Och hur har det fortsatt?

Nå, personligen så har jag nu insett att jag har drabbats av nåt slags kris, för jag har börjat sitta vaken väldigt länge, blivit hyperalert och försökt ta reda på allt om corona som man bara kan ta reda på, samtidigt som jag bara har håsat omkring och inte förstått någonting. Och småhysteriskt lyssnat och försökt begripa, men egentligen bara råddat till det. Det är mitt sätt att köpa vessapappersrullar.

Nå, en värdefull sak som jag snappade upp i en podcast, (som för övrigt är riktigt bra, om ni känner för en djupdykning i coronaepidemins ve och fasa) var vikten av att ta hand om sig själv i kriser. Att bearbeta och hålla fast vid rutiner, att lära känna sitt eget flyktbeteende och ta tag i det. Att inse att det här kommer att vara det nya normala för en tid framöver och bli du med den tanken. Att minnas saker som vilka ens värderingar är i livet. Ja, låter kanske banalt. Men jag behövde höra det. Det kändes som ljuv musik i en ganska panisk tillvaro.
Jag har ju under den senaste veckan helt kommit av mig med mina egna rutiner, till exempel yogan. Inte har jag sprungit heller. Inte har jag sjungit, eller övat på musik. Jag hade kommit så bra i gång, trodde inte att jag skulle svika mig själv ännu en gång. Men visst kan jag det. Man är alltid ändå sig själv. Man hittar något som är så bekvämt och så enkelt. En sketen madrass som man kan slänga sig på för en dag eller sju. Och sen trivs man ju så bra där. Lättjan är kanske min största fiende.

Nåja. För övrigt så är bananerna helt förfärliga för tillfället. Har ni råkat på en besvikelsens banan? Jag köpte fairtrade bananer här om dagen och det var tamejfan ett av de ledsnadste bananknippen jag har stött på på länge. Så mycket bekymmer har de fått ta itu med. Så alldeles för tidigt har de skördats och packats ned. Det fanns ett omoget inre i hela bananen som snabbt blev gammal och oduglig och ändå kändes rå inuti. Och sen ruttnade den bara. Ve och fasa. Ska det vara såhär?

Idag

Det är nog inte förrän idag som jag, min trögboll, verkligen har förstått konsekvenserna av det här arma viruset. Det är ju himla sorgligt bara. Sorgligt och tråkigt på allas bekostnad. Orolig blir man ju med mindre, speciellt när man tänker på de som eventuellt kommer att dö pga det här, och alla som måste jobba och alla som vill jobba och inte kan det. Besvärlig, oförutsägbar skitsituation på alla sätt och vis. Det enda goda som jag nu kan tänka att kan vara en effekt av det här, är att man kan sakta farten rejält. Man kan öva sig på att verkligen bara vara, att stänga ner allt vad prestation heter.

Plötsligt är det flera stories som jag sett av folk och som jag nu önskar att jag hade sparat, där fanns ett fint citat av Kierkegaard, till exempel. Något om att inte vara så pass pretentiös att man förväntar sig uppnå saker här i livet. Att det inte ska vara inställningen. Nåja. Hittar det inte nu, det må vara det samma.

Först, den här vintern. Och sen.. detta?!

Jaha, det gick ju som det gick med uppdateringarna från den resan. Det är något som har hänt med mig, jag finner det inte så jävla meningsfullt att berätta om saker längre. Eller vad det nu är som har hänt. Visst älskar jag att uppleva och att tala om saker och skriva om dem och jämföra, men att sen hålla upp nåt slags berättande linje om det?
Ibland tänker jag att det är det tillrättalagda skrivandet som har strulat till alltihopa, att jag har tvingats editera och producera läsvärda texter för något som inte bara är en utvald, smal läskrets. Paradoxalt nog, så är det ju sen ändå det icke tillrättalagda som "den stora massan" gillar mest.
Så alla råd för alla skapande människor borde alltid vara: strunta i regler och förväntningar. Gör vad som faller dig in, inte ens det mest galna är galet nog.

Nåja, jag är hemma i Åbo och det var ju som att man just och just hann landa innan allt det här med corona hände. Jag kan fortfarande inte greppa det - att vanliga människor nu sitter hemma och känner genuin panik inför... en influensa? Jag förstår ju att det är allvarligt, kroniskt sjuka, äldre människor och sådana med allmänt nedsatt immunförsvar BÄR RISK ATT DÖ men alltså, vad är jag för människa som lite har lust att säga att... men vi ska ju ändå dö...? Varifrån kommer dessa besinningslösa tankar? Att om ens föräldrar nu dör, så är det ju förstås hemskt och inget kan förbereda en på en sån sorg och smärta, men samtidigt så har de ju levt ett gott liv i överflöd? Lite onödigt tidigt skulle de ju fråntas sin plats här i världen, men det händer ju andras föräldrar också - många har fått sina föräldrar borttagna alldeles för tidigt, alla får sina diagnoser och livet är ett orättvist lotteri ändå som det är, så.

Har jag blivit nån jäkla Mao tse tung som bara ser människor som statistik eller som övergödda fettbollar som springer omkring i en helt absurd värld som göder de rika och tar från de fattiga? Varför känner jag ingen panik, snarare bara en sällan skådad upprymdhet över att det äntligen, ÄNTLIGEN händer något som liknar något som jag i mina vildaste drömmar har föreställt mig: En kollaps av samhället? Jag vet liksom inte om jag ska betrakta mig själv som en bortskämd borgarbracka som saknar genuina känslor och inte förstår hotbilder som hotbilder är, eller om jag bara har blivit totalt avtrubbad på någo sätt?

Hur som helst, en influensa var det. Som smittar olidligt effektivt, som riskerar överbelasta sjukvården. Där tror jag att vi har den största hotbilden just nu.
Kort sagt: Allt det här känns bara lite för surrealistiskt för att jag ska kunna ta itu med något sånt här, EFTER EN SÅN HÄR VINTER. Jag vet inte varför jag ser ett samband mellan de här två. En vinter som är helt på tok, ingen snö, inget nånting alls, ett oändligt mörker och gråhet, och sen kommer ett virus och stänger ner hela samhället på obestämd tid. Excuse me but what? Det här var inte vad jag signed up for när jag tog in det här året 2020. Och då känns det bara som att det här är början på något, något ännu större, ännu värre.

Hittills har coronaviruset lärt mig att det är pengar som regerar, vad annars? Varför har den här krisen överhuvudtaget målats upp som en kris, till exempel? Nå för att världsekonomin hotas, läs: för att de rika, deras makt och deras egendomar hotas.
Varför skulle ett virus som endast drabbar äldre människor överhuvudtaget målas upp som något slags hot, ifall det inte vore för att skydda de som har pengar? Ingen har fortfarande reagerat med några drastiska åtgärder när det gäller den stundande klimatkrisen, trots att den gäller alla, främst yngre människor. Varför det? Nå, för att yngre människor inte har pengar.
Varför skulle staten använda våra skattepengar till att understöda bolag som nu är i pisse, om inte för att det är de som har pengar, som styr vår ekonomi? Ser vi någonsin nånting av VINSTEN som dessa bolag gör då de använt våra pengar till att multiplicera deras siffor? Nå nä. Så det är totalt orättvist: Vi ska nog ställa upp och hjälpa dem när det går dåligt, men får inget av kakan när det går bra. Så säg mig att det här systemet inte är från reven. Och att jag inte får vara lite glad nu när kapitalismens grundvalar skakas om av ett tämligen harmlöst virus. Obs, harmlöst, än så länge.

Och vågorna rullar på

Rapport två från det näststörsta världshavet som utgör en femtedel av jordens yta.
Det är något av det jag tänker mest på just nu, hur STOR den här arma oceanen är. Och hur blått vattnet är. Det är inte förrän man ger sig ut i 17 knop som man inser omfattningen av dess verkliga storlek. Liksom INSER, att okej, nu åker vi såhär i 7 dagar till.

Det nyaste nytt är meddelandet som till allas förvåning spelades upp igår mitt på dagen. Vi åker till Miami, inte till New York. Tala om en chockerare. Det blev till att illa kvickt boka flygbiljetter från Miami till New York, så att vi hinner ta våra ursprungliga flygbiljetter hem. Och så blir det en natt vid Miami Beach istället för Manhattan. Man kan ju inte precis klaga på innehåll i sitt surrealistiska liv.
Jag är som fisken i vattnet, så klart. Jag lever för sånt här: Oväntade vändningar, ett virus som sprids över planeten. Vardag som skakas om av oklara faktorer som den lilla människan inte kan rå på.
Det är alltså enbart av PR-orsaker som vi inte åker till New York. Tanken var att Scarlet Lady där skulle visa upp sig och göra reklam för sig, men nu då kryssningsindustrin tydligen har fått lite dåligt rykte om sig pga coronaviruset, så väntar man med det här och åker istället direkt till hemhamnen i Miami.
Jag antar att det skulle ha blivit en massa test och eventuell karantän och vem vet i New York, så kanske det är lika bra. Ödet tycks villa att jag alltid ska till Miami då jag styr kosan mot USA. Den enda gång jag tidigare har varit i landet är också i Miami, då jag i tiderna böt flyg där på väg till Guatemala.

Det här var för några dagar sedan, nu har vi redan kommit så långt som mer än hälften
över oceanen, hör och häpna.

Så småningom börjar man ju kunna den här gigantiska vuxenlekstugans meininki lite utan och innan. Det är att vakna, så är det frukost i The Galley på däck femton, där det finns en massa mindre food stalls som serverar sushi, nudelsoppor, efterrätter, frukt och en megadisk som dygnet runt slänger ihop något som liknar en English breakfast. Det är ett sammelsurium av mänskor, besättning och olika språk om vartannat. Jag märker att jag får trycka undan en vilja att hamstra. Tanken har slagit mig, att här finns mat för resten av mitt liv. Jag skulle villa dra med mig ett gigantiskt lastbilsflak med mat hem. Men som med alla märkvärdiga skeden som gästar ens liv, så är det inte möjligt att panta på ett tillfälle, det här är övergående. Det enda man kan göra just nu är att proppa i sig så mycket frukt och mångsidig lyxmat som möjligt utan att börja må dåligt, sånt som man annars inte brukar ha råd med.

Sen går nu hela dagen på så sätt att man sover en hel massa, vi har funderat på vad det beror på. Är det vågorna, tidsskillnaden som smyger sig på, eller helt enkelt att man blir helt jävla lat på en sån här grunka? Och när man inte sover, så äter man, eller går på jumppatimme, eller hänger i hängmattan på hyttbalkongen och läser bok eller övar grekiska eller skriver lyrics eller vafan man nu har på agendan.
På kvällen brukar vi gå och äta på nån av de finare restaurangerna. Här finns väl än 20 restauranger allt som allt, så vi har inte ens ännu ätit på alla trots att vi har varit här i fem (!) dagar nu.

Det som jag finner aningen störande är att det så gott som i hela båten, också på däck, spelas musik, konstant. Som om det inte fanns nog med intryck att sålla igenom, liksom. Så ska ens arma hörselsinne också filtrera bort en massa diskanttrummor. Har resulterat i att jag sitter med mina hörlurar som öronproppar.

