Hur blir man "passligt oengagerad"?

Nå voj sjujävlar i helvetet. Inser om och om igen att jag i morgon vid halvnietiden ska stå och hålla låda om Sibelius för två grupper 9-åringar efter varandra (blir jag nånsin av med den karln? Lämnar den karln nånsin mitt liv? Borde jag bli vän med honom och läsa alla biografier om honom istället? Antagligen). Ingenting gör mig så illa till mods som tanken på att jag ska stå och berätta nånting som är... öh... för mig relativt ointressant för en grupp mänskor som, eventuellt, kunde tycka att det är lite intressant det här med, öhm, vem som var inbjuden till ÅA:s invigningsbankett, vilket år Sibelius blev hedersledamot nr 2 för Musikaliska Sällskapet eller vad Otto Anderssons fru utbrast då hon steg av i London ("Våra förväntningar voro nog höjda till det yttersta när vi stego av vid Kings Cross Station").

Jag undrar hur man blir sådär "passligt oengagerad" – sådär att man sprider en behaglig stämning som inger känslan av att allting är bra och ingen bryr sig? För antingen är man, enligt mig, expert och vilt engagerad och inspirerande, eller så är man just sådär lojt oengagerad och det rår en inte det minsta. Eftersom det nog inte finns nåt alternativ för mig att leka expert en gång i halvåret då det är min tur att guida, önskar jag att jag istället hade kunnat ta den här uppgiften med lite mer ro och bara göra det lite halft oengagerat, för bövelen, inte jaga upp mig inför det en vecka i förtid. Det ironiska är ju att jag samtidigt vet att det kommer att gå "helt bra", det är liksom inga alarmklockor som ringer nånstans, jag kan min sak något så när, jag är minsann inte så tråkig så folk somnar och jag är snäll och jag är i alla fall glad och nervositeten brukar mirakulöst lägga sig precis då jag hälsar alla välkomna i salen. Så atteeeee.... det är bara tiden innan som är en pain in the ass. Just nu vet jag inte vad som är värre; det att jag ska guida i morgon eller det att jag ska guida imorgon klockan 8.30. Jag vet att 8.30 är en helt mänsklig och normal tid för många, men för mig kommer det igen att kännas som att stiga upp för att man ska med flyget till Malaga som går mittinatten. Det där guidandet kommer att vara över innan jag ens under normala omständigheter hade vaknat. Tänker låtsas att det är nån slags ond dröm bara.

Nattlig diskussion

Jag: -Är det verkligen nödvändigt att sätta så mycket smör och grädde i maten, jag menar, jag håller typ på att få en hjärttattack när jag har satt i mig två av dina portioner.
J: - Ja men det är meningen att man ska sluta äta när man är mätt. Jag åt inte ens hälften av det du åt och så var jag nöjd.
Jag: - Ja, men jag vill äta mera, jag associerar typ mättnadskänsla med uttänjd magsäck.
J: - Det är för att du inte känner dig mätt förrän din mage är uppspänd som en ballong.
Jag - Ja, jag får väl dryga ut maten med typ kålsallad då för jag vill verkligen äta mer än ett par slevar.
J - Det här är det mest idiotiska i-landsproblem jag nånsin hört om, nu får du vara tyst.

 (typ)
haha.

Maskrosmarmelad!

Så var den äntligen ibland oss, maskrosmarmeladen. Den blev väl, sådär lyckad. Jag vet inte. den smakar väldigt lite av maskros och väldigt mycket av bara socker och citron tycker jag. Det finns så lite husmor i mig. Men marmelad blev det.

 

Recept:

ca 1-2 liter maskrosblommor (man chansar lite)
en citron
4 dl vatten
4-5 dl syltsocker
glasburk(ar)

1. Gå ut och plocka en massa maskrosor, så du har upp till en liter i varje fall. (Det är bara det gula man ska använda så det blir en hel del maskrosor).

2. Skölj maskrosorna i kallt vatten och plocka loss det gula från blomman (lite mödosamt, men ha tålamod, det tar en stund). Lägg blom-innehållet i en skål.

3. Lägg citronskivor över blommorna.

4. Häll 4 dl hett vatten över blommor & citron och låt stå i varje fall i en halv timme, men helst ett par timmar i varje fall (över natten går också säkert bra. Det är här det är meningen att maskrossmaken ska utvecklas).

5. Sila alltihop så maskrosvattnet rinner ner i en tjockbottnad kastrull, vrid gärna ur blommorna.

6. Häll i ca 4,5 dl syltsocker, koka upp. (Ett recept hade också bara 3 dl syltsocker så här kan man säkert experimentera lite. Jag vågade inte). Låt koka sakta i varje fall i 10 minuter. (Gör ett test i fall du är osäker på om marmeladen är klar: ta en tesked av marmeladen och sätt teskeden i kylskåpet. Om marmeladen stelnat efter ett par minuter är den klar. tadaa.)

7. Riv i citronskal, 1 tsk – en hel citron efter smak (jag misstänker att jag var lite för generös med citronskalet, erhm).

8. Häll upp marmeladen i varma, rena glasburkar, förslut burkarna genast. Ställ i kylskåpet när de svalnat. OBS! Det tar någon dag innan marmeladen har stelnat. Ha tålamod.

TIPS. Man kan skippa citronskivorna också. det är lite olika med olika recept. Kanske det inte blir citronmarmelad som min blev då. Man kan också tillsätta ingefära. Skulle säkert bli gott.

Polskt café

Jag får ursäkta mig om min blogg ter sig som nån form av avstjälpningshög här nu. Jag är lite ofokuserad av många, olika orsaker (är jag inte alltid det, förresten?). Bland annat ska jag guida två skolklasser i museet på torsdag. Jag skriver mest det där för att det ska bli så SATANS SKÖNT att läsa den där meningen sen när det där guidandet är överstökat. Det ska bli hemskt att guida, det blir nog aldrig bättre. Jag kollar emailen konstant, kanske är guidningarna inställda? Kanske skolan brinner upp, kanske museet får vattenskada, kanske det blir någon form av kris, kanske jag själv blir svårt sjuk? Men guidningen tycks bestå. Och överlag mår jag så himla bra. Ska läsa på den där arma guidningen idag så stressen kanske går ner lite, tänker att livet ju inte kan vara bara stohej och roliga saker som att gå ut med finhund och plocka maskrosor hela dagarna, slipa på sin egen fantastiska musik eller spela med Väinö på TVO eller rita omslag och bilder till T-skjortor. Livet måste vara lite skit emellanåt också, så känns det sen ännu bättre – därav guidningen.

