Jag tänker på kolumnen som publicerades igår. Tycker den på många sätt blev så barnslig, skrikig och just oigenomtänkt, jag blev ju själv nästan provocerad av att ha hävt ur mig dylikt.
Varför låter hon då sånt gå igenom, kanske ni frågar er?
Nå, för att tidsbristen ibland är ett faktum. Man HINNER INTE tänka till så som man gärna önskar att man hade kunnat göra. I det här fallet handlade det dessutom att jag till att börja med hade skrivit en mycket seriösare kolumn som inte blev godtagen (den var för vänsterradikal). Jag hade två andra alternativ till kolumner, men det här var nu den som redaktörn föll mest för.
 |
| Kan ni förstå att jag offentligt har valt en bild där jag står med TANDKRÄM på paitan? Alltså jag förstår mig inte på mig själv. What did I think? |
Kolumnen fick bra emottagande och skapade en hel del kommentarer och grejs, men det kändes så bakvänt då jag egentligen höll med de fulaste kommentarerna som inte ens godkändes i Yles gedigna kommentarmoderatorsystem (en skrev till exempel: "Det här var det barnsligaste jag har läst på länge" och jag tänkte bara "touché.") Det här bevisar på något sätt för mig att andras likes och uppmuntrande ord egentligen inte spelar så stor roll, ifall man vet att man kan bättre.
Och det här går egentligen också att applicera på bokfan jag skrev och aldrig sen lät skicka in nånstans. Jag visste att jag kan bättre och jag skulle inte ens ha velat stå bakom ett dylikt material, även om det kanske skulle ha haft potential att ges ut. Sur och eländig skulle jag ha suttit i soffor och ropat "ni tycker seriöst att detta skit är värt att snacka om?" Nej herregud, det hade inte funnits gräns för bitterheten.
No comments:
Post a Comment