Julen är över och julen känns alltid så banal så fort den är undanstökad. Att vad skulle man där ha någo ljus och brinna och hur orkar en enda människa sjunga sånger som Nu tändas tusen juleljus? Åt helvete med de juleljusen, Gaza är sönderbombat och barn svälter ihjäl varje dag.
Imorgon är det nyårsafton som är tänkt att spendera i goda vänners lag. Det ska väl bli roligt, i alla fall är det bekanta jag nu ska skåla med och inte nån random porukka på Hum-pub liksom senast jag hamnade ut med T. Det spårade ut nåt så kolossalt att jag allvarligt fick ta en funderare på hur jag egentligen lever och vill leva. Hade i alla fall en märklig insikt när jag talade med ett fyllo där, att världen är så full av mänskor som helt saknar en fast punkt i livet - deras prat liksom avspeglar vad de har blivit - spöken som härjar runt längs med väggarna utan mål och mening. Och jag tänkte att jag stod i nåt slags vägskäl - kunde själv ta steget dit ner och bara dissociera mig intill icke-existens och låta livet gå på det sättet - ELLER försöka vända mig mot någon med ögon som ser och huvud som ännu tänker, och försöka dela nåt slags tillvaro med nån och också bjuda världen på mina egna funderingar. Det kändes som ett avgörande val som jag hade i den stunden. Ännu en iakttagare, men ack, så nära branten, så intill fördärvet att jag kan känna dess ruttna ångor bränna i näsborrarna.
Jag har hittills ritat en sida till mitt seriealbum och jag har också en massa annat jag borde ta tag i å det snaraste, så det ska jag göra nu. Inga ursäkter, jag blir så less på ursäkter, speciellt mina egna. Imorgon är det nyår, som sagt. Jag ska inte gå sönder.
No comments:
Post a Comment