Men nu, en bild från ett polskt café som jag också stötte på och förälskade mig i. Det är den där estetiken, det där nonchalant fula, att man inte försöker få det att se ut till nånting, att det är vad det är, det är sånt som tilltalar mig. En tomatsoppa på gul bakgrund. En bild av ett café från vilket man nästan kan höra ekandet av hur pinnstolarna skrapar mot stengolvet, en kutryggig karl i läderrock. Caféts hemsida är också bara en guldgruva. Tänker att man på något genialt sätt kunde inkorporera just den där stilen i sitt eget estetiska uttryck på nåt sätt, men det vete fan hur.

Always full bellies

Stötte på denna. Blev tagen på sängen.

Ja men du milde tid

Det är alltid lika roligt att se vad folk googlar på när dom hamnar hit.
Den här månaden såg sökordslistan ut såhär:

1. klä om buddha figur med aluminiumtejp
2. livet fr n den andra sidan mopvideo.co
3. mina hai stövlar fulla
4. trötthet rysningar
5. vad är en fiffig människa

Människoförsök och rån av gammal tant - två grymma ställningstaganden!

Idag två saker. Två ganska kontroversiella saker som jag nu känner mig tvungen att ta upp.

1. http://www.djurforsoksgranskarna.se/
Finns det något motsvarande i Finland? I fall inte, så skulle det nog kunna vara på sin plats; en upplysande sida om vilka djurförsök som sker just nu, inget mer - inget mindre. Just nu testas ett tandimplantat på labradorer i Göteborgs universitet. 14 av hundarnas tänder dras ut och implantat i underkäkarna läggs in. Efter ett flertal smärtsamma procedurer och vid sista sövningstillfället (ca 16 månader efter att tänderna drogs ut) avlivas hunden.
Så att, ja. Behöver knappast redogöra för att jag tycker att det är en alldeles vansinnig tankegång att använda djur till att testa grejer som mestadels leder till att människan (detta världens självutnämnda über-djur) ska få det bättre på femtioelva olika sätt? Det som jag tycker är speciellt beklagligt i och med djurförsöken är att djur ju oftast besitter den sällsynta och charmiga förmågan att kunna vara ganska tillfreds med livet om de bara får mat, vatten och sällskap. Däremot vet jag flera människoexemplar som trots att de har basbehoven i skick, frivilligt utsätter sig för gifter, droger och sprit och som till och med säkert gärna hade spenderat ett par månader i en bunker för att utsättas för försök mot mat, sovplats och internet. Varför i helvete använder man sig då inte av människor för dessa försök? Om livet ändå är skit liksom, så who cares om några tänder dras ut eller om man hamnar andas giftsubstanser genom ansiktsmask några gånger per dag? "Ja men det är oetiskt". På vilket jävla sätt är det inte oetiskt att göra det på hundarna?
Så mitt kontroversiella påstående nr 1 är att uteslutande använda sig av frivilliga människor till vetenskapliga experiment. Då skulle i varje fall min nattsömn vara i skick.

2. En sån här historia rumlar runt på Facebook. Kort sagt handlar det om en mommo som på egen gård har blivit bestulen på sina diamantprydda guldkedjor av tre-fyra utlänningar (OBS! KVINNOR. OBS! UTLÄNNINGAR!). Jag vill inte på något sätt rättfärdiga förövarnas beteende, jag vill bara höja ett varnande finger för den här sortens beskrivningar och de förutfattade, främlingsfientliga åsikter som en sån här berättelse kan vara med om att skapa. För det första kan historien bidra till en uppfattning om att utlänningar/invandrare på nåt sätt av naturen är mer kriminellt lagda än finländare eftersom man poängterar att brottet begicks just av utlänningar. För det andra ger berättelsen ett intryck av att förövarna beter sig på ett sätt som mer påminner om nåt slags vilddjur som "helt saknar rim och reson" än om "riktiga människor" (läs: finländare), då de till synes helt utan att blinka stjäl från en gammal, försvarslös människa på egen gård. Resonemanget understryks av att människorna kallas för "sairaita ihmisiä" samt att det betonas att de är kvinnor, vilket låter en förstå att herregud ändå, till och med kvinnor som annars är så fogliga och sansade, håller på med sånt här.
Så mitt kontroversiella påstående nr 2, är att ställa frågan åt andra hållet, dvs hur desperat är en människa som drivs till att begå brott i den här stilen? Det sunda förnuftet säger mig att det inte är enbart viljan att ha lite bling-bling som leder till brott som dessa, utan att det antagligen finns verkliga problem bakom människor som tvingas ta till sådana här lösningar, till exempel sånt som att få mat på bordet, få jobb och så vidare. Och ja - kanske - för att få pengar till drogaffärer. (Men knarkare är också människor som har/har haft det skit, annars skulle de knappast ha hamnat i drogträsket från första början.) So bear in mind: din mommo var "bara" ute och luftade sina guldkedjor när hon fick en obehaglig överraskning. Din mommo är inte en främling i sitt eget land och din mommo har (antagligen) mat på bordet (nu ska jag inte heller göra förutfattade dömanden). Tänk först, döm sen.

EDIT: Oj guud vad besvärligt! Man kan ju heller inte säga sådär småsarkastiskt att mommo är ute och "luftar sina guldkedjor", jag menar - klart som korvspad att en människa ska kunna gå omkring med juveler utan att känna av att risken att bli bestulen är större, liksom en kvinna ska kunna gå klädd hur hon vill utan att höra glåpord eller riskera att bli våldtagen......... om....... nu det här alls kan jämföras.

(Mitt huvud är en enda sås).

Processen

Efter att jag höll på att braka samman av ångest över jobblösheten så, fick jag lön från ett annat jobb och, insåg att ett tredje jobb är på kommande och ja, postade en bild av min kompis tavla på ett nätforum varpå nån amerikansk nisse direkt ville handla den. Går allt rätt nu så blir min vän ett par hundra euro rikare och jag får lite provision! Så att, hoppet återvänder liksom. Mitt i allt tror man att det faktiskt fungerar det här med att sälja saker med en extra nolla på. Fast vår israeliska granne alltid artigt undviker att kommentera när jag berättar om mina sporadiska konst- och musikjobb. Det är ju fantamej inga riktiga jobb det där, ska man ju begripa. Idag erbjöd han mig också en massa mat som hans familj inte kommer att hinna äta upp eftersom de snart ska åka till Israel för en månad.
I förrgår ringde vår andra dörrgranne på och gav en sån där matkasse som han hade hämtat enkom åt oss från Elämän Sanas matutdelning (så otroligt bedårande btw, han brukar själv gå dit för att hämta mat på onsdagkvällar och så hade han hämtat åt oss också. Mitt hjärta höll på att rinna ut i en pöl på golvet). Dom tror nog säkert att det går hemskt dåligt för oss, grannarna, å andra sidan inte undra på, eftersom de alltid ser mig i mina värsta gå-ut-med-hunden-utstyrslar som består av unkna halsdukar och fafas håliga sportjackor från 60-talet.