Jag tänkte lite vagt efter det förra inlägget, att jag kanske lät onödigt negativ och att ni kanske skulle kunna få för er att jag är en otacksam jävel? Inte vet jag, det var kanske första chocken, det att jag var tämligen illa berörd av att sådana här former av semester överhuvudtaget existerar. Det är tanken på att sånt här i normala fall bara är tillägnat en viss bråkdel av mänskligheten, de som har råd med all inclusive-lyxkryssningar.
Men som med så många saker i världen, så är det nu bara så att allting tyvärr inte är till för alla. När man får nöjet att ta del av något som man annars inte har tillträde till, så är det typ ens plikt att försöka göra det bästa av det, tänker jag. För i slutändan är den här resan nu bara ett sånt attans lyckligt sammanträffande, jag kommer knappast i mitt liv att åter se på maken.
Fortfarande står jag fast vid att sådana här lyxkryssare kan se sej djupt i världens röv, för evigt.

Detta ständiga ätande och njutande har fått mig att ifrågasätta glädjen i att få allt vad man vill ha. Det finns någonting tröstlöst i det, att hela tiden bli servad och att få så mycket som helst av vad som helst man kan komma att tänka på att man vill ha. Som med så mycket som gäller oss mänskor, så bör vi ha en känsla av att vi har förtjänat det vi får, annars uteblir glädjen. Det är väl därför man så ofta ser en svårbeskrivbar sorg i riktigt förmögna människors ögon. När det inte finns några gränser för vad man kan köpa åt sig, så uteblir också själva glädjen över att överhuvudtaget unna sig något.
Sen kan vi ju också komma till sånt här som att kärlek och vänskap inte går att köpa. Det är ens egen personlighet och ens egenskaper som ska locka till sig sådant, och jag tror att det här kan bli ett problem för miljonärer som annars är vana vid att få allt vad de vill ha. Det går inte att köpa åt sig en meningsfull relation, så därför känns en sådan sak kanske extra svår?

Skulle det inte finnas ett gym med riktigt superba jumppatimmar, samt det där arma rummet med joggningsutrustning, så hade jag nog haft det riktigt svårt att hålla samman här. Igår var jag på en barre-timme, har aldrig varit med om något liknande. Barre är typ en kombination av balett, pilates och workout. Vi höll på och lyfte på benen och drog i band så jag bara darrade i hela kroppen när jag snubblade tillbaka till hytten. Idag är sådär skönt sjuk i hela kroppen.
Min vän gör nånting som jag tycker att är riktigt sabla tufft. Hon tar hissen upp till högsta däck där det, otroligt nog, finns en tvåfilig springbana som går runt hela skeppet, utomhus. Där går hon sen i med- och motvind och lyssnar på podcasts. Det blåser så mycket att hon får trycka hela kroppen framåt i en riktning samt spjärna emot i den andra.

Det här med blåst var också nånting som jag nojade rätt rejält över i början. Eftersom Atlanten är så stor så föreställer jag mig att vågorna också kan växa sig helt enorma, och visst tusan har det gungat och visslat kring balkongdörren, men ändå inte så att man har blivit helt om och till sig. Två gånger har jag tagit sjösjukepiller i förebyggande syfte, men har överhuvudtaget inte mått illa, tack och lov. Min metabolism har nu också anpassat sig till matomställningen, gudskelov.
På något sätt tror jag ännu att det värsta inte har kommit, jag tror att vi kommer att få se på värre gungande ännu när vi närmar oss Miami och det blir klimatombyte.

Igår bjöd min vän också på en massage som var något utöver denna värld. Iklädd kritvit morgonrock fick jag glida in i ett mörklagt rum med en glimmande vit snäcka att lägga glasögonen i, och sen krypa in under ett vitt lakan med huvudet i ett handduksbo.
Sen såg en förnäm massös till att jag knådades och vändes och vred på så till den grad att jag fullständigt glömde tid och rum. Jag gled in i nåt slags halvmedvetet tillstånd i vilket drömmarna spelades upp för mig, samtidigt som jag hela tiden kunde ha haft möjlighet att vakna. Hon löste upp knutarna i nacken på mig, gick igenom fingrar, tår, hårbotten och ansikte, hällde olja över mig, for med armbågen över kroppen på mig, det var varma handdukar emellanåt, hon snackade om slaggprodukter som lägger sig i musklerna och jämförde med bensinförbrukningen i en bil. Jag bara mumlade "mmmhmm, jåå" och koncentrerade mig på att inte slappna av så mycket att jag typ skulle ställa till med nån olycksalig fjärtutgjutelse. Det var alldeles förbannat underbart och jag visste inte hur jag skulle uttrycka min glädje och tacksamhet när spektaklet var över.
Knappt hade jag fått på mig min sjabbiga resortklänning från Puutorin kirppis, innan jag oljedoftande och mörknådad drogs vidare till en generalrepetition av ett underhållningsprogram som det också, var helt ut över denna världen. Never sleep alone hette det, och gick typ ut på att slumpmässiga människor drogs upp på scenen för att ställa pinsamma frågor av varandra, suga av bananer, äta vattenmelon och hångla. Det låter kanske banalt, men konceptet var så sabla väluttänkt. En alldeles superb kvinna som varken var överdrivet sexig eller snygg ledde det hela i businesstil, det var som ett seminarium i hur man förför och lockar till sig kvalitativ, förbindelselös sex. Hon sjöng, föreläste och drog fabulösa skämt om vartannat. Det är sällan som en föreställning lyckas hålla ens totala uppmärksamhet på det där sättet, jag ÄLSKAR när sånt där funkar, och blir så glad när jag ser det.
Efter det var vi nu helt förförda med kompisen, hon började köpa in drinks på rullande band och så drogs hela publiken med artister och allt vidare på en efterfest i andra delen av båten. Vi dansade och drack på det gungande golvet, white girl-twerkade och skrek och höll på tills klockan var typ tolv och vi stupade i säng innan vi ens hann säga gonatt. Jag tror G somnade mitt i en mening, hon sa något och sen hörde jag ett snark.

En annan sak som jag ännu ska notera innan det här inlägget blir alldeles för långt, är det eggande i att med jämna mellanrum förflytta sig i tidszoner. I skrivande stund tror jag att vi är fem timmar efter Finland, och jag kan ju inte påstå att det har skett helt obemärkt.
När man flyger kommer ju tidsbytet direkt, som ett pistolskott i ens huvud. Här sker det timme för timme, nästan varje natt ska klockan förflyttas en timme bakåt, vilket resulterar i att jag - vanligtvis en obotlig nattuggla - sitter och gäspar vid bardisken klockan 22 och vaknar halvsju nästa morgon av mig själv, pigg, kry och redo för att inmundiga bagels.

I skrivande stund är havet grått och vågorna lagom stora, och luften är förvånansvärt mild, kanske 12-15 grader. Det känns helt otroligt att vi kommer att stiga i land nånstans där palmerna gror och där solen värmer kritvita sandstränder. Nog är det här livet och den här planeten allt en märkvärdig sak.

Pga bristande internetuppkoppling så lyckas jag tamejfan inte ladda upp några vettiga bilder här på bloggen. Ni får hålla till godo med min instagramsida, där jag försöker att bjuda på nåt slags ständigt flöde av stories och bilder. Följ @ms.ponks eller om ni är på dator: https://www.instagram.com/ms.ponks/.

The rich and smaklös

Jag har nog aldrig känt mig så mycket som en jetsetter som nu, där jag sitter med min laptop, casually i skeppets största matsal, med vågorna till vänster och burgarna, donitsarna, salladsbowlsen och de släntrande mänskorna till höger. Det är vansinnigt vart livet kan föra en, om man bara i misstag öppnar munnen vid rätt tillfälle.
Jag är på Scarlet Lady, ett splitternytt kryssningsfartyg, just nu någonstans utanför Irlands kust mitt ute på Atlanten, tillsammans med cirka 1500 andra muppar som antingen arbetar eller smurfar omkring.

För ett par månader sedan, cirka, var vi ute med J och G, då vi av nån anledning kom att tala om lyxkryssningar och att G hade varit på en sådan. Jag blev entusiastisk över vad hon berättade, det lät så galet, så exklusivt. Att bara sitta på däck och bli servad, att göra något som i princip går helt emot allt jag är, men som ändå - kanske av just den anledningen - lät så himla lockande.

J å andra sidan, sa typ USCH. Eftersom J uttryckte sin avsky så starkt, berättade G igår att det här hade fastnat hos henne, hon blev så irriterad. Att nån kunde reagera på det där sättet. Att han inte ville “ta mig på kryssning”, sa hon. (Hahaha, som om jag på riktigt skulle villa det.)
Så när hennes vän, som jobbar som nåt slags talangrekryterare till det här fartyget, frågade henne om hon hade lust att komma som testcruisare på dess resa till det kommande hemlandet: Liverpool-New York, så frågade hon mig om jag ville komma med. MIG. Jag tvekade inte en sekund. JAA, skrev jag. Och nån dag senare var det konfirmerat. Biljetterna var bokade, och det kostade INGENTING. Okej, man hamnade ju ta sig till Liverpool också. Och hem från New York, förstås. Men ändå. Det var något som det inte gick att säga nej-hördu-jag-vet-inte till. Det var bara att fara.

Testcruisare, kanske ni frågar er?
Såhär är det. Scarlet Lady har en himla massa personal. De går omkring med likadana kläder och torkar och fixar och dukar av och på, konstant. De tycks vara tillsagda att le hela tiden, för de ler verkligen HELA TIDEN. Allt är muka jätteroligt. Jag snackade lite med vår hyttpojke, Ada. Han kom från Indonesien. Han kommer varje dag och ordnar i vår röra, viker sängkläder och byter handdukar. Han erbjöd sig till och med att komma och VIKA UPP påslakanet inför natten, helt som om man inte kunde bädda ner sig själv, men vi sa nej. G påstod att det här är en helt vanlig procedur bland the rich and famous. Nån som kommer och nattar en typ. Herregud, allt ska man höra.
Den här personalen är helt ny, vilket så klart märks. Folk yrar omkring, allt sker liksom första gången. Kockar, städare, artister, alla är här och behöver öva på det, så att det går smidigt sen när båten landar i Karibien, där den sen ska börja cruisa av och an. Och det är här som vi kommer in. En salig röra folk som på olika sätt verkar ha anknytning till besättningen. Vi går helt enkelt omkring här och TESTAR allt: äter och springer på rullband och har oss. Går på yogatimmar, tittar på uppvisningar, dricker drinks.

