Och hur har det fortsatt?

Nå, personligen så har jag nu insett att jag har drabbats av nåt slags kris, för jag har börjat sitta vaken väldigt länge, blivit hyperalert och försökt ta reda på allt om corona som man bara kan ta reda på, samtidigt som jag bara har håsat omkring och inte förstått någonting. Och småhysteriskt lyssnat och försökt begripa, men egentligen bara råddat till det. Det är mitt sätt att köpa vessapappersrullar.

Nå, en värdefull sak som jag snappade upp i en podcast, (som för övrigt är riktigt bra, om ni känner för en djupdykning i coronaepidemins ve och fasa) var vikten av att ta hand om sig själv i kriser. Att bearbeta och hålla fast vid rutiner, att lära känna sitt eget flyktbeteende och ta tag i det. Att inse att det här kommer att vara det nya normala för en tid framöver och bli du med den tanken. Att minnas saker som vilka ens värderingar är i livet. Ja, låter kanske banalt. Men jag behövde höra det. Det kändes som ljuv musik i en ganska panisk tillvaro.
Jag har ju under den senaste veckan helt kommit av mig med mina egna rutiner, till exempel yogan. Inte har jag sprungit heller. Inte har jag sjungit, eller övat på musik. Jag hade kommit så bra i gång, trodde inte att jag skulle svika mig själv ännu en gång. Men visst kan jag det. Man är alltid ändå sig själv. Man hittar något som är så bekvämt och så enkelt. En sketen madrass som man kan slänga sig på för en dag eller sju. Och sen trivs man ju så bra där. Lättjan är kanske min största fiende.

Nåja. För övrigt så är bananerna helt förfärliga för tillfället. Har ni råkat på en besvikelsens banan? Jag köpte fairtrade bananer här om dagen och det var tamejfan ett av de ledsnadste bananknippen jag har stött på på länge. Så mycket bekymmer har de fått ta itu med. Så alldeles för tidigt har de skördats och packats ned. Det fanns ett omoget inre i hela bananen som snabbt blev gammal och oduglig och ändå kändes rå inuti. Och sen ruttnade den bara. Ve och fasa. Ska det vara såhär?