Jag är också helt bortkollrad av tanken på allt man skulle kunna fermentera. Hohoho. Ja, jag ska snart börja fermentera eftersom det typ inte finns något bättre än fermenterade grönsaker. Fermentering är bäst, så är det. Fermentering sker anaerobt, utan luft, det bubblar bara om det. Allt som sker utanför vår andningsvärld är magiskt och säkert heligt. Så fort jag har några timmar över, ska jag fermentera. Vad ska jag fermentera? *Spänningen stiger*. Jag ska fermentera kirskål. Fungerar det, tänker jag fermentera ALLT. Till sist slår jag ett slag om mig själv och stiger in i fermenteringsprocessen jag också. Där sitter jag sen, nöjd bland lagerblad och senapskorn. Bubblar godtyckligt emellanåt.

Rallarros (mjölkört)

Nå nu har jag testat det här med att steka skott av rallarros. Det blev himla gott! Stekte med vitlök, ingefära och chili.

Rallarrosens blad blir sen till te.

Bonusbild av vårt just nu helt crazyga köksbord.

Trivsam stämning

how i'm handling life right now

P.S. Jag såg inte elden förrän jag repostade bilden. Den var ännu roligare utan eld,

om man föreställer sig ett vanligt hem.

Träna med smak av toffe i munnen! (Liksom jee.)

Alltså detta:

Tänker bara spontant att vem attan hade velat träna med smak av toffe i munnen? Ska träningen liksom lyftas fram i en lite mer positiv dager om man trycker i sig toffe samtidigt? Att eftersom ätande är nånting njutbart och lite halft förbjudet i dagens hysteriska västvärld, så kan man liksom nu äta medan man tränar så blir träningen lite mer njutbar. Men vad om det typ är en grundläggande, helt felaktig grej att ens tänka tanken på att ha mat i munnen medan man gör nåt annat? Nej yök, jag fattar inte. Världen är galen (H. Lotta 80 år).

Vilsenheten, jobben

Det är en helt ny slags vilsenhet jag känner. Eller det är i och för sig samma gamla vilsenhet, men varje gång den gör sig påmind är den så mycket allvarligare än då den kom senast, eftersom tiden igen har tagit ett skutt framåt och man inser att vilsenheten har uppgraderats samtidigt som omständigheterna har förändrats något kolossalt. Förut kom vilsenheten alltid i samband med hoppet, hopp om att skedet jag befann mig i bara var nån slags paus mellan utbildningar eller att jag nog skulle få nåt slags jobb ändå, på något sätt nånstans, snart. Men nu ter sig allt bara hopplöst! *tre-på-natten-panik*. Jag har gått igenom alla jobbannonser som finns och konstaterat att det antagligen är nån slags brevbärare som ligger mig närmast till hands. Brevbärare! Eller så ska nån typ be mig om att komma och jobba för dem. Arbetsmarknaden ter sig klibbig och ovänlig, trasslig, hotfull och bara till för übermenschen. Jag tänker tillbaka på år 2008 typ, när jag sökte jobb som skolgångsbiträde i Helsingfors. Sådär bara fick jag det. Jag tror att jag var den enda sökanden till och med. Idag känns det som att jag antagligen hade tävlat med sexton andra, duktiga jäkla människor med nyuppdaterade CV:r och sprittande humör. 80 % hade varit yngre än jag.

Har skrivit en massa tappra inlägg idag och det här är liksom kronan på tårtan då, klockan 2.39 efter att jag har gått igenom alla jobbannonser som finns och bokmärkt en och till sist bara på måfå googlat "jobb åbo". Så kommer desperationen.

Ätbara växter just nu

Har nästan helt glömt att notera att det är vår! Och med våren kommer allt möjligt ätbart i naturen, hurra. Det är nu tredje året i rad som jag har hållit på med det här att plocka vilda växter för mat och brygd och det blir bara bättre, för nu känner man ju igen skotten till och med.

Just nu finns det:

kirskål.

och kirskål och kirskål och kirskål. Kirskålen består typ bara av gröna blad (och senare på sommaren får den en kvastig, vit, anspråkslös blomma) och sprider sig likt en löpeld på näringsrik jord. I Åbo finns det massvis med kirskål på jättemånga ställen. Man behöver bara typ se åt vänster så är där säkert kirskål. Av kirskålen kan man sen göra pesto, eller som jag brukar göra: slänga med i typ all mat. Den blir en grön och go sladdrig sak om man kokar den lite. Jag hittar inte riktigt nån bra förteckning över vad kirskål innehåller annat än "en massa vitaminer".

Rallarros (eller mjölkört)

Såhär ser skottena ut! (Bilden är från den här bloggen). Skotten kan man använda som sparris, dvs steka i smör eller koka lätt och sen salta och peppra och äta sådär bara. Te på blad av rallarros påminner faktiskt om kinesiskt grönt te och ska, enligt nån källa som jag inte minns, vara bra mot t.ex. candida (nån slags svamp i kroppen) om man dricker det regelbundet. Jag kan ju nämna att jag drack en jäkla massa te på rallarrosblad i fjol somras när jag var lite inbillningssjuk av candida och mådde alldeles utmärkt. Senare på sommaren ser alltså rallarrosen ut såhär som nedan, så ni förstår vilken blomma det handlar om. Man kan skörda dess blad hela sommaren men nu är det alltså de unga skotten som gäller.

Löktrav

Lite knepig att lära sig känna igen och dessutom verkar de största bestånden alltid växa där som hundarna går och pissar. Men bladen är lätt igenkännliga när man väl får syn på dom och kan ätas som sådana t.ex. på smörgås. Smakar lätt av vitlök och lök och hör faktiskt till senapsfamiljen (!).

Nässlor.