Mitt intryck av ett sådant här spektakel är mest äckel, om jag ska vara helt ärlig. Det är detta med att folk tycks anse att de har nån sabla rättighet till att roa sig, bara för att de har råd med det. Bisarrt är det, kan jag tycka, att man ska sätta tid ner på att glassa omkring på ett liknande fartyg, som inte är annat än ett gigantiskt nöjescentrum för vuxna. Här finns ett jättespa med ångbastu, vanlig bastu, frisör, botoxbehandlingar, massage och allt världens. G är into på det här, hon vill att vi ska gå dit nån dag, jag fasar inför det. Vi gick på en presentation och jag hade så himla svårt att se människan som gick runt med oss i ögonen. Hade lust med att säga att okej, kan vi inte bara först komma överens om att det här är bullshit, kan vi skratta åt det innan du fortsätter berätta? Jag kan liksom inte ta på allvar nån som seriöst berättar om marockansk lera som man ska trycka i fejset på sig. Men nåja, där gick jag och var obekväm. G var som fisken i vattnet.
Hon är så himla bekväm med att bli servad, ser inget galet i det. Hon berättade om det själv också, det är som en performance, sa hon. Alla vet sina roller. Jag finner det så arma svårt att ha nån som gör saker för mig, eftersom jag inte på något sätt tycker mig ha förtjänat sånt, eller för att jag inte ser skillnad mellan mänskor och mänskor. Man kan ju förklara det som att folk som behöver jobb får det, och de som har råd att betala för det, gör det. Jag tycker ändå inte att en sådan uppdelning överhuvudtaget bör finnas, men det här är nu bara sådana saker som man får leva med här. Jag är en skådespelare, jag är på besök, nu får vi spela våra roller bara. Nu har jag rollen som superrich och smaklös.

På tal om smaklös, så är denna båt också som en smaklöshetens fanbärare. Allt ser sådär ihophafsat ut: granna färger, tokiga designsoffor. Man ser att det ska vara för unga och hippa människor, fartyget ger sig ut för att villa locka coola unga vuxna som inte annars intresserar sig för kryssningar.
När jag första kvällen satt nere på däck sju där det finns nåt slags extravagant trappa, ett festligt glasstånd och en dragqueen som emellanåt rullar in och drar några trudelutter, så tänkte jag bara att det här är ett patetiskt försök av de rika att försöka ha det lika roligt som vi mindre välbärgade. Jag tänkte på de punkspelningar jag gått på, de sammanhang jag kommer ifrån. Jag mindes ansiktena, jag såg människorna och tänkte: DET är livet. DET är glädje. Att göra själv, att samla ihop människor som gör saker av glädje och vilja att påverka och förändra.
Här på båten har man använt sig av de attiraljer och detaljer som härstammar från liknande sammanhang, från coola street-sammanhang. Man har en vinylshop, en trött DJ med solglasögon står bakom ett bås och spelar sina slitna lounge-dängor. Men det är så innehållslöst, så påklistrat. Man KAN inte köpa glädje eller lycka för pengar. Man kan betala för sig och ordna det runt sig så att det muka ser ut som om man vore cool, men det är totalt påhittat. Blev väldigt glad när jag kom att tänka på det här.

Det är andra morgonen jag vaknar upp till nu, så man kan ju både säga att jag lite har vant mig vid att vara här, och att jag samtidigt bara är i början av resan. Först den 6.3 är det meningen att vi ska ta i land i New York, så det är ju ett par dagar ännu.
Idag morse skulle jag börja dagen genom att gå på en yogatimme, men hade missat att klockan under natten hade förflyttat sig en timme bakåt, så jag hamnade först på en meditation under vilken jag mest låg och försökte klämma ut ett par fjärtar som hade hamnat på tvären.
Min mage reagerade nämligen inte så himla bra på de bläckfiskar jag trottade i mig under första kvällen på den koreanska restaurangen. Bläckfiskarmar kom ut som de såg ut när jag åt dem, hela arma vessan luktade seafood på ett mycket mysko sätt, det här är väl ingenting att skriva om tänker ni, men jag späder nu på. Har inte riktigt återhämtat mig från den eskapaden ännu, men nu sitter jag och suger på kamomillte och tänker att det kanske ordnar sig.
Yogainstruktören var väl SÅDÄR, kan man säga. (Adriene har gett mig standards ;). Hade en bedårande gubbe bredvid mig, hela hans kropp var som en klump som inte kunde böja sig, inte kunde nånting alls. Han krälade omkring på golvet som en förgiftad igelkott, hans fötter var torra som flingor. Jag tänkte på åldrande när jag såg honom, på hur kroppen speglar vad man har gjort i livet. Och jag tänkte på hur modig han var som bara kom dit och stånkade och försökte sitt bästa. En tant framför mig hade en “Stay calm and cruise on”- T-paita. Jag diggade.

På dagarna går vi omkring och hittar på våra egna saker med G. Jag sover en hel massa, igår rullade jag ihop mig i sängöverkastet och låg i hängmattan på vår hyttbalkong en stund och bara lyssnade och såg på vågorna. Det var fantastiskt. De säger att man kan få syn på valar eller delfiner om man har tur, att de ibland kan komma och leka i kölvattnet. (Hehe, kölvattnet, heter det så när det handlar om ett sånt här schabrak?)
På kvällarna äter vi på de fina restaurangerna. Första kvällen åt vi som sagt på en koreansk grill, igår på ett steakhouse där jag åt dorada, eller GULDBRAXEN som det också lär heta på svenska. Hittills har maten faktiskt varit helt fantastisk, verkligen något utöver vad man skulle kunna tänka sig att det erbjuds på ett kryssningsfartyg. Det finns så himla mycket att välja mellan också. Man skulle riktigt kunna äta sig helt fördärvad, ifall man hade fallenhet för det.

En höjdpunkt var också när jag tog mina paltor och ställde mig på ett av de galna rullbanden där man springer bland en massa andra sportdårar. Det var en jäklade maskin, man kunde lyssna på Youtube samtidigt, så jag kopplade in Liturgys Aesthethica och sprang så satan. Fick kalla kårar när jag lyssnade och samtidigt såg ut på vågorna, det var något av en katharsisk upplevelse i all sin totala meningslöshet.

Så lite i den här stilen ska det väl fortsätta då i dagarna åtta. Nog får man väl lejdon i nåt skede, men jag tycker att det typ är lite förbjudet. Får man en sån här möjlighet, så TAR MAN DEN, som sagt. Och så är man tyst, äter och skriver på sitt manifest mot världen och överflödet.
Jag återkommer.

Sammanhanget

Det har varit en så underlig vinter i år. Det har varit en så underlig tid överlag, så jag emellanåt riktigt undrar om det här är tiden före nånting, liksom ett tecken, på.. tja, vadå? Vad som komma skall? Ett långt, ähum mörker?
Knappt har jag tänkt den tanken, så inser jag också att jag låter som alla andra gör just nu, nämligen vidskeplig. Har ni märkt det? Folk till höger och vänster går och läser tarotkort och snackar med stubbar i skogen. Det har kort sagt blivit väldigt normaliserat, om man jämför med än 10 år sedan.
Nu ska jag inte låta nedlåtande för jag sysslar också med häxkonster, mer än förr. Även jag har sökt mina rötter tillbaka till nåt slags gammal visdom för att skapa nånting som känns som en mer trygg tillvaro. I nåt skede hade jag till och med en I ching-app på min telefon, gammal kinesisk visdom. Jag ställde frågor och höll på. Sen tog jag mig samman.

Då jag läste folkloristik i tiderna så vill jag minnas att oroliga tider för med sig mer vidskeplighet och kvacksalveri. Förut skulle folk ha dragit till kyrkan för att be, men nu, i detta trolösa samhälle, så tyr vi oss istället till våra kristaller och vårt silvervatten, typ. Och vad det nu kan handla om. Jag tycker det är intressant.
Människan är alltid ute efter att skapa nåt slags sammanhang, att hitta tråden som fattas, svaren på frågan varför vi är här och hur allt kommer att sluta.

Det ser ut som att jag börjat skriva blogg, hörni

Det ser ut som att jag har börjat skriva blogg, hörni. Sånt kan man ju alltid hålla på med istället för umgänge och sport, till exempel.
Idag har jag varit EN TIMME på jobb, på museet. Där var det lugnt som vanligt och sen en massa stressade mänskor. Jaja. Jag vek T-skjortor.
Nu ska jag till treenikämppän och lägga ett par spår skrik. Vi håller på och spelar in råversioner inför vårens riktiga inspelning, då vi faktiskt ska till Grekland och spela in en fullängdare. Det är alltså Svarta havet jag talar om. Jag skriker där och så är det en massa duktiga mänskor som spelar olika instrument. Hejdå.

Vad man gör vs vad man tror sig kunna

Ibland händer det att man häver ur sig saker som man inte riktigt kan stå bakom, både i text- och talform då. Jag tänkte, att det här egentligen är ganska intressant, eftersom speciellt sådant som går ut offentligt i princip alltid borde vara helt igenomtänkt och totalt sånt som man vid varje tidspunkt i livet skulle kunna försvara med hull och hår.
Jag tänker på kolumnen som publicerades igår. Tycker den på många sätt blev så barnslig, skrikig och just oigenomtänkt, jag blev ju själv nästan provocerad av att ha hävt ur mig dylikt.

Varför låter hon då sånt gå igenom, kanske ni frågar er?
Nå, för att tidsbristen ibland är ett faktum. Man HINNER INTE tänka till så som man gärna önskar att man hade kunnat göra. I det här fallet handlade det dessutom att jag till att börja med hade skrivit en mycket seriösare kolumn som inte blev godtagen (den var för vänsterradikal). Jag hade två andra alternativ till kolumner, men det här var nu den som redaktörn föll mest för.

Kan ni förstå att jag offentligt har valt en bild där jag står med TANDKRÄM på paitan?
Alltså jag förstår mig inte på mig själv. What did I think?

Kolumnen fick bra emottagande och skapade en hel del kommentarer och grejs, men det kändes så bakvänt då jag egentligen höll med de fulaste kommentarerna som inte ens godkändes i Yles gedigna kommentarmoderatorsystem (en skrev till exempel: "Det här var det barnsligaste jag har läst på länge" och jag tänkte bara "touché.") Det här bevisar på något sätt för mig att andras likes och uppmuntrande ord egentligen inte spelar så stor roll, ifall man vet att man kan bättre.
Och det här går egentligen också att applicera på bokfan jag skrev och aldrig sen lät skicka in nånstans. Jag visste att jag kan bättre och jag skulle inte ens ha velat stå bakom ett dylikt material, även om det kanske skulle ha haft potential att ges ut. Sur och eländig skulle jag ha suttit i soffor och ropat "ni tycker seriöst att detta skit är värt att snacka om?" Nej herregud, det hade inte funnits gräns för bitterheten.

Atlanten kallar

Jag ska åka på en atlantkryssning med en nybyggd lyxkryssare i slutet av månaden. Vi ska åka från fucking Liverpool till New York. Nu tror ni säkert att jag skojar, men det är helt sant. Int fattar jag ju det själv heller.

J:s vän Julia kom ihåg att jag i något skede hade uttryckt min entusiasm över att nån gång vistas på nåt liknande fartyg, och så slog hon till och frågade MIG (herregud?!) om jag ville komma med, när en sådan här chans kom. Vi ska alltså "testcruisa" över Atlanten, allt e gratis och fan vet jag. Den här båtens egentliga rutt kommer sedan att vara nånstans i Karibien.

Hur jag så ofta lyckas komma över de mest galna och hårresande äventyren, förstår jag inte.
Och hur hon har de här kontakterna, förstår jag heller inte, men hon är från Amerikatt förstår ni. Är man från Amerikatt så händer saker, nä skoja bara.

Jag är inte längre van vid att skriva blogg så det här blir bara jox.

Hur som helst, så snart ska den här bloggen göra en brakvändning och gå från mossig och död till sprudlande och livslevande. Då jag ska ställa till med ett sjujädrans reportage från Atlanten, hoppeligen varje kväll.

