista recensionsbok med deadline imorgon, så nu ska jag ta itu med det.

Jag. Är. Färdig.

Idag har jag gjort trollkonster och sprungit omkring och upprätthållit bilden av min kaotiska vardag enligt bästa förmåga. Eftersom R sov i mitt arbetsrum på lördag och sen lämnade nycklarna där, så har jag inte sluppit in efter varken min dator eller följande recensionsbok sen dess. Så istället har jag typ sluibat och runnit ännu mer längre ut i periferin. Att jag spelat solitaire om nätterna, gör att mitt synfält har blivit helt vrickat och fragmenterat, så realitetsuppfattningen har liksom varit - konstig. Så idag fick det vara nog, i morse klädde jag mig i min häxdress och drog en formel som funkat tidigare (egentligen ämnat för att komma över personer, men varför inte obsessioner också, tänker jag):

Så snart är det gjort, ingen mer solitaire för undertecknad.

Idag hamna jag sluiba runt på stan för att sen slinka in till arbetsrummet genom samma dörröppning som taiji-typerna kring 16-tiden. Jag handlade ett block med svarta papper och tillhörande färgpennor och sen lite biblioteksböcker för att - ähum - få teckneinspiration. För jag borde ju rita, jag borde ju förverkliga grejer jag vill förverkliga och inte spejsa ut i allt möjligt annat bröt. Och så hittade jag ett hästpussel på loppis, allt detta för att helt enkelt få annat att fokusera på än solitaire.

När taiji-gurun öppnade dörren ville jag direkt säga, att DU GILLAR TE för jag hade läst på taiji-typernas hemsida (för att få reda på när de har sina timmar, så att jag ska kunna tima det med att själv dyka upp samtidigt som de kommer) att just den här guruns passion är te, haha. Jag vet mer om folk än vad de anar. Jag vet också att han är pianist och har fibromyalgi, men att taijin har hjälpt honom. Men jag höll mig, jag sa ingenting konstigt.

Vad jag har lärt mig genom mina häxritualer, är att trollkonsterna inte bara ger sig själva, utan att man med hull och hår måste leva upp till sina egna förväntningar. Och man vill ju också att de ska funka. Så, no cheating here - nu går jag in för att förändra mina (o)vanor. Det här skrivandet är också i sig ett manifest - nu är det slut med det där.

Nu ska jag typ sova, för jag är så attans trött. Vet inte vad jag gör om nätterna, men det är varningslampor på alla håll. Jag. Är. Färdig. Men nån gång ska livet återvända igen.

Hela mitt liv handlar om att hantera det, inte att leva det

Hur ska man leva det här livet egentligen? Hahahha. Inleder dagens inlägg med en sån här lågtröskelfråga. Jag har bara en tendens att mot natten jaga upp mig, och sen ligga vaken alldeles för länge framför totalt meningslösa aktiviteter. Har förbjudit Candy crush nu, men i den stilen. I natt spelade jag mobilpatiens (how 90's of me). Jag tycker att hela mitt liv handlar om att hantera det, inte leva det. Det handlar om att hela tiden maximera sin effektivitet och aktivt arbeta emot sina dåliga vanor som annars leder en direkt in i fördärvet. Och aktar man sig inte - dvs arbetar man inte aktivt emot sina tendenser och lustar, så är man direkt där - i fördärvet och gör sig själv och alla andra besvikna.
Är vi inte inne på något där, förresten? Känns det inte som att livet numer är så mycket mer maintenance än faktiskt levande, vad det nu sen ens innebär?

När jag tänker på min barndom, så var det mest som en tillvaro där lugnet liksom rådde, där tiden inte var sådant som man tänkte på och där jag aldrig behövde bekymra mig som sånt där trivialt som "mitt mående." Jag hade turen att ha en lycklig barndom, inte gillade jag eller trivdes i skolan förstås, men benen bar och man var sprallig, ledsen, glad och frustrerad och typ aldrig, ALDRIG trött (vad är det)?

Sen minns jag hur jag kunde vara uppslukad av böcker, och känna mig närapå upplyst när de var slut - höll om boken som om den vore nånting magiskt och tänkte att "det här, det här har jag varit med om." Det där känns nu så ouppnåeligt - att man skulle kunna uppnå ett tillstånd då man är så investerad i något analogt att euforin tar över en totalt när man reflekterar över vad som just hände.

Nu har jag suttit här på arbetsrummet och skrivit en text och skickat iväg ett mail. Samtidigt har jag varit engagerad i två andra diskussioner om andra saker på Telegram, så egentligen har min fokus spretat iväg hit och dit utan en oavbruten arbetsstund alls egentligen. Också medan jag skriver detta, håller jag på och pratar om fotografer och textstorlekar på albumcover vid sidan av. OCH SÅ UNDRAR JAG VARFÖR JAG ÄR TRÖTT och urlakad mot kvällskvisten? Jag har ju fan varit som på jobb på en snabbmatsrestaurang där biffar steks samtidigt som kunder betjänas, samtidigt som bröd för nästa dag bakas och så slutar hela dagen med att man ska moppa golvet. Fast allt det här sker i ens huvud, då. (Kanske dålig metafor).