Jag tror inte jag behöver sätta in en bild på nässlor, vill bara konstatera att nässlor är BÄST. Man kan plocka, torka och sen ha hela vintern att slänga ner i ALL mat. Smakar inte nåt speciellt men innehåller sjuka mängder vitaminer och nyttigheter.

Dessutom ska man plocka maskrosblad, björkblad och blad av daggkåpa just nu (daggkåpan lite svår att hitta men kan tipsa lite om nån åbobo frågar). För övrigt är det läge just nu för att göra marthornas grönpulver, ett så jäkla bra pulver som höll mig vid liv hela vintern.

UTI SKOGEN SKA VI GÅ, PJÄX OCH KEPS OCH RÄNSEL PÅ!

Hästflugan

Alltså - jag är SÅ insnöad på att följa med småflickornas hästsidor just nu. Tycker det är så himla fascinerande - och ja - samtidigt så klyschigt så det förslår. Nånting i mig går halft sönder när jag läser/ser/erfar vad de håller på med. Nånting vill ta tag i alltihopa och ruska om det och ropa "varför?!" samtidigt som en annan del av mig tycker att kreativiteten och hela mödan som går åt till det här hästmaskineriet är så sabla fascinerande och liksom - gammalmodig så det förslår också.

Vad de gör?
Nån kopierar omsorgsfullt av en häst från ett internetfoto och gör lineart av det (en helt egen värld det där, som jag nu först lite börjar bekanta mig med). Sen fyller man i bilden med egna färger, skuggor, linjer och stuff och sen hittar man på ett namn och en historia om hästen. Ett exempel finns till exempel här. Det finns otaliga sidor med sånhäna hästar, länkar till exempel här.
Varför är jag intresserad av detta? Nå jag vet int! Det enda jag vet är att hade jag varit tio år hade det här varit MITT LIV. Och jag är väl lite störd på nåt plan när jag alltid ska bli besatt av barnsliga saker. På forumet där jag hänger (joooo) händer det sig ibland att nån postar en bild av en nygjord häst och vill sen att folk ska hitta på historier om hästen. Kreativiteten här är SLÅENDE (och likformigheten i historiernas uppbyggnad). Jag är helt speechless. Exempel nedan.

"The mare had collapsed on the icy thin river, snow swirling around her ears. Frozen creatures scattered the landscape, unable to find shelter from the frost. The mares breathing became heavier. There could not possibly be a worse place to give birth to a foal-After an hour or so had passed, the young foal came out into the world, shivering and most probably close to death. The mare struggled to stand up, but just as she did a huge rumbling sounded and a volcano rose out of the earth. Then it EXPLODED and a thousand dinosaurs rained out and breathed fire on everything AND EVERYTHING BURNT UP AND ON FIRE AND AGHHHHH IT WAS AWESOME!!!
And then the king dinosaur walked up to the newborn foal, (He had dark sunglasses on and a baseball cap, also a gold chain necklace) Observing the shivering mass on the ice and jutted his chin out a bit. He had a heavy Scottish accent. "Hey. You wanna be king of the dinosaurs. It's just not working for me man." The mare, who had an aversion to being eaten, hastily nodded her head and THAT is how that foal became king of the dinosaurs.

Att lyckas eller inte

Sitter här i hemmets loja brunhet och scrollar mig igenom dagens rubriker och FB-flöde då jag stöter på en bekant som har ett helsidesuppslag nånstans, skapar konst och kläder och uttalar sig klokt om mycket. Ett citat är stort uppblåst som rubrik över sidan: "Konst och kultur borde vara en självklarhet för alla oberoende klasstillhörighet" eller nåt liknande. Det låter vettigt. Men jag tänker på annat, till exempel att vissa får spaltutrymme och får uttala sig om saker eftersom de har "lyckats" med nånting, medan en annan sitter hemma och läser och funderar på varför vissa lyckas och andra inte. Och vad innebär det ens, att lyckas?

Att lyckas innebär för mig att man når något mål man har satt upp för sig själv och att man sen också kan upprätthålla ett liv i vilket man håller sig kvar i det där uppnådda, det som gör en lycklig och fungerande. Tänker mig också att det finns människor med en starkt uttalad vilja att nå fram till sina mål, en människotyp som kanske också gillar att arbeta sig framåt mot målet och rentav älskar processen, vägen dit. Samtidigt äcklas jag av hela tanken på att "lyckas", eftersom den ter sig så fruktansvärt kapitalistisk – att varje människa liksom bär ansvaret för sin egen framgång. Varför i hela fridens namn skulle det behöva vara så?

Nå i alla fall – det som förvånar mig med mig själv är att jag trots storslagna drömmar om än det ena och än det andra, helt tycks sakna viljan och kraften att faktiskt arbeta mig nånstans. Jag funderar vad detta kan bero på? Är det nån slags stagnation som beror på yttre omständigheter, eller är det helt enkelt så att jag egentligen inte ens vill komma nånstans eller åstadkomma något, eller har ett behov av det? Det är kanske lite av bådadera. Jag har så många drömmar om vad jag vill hålla på med att jag ofta inte kan ta tag i nån av dom och sen bestämma mig för att arbeta mig ditåt. Dessutom är jag är så himla kräsen med vägen till mina vagt uppsatta milstolpar – vilket leder till att jag oftast avbryter nåt jag har börjat med pga minsta motgång eller så fort det börjar kännas besvärligt. Jag har aldrig ens tyckt det är speciellt roligt att hålla på med något – däremot gläder jag mig över resultat. Helst skulle jag leva på så vis att jag skulle knäppa med fingrarna och så skulle grejer fixa sig automatiskt. Ungefär.

Nå, det är nu heller inte hela sanningen. Jag har OCKSÅ kommit fram till, att det finns en liten nisch inom vilken jag gärna arbetar och fungerar, nämligen då när jag ostört till exempel kan hålla på och plantera grejer eller sköta om djur eller fixa på nånting som är mitt och som gör mig glad. Eller det behöver ju inte vara mitt heller – skulle flera människor sätta sin del i nåt arbete som t.ex. skulle resultera i att min stadsdel skulle få en egen häst som alla skulle måsta vara med och ta hand om, skulle jag minsann också vara där och jobba. Teorin är här att jag tror att jag är en sån där som fungerar utmärkt så länge jag får rå på mig själv och sköta om min egen täppa och utföra de arbeten som helt enkelt behöver utföras för att jag inte ska behöva gå hungrig eller så att taket inte ska ramla ihop över mig. Hänger ni med? Jag avskyr känslan av att jobba för att nån annan ska få nånting eller för att något för mig totalt likgiltigt ska kunna fortsätta ha sin gilla gång. Jag vill vara min egen arbetsgivare. Tror jag.