The comeback from a crisis

Milde tid, jag har inte skrivit här på evigheter, i något skede tänkte jag faktiskt att det var det, nu var blogg-eran över, men jag ska fan ändå ge den ett försök, för jag tror jag har ganska spännande eller viktiga saker att säga. Jag har nämligen lärt mig en himla massa nyttigt om mig själv under de senaste månaderna, och det ska jag försöka få ord på nu.

Ni minns att jag var ute i fyllan och kom att hångla med en kaveri (eller ännu värre - mest J:s kaveri) under en krogkväll? Nå, liksom jag själv sa då så var det ingen större panik med den saken - sånt sker och det har hänt förut i mitt o J:s förhållande att det har kyssts till höger och vänster med kvinnor och män, och inte har det varit nån panik med det.
Nå, den här gången blev det lite annorlunda. För i mitt fall och till min stora förvåning, så slutade inte allt i och med den där arma kyssen utan saker började leva vidare i mitt huvud. Jag blev helt enkelt smått attraherad av den här typen, och inte hjälpte det ju heller att han inte direkt var avvisande. Perkele.

Så man kan säga att det som hände sen var en kort period av, öhm, instameddelanden som på inget sätt var motiverade för nån som är i ett förhållande. Ni som någon har varit i en situation då ni gör något som ni VET att inte är okej och som ni lite semisti känner att ni måste ljuga om - ni vet exakt hur pissig man känner sig. Jag måste säga att jag aldrig har känt mig så fruktansvärt usel, så nere och så på nåt plan förlorad och rent bruten. Man kunde väl tänka att nån instaflirt inte är så farlig egentligen, men för mig är det det - eftersom jag alltid spårar så inihelvete ut tankemässigt, det upptar hela min tillvaro. Och det värsta är väl när man hamnar nånstans där man VET att man gör fel, så fel så fel, men där man fortfarande känner sig maktlös och oförmögen att deala med det.

Jag läste massvis med spalter om vad man ska göra när främmande attraktion introduceras till ett annars bra förhållande, och för det mesta stod det att man "inte ska låta sig gå dit". För mig låter det där bara helt absurt - VAD DÅ INTE LÅTA SIG GÅ DIT? Det är väl hela poängen med att överhuvudtaget bli attraherad av nån annan - just det att man går dit och där är man sen och inte fan finns det några vilda hästar som kan dra en från det, trots att man vet att det är fucked up och fel.
Alltså visst, jag hade väl kunnat sätta lock på och bara "jag ids inte svara flörtigt åt honom nu", för det är svinaktigt och oacceptabelt. MEN jag kunde inte. Det var så spännande. Det var det enda lockande jag just då hade i det som jag tyckte att var mitt skittråkiga liv i vilket inget lyckades och skrivlustan var bortblåst, alla andra lustar också för den delen, matlusten till exempel. Så jag var, under en fucking dark period, fast i en situation då jag konstant var livrädd att typen skulle skriva nåt till mig som jag sedan skulle vara tvungen att dölja för J eller ännu värre - att jag inte skulle kunna hindra mig själv från att svara och gå dit om och om igen och förvirra mig genom någo fucking instameddelanden. Stressen över det var ohanterlig, jag klättrade längs med väggarna, det fanns fan ingenting som överhuvudtaget kändes säkert, rätt och tryggt, jag tappade tron på alltihopa. Allt var åt helvete.

Jag lärde mig bland annat att oärliga människor tystnar. För jag tystnade. Jag blev en sammanbiten jäkel som satt och spände mig där hemma, och jag var väl argsint också, jag minns inte för det kändes fan som att jag befann mig nån annanstans, nära en psykos, nånstans långt ifrån mig själv. Jag kom att tänka på alla andra mänskor jag har träffat som har den där rädslan i ögonen, och förstod att man blir sån när man är oärlig, när man går och döljer saker. Det finns fan ingenting som bryter ner en mänska mer än det.

Så jag tänkte att en lösning är att skaffa en annan lägenhet, nån billig hyreslägenhet där jag kunde sitta och tänka och komma underfund med vad jag vill med det här livet - om det är så på tok att jag o J inte har nån framtid längre. För i något skede kändes det som att jag aldrig kommer att kunna se på honom med kärlek igen, inte på grund av honom men på grund av mig själv, för att jag är en sån sabotör. Inte tog det länge så hade jag ordnat åt mig en 12 kvadratmeters lya i akademikvarteren. Grät hysteriskt när jag sa åt J att jag hade hyrt en sån, grät när jag for och grät konstant första kvällen här. Det kändes bara så totalsvart, så ensamt och på tok fel och allt hade gått så snabbt och jag visste fan ingenting. Och realiteten kom som på posten: Int fan betydde det där med den där andra NÅGONTING som helst, det var bara något som fick mina beroendespröt att glöda liksom Bingo Blitz (som jag har slutat med), liksom vad som helst annat som kommer in i mitt liv och tar över för att jag låter det göra det. Läste också att man är mera benägen för att lura sig in i förälskelser och dylikt när man själv är i kris, när man är deprimerad eller annars bara befinner sig i nån besvärlig situation. Det var så urbota klart och tydligt, hade i och för sig nog varit det länge redan också vid det skedet, men som sagt - jag var inte säker på vart förhållandet var på väg i varje fall.

Nåh, så småningom kom julen och vi åkte till Sverige med J. Det var en helt fantastisk resa, han har en så fin familj och jag trivs så bra med alla där och de är så snälla med mig. Överlag kunde jag inte rymma från den kärlek som svallade över mig, precis som för kanske fem år sen då vi hade en liknande kris (fast utan andra involverade) - vi skulle göra slut och hade precis skrivit under uppsägningskontraktet för lägenheten och allt - då vi kramades utanför Satos kontor och i kramen fan kände att vi ju älskar varandra. Visst är det sjukt? Man kan få för sig så många saker, men en mänska som man obönhörligt bara älskar rätt opp och ner, tycks man inte bli av med, inte fast man skulle försöka. Då förra gången skrotade vi uppsägningskontraktet och bodde där i fem år till. Jag minns att förhållandet fick ett uppsving där, det var som att vi började på ny kula.

Men till den här jul-storyn hör också en megaviktig poäng i form av bok, och det är seriealbumet Den rödaste rosen slår ut av Liv Strömquist som jag fick i klapp av J:s syster. SATAN FAN vilken bok alltså. Den läste mig rätt upp och ner, den tog mig bak- och framifrån, satte ord på ALLT ur femton olika exempel och fyra olika teorier ur historien. Den snackar om vad kärlek är idag, att lösa förbindelser och emotionell frånvaro är dagens grej. "Äkta kärlek" inklusive blöta kärleksbetygelser ses som lite löjligt och gammalmodigt. Plus att alla på något vis vill skräddarsy sin egen kärlek och tror sig veta exakt vad de behöver och vill ha av en annan människa.

Jag insåg att det hur jag hade betett mig, också på ett plan var en produkt av samhället - jag var oförmögen att se mitt eget förhållande som tillräckligt och letade efter nåt tillfälligt annat att roa mig med, jag inbillade mig att jag kunde vara emotionellt frånvarande och liksom leka lite utan att vare sig skada mig själv eller nån annan. Egentligen går detta mitt beteende längre tillbaka - jag har redan länge funderat på om man kunde "öppna gränserna" inom förhållandet - speciellt när vi nu inte har barn eller nån kärnfamilj - att varför skulle man då inte kunna vara lite lösaktig?
Nå, klart att det skulle man ju, men sådana saker ska ju utgå från en diskussion mellan de två parterna i ett förhållande - inte från nåt man döljer och en personlig kris. Öppna förhållanden måste ju utgå från en otrolig tilltro till varann, jag vet inte hur det i praktiken ens är möjligt, om jag ska vara helt ärlig. Jag blir alltid så uppslukad av en person.
(Och ja, jag kunde gå in på vad det här med ett längre förhållande egentligen innebär, kärleksmässigt, det är HEEELT någo annat än förälskelse, men det hör inte till saken nu och det här blir annars också så megalångt, så jag tror vi lämnar det idag.)

Hur som helst, så den här karln i fråga, som jag gick och var lite svag för i fem minuter, han är som ett ärke-exempel av en sån här modern man som är emotionellt onåbar. Så för honom e nu sånt här säkert vardag, who cares.
Läs Liv Strömquists nyaste, säger jag bara. Ögonöppnande och jag predikade om den i minst en vecka.

Så nu går jag då här fram och tillbaka mellan nya lägenheten som fått namnet "arbetsrummet" dit jag går och gör #stordåd. Fniss. Så stordåd måste här då bli. Inte sabotage. För jag är ingen sabotör. Jag är fan mänsklig, och jag gör misstag som är totalt från röven. Jag förväntar mig inte att bli förlåten, men jag tror att man kan bli det, bara man är ärlig. Och jag kan förlåta mig själv. Jag vet vad som är rätt och fel. Jag kan och måste vara ärlig med mig själv och andra för att kunna existera som en hel människa. Och dit har jag nu äntligen kommit.

Är det nu man håller på att bli zen?

Ni minns att jag surade och kastade mig raklång och blekfet med min kimono i sängen, att jag väsnades och skrek och grät och drog mina naglar längs med tapeterna så de lämnade märken och
bla bla bla
Nå nu ska jag berätta varför det var på det sättet.

Jag skickade in mitt urgamla romanmanus till den där S&S-tävlingen, och hade i min oförnekbara hybris faktiskt tänkt mig att jag kunde kamma hem nåt slags pris där. Jag vet inte hur jag hade tänkt, men det är kanske lätt hänt att man ser på sina egna alster med lite väl blida ögon, för att man helt enkelt måste det för att kunna tro på sig själv, man måste tro att saker håller och att de är bra för tvivlar man så faller man.
Så när Förlaget nu hade manusdags igen (deadline imorgon) så tänkte jag att wtf, jag läser igenom det där manuset en gång till och skickar sedan in det.
Och när jag läste det, så kom jag inte längre än till halva första sidan, innan jag insåg att det är så URBOTA urholkat dåligt och oengagerat. Det finns fan inte nån jävel som vill läsa nåt sånt där dravel, och det är den enda och rätta sanningen.

Och JAG VEEET att man inte borde befatta sig med fler än ett förlag i det här lilla landet på svenska. Men när jag faktiskt inte har någon större skillnad, och när jag tänker att ju mer läsare, ju mer feedback, desto bättre. Så därför har jag haft min smutsiga lilla fot inkilad i bägge vessastolar. Smart eller inte - det kvittar ju, eftersom det inte blev någo fan av den bokajäveln i varje fall.

MEN VET NI VAD, IMBECILLA TVÅBENSDJUR?
Jag tänker skriva nytt. Jag tänker låta det fara dit det far, för faktum är ju att jag mådde så himla bra när jag höll på och skrev, det var ett äventyr och skit det samma om någon vill ge ut det eller inte. Jag älskar att skriva.

Nåja, nu börjar det låta till nånting va? Är det nu man håller på att bli zen, är det? Är det nu som the effects of yoga slår in, sådär på allvar? Kanske det.