Min poäng är bara att I BARNDOMEN VAR DET INTE SÅ. I barndomen fanns det inte en ständigt vibrerande mobil på nattduksbordet bredvid en, i barndomen fanns inga fokus-appar eller ADHD-planners, i barndomen fanns bara inne och ute och böcker och skrivmaskiner. Och vi mådde så mycket bättre.

Nu ska jag inte mommofiera hela det här inlägget med att hojta att allt var så mycket bättre förr - faktiskt så har jag hopp om att unga hittar livet på nytt och fattar att koppla sig bort från mobiltelefonerna. Det finns redan en växande offline-rörelse bland unga och instagram och dylikt gör ju redan sitt för att bli otroligt impopulära med sina algoritmer och reklamer och suggested reels och bullshit. Det är klart att ingen människa i längden orkar med det där. Samtidigt som AI lakar ur all vett och mening i en annars betydelsefull tillvaro och maktens länder håller på och bombar skiten ur varandra.

Nå, men vi trallar vidare.

"Enkel" och "inte så stor skillnad"

Jag gick tillbaka till arbetsrummet efter att det var J:s dags att sova, han har börjat med bagarjobbet igen och våra rytmer kommer att bli så att vi har gemensam vakentid endast på eftermiddag och kvällen, typ. Jag har kämpat med en illustrationsjävel hela dan. Det är av den typen som är "enkel" och "inte så stor skillnad", vilket naturligtvis istället betyder "svår" och "en jävla skillnad" och en möjlighet att bolla runt med femton dåliga idéer istället för att köra med en bra.
Men innan den gjorde jag en annan som direkt blev bra, så man får vara nöjd.
Dessutom får jag vara nöjd för att jag uppnådde dagens mål, dvs den där första illustrationen.
Så egentligen är det här andra bara bonus.
Vad svamlar jag om?

Känner mig lite melankolisk för att hösten har kommit. Med den kommer bara elände, vintern och hela det där satans tvångslägret som jag inte förstår att man går med på varje år: Skitkallt och mörkt också, dubbla lager kläder och slask och regn och BARA sura miner. Blir också sur på mig själv som ska klaga över det varje år.

Det har väl gått lite bättre nu, det här utan-hunden-livet. Jag tänker inte på det konstant, bara kanske 5-7 gånger per dag. Mest saknar jag att vara ute, det är så himla viktigt för mig. Har börjat springa istället och det är ju givande, men känns så jävla egoistiskt och för en själv bara - ingenting man delar.
Vi har kikat på en del rescue-hundar och visst är det vissa som tilltalar, en skickade vi till och med en ansökning om men så var den redan reserverad. Sen är det allt det här med turnerandet och bandet och det som tar så attans mycket tid och grubbel av en, och då ska man så klart ha skötare och allt det där. Vilket vi ju nog egentligen har. Mest är jag inriktad på en hane nu, så den ska gå ihop med alla tikar vi har i bekantskapen. Men att, det där tänker jag att nog löser sig - att nog finns det sen en hund nån gång som är precis den som ska till oss, så jag låter på nåt sätt ödet sköta det där, tror jag. Och letar lite sporadiskt.

Så därför - bloggen

Long time no see, och nu alltså VERKLIGEN long time no see. Jag har avinstallerat instagram (min huvudsakliga some-app) på grund av många saker och ska nu göra ett allvarligt försök att blåsa liv i den här adressen igen - bära eller brista.

Jag är väl knappast den enda som funnit instagram så oändligt enformigt, repetitivt och tröttsamt under de senaste åren. Det värsta på sistone, är känslan av hur algoritmerna riktigt arbetar hårt för att hålla en fast, hålla en där som ett dumhuvud tittande ner i skärmen - och att det funkar - att de verkligen lyckas hitta snuttar och videoklipp som är som skräddarsydda för mig. Någon som går i naturen och förbannar hela världen. Någon som kritiserar kapitalismen. Men när jag sett de där klippen så drabbas jag mest bara av en oerhörd tomhet. Varför? Vem är det meningen att jag sa vara av samma åsikt som? Varför vill de kategorisera mig som en sån eller sån människa, varför måste jag sitta just här med huvudet nerböjt mot skärmen? När hela världen och människorna och allt som man borde intressera sig för finns där utanför?

Jag har blivit allt mer förbannad på riktade reklamer, upprepande innehåll och känslan av enformighet, att jag inte till sist fann nåt nöje i att ens själv knåpa ihop stories, vilket jag annars alltid har funnit ett nöje i att göra. Jag vill liksom inte bidra till flödet av nonsens och improduktivitet, jag har dessutom för mycket jag vill säga - så mycket mer än vad som ryms på en sån där töntig skärm.

Men alltså mest - känslan av att vara just produkten - den som är offret, fasttjättrad i allt det där. Den som borde vara någon annanstans.

Så därför - bloggen.

Vi ska se vart det bär av.

Herregud, hör på den gurun!