Jaha, det vete fan om jag kom fram till något i och med det här inlägget. Grundtanken var i alla fall att jag undrar hur folk gör för att komma dit dom kommer, hur deras "fananamma, nu gör vi det bara" ser ut eftersom jag har så svårt att få tag i den attityden. Sen kom jag in på något i stil med att den som inte har några tydligt uttalade mål, kanske gör bäst i att bara jobba så mycket den måste, för sig själv, typ självhushållning. If that makes any sense.

How old do I look?

Jag som är mer eller mindre besatt av ålder kunde ju efter att jag hade läst L:s inlägg så klart inte låta bli att leka lite med appen "How old do I look" jag också. Resultaten var icke överraskande. Försöker man se lite cutzie-innocent ut tror appen att man är ung, och ju surare man blir, desto äldre tror appen att man är. Logiskt.

J kom undan som vanligt. "Couldn't detect any faces."

Karma brings back food

Från och till händer det att jag blir vidskeplig och börjar svamla om karma, och nu är det fantamej dags igen. Idag när jag gick till butiken satt det en tiggare utanför och jag bestämde mig för att slänga några slantar i tiggarens kopp, faktiskt med en tämligen egoistisk tanke i bakhuvudet att sånt där man ger ju alltid kommer tillbaka till en – enligt wiccanerna till och med trefalt! Jag tänkte ännu riktigt att nu ska vi se om och när och i vilken form jag på något sätt får nåt tillbaka.
Det hann knappt gå några timmar ens, så uppenbarar sig en attans shoppingpåse framför mig på vägen hem från stan. Vid sidan av påsen hade någon ännu radat upp ett par oöppnade yoghurtar, smör och sylt. Som framdukat åt mig. Tveklöst stoppade jag grejerna i min egen väska och nu är kylskåpet fullt med vidunderliga prylar (proteinyoghurt) som jag annars aldrig skulle få för mig att köpa själv. Sitter här och rapar Danone och är nöjd. Snart ska jag välta i mig en Piltti (!). Hejdå.

Irritationslista (bilder!!!)

Jag tror det är dags för ett "vad jag är trött på"-inlägg, som dessutom innehåller en framtidsspaning. Men låt oss spara spaningen till senare.

Först, vad jag är trött på:

1. Manbuns

Ok, det VAR eventuellt snyggt och lite små-innovativt och vågat FÖR FEMTON ÅR SEN.

Men nu. Ååh. Fast okej, jag väljer fortfarande en manbun framför flintskalle. Förlåt om det blir ytligt och elitistiskt här nu.

2. Hipsters som poserar med

a) ballonger

b) djurhuvuden

Bonus: hipster med djurhuvud OCH ballonger.

((och instagramfilter som gör allting drömskt))

3. Låtar som har en refräng som låter ungefär såhär:

"Wohoooooo- wooohoooow -woooooooooooo"

och går opp och ner i en enformig pentatonik. (Sveriges eurovisionsbidrag. Till exempel.)

Och nu när jag påminns om det; 4. Sverige.

Sverige är som den hippa kusinen från väst som skrattar oentusiastiskt men elakt åt alla som vägrar förvandlas till en enformig muka-påhittig massa som mestadels har ett lätt uttråkat ansiktsuttryck. Till och med punkarna i Sverige har image.

5. Converse-skor.

The trend is GONE. IT IS GOONE. As well as the skinny jeans. Your legs don't have to look like tarminnehåll som proppats upp i sin egen röv (korvar) anymore.

6. Rosa och svart-trenden (detta skrev jag om tidigare) har fått en hårt tävlande kusin. NEON-OUTFITSEN. NEON! Måste bara säga det några gånger till.

NEON.

NEON.

NEON.

NEON.

NEON.

Aj!

Autsch!

Sluta!!

Okej, det räcker!

Säkerligen finns det många fler utseendes och trendgrejer som irriterar mig just nu men nu har jag igen omväxlingsvis suttit och värpt på det här inlägget så eeevigt länge, så nu måste jag landa på min slutknorr, spaningen.

Ni vet, pastellhårfärgerna? Dom är väl så populära just nu att dom antagligen redan egentligen är omoderna som attan. Men vem bryr sig om vad som egentligen är modernt, så länge som man ser ungefär ut som alla andra?! Hur som helst, jag har på känn att vi den här sommaren kommer att se en och annan frilla i den här stilen:

Än så länge är jag i varje fall inte helt trött på dessa.

Morgondiskussion

(Eller morgon och morgon.)

J: –Jag lämnar dom här på bordet så kan du titta på dom om du inte gör något.
Jag: –Men jag har massor att göra!
J: –Ja men om du ändå inte gör något.

He knows me too well.

"Där kommer kommunisterna"

Vet ni vad, jag tänker skita i det där "utredande" inlägget om vänstern. I alla fall för tillfället. Det har inte gått en dag utan att jag har gått och grubblat över det där inlägget och ja, så till den grad har jag gått och grubblat att jag inte ens har kunnat företa mig nånting annat (ja skyll på det du, gör det!).
Jag har en sån där ineffektivitetskoma igen efter att de där teve-inspelningarna tog slut. Först handlade det om att ta igen sig, och väl så – man får väl gärna ta igen sig en helg, det gör alla. Men sen handlade det mer om att jag behövde ta igen mig av andra orsaker, ta igen mig efter ta igen mig-heten och till sist hörde jag mitt resonemang gå ut på att "i maj händer det". I maj. Fast man lika gärna hade kunnat göra mycket av april. Ja, min sista aprilvecka år 2015 gick ner i kakkabyttan den, så kan man lugnt säga. Jag är en totalt utbränd människa och jag vet fan inte varför. Jag tycker jag jobbar helt okej när det väl ska jobbas men så länge jag bara går och tänker på att jobba blir jag alldeles utmattad. Ja, eller utmattad är väl också att överdriva. Det känns som att jag har för mycket tid, nästan. Ja, nu ska vi inte avslöja för mycket.