Känner mig glad och fri. Det är en styrka att kunna se på nåt man har satt en hel JÄVLA massa tid på och bara säga MEH, bättre kan du. Rekommenderar det till alla. HÖJ RIBBORNA. SÄNK FLAGGORNA.

Gonatt.

Oduglighetsgarnet

Jag tänkte ta och viska "hoho" i brist på annat att komma med. Minns inte när jag skrev senast eller vad det kan tänkas ha handlat om, men jag är fortfarande innystad i oduglighetsgarnet, och det tycks inte finnas nån hejd på det. Veckorna bara går och går och i november har jag inga jobb eller nåt sånt heller, så man känner sig liksom extra mycket på sidan om.
Till all tur har jag i alla fall fått tummen ur och kommit i gång med mitt gamla rosk & natur-projekt, eller vad man nu ska kalla det. Det är tusch och lite avritande av foton som jag sätter ihop som jag vill ha dem. Tänker att det är viktigt att i alla fall göra något, så man inte helt stagnerar, medan det där som man egentligen borde göra står och stirrar på en med röda ögon i ett hörn.

Roa mig

Igår ramlade den sista biten av min dallasbulla ner från famnen på mig, och jag hoppade till för den påminde lite om en mus som springer över en. Sen låg jag och skrattade åt det i fem minuter. Och idag, när jag kom att tänka på det, skrattade jag igen. Inte vet jag vad jag ska hitta på i världen, eller vad världen ska hitta på med mig, men roa mig, det kan jag.

Gnäll gnäll

För att inte det här ska bli ett GNÄLL-GNÄLL-DET-ÄR-SÅ-SYND-OM-MIG-inlägg så tänker jag börja med ett GNÄLL GNÄLL DET ÄR SÅ SYND OM MIG, så var det sagt.

Jag har drabbats av ett realitetens nedslag om att jag inte fucking duger alls, när det kommer till allt vad skrivande heter. Den där skrivkursen, som nu ter sig som för evigheter sen, fungerade just sådär perfekt och smidigt så man gick omkring i ett rosa skimmer och föreställde sig dagen då man bland annat skulle bli en sån där framgångsrik skribent och kunde gå omkring och roa sig av tanken på hur jävla finurlig man är med sina formuleringar och hur kiva det är när man kan sånt här som att skriva och så vidare.

Realiteten idag: Jag sitter med en recension i fyra timmar, det handlar om något jag inte alls tycker om. Jag läser andras recensioner om samma sak, inser att de har sett så mycket mer än jag, tagit fasta på saker som jag aldrig kunde ha drömt om att ens se där jag sitter i min självförvållade papplåda som skydd mellan mig och världen.
Jag tycker inte om det mesta jag ser eller läser. Jag ser nästan bara fel, jag lämnas oberörd, jag flyter iväg nån annanstans för att jag inte förmår ta till mig något, jag kan inte skriva om det, än mer låta som någon som har åsikter om det - och mitt i denna lögn om att jag är nån som har åsikter som är värda att yttras, är det meningen at jag ska hitta på YTTERLIGARE saker att formulera mig och ha åsikter om?
Snälla, stäng av maskineriet, någon. Jag kan inte låtsas. Jag skulle så gärna luta mig tillbaka i nåt slags självsäker- eller obryddhet, ta saker som de kommer, bara skriva de där sakerna och sen frisätta dem som svävande lyktor i Thailand. Jag vill inte att framgång och jämförelse ska definiera allt jag är, ändå faller jag alltid offer för precis det - att jag jämför och räknar och bryr mig och misstänker. Jag vill ta paus. End of rant.

J i drömmarnas land

ÄNNU ett inlägg, because I can.
J är så rolig. Han är den absolut mest underhållande människa jag nånsin har träffat på i mitt liv och idag morse, vaknade han genom att konstatera att han är en hemsk människa. "Jag är så hemsk!" låg han o flinade, "vad står på?" sa jag, och så hade han DRÖMT om sig själv och hur han brukar avbryta folk genom att säga hur det egentligen ligger till. "Vem GÖR sådär?" sa han bestört. "Du!" sa jag.
Det stämmer, han har för vana att ibland tvärt avbryta folk som han tycker att far iväg på villovägar, det är nu hans sätt bara och ingenting han har tänkt på. Och så går karln och drömmer om sig själv och inser att det inte är så jättesnällt att göra på det där sättet, och så ser han saker från en annans synvinkel och ligger och vojar sig över sig själv det första han gör på morgonen. Där har vi J i ett nötskal. Glömmer han självanalysen, så ser omständigheterna till att påminna honom om den i drömmarnas land.
Tycker det är så häftigt bara.

Som att köpa kärlek, fast genom knull

Inser nu här att jag inte kan så mycket annat än skriva ytterligare ett inlägg. Jag ska tids nog specificera vad jag blev så sur över idag, och det tar sig, det tar sig. Man måste bara få utåtvänt det där huvudet från navelgropen nu, ut mot världen och det som händer, bort från det där självet och allt vad där kring rör sig.

Grejen är väl mest att jag känner mig så STUCK och så himla trött på att vara så stuck med mig själv, på nåt vis. Jag skulle på ett sätt önska att jag hade ett barn i det här skedet - då hade man automatiskt haft fokus någon annanstans. Samtidigt är jag så långt ifrån de där tankarna på barn som jag säkert varit under de senaste tio åren. Jag vet inte, livet ter sig bara mer och mer som att jag självklart ska vara en sådan där som inte får barn, som inte har behov av det och som istället fyller mitt liv med en massa andra nöjsamheter. För livet är faktiskt så mycket mer än det där att skapa en familj kring sig. På ett sätt tycker jag att det är så easy way out - du skaffar barn och så har du nån som, vare sig de vill det eller inte, alltid kommer att vara attached till dig på något sätt. Det är som att köpa kärlek, fast genom knull. Lol. Inte är jag riktigt klok inte, som skriver sådana saker.
Och jag vill faktiskt också hötta lite med fingret och påpeka att barn, utan diskussion, idag är den absolut största påfrestningen för planeten och miljön man kan tänka sig - och då tänker jag på barn som föds här med vår levnadsstandard, med våra behov. Det är ju tamejtusan nästan förkastligt att få barn idag, om man tänker på det. Vem behöver mer av oss, liksom? Vem behöver ännu en som ska ha kläder och mat och plastblöjor och uppvärmda hus och ikea-möbler? Ingen!
Samtidigt kan man inte resonera om barn på det där sättet att folk ska sluta reproducera på grund av klimatskäl, för vi är ju bara djur ändå. Vi är väl förprogrammerade till att villa föröka oss - samtidigt är människan det enda djuret som har kapaciteten att tänka till om det, och tacka nej.

Nu var det här inte meningen att överhuvudtaget bli ett sånt här speech, men tydligen hade jag det i mig. Jag har varit sjuk hela dan, har inte varit ute och har suttit i min morgonrock och tyckt synd om mig själv pga att jag inte lyckades med den där ena saken, och så är det nu med det.
Ska bli en ensam gammal surkärring som till sist tar livet av mig för att äldrevårdssituationen är så makaber i det här landet, goals.

Dagens bild

Dagens bild

Jag säger bara. Jag bad J ta en bild av mig för att jag ville ha ett minne från den här situationen. Jag bad honom till och med att lägga upp den på insta, för jag ville det, men han sa att nä, för att han är en vettig typ som inte är sådär konstant i kvarnen med det personliga.
Det här är bara en sådan urbota KAKIDAG så det inte finns liknelse till det. Handlar bara om att saker man satsat på inte får nåt gensvar, och jag är ju nu också så himla dålig på att inte lyckas när jag väl har satt tid ner på nånting. Så i det stora hela är det här ju en bra lektion för urbota narcissist-jag: Att ta lite motgångar emellanåt. Allt den här fåntratten gör blir liksom inte en omedelbar succé, all skit jag välter ur mig och placerar på bordet för allmän åsyn är inte föremål för beundrande blickar.
Som om världarna ville spela ett sarkastiskt skådespel enkom för mig, så har de också sett till att jag är sjuk idag. Har stegring och kanske feber, har hostat halva natten, och har spelning imorgon, dvs ska använda min röst. Skojigt, skojigt.
Jag hoppas genuint att alla som läser detta har en bättre dag idag.

De nya tonåren

Känns som om början av den här veckan har varit laddad med betydelse, och det har den också. Fick äntligen tummen ur röven och tog mig till Vasa, till I - och det är nu alltid på många sätt underbart att spendera otvungen tid med en gammal vän, tillsammans med vilken man kan ligga och drischa halva dagarna utan att kommunicera ett endaste ord. Inser att jag behöver fler sådana vänner - såna som kommer hem till en och bökar med kaffepannan medan man själv sitter där man sitter och inte behöver säga nånting.

Den här morgonen har jag spenderat genom att färdigställa en recension, (Ellen, if you read this - it iz coming. Be very afraid. Not). Samtidigt har jag snorat, hostat och kämpat med fokus på så många jävlade eländes plan, till exempel tänker jag väldigt mycket på vad det innebär att skriva bra versus skriva en bra bok nuförtiden. Det är nämligen två så olika saker att man knappast ens kan föreställa sig hur vitt olika de två sakerna är. En bok handlar om att skapa en hel värld som på olika sätt är angenäm för läsare, medan det att skriva lite bra (vad det nu sedan ens innebär) handlar om att tillfälligt stjälpa ur sig saker och meningar som låter som något.

Så till sist tog jag bara och sket i alltihopa och skränade karaoke till Synchronicity II. Det fick ta all min sinnesnärvaro att inte posta en video av scenariot på insta-stories, fick ta lite sinnesnärvaro också att inte samtidigt klä av mig morgonrocken och bara nakuhoppa här omkring på soffan medan videolampan lyste rött - jag vet inte vad för period av exhibitionism och bekräftelsebehov jag går igenom just nu. Tonårsperiod, kallade jag den igår kväll, när jag medgav till J att saker är ut och spretar, intentionerna hoppar hit och dit och jag tampas med en känsla av att nån eventuell ungdomlig skönhet håller på att rinna ifrån mig samtidigt som det inte gör något överhuvudtaget.
P.S När man ser på Patti Smith så förstår man att ålder faktiskt inte betyder ett skit.

inktober

Så nu har det gått och blivit ny månad, och med den månaden kommer det årliga INKTOBER. Hoo-fn-ray. Jag har gjort det här i åtminstone 3 år nu och i år drar jag till med några roliga regler som jag satt åt mig själv:

1. Inga referensbilder, alltså jag får inte rita av. Blev så inspirerad av @allyouneediswall på insta - en rysk konstnär som snackade om att man missar sin egen stil om man konstant ritar av - att man hittar sin riktiga uttrycksförmåga om man helt enkelt ritar det som kommer upp i ens huvud istället. Som jag gillar den tanken!

2. Ingen blyerts innan - inga korrektioner -
det blir vad det blir.

3. Jag ska rita med tusch, för jag vill bli bättre på tusch.

Det är instagram som gäller om man vill följa med, @markermastress heter kontot. Går också att följa Marker Mastress på FB.

Kissing and dissing my friends

Okej, nå men hej.
Jag har haft ett så fylleslagigt veckoslut, att jag nu har bestämt mig för att ha en vit oktober. Det betyder för min del att jag ska vara drogfri och nästan alkoholfri, för någon form av förändring måste helt enkelt hända nu.

I helgen var det R:s going away party och vi drack lite civiliserade ölglas på Alvar. Och inte vet jag hur det gick så, men mitt i allt var mina tankar och allting en enda dimma, jag blev så full. Antagligen för att jag hällde i mig 2 öl medan andra drack 1. Och kvällen spårade ut i att jag 1. kysste R. Jepp. Av ingen annan orsak alls än att jag plötsligt tyckte att han var hot som fan och bara egoistiskt ville slå slag i saken. Jag tror nog att jag frågade innan och han sa väl skeptiskt att "is that ok?" vilket jag tog som ett solklart ja för att fylletratt. J är ju vettig nog att förstå att jag är en fucking galenpanna som gör sådana saker och att de inte leder till några som helst konsekvenser eller har nån större betydelse. Men R, stackarn visste ju fan inte vad han skulle tänka och tro, så sen fick vi spendera lite tid på att försäkra honom om att no harm was done och att vänskapsbanden består. Jag kände mig lite som en psykiskt rubbad person vars nycker och infall måste förklaras för andra, och det är väl heller inte så långt ifrån sanningen.
På ett sätt vill jag leva i en värld där infall är möjliga och kyssar är harmlösa, men samtidigt så måste man ju vara medveten om att varje sak man gör också involverar andra mänskor, och man kan liksom inte gå på bara för att man själv plötsligt vill det. Så det var inte särskilt klokt gjort, i slutändan.
Nå, men det var heller inte det värsta jag gjorde. Jag fick också en blackout i vilken jag hade 2. stått och skällt ut en annan vän på Gringo. Jag kommer inte ihåg vad jag sa, bara hens tårfyllda ögon efteråt, och då fick jag riktigt fråga att what the fuck is going on? Fick skriva och be om ursäkt efteråt, för det där är inte jag - det vete fan var det härstammar ifrån, att jag i fyllan ibland får någon våg av aggressivitet och illvilja mot mänskor, det är som att nåt undermedvetet tar över och jag blir en som bara ska trycka ner andra. Upplys mig gärna om vad den psykologiska förklaringen till det här beteendet är, för jag har ingen aning. Jag minns en annan gång då jag gjort nåt liknande, och det har liksom inga huvud och fötter och jag skäms kolossalt nästa dag.

Så nu blir det alltså renlevnadsmånad för hopplösa jag - passar bra för det blir ju inktober och jag ska ta tag i tuschteckningarna, I've got shit to get done osv. Ingen tid för självcentrerade nöjen.

Åter en lista för att orsaker

Kärä blög.

Idag känner jag mig opåhittig men helt bottenlöst nöjd och glad, konstig kombo. Var ute på promenad och hittade svamp, samtidigt som jag filmade mig själv åt mina tyska vänner. Vad får en att känna sig mer meningsfull än när man står mitt i vackra finska förortsskogen och säger "isn't it bloody fantastic?!" och "here's no people!"
Var också på feedbackmöte för radiodokkaren idag och det var ju intressant, för det visade sig att jag har gjort en megaboring dokkare. Hahaha! Alltså riktigt supertråkig, i många avseenden. Underbart. Kändes bra att de vågade ge mig lite kakka-feedback för då är man ju liksom nån som de vågar göra sånt åt. Om man bara skulle få ljummen feedback, så är det ju ingen som tar en på allvar, liksom.
Följande lista har jag kopierat från samma ställe som igår, den är från nouw.com/blogglistor.

1. Hur mår du rent fysiskt, idag?
Lite trög, men bra.

2. Hur mår du rent psykiskt, idag?
Känner mig hyper och som att jag snart säkert brakar, men just nu, alldeles utmärkt.

3. Vad är hälsa, enligt dig?
Att kunna stiga upp varje dag och fungera både fysiskt och psykiskt.

4. Vad borde du göra mer/mindre av för att maximera din hälsa?
Sitta mindre, göra mer yoga.

5. Vilken är din värsta sjukdom/olycka som du har varit med om i livet?
Alltså jag har inte varit med om nån som helst olycka. Nä, det kan jag inte säga. Man skulle inte tro det om mig, men jag är faktiskt rätt försiktig.

6. Skulle du kunna tänka dig att jobba inom vården?
Nej, men har en enorm respekt för alla som gör det.

7. Har du någonsin åkt i en ambulans?
Näpp.

8. Skulle du hellre vara skadad i musklerna och inte kunna träna på ett helt år, eller vara konstant täpp i näsan i ett helt år?
Skadad i musklerna, så klart. Då kan man ju bara vara helt som vanligt, nästäppa är ju en pina.

9. Hur ofta besöker du tandläkaren?
När tandstenen börjar bygga vikingafästningar vid mina tandfästen.

10. Vad anser du om psykofarmaka, kosttillskott, Ipren osv?
Tja, vad ska man anse om det?

11. Du behöver tala med en läkare/psykolog. Vill du hellre träffa personen face to face eller kan du tänka dig ringa ett samtal och prata med läkaren över mobilskärmen?
Jag kan ju så klart tänka mig att ringa, men föredrar att träffas, så klart.

12. Är du en morgon eller kvällsmänniska?
Måste jag verkligen svara på den här frågan?

13. Hur får man dig på bra humör?
Man skickar en länk eller bild till mig och säger, det här är nåt som du borde se, till exempel.

14. Springa, lyfta vikter eller yoga?
Springa, sen yoga.

15. Prata känslor/problem med dina föräldrar, vänner eller psykologen?
Vänner. Psykolog sku va kiva men kostar pängar så jag är min egen psykolog (said the biggest liar ever).

En helt vanlig lista

Fick för mig att underhålla mig själv genom att fylla i en lista, orkar inte credda för det var inte nån personlig lista det här, snubblade över den bara.
Tänkte på det, att är inte dessa listor lite som de där "Mina vänner"-häftena man fyllde i i lågstadiet? Jag fullkomligt ÄLSKADE dessa häften och fyllde mycket omsorgsfullt i dem. Skulle va himla roligt att läsa vad man skrev i dem idag, har själv inte kvar något sånt där roligt alls.
Nåja, nu painar vi.

1. En dålig vana som jag kommer att bryta:
Panta på saker som måste göras. Jag måste bli bättre på att ta tag i saker för det ger överlag mer reda med allting, plus att jag hålls på bättre humör.

2. En ny färdighet som jag vill lära mig:
Jag skulle himla gärna villa investera i en ritplatta, eller vad det nu heter. Så DIGITAL PAINTING, det skulle jag villa lära mig.

3. En person som jag vill sträva efter att bli:
Greta Thunberg. Inte så stor chans att jag blir det inte, men försöka kan man.

4. En god handling jag vill göra:
Bjuda nån som behöver det på mat/te/kaffe/nånting.

5. En plats jag skulle vilja besöka:
Beirut. Igen. Beirut var tamejtusan en så fascinerande stad. Och så skulle jag villa till Ukraina.

6. En bok jag skulle vilja läsa:
Den där Ellens bok. Ni vet vilken Ellen jag menar. Har varken läst första eller andra.

7. Ett brev jag skulle vilja skriva:
Ett brev till min vän i Tyskland. Har varit på agendan i flera år men det bara vill inte bli av.

8. En ny maträtt som jag skulle vilja testa:
Kimchi. Skulle villa göra det från grunden.

9. Något som jag vill bli bättre på:
Att sätta upp mål och försöka nå dem.

10. Något som jag skulle vilja köpa:
Det sa jag redan: En ritplatta.

Solen går upp över nya miljövänligare förpackningar

Så går ens små programpunkter ur världen för att aldrig komma åter, och där står man sen och småskrattar och tänker att jaha. Anna-Greta skrev och tackade för radioprogrammet. Det hade kommit god respons under dan, skrev hon. Gladare kunde man inte göra mig just då, för i slutändan var det så klart just tanten i fokus som jag brydde mig om. Egentligen bara henne och vad hon skulle tycka om att höra på sig själv på det där sättet. Nu kan jag dra en djup suck och vara lugn, medan andra uppdrag radar upp sig på ens stig.

Överlag har jag det helt himla bra just nu. Finansiellt är jag stabil, behöver inte anmäla mig arbetslös, så det i sig är en vinst, vinst, vinst! Det är hemskt så illa det får en att känna sig, det där med att måsta lyfta det där arma stödet. Fast man har rätt till det, fast det finns där just för de där situationerna då man behöver det. Att inte behöva lyfta arbetslöshetsunderstöd fastän man kanske skulle ha rätt till det, gör mig barnsligt stolt, riktigt så det nästan känns fel.

Idag har Gretas tal spritts ut över världen, och jag tänker att det nog är en himla intressant tid vi lever i. Greta ter sig som en galjonsfigur som folk ser upp till eller hackar ner på, och det enda jag kan tänka på är att vad är det för skillnad? Sluta dyrka människan, lyssna på henne istället. Tänk på vad hon säger, ställ om era liv, gör nåt, för bövelen. Jag räknade alla som hade tryckt en skratt-emoji åt Greta på svenska Yles Facebook-länk, det var 42 stycken varav 37 var män. Trettiosju patetiska fjantar som känner sin bristfälliga manlighet hotad då en påläst tjej står på barrikaderna, det är vad mycket av Facebook och världen går ut på idag.

Idag dök också en reklam upp i flödet, det var Santa Marias tacos som nu kommer i "ny miljövänligare förpackning", av papp istället för plast. Fast det här är en jättepositiv förändring så vill en liten jävel i mig bara luta mig tillbaka i soffan, klappa slött och säga "nå hoo-fucking-ray." Ni skulle ha tänkt på det där för 20 år sedan, ens för 10 eller fem år sen. Ni kunde ha gjort det här när som helst men har inte gjort det, men nu då det är mediasexigt att vara miljömedveten, ja nu passar det minsann. Det känns som ett tricks som de spelar en rätt upp i fejset, ett spel för fasaderna, ett hyckleri. Nu, miljövänligare förpackning, jamen hejsan. Antar att man borde se alla sådana här små förändringar till det bättre som positiva saker, men jag känner mig mest bara trött. Det känns som att allt är för sent.
Nåja men solen går upp och hoppet är kanske inte ute för oss arma mänsklighet, ändå.

Våndorna

Mörg blög,
Jag är liksom livrädd just nu. Jag är så rädd och orolig för att mitt intervjuobjekt inte ska tycka om min radiodokumentär som kommer i etern nu på söndag. Jag vet att det här är småsaker och att man blir sånhän när man håller på med för mycket liknande saker i en mycket liten krets, men jag kan ändå inte låta bli att tänka på vilka konsekvenserna skulle vara ifall min Anna-Greta inte skulle tycka om programmet jag har gjort om henne. Det känns lite som en allt eller inget-situation. Antingen kommer hon att ta dokumentären till sig totalt och njuta av sin stund i etern, eller så kommer hon att tycka att jag har våldfört mig på materialet och haft med saker som absolut inte hör hemma i en radiosändning (enligt henne då). Problemet är att jag ju inte kan veta varken bu eller bä i förväg, jag får bara gissa och hoppas att hon kommer att tycka om den.
Men URK så nervös man kan vara. Wish me luck.

Ligga och tycka synd om sig själv

Tjenamosh, blöggfölk.
Jag har varit i Åbo nu i fyra dagar och jag känner mig, ähum, mätt. Känns som att jag inte gjort annat än ätit sedan jag kom hem, så jag går ungefär runt och är gravid med bröd. Sådana saker.
Kan ju nog konstatera att nåt slags melankoli har svept sin fuktiga trasa kring mig sen jag kom hem. Man längtar hem så inihelvete och sen när man är hemma, så kan man inte riktigt hantera det. Dessutom var jag säker på att jag skulle bli förkyld, men blev tydligen inte.
Jag landar nästan alltid kabrak efter nåt slags hektisk period med jobb. Jag kan sen inte alls hitta nåt slags lugn och jämnmätt leverne, jag blir sen bara och ligga och så blir jag sur och tänker att vad har jag överhuvudtaget i livet, vad har jag som gör det värt att ens leva? Så blir jag sådär destruktiv och passiv sen igen. Alltid antingen eller.
Sanningen är att jag har haft lite dåligt självförtroende på sistone. Jag har inte riktigt gjort nåt som jag precis är stolt över och jag har inte känt mig på topp, helt enkelt. Dessutom har allt känts så himla tråkigt, också facebook och instagram, allt, så fruktansvärt förutsägbart tråkigt. Sådär tråkigt så man inte ens själv vill uppdatera nånting för man tycker att äh fan, samma sak igen. Samma jävla gator och samma jävla tankar, liksom.
Det känns som att jag går och väntar på att nåt ska hända, att nåt igen ska ge mig hopp om att jag på något sätt duger, att jag behövs och så vidare. Fast jag ju nog vet att det där mest är upp till en själv - det är bara att stiga upp, borsta av sig och jobba på, göra de där sakerna, visa upp vad man har att visa och hjälpa där man kan, det räcker. Det sista man ska göra är att bara bli och ligga och tycka synd om sig själv. Men ibland kan man liksom inte annat, tycker jag.

Hål mitt i dagen

Jag har plötstligt ett hål mitt i dagen, några timmar av inget då jag kan sitta på min väns soffa och lyssna på vinden: GULD. Jag vet inte vad jag skulle göra av mig själv om jag inte hade dessa stunder. Jag har varit på vift nu i över en vecka och DET KÄNNS, sannerligen. Det känns att jag inte har varit i min bekvämlighetszon men nu tusan är radioprogrammet färdigt, Jag snavade över en ko, heter det och kommer i etern den 22.9, säkert också på Arenan. Känns fantastiskt och skrämmande, vet inte vad huvudpersonen ska säga eller om hon ens är på det klara med att hon faktiskt kommer att vara just huvudperson här - damen är 71 år och jag tror inte jag någonsin förklarade att det är en radiodokumentär jag gör. Nå väl.

Jag jagas nog fortfarande av en känsla av att mitt namn syns och hörs för mycket i det här finlandssvenska numer. Det är aningen obehagligt, man vill ju göra bra ifrån sig, inte hamna i nåt tönt-fack eller te sig besserwissrig och oseriös, om man nu ska synas så mycket då, det vill säga. Samtidigt känns det ju nog som att det är just så här det skulle gå. Jag har nog på något plan alltid villat bli hörd och sedd och nu får jag det ju, så vad ska jag nu här klaga? Bara att göra det bästa av det, då.

Alldeles snart, imorgon den här tiden, är jag tillbaka i Åbo och tillbaka i mitt självvalda stillestånd. Jag kommer att ta det riktigt attans lugnt i några dagar, innan jag sen måste börja ta itu med nästa grej: ritandet. För sen ska jag rita. Aj jestas, vad jag har att rita. Tuschprojektet är inte ens gjort till en tredjedel, men jag har bra med tid på mig. Vill man något, har man en tydlig vision, så kommer det att gå, det är något jag har lärt mig under de senaste åren.

Viktigaste den här månaden:
Att inse sitt eget värde och att hålla fast vid det där som man vet att är rätt. Att inte låta andras negativa mönster tynga ner en - jag vet att det låter pretto och vagt, men det är nog så viktigt - nog så viktigt.

En vecka till

Så är första veckan på Yle avklarad. Allt har gått bra, jag har överlevt trots ett massa kringflängande och trots att jag också hade himla ont i örat, ju. Så ont att jag på lördagsmorgonen inte stod ut längre utan gick till jouren här i Borgå där jag är nu och hälsar på föräldrar och bror. Det visade sig att jag hade en gigantisk vaxpropp i örat, så jag blev ordinerad vaxupplösningsmedel som jag sen trottade i örat och vips, idag kom det ut en trevlig, inte så liten mojäng och hela världen öppnade sig. Alltå hohho, vilken upplevelse. Jag hör bättre än på länge nu, det känns helt katarsiskt att ha ett öra som inte är fullt med skit. Kan inte förstå att inte kan ha märkt att jag har haft en vaxpropp, inte förrän den ställde till med problem då alltså. Nåja, nu är det problemet ur världen och så återstår då bara en vecka av mer eller mindre problem.

Jag måste nog säga, att det här med att jag också ska ha hunden med till Nyland också gör hela vistelsen så mycket besvärligare än vad den annars skulle ha varit. Nu har hunden ju varit placerad hos Eva i Nordsjö men från onsdag ska den igen nån annanstans, Eva är upptagen. Såhär får man sen hålla på. Sugigt värre. Hoppas igen på Ali men orkar inte fråga honom riktigt ännu.
Nåja, och radiodokumentären tar ju form också. Vi har klippt och fixat ungefär till hälften, från och med imorgon ska resten fixas.
Nää, jag orkar fan inte skriva om det ens. Jag längtar nog så mycket hem till Åbo att det blir riktigt svårt det här, alltihopa. Tror jag knyter ihop mig nu och drömmer om nåt annat. Det finns så mycket sugigt jag kunde älta om och så mycket roligt också, men det känns så avlägset, hela jag känns så flygig. Får inte nån rätsida på nånting så länge jag måste bo såhär, åka omkring med min enorma ryggsäck, ordna och fixa, bo hos folk, nej, jag orkar inte tänka på det ens.
Så tills nästa gång. hejdå.

Besökare i huvudstaden

Tjena bloggfan. Här sitter jag i Oodi som en annan Krösus. Det är underligt hur sånt här som att sätta sig såhär kan få en att känna sig som en annan mänska, som en sådan som har ett sånt här liv, ett liv i vilket man är i stan och går på café, PÅ CAFÉ, betalar dyra pengar för smörgås och dylikt. Nej, så långt har jag inte gått. Ska jag vara helt ärlig så ska det tjurar till att dra mig till något café för att sätta mig där med datorn och jobba. Jag vet inte, det känns bara så långt från hurdan jag är. Jag är en snål jävel, eller det är väl så jag förmår att fungera med mina minimala resurser, att jag undviker all sån där lyx som kostar pengar. Jag satt utanför Oodi och åt ett rågbröd som var nedsatt till 30%, hummus till det. Sen gick jag in och parkerade mig på dessa myskoga tygbänkar där det är meningen att den moderna stadsmänniskan ska sitta med alla sina miljoner förlängningssladdar och apparater.

Det har väl varit en angenäm visit såhär långt. Mili hade en alldeles underbart fin dag igår, fick vara hos Ali, Nadjas kaveri som jag inte alls kände, men som visade sig vara en sån där som förstår sig på hundar, jag menar - på riktigt förstår sig så bra på hundar att all uppmärksamhet riktas till djuret och allt intresse liksom finns just där. Lite som jag då, med andra ord. Djur har alltid fascinerat mig mer än människor. Jag såg direkt att det där kommer att gå hur bra som helst, Mili hade stortrivts och det kändes rentav fel att ta den därifrån för att förflytta den till nästa ställe, till Eva i Nordsjö.
Nåja, men nu är hunden parkerad hos Eva i Nordsjö. Där har den också riktigt attans bra med hundsäng och nya leksaker. Själv rattar jag på mellan Böle och centrum utan mål och mening, åker snålskjuts med fjärrtåg, sitter och snarvlar med ljuddesignern om dagarna. Fick låna en lägenhet av en kollega. Som vanligt känns det sådär, när man jobbar med folk som har fast anställning, att så mycket av deras jobbvardag går åt till att skapa en angenäm stämning på jobbet. Man jobbar, så klart - man får gjort det som ska göras, men gu jävlar vad mycket snarvel det ska till också. Så mycket tid som helt enkelt bara går åt till socialt umgänge! Jag är ju hellre den som jobbar intensivt och tills jobbet tar slut, för att sen ägna mig åt andra saker. Livet till exempel, som att gå i parker och fota mänskor och titta på kakor i fönster eller jobba på nästa projekt som det också behöver jobbas med. Jag vet att alla hippies och punkare har sagt det sedan sextiotalet, men jag tycker bara att arbetssamhället är så sjukt, att vi lever såhär, söker oss till fastanställningar där nån ger en pengar för att åstadkomma saker, och sedan drar ut på tiden då vi gör dessa saker så att jobbet ska vara lite kivogare, lite mer uthärdligt.
Lunchtimmar till exempel, oj jesus vad jag avskyr lunchtimmar. Tomtid då man ska trotta mat i fejset på sig, tid som är utsatt enkom för det. Skulle man vara effektiv skulle man ju äta samtidigt som man gör nånting, men nej. Inte effektiv inte. Effektivitet är ingenting som fastanställda verkar bry sig särdeles mycket om, så till vida att de inte är sina egna chefer då, att det jobb de gör konkret uppenbarar sig i form av mera eller mindre pengar. Är månadslönen konstant, varför tusan skulle man då anstränga sig i onödan? I get it, men hela det där tänkesättet är bara så främmande för mig. Jag vet att jag skulle bli apatisk och olycklig av en fastanställning hos något företag som inte bryr sig om mig utan bara om det jobb jag gör. Jag är inte gjord för det här samhället, jag är gjord för att rå på mig själv.

Nåja, men jag är ju på besök här. En lyckosam iakttagare som har fått möjlighet att göra nånting som ska komma i radion den 22.9. Jag klagar inte, jag är himla tacksam. Jag har så mycket på gång och allt känns möjligt. Snackade just med en kompis om det också, att det är så skönt att vara vuxen och inse sitt egenvärde, att man kan testa på saker som att bjuda ut folk på date och se hur det går, och sen om det inte går så är det inte hela världen utan man fortsätter med sitt bara. På samma sätt känner jag det med det jobb jag gör, att jag gör det nu bara och så ser man hur det blir. Har kommit rätt långt från ungdomens ständiga prestationsångest, känns det som. Livet känns konstigt stabilt, trots att världen är i brand.

När jag ska till Böle

Så blev det dan innan jag åker till Helsingfors för arbetspass, och som vanligt känns allt igen bara uppe i luften. Det är öppet var Mili ska vara imorgon, för jag måste ju ta hunden med - J jobbar för mycket här i Åbo. Från och med imorgon kväll ska den vara hos E i Nordsjö, så då är allt lugnt. Sen har vi ju inte alls kommit fram till var jag själv ska vara heller. Men det är nu inte så viktigt, tänker jag mig. Orkar jag (och orkar nån annan med mig) så kanske jag sover lite här och där i folks soffor.  Låter ju inte lockande men måste ärligt säga att hela resan med dess promenader från och till Böle inte i sig nånsin heller är speciellt lockande. Jag ska inte gå desto mera in på det, men jag tycker att hela det där Yle-schabraket i Böle är så fruktansvärt motbjudande. Fast folk har helt trevliga arbetsrum i sina korridorer, så ska man ju ändå dit, ta sig in genom dörrarna där.

Men nu till saken, ni minns förra gången jag var i Hesa och klippte radiodokumentär? Nå, kanske inte, men hur som helst. Då blev jag hundbiten och allt var åt helvete. Gick på antobiotika och hade sen magen sekaisin i nån månad minst. Den här gången har jag dragit på mig.... trumvirvel... öroninflammation. Nå jo! Jag skulle bara putsa mitt högra öra, trodde där var en vaxpropp. Spolade med saltvatten och höll på. Nå väl, var kanske lite väl intensiv för mitt i allt blev det sjukt som fan. Lock för örat blev det också. Och det susar i det, sprakar i det ibland som fyrverkerier. Inte vill det gå över heller, har värkt nu i tre dagar minst.
Så att det om det när jag ska till Böle. Alltid är det något som är helgalet just då, annars är jag frisk som bara vad men när jag ska till Böle passar sjukdomarna på. Döden nästa.

Dagens bild: Datorn i sängen.

Både är och är inte, både har och har inte

Kära blogg,
Jag både är och är inte stressad. Det är ju inte någon panik med någonting precis, tiden räcker och allt är frid och fröjd - ändå känner jag ett stråk av nervös energi spreta ut ur fingertopparna på mig. Jag producerar instastories konstant. Jag skriver än här, än där, jag SLÄNGER in någonting i radiomanuset i förbifarten, utan att hitta det där koncentrerade, riktiga fokuset. Det är störande. Som vanligt skulle jag behöva ett par dagar av ensamhet, pur ensamhet utan distraktioner, känns som det enda sättet att komma fast en själv nuförtiden. För det känns verkligen som att en del av en är här och en annan där. Hela det där självet är sällan på samma plats.
Nå men vi ska nu se. Inkommande dagar blir småhektiska, vet inte riktigt hur jag ska ta itu med allt. Jag både har och har inte skött mig, och igår satt jag sent uppe, ville ta en snus men tänkte att inte fan ska man ta en snus efter klockan tolv vid midnatt inte. Nästa tanke var att nog är det nu fan vad du har disciplin på dig människa! Att jestas så jag håller mig själv i någo järnkedjor. Och så tog jag en snus, bara för att revolta lite mot mig själv. Sådär är det sen.

Nästa vecka är jag i Helsingfors och klipper för att åka av och an och spela keikka i Åbo på torsdag. Det är lite besvärligt och blir ett onödigt håsande hit och dit, men alltså hellre detta än någo fucking kontorsliv försöker jag tänka. Hellre tidiga morgnar med fluffiga moln och trötta bussköer, kaffestank, dammiga klippstudior, människor man inte känner och dylikt och dylikt och dylikt.

Roliga och mindre roliga veckor

Kära blogg.
Vi har varit i Åbo nu ganska länge och man har väl nästan blivit van vid att bo på annan adress också. Raunivägen. Aj satan vad fint vi har det här. Det är helt löjligt, jag har ställt mig på olika ställen i lägenheten och bara kontstaterat att det är bra stämning precis överallt. Lite mörkt är det ju, bara små gluggar till fönster i övre (vinds-) våningen - men det är ju fan lite trevligt det också. Vänta bara när jag hänger upp mitt purpurröda blomsterljus.
Nåja, nåja. Konstaterade i varje fall att jag har skjutit undan den del av mig som bryr mig om ytor och estetik, ganska länge nu. Jag har lite sett det som banalt, småborgerligt - tänkt att jag ska nu minsann trivas överallt jag. jag ska trivas i tråkiga, pastellfärgade höghuslägenheter, förorter, överallt ska jag trivas och jag behöver inte inreda mitt hem med fina saker för det är fjantigt och självcentrerat.
Nå nej, jag märker ju att en fin lägenhet faktiskt påverkar en mer än jag tänkte. Och att det typ ungefär är det bästa att inreda lite småsmakfullt och dra fram sådana där prylar som faktiskt passar så helvetes bra in just här.
SÅ SCREW THAT MYTH, att jag inte skulle bry mig om inredning och lägenheter. Nu fattas då bara en duglig kamera (min mobil är hopplös) så kan jag till och med få till ett fotoinlägg från lägenheten. Då ni! Då blir det tiotusen besökare på en dag här på bloggin, satan.

Vad annars? Just nu sitter jag med manuset, som det så högtidligt heter, till kommande radiodokumentär uppe i ett annat fönster. Det går rätt smidigt, trots att jag ibland sliter hår. Men det blir helt bra, måste bara hitta det där fokuserade arbetsmodet och ta lite promenader och höra vad som ska sägas i mitt huvud, de där mellanspeakarna alltså. Så det inte blir som förra gången, att jag sitter i studion i Hesa och vrider ut speakar på löpande band medan en stressad ljudman sitter och VÄNTAR. Nej nej. Den här gången ska jag komma förberedd med tidskoder och hela faderullan.
Säger som jag brukar: DET BLIR NOG BRA.

För övrigt, så har jag ju en stressad karl här hemma också. Vi har inrett så att jag sitter i köket i nedre våningen och han sitter uppe i mörkret med sitt gigantosa datorlandskap och vrider ut affischer och koordinerar arbetsturer, skriver menyer, svarar på arbetsintervjuer och annonsförslag och vad allt fan den människan håller på med. Streetfoodbar öppnar igen på torsdag (eller vad det fredag), jag ska jobba i lunchrestaurangen då också, och det är ju ena helvetes många saker som ska förberedas inför det. Men som vi har konstaterat: Den här veckan är inte rolig, och så är det nu bara. Den här veckan är mer eller mindre ett enda piss (mest för honom) men sen lär det lugna ner sig. Hösten kommer att bli fin, jag längtar redan. Då ska jag ta tag i tuschteckningarna igen för jag ska fan ha utställning på Nötö 2021! Jo! Då måste jag ha minst 27 tuschteckningar att ställa ut, så det blir att färdigställa en varannan vecka ungefär. Bra saker tar tid, så är det.

Men nu måste jag skrida tillbaka till radiodokumentären, Jag snubblade över en ko, ska den heta. Så nu vet ni det.

Cykla hem med lyckotårar

Såhär går alltid sommaren, att den går och går och man kommer av sig med typ allt man är och gör och blir en KAFÉROBOT (hatar egentligen ordet robot, men här är det passligt beskrivande). Och så mitt i allt så blåser det upp någon fånig vind och molnen hopar sig över fastlandet. Augusti landar och syrsorna spelar i träden, de utblommade tistlarna ståtar med sina ulltottar och man fattar att MAN ÖVERLEVDE. Och det händer saker som att man gör en intervju med en tant och cyklar hem med lyckotårar i ögonen.

Det var väl egentligen J som sa till mig, att nu kan jag inte längre tacka nej till de där erbjudandena om att göra radiodokumentär i Helsingfors, att nu måste jag faktiskt tacka ja och göra det där. Varför? Nå för att jag är bra på det (ingenting jag själv hävdar, han sa så) och för att det gör mig gott att emellanåt lite pusha mig själv. Så jag tackade ja och som jag förbannade beslutet från första stund. Jag hade tänkt spendera hösten i ett stort lugn, fokusera på tuschteckningarna, sitta för mig själv och röka vassrör och fan vet jag, sånt där som man får för sig. Istället sa jag ja till att göra en ny radiodokumentär och dessutom om en nötö-tant som jag inte känner så värst bra och som jag faktiskt var aningen rädd för, hon ter sig så bestämd och barsk emellanåt bara, så ibland tvivlar man på sin intuition och tänker att tänk om jag helt har fått fel intryck här.
NÅ VÄL, så jag gick och hade rännskitun och vandrade omkring som ett spöke hela morgonen igår, väntade på att hon skulle ringa och ge grönt ljus för mig att komma och spela in. Så gjorde hon det och jag tog ännu en svängom på Nötös offentliga toalett innan jag brakade in på skogsvägen som leder till gravgården (som tanten sköter om). Jag hade en mikrofon som hade blivit förpassad till roskisen från skolan jag jobbade på 2008, den hade nytt batteri och var försedd med ett vindskydd bestående av Gabriels mammas socka. Min inspelningsmanick hade den andra sockan, plus att jag stångades med en alldeles för lång mikrofonsladd som jag försökte tråtta in i fickan vilket i sin tur höll på att dra ner byxorna på mig. Tala om proffisgt förfarande! Men intervjun gick bra. Jag blir alltid lugn när det börjar, då snackar man bara och rör sig som vilket attans proffs som helst, det är innan som jag håller på att gå upp i limningarna.
Senare mot kvällen cyklade jag hem till henne, och vet ni - hon satt i sin gungstol och lyssnade på DISCOMUSIK när jag kom in. Det var bara så festligt så jag inte visste vad jag skulle göra med mig själv så jag ställde mig mitt i hennes kök och log som en galenpanna. Till all satans tur hade jag kommit ihåg att trycka på rec-knappen INNAN jag knackade på, så jag fick hoppeligen med detta underverk.
Och som det blev intervju sen. Hon sa så många bra saker att jag inte riktigt har kunnat ta till mig allt, satt och gapade som ett fån, ställde mina frågor och ja - det var så bra så jag ibland hörde mig själv ställa följdfrågorna försiktigt och aningen stelt, som om jag läste ur ett manus - det var så laddad stämning. Så perfekt, så skört samtidigt. Sådär som man ibland i sina vildaste fantasier föreställer sig att intervjuer kan gå till. Nu hoppas jag bara att själva intervjun låter ens en procent så bra som jag nu förställer mig att den blev och att jag får till en sjudundrande dokumentär om denna fantastiska kvinna som sa så mycket visdomar. Kommer tid, kommer råd sa hon. Hon berättade om när hon som barn sprang genom skogen och snubblade över en vilande ko. Man kan väl nog säga att vi bondade i vårt sätt att förhålla oss till livet, vilket kanske ledde till att hon till sist föreslog att nu tusan öppnar vi en flaska vin! Vitt eller rött, ingen skillnad, det blev rött. Sen snackade vi bara och fortsatte snacka efter att rec-knappen hade gått av. Vi kramades till sist, jag kände hennes späda men levande kropp som faktiskt gav mig en VARM kram, ingen sån där officiell dumkram, utan en RIKTIG KRAM.
Så därför, govänner, blev det så att jag tystskrek WHAT THE FUCK när jag stapplade ner för hennes gräsmatta. Och att jag cyklade hem mellan trädkronorna och grät av lycka. Vissa saker är bara för bra för livet, de är större än allt och får en bara att slå ut händerna över allt som man får glädjen att vara med om i detta livet.

Och det som jag har lärt mig av detta, är att pusha sig själv, trots att det känns svårt. Man måste ibland göra saker som till en viss del gör en rädd, man måste gå dit fast man spjärnar emot. För det är så värt det i slutändan. Det är så värt det, så det inte finns något att jämföra med.