Det har åter gått en månad och jag tänkte att det väl vore väl för välbefinnandet och tidslinjen att åter upprätthålla nån form av aktivitet här. Det nalkas jul. Jag har varit sjuk och är ännu, och är det någon som är så sämst på att vara sjuk så är det jag. Jag lever mig in i symtomen, förstärker dem - och ältar och tycker bara synd om mig när jag borde ta till konkreta åtgärder och hand om mig. Imorgon ska vi spela keikka i Tammerfors och idag när jag tog ett coronatest hoppades jag verkligen att det där andra strecket skulle uppenbara sig, så att jag skulle få en orsak, ett tydligt förhinder till att åka nånstans. Så att jag skulle få tillåtelse att känna mig så skit som jag gör.

Jag gör min Rurik-julkalender och det ger dagarna ett märkligt flyt som jag gillar, att sätta sig ner och veckla ut idéerna, rita pratbubblor och rita riktigt skitbilder och rita riktigt fina bilder. Det blir som det blir men jag blir så klart så otroligt glad för att den kalendern faktiskt verkar betyda nånting för någon. Det värmer nåt förbannat, att jag har förmågan att få nån någonstans att skratta igenkännande. Bara det att någon orkar ta del av något simpelt som nån annan gör, nåt helt egoistiskt, det är fan en gåva.

Det här är något jag har försökt ta till mig på sistone, att agera där man är, göra det man kan på något sätt. Tanken på världen och vad som sker i den är liksom för svår och för stor och förlamande, så i något skede måste man ju liksom stiga ner och se sig själv i ögonen och säga att det räcker, det lilla jag gör. Konsumerar minimalt, undviker att äta djur och mjölkprodukter. Ritar julkalender som några tycker om. Att inte tycka så himla illa om människor. Alla har väl sin historia och sina insikter, mindre eller större. Försöker, kort sagt, ta till mig nåt slags positivt synsätt på livet, trots att det är enklare sagt än gjort när det kommer till mig.

Om vi nu ändå ska gå till botten med hur jag egentligen känner mig (jo, det ska vi) så är väl ordet otillräcklighet. Det känns som om jag borde göra och vara så mycket mera: En bättre partner, en som lyssnar, en som deltar, en som bygger upp istället för skrotar. Det är mest på hemmaplan som jag verkligen känner att jag inte bidrar med någonting, att jag helst skulle kasta mig själv på sophögen eftersom ingen annan förmår att göra det. Jag måste seriöst ta tag i mina dåliga vanor och gå till bottnen med detta förlamande, detta något som gör att jag inte får tummen ur röven. Till exempel har jag suttit nu i flera år med sångtexter jag borde skriva åt bandet, men som inte blir till någonting, till ingenting. Och jag undrar vad det beror på, när denna vägg kom mellan mig och mitt kommunicerande med världen?

Och så måste jag skriva något om sorgen (och direkt börjar jag gråta). Det är väl den som allting egentligen handlar om. Att jag ständigt går med denna djupgående, enformiga saknad efter hunden - denna egna, helt onödiga och personliga sorg som finns där alldeles på ytan, så jag bara kan doppa handen ner i det svarta träsk som bubblar alldeles inunder, och som på något plan vill att jag ska sänka mig i det, eller så känns det. Det börjar kännas som att jag skulle måsta hitta på något sätt att inte gå dit, att inte sörja så himla intensivt allt emellanåt, att jag borde nå någon sån där fas i vilken jag kan glädjas över minnena istället för att bara brista ut i gråt när jag tycker mig höra ett ljud som till exempel påminner om Mili som den lät när den sov och drömde (liksom jag just tyckte att jag hörde). Jag vet att sorg och saknad är okej och att det är sånt man ska tillåta sig själv, men nånstans kommer väl en gräns när det är bättre att på nåt sätt tvinga sig att inte tänka just de tankarna? Saknadstankarna?

Jag har lyssnat på all världens poddar och sorg och saknad och hopp och verkligen lärt mig en hel del av det, emellanåt trott att saknad kan vara grunden till nåt annat, nåt uppbyggande - men mer och mer inser jag att allt det där jag själv också skrev om att gå vidare, mest handlade om sånt där retoriskt som man vet att ska hända, och som man hoppas att så småningom händer en själv. Men det händer på riktigt inte. Inte ännu i varje fall.

Så det här är kanske nåt slags blygt tacksamhetsinlägg. Jag är tacksam för, äh jag orkar inte ens. Jo, jag är tacksam för att jag har ett så innehållsrikt, insiktsfullt liv i vilket jag har all möjlighet att uttrycka mig själv, och att jag har många fina vänner och bekantskaper. Jag är tacksam för att jag har ett liv i vilket det åtminstone nu, verkligen funkar att inte jobba, för jag skulle fan inte klara av det, inte just nu. Som det är just nu så är jag bara, lyfter inget stöd, orkar inte med arbetsförmedlingen som bara ska ha en att arbeta. Jag är tacksam för att jag har tid att tänka på andra möjligheter och för att jag verkligen har nåt slags hopp om att saker nog kommer att ordna sig till det bättre, så småningom. Jag är tacksam för världen som studsar tillbaka till mig med vänlighet, och säger att jag är tillräcklig, även när jag själv tvivlar.

Herregud, hör på den gurun!