Idag är det då vappen, en av mina favorithögtider faktiskt, eftersom den bland annat går ut på att sjunga in våren ju, och så är det en arbetarhögtid. Ironiskt nog ska jag inte fira det minsta trots favorithögtiden, eftersom jag sitter hemma med angstig hund (men man får gärna komma hit på öl). Jag minns en gång för längesen när jag var barn och det var tiotals centimeter upp till mina föräldrars huvudfästen, och vi gick omkring i Borgå centrum, på Mannerheimgatan gick vi, och det var första maj. Pappas vän A var också med, en lustig gubbe hade jag alltid tyckt; hade en sån där lantlig engelsk klädstil med rutiga kepsar och dylikt – det var ju så klart borgerligt så det förslog, men sånt fattade jag så klart inte då. Det jag minns från den där soliga förmiddagen nån gång på 1980-talet är hur ett gäng kom nedmarscherande längs med Brunnsgatan med röda flaggor, och hur denna pappas vän med ett slags finurlighet i rösten sa att "där kommer kommunisterna". Jag tyckte att det lät roligt det här med kommunister, och kroppsspråket och jargongen i mina föräldrars och vänners röster när de talade om kommunister sade också att det är något aningen komiskt över kommunister. Så vi skrattade och gjorde oss lustiga, även om jag nog samtidigt tyckte att "flaggänget" verkade rätt festliga och egentligen kanske hade önskat att mina egna föräldrar hade gått med dom istället.

Såhär idag när jag är äldre och kan sätta 1 plus 2, kan jag så klart förstå att kommunister och rödflaggor överlag för dem var något misslyckat och skrattretande, löjeväckande och förlegat – framför allt det som dom inte var. Jag kan bli rätt förbannad när jag tänker på det idag; att mina föräldrar inte förstod att det här med kommunism inte är nånting att förlöjliga, eftersom kommunism som system aldrig har beprövats – däremot har totalitära diktatorer fungerat och styrt länder i kommunismens namn, vilket är en helt annan sak. Så att man går där med sin engelska lantkeps och småler överlägset åt folk som marscherar för arbetares rättigheter, det är ju fantamej förnedrande rentav. Men ja, mina föräldrar och deras vänner har vuxit upp i en generation som det aldrig har gått någon som helst nöd på – de har helt enkelt aldrig behövt uppleva hur det är att växa upp med EN dubbelskiftsarbetande förälder till exempel. Deras föräldrar kämpade i kriget och så har de fötts in i ett efterkrigsstohej med tro på framtiden och röd mjölk till morgongröten. Farfar reste halva världen runt och handlade med tyger, farmor stod ut och företagsamheten var enorm. De förstår lite bättre idag, så man får väl förlåta dem.

Glada vappen!

Bilden är en kommentar till denna.

Metafårisk bild av får

Jahas, här sitter jag bara med skinkorna nedsjunkna i plyschsoffan. Där bakom fliken, i det digitala lurar jobben, positionerna, alla de där jag borde bläddra igenom och noggrant läsa, men jag ORKAR INTE. Det är som en psykisk ram, låt oss säga av glas, "AV GLAS" (för det låter dramatiskt) och bla bla bla [insätt passande metafårisk bild av får]. Ute är det stickande sol och nyfödda brännässelskott. Jag har plockat, brännässlor och kirskål att torka och breda ut inför kommande vinters överlevnad. Snart är det även planteringsdags, vi har som vanligt hyrt en kolonilott invid studentbyn. Nu när man har ett års erfarenhet i bakfickan dessutom ska det nog bli grejor det där.
Idag kom jobblistorna inför sommarens läger. Mitt hjärta dunkade när jag öppnade excel-filerna, jag vet inte riktigt varför. Nån slags nervositet, kanske. Nån slags rädsla inför att behöva spendera många dagar nånstans där man inte alls trivs. Jag hamnade på ett lägerområde ganska nära Hangö, som jag tycker att är piss. Det är målat i mossgröna färger, har omotiverad matpersonal, stickiga filtar i sängarna och allmänt angstig kolonistämning. Men där finns en underbar havsrand och ja, man kan simma. Man får inte klaga. Man FÅR INTE.

Vrickade grejer jag tänker ibland när det går riktigt skit för mig:
1. Tänk om jag vore typ mellan 50 och 60 år istället – då hade jag snarare kunnat ställa mig in på nån form av "överlevnadsmode" istället för att ännu ha det där spirande (tunga?!) hoppet om att man ännu ska hinna och kunna göra nån form av något.
2. Tänk om mina föräldrar vore senila eller döda istället, då hade de sluppit följa med och oroa sig över sina misslyckade barn (urk urk).

Kontradiktionernas söndagseftermiddag

Hej! Har en underlig känsla av att det håller på att börja gå riktigt bra för mig, samtidigt som det känns som att jorden mer eller mindre också håller på att dras under fötterna på en. Det värsta är att jag inte vet vilkendera som håller på att hända! Alltså; jag vet inte om saker är under kontroll/helt okej/ rentav strålande eller på väg riktigt åt fanders. Och med riktigt åt fanders menar jag då sånt där som en oändlig tid av ständig osäkerhet framför en, inga jobb i sikte, att man håller på att köra ner i ett eländigt svart hål och blir superdeprimerad innan man ens har hunnit tänka tanken att så håller på att ske, att man blir vräkt, att folk skrattar åt en bakom ryggen, att alla priser plötsligt höjs med 40 % och där sitter man och kan ingenting åt det, att Ryssland anfaller, att USA anfaller, att vi anfaller och nån annan anfaller, att vi bara står där och tittar när hundra tusentals människor behöver tak över huvudet och att djurtransporter står parkerade vid namnlösa vägslut om natten med sårade, ledsna och ylande grisar inuti.
Det är som att jag inte riktigt vågar eller vill skriva här för att jag inte vet vartåt nånting barkar. Det här med riksdagsvalet gjorde mig också så oändligt besviken, alltså besviken och trött på ett sånt där plan som jag nog inte har varit på förut, så jag började tänka såndäna dumma och icke-konstruktiva tankar som att jag föraktar människor, att jag inte ens vill skriva nåt mer för att ingen fattar nånting ändå, eller är intresserad, typ. För att miljoner partiklar av information stjälps ut på nätet varje dag – varför skulle då mitt lilla hörn (detta) överhuvudtaget vara av betydelse?
Ja, såna saker. Samtidigt förstod jag nog att varje lilla försök, varje lilla riktning åt ett positivt håll kan ha stor betydelse i och med att man kan påverka en människa. EN ENDA människa som man gjort glad, eller fått att förstå nånting, och så är redan världen lite bättre. Ju.

Men ja. Har påbörjat ett inlägg i vilket jag bland annat försöker redogöra för olika missförstånd i samband med vänsterpartiet. Men det handlar om sådana saker som jag inte ens själv är helt på det klara med (ännu) så det tar nog tid. Tills dess, ha det skönt, gott folk.

Och ja, så en bild av Con Trane, spelade på Rekisteri igår (Pias bild, skamlöst stulen från Facebook). Gillar allt; både Con Trane och Rekisteri. Var helt Berlin i slutet av 90-talet över alltihopa. Åbo är så jävla bra.

Jaha, riksdagsvalet.

Det gick så klart åt helvete... eller ja, för att inte låta så cynisk: det gick –tyvärr– åt helvete. En abortmotståndare och pälsfarmsbejakande miljonär vann. De rasistiska, elaka och totalblåsta blev Finlands andra största parti. Och vänstern gick neråt. De gröna gick upp och det får man väl vara glad över, liksom man också kan glädjas åt Lis framgång. M skriver förresten en fin text om valvakan.

Idag morse ville jag spontant designa en ny logo åt Vänsterförbundet. Samtidigt hade jag ett inlägg i vilket jag ville förklara varför man egentligen borde rösta vänster om man vill rösta grönt i tankarna, eftersom De gröna ofta dansar efter borgarnas tillväxtnippriga pipa. Men ja, sen blev jag bara fruktansvärt uppgiven. Folk är helt enkelt inte intresserade av att veta, det är det enda jag kan komma att tänka på som förklaring till hur det nu gick såhär i det här valet. Folk är inte intresserade. Ja men skit i det då.

Dagens Finland

Idag, såhär på riksdagsvalsmorgonen vill jag bara konstatera en sak. Medan människor kämpar för att överhuvudtaget kunna existera och sover på madrasser gjorda av ihopknycklade kläder, lyfter vissa riksdagsvalskandidater mellan 50 000 och 60 000-tals euro i kampanjbidrag. I KAMPANJBIDRAG! Detta handlar alltså inte om pengar som ens gör nåt konkret, detta handlar om fucking reklampengar. Och så säger man att "det inte finns resurser" att fixa ordentliga härbärgen åt romer, ordna mat och så vidare. Om man tar och dividerar 60 000 med 12 får man en 5000 euros månadslön, vilket sådär grovt delat blir ungefär 166 euro per dag. Jag hittar spontant på ganska många saker jag hade kunnat göra för hemlösa människor för 166 euro per dag under ett års tid. Det hade blivit ganska många kikärtsgrytor kokade, en hel del madrasser och sovsäckar inköpta. Hade man satt en del av pengarna på att hyra nåt uppvärmt så hade det fortfarande blivit pengar över. Det här är det Finland vi dagligen lever i. Just telling.

Sånt där sånt där

Sitter sådär lagom bekvämt och förkroppsligar lugnet efter stormen. Det har varit ett himla hållilå under de senaste dagarna i och med musikaldokumentärinspelningen, och jag får igen erfara hur sabla van jag blivit vid min bekväma noll-tillvaro i vilken inget händer och klockan får gå som den behagar. Tenderar att bli lite bitsk och mothuggig efter ett par timmars idogt funderande och arbetande, det känns som att propparna håller på att brännas och jag skulle måsta ha en timeout i nåt bakrum. Nå väl, men jag har jobbat med fina och förstående mänskor som det känns som att man kan berätta hur det står till inför, även gå lite sönder inför så det är bara frid och fröjd. Kan inte vänta på att få bli gammal och klaga på onda fotsulor, ta paus stup i kvarten, kräva bakverk - nånej nånej, skoja bara. Idag tyckte jag att vi fick en himla bra intervju till stånd; jag var lite på bristningsgränsen redan då så det var liksom inte tal om att vara tillknäppt eller nervös eller nåt sånt, det var bara tanke på hur jag ska få allt som jag vill ha sagt ut mest välformulerat och snabbast möjligt utan att det blir håsigt. Antagligen blir allt hur fånigt som helst. Det blir vad det blir. Jag är nöjd (hittills:). Jag går minst sagt på övervarv (och säger väldigt mycket "jag").

Nu känns det som att en öl skulle smaka alldeles sådär utomjordiskt gott och att gott sällskap hade gjort sig alldeles utmärkt därtill, men samtidigt är dilemmat att man nog säkert borde ta igen sig lite.
I morgon ska jag vakta grannarnas hundar o få styr på en låt som kallas "Ostädat". Senare nåt annat program. Det känns som att man borde passa på att gå ut och slå runt nu när egen hund är i Borgå. Sånt där sånt där.

Jag dammsugar internet på härligheter igen (förlåt)

Här nån som äter middag med sin mor. Det är bara underbart!

Valmaskiner

Jag kan ibland tycka att det här med valmaskiner och att "hitta den kandidat som tycker mest lika som en själv" är ganska bisarrt. För det första; vad om man inte vet vad man tycker? För det andra; vad om man tycker helt fel saker? Borde inte valmaskinerna istället gå ut på att på nåt sätt berätta åt folk vad frågorna i politiken egentligen handlar om, så att man först kan formulera sig en åsikt i nån fråga och SEN rösta?
Jag har ingen blekaste aning om var jag står i många frågor – kalla mig gärna obildad för det är jag. Men trots min brist på kunnighet i sakfrågor har jag istället full tillit till min kandidat och hens parti; därför röstar jag vänster och Li Andersson.

Nä, jag är inte orolig

Ja, tiden är väl inne för att meddela att jag nog knappast blev med nytt jobb, då jag fortfarande inte har hört av den där synskadade som saknade assistent. Och vet ni LIKA BRA är det. Jag hade nog ändå angstat lite över hela den här situationen med hunden som mitt i allt ska vara ensam i flera timmar och I don't know what. Och jag har hittat ett sånt flyt i min vardag nu ändå så jag inte kan föreställa mig att det skulle ta slut sådär tvärt. Nu blir det sommar och vi har en massa spelningar på kommande och vi har intressanta möten vad gäller illustration och dylikt på kommande och musikprojekten rullar in på löpande band och nä, jag är inte orolig. Inte ännu.

Vem behöver skriva när det går bra?

Vi har spelat in en skiva med Väinö under helgen. För första gången tycker jag att det här verkar bli en riktigt jävla bra skiva som jag kan vara riktigt stolt över att få vara med på, sen när den nu nån gång uppenbarar sig i konkret form (okej, jag har väl tyckt bra om de andra skivorna också, men inte såhär att håren reser sig, hehe). Håller jag på att förvandlas till nån självgod stropp, funderar jag ibland? Eller är jag bara allmänt uppåt? Det känns bara så jävla bra just nu, alltihopa. Därför skriver jag välan inte blogg så mycket mer heller, för vem behöver skriva när det går bra? Haha. Allt känns fantastiskt spännande, hoppfullt och möjligt. Igår när vi satt med M vid inspelningsgrunkorna och lyssnade på J som sjöng i andra rummet, så kände jag bara en sån där helt överväldigande känsla av tacksamhet för hur jävla fantastiskt mitt liv är just nu. Samma när jag spelade in dragspel och satt och såg på J och M som "dirigerade" och visade när det händer olika grejer i låten (som jag ju så klart inte har koll på exakt när dom kommer). Man märker att det går att göra saker av sin tid, jag har lust med annat än att ligga i soffan och spela bingo. Jag planerar omslaget; det ska bli en glänsande, liksom utomjordisk häst på en grå vakio-landsväg eller nåt i den stilen. Man vet ju nog allt detta - att det bara just krävs nåt litet wake-up-call nånstans ifrån och sen är man plötsligt i farten. O lika snabbt är man tillbaka i nån självdestruktiv deppcykel igen och tycker att allt är från röven och orkar int med någonting. Om man bara kunde hitta nån slags passlig medelväg.

Nånting oväntat om snön

Jamen nu passar det att klaga på snön jovars. När den ändå ska bort inom en månad. Klaga då den kommer i november istället, då man vet att man har månader av ändlöst skit framför sig. Perspektiv.

Hej nostalgi!

Vet ni vad jag är trött på? Jo nostalgiserandet. Detta ständiga tillbakablickande, när man egentligen borde blicka framåt. Planeten mår skit, allt går åt pepparn, men vad gör vi? Jo, är upptagna med att tumma på gamla bilder, skratta åt hur man klippte sig på nittiotalet och himla sig över c-kassetter. Det är väl okej om mommo sitter och gör det, men VI. Vi e för fan inte ens fyrtio år fyllda och ändå ska det bara tillbakaböjas. Droppen som fick bägaren att rinna över var när jag fick syn på appen Timehop här för några minuter sen. Timehop tar dig tillbaka i tiden, drar upp vad du postade för statusuppdateringar eller bilder för ett år sen. För det är ju superintressant. Och viktigt. Och relevant. Jätterelevant. Carpe fucking int alls.

Söndag i bunkern (deja vu)

På programmet en sån här söndag: sitta i bunkern vid kassan, lyssna på Sibelius, senare lyssna på pensionärskör som gör sitt bästa. Jojo, nerverna håller. Attvadehäran? Har med mig ett par karelska piroger i väskan. Det är mysko när ris och deg typ har samma konsistens och smak. Så är det nog säkert inte meningen att det ska vara men hördu vi diskuterar karelsk pirog här.

Såg igår en alldeles fantastisk liten dokumentär om ett matematiskt geni med aspergers. Blev så till mig av glädje och entusiasm, speciellt när han träffade en vän som också hade aspergers och de satt i ett fönster och pratade för första gången (i videon vid 25:09) - jag bara hulkade av skratt i soffan. Var också ganska hjärtskärande att se pojkens frustration när han inte kunde förklara hur han kom fram till ett visst svar på nån matematisk uppgift," det bara är så". Säkert ett problem som folk med speciella begåvningar ofta har; de kan inte förklara hur de kommer fram till vissa saker eftersom svaren ter sig så självklara för dem.

Annars är jag nog ganska stressad, det är många små trådar, mycket huvudbry och mycket-mycket just nu att tänka på. Många idéer som överlappar varandra och ingen klarhet i något. Tidsram som spänner. Om nätterna ligger jag och iscensätter olika kommande diskussioner som ska äga rum. Men samtidigt känner jag mig vuxnare och modigare än förut så det är ju trevligt. Har börjat våga säga ifrån och det är förvånansvärt enkelt. Och idag blev det sommartid. Nog blir det till nånting, allting, något. Är tacksam för allt roligt som händer mig.

Ostsmörgås

1. Och så kom den dagen då jag insåg att jag har ätit ostsmörgåsar till morgonmål, middag och kvällsmat i jag vet inte hur många dagar. Ska även ta med mig ostsmörgåsar till jobbet i kväll. Det blir konsert och fest med mat och jag vet inte vad. Skulle. Inte. Orka. Eventuellt är jag såhär trött för att jag äter bara ostmörgås. Jag vet inte vad det är med mig, mat och det här med att orka ta hand om sig själv. Det blir aldrig till någonting. Jag har inget intresse för det.

2. Hur kan man komma på att skriva en låt med orden "we go on and on and on and on. On and on and on and on"? Om och om igen. Är det något jag missat? Är detta genialt?

3. Mili var idag ensam i en timme. De första 45 minuterna gick helt bra men sen blev det lite panik och ett par försynta ylningar och lite hit-o-ditspringande i videon. Men överlag får man betrakta detta som ett framsteg.

4. Nu regnar det. Det känns ovanligt.

5. Finlandssvenska är fult. Det är någonting pinsamt med finlandssvenskan. Den låter högfärdig eller pinsam. Finns inget där emellan. (Det är annat med dialekter).

6. Det ska komma en ny tevekanal för kvinnor. Frii heter den. Den är full av skit. Jag är trött på att det aldrig händer något radikalt.

7. Jag är nog överlag bara trött. Jag ska gå och duscha. Men först en bild av mitt senaste kap: en arabisk hingst. (I am going slightly mad.)

***UPPDATERING***
Blev så trött på mig själv och min slabbiga attityd att jag tog och slängde ihop en grönsakssoppa att ta med på jobb. Nu sörplar jag i mig den ur en plastbytta. Det smakar gudasaft, liv och styrka.

Mentalitetsskifte

Sånhär är jag nuförtiden, att jag skriver till mitt jobb att jag inte alls kan jobba inkommande månad, överhuvudtaget, fast jag nog antagligen skulle kunna, i alla fall lite. Jag bara måste inte. Och framför allt så vill jag inte. För att jag klarar mig; jag har redan tillräckligt. Det komiska är att jag då jag hade tusentals euro på banken var mycket mån om att hålla summan något så när konstant - jag tog allt jag fick. Nu när jag hela tiden spelar fram och tillbaka med tre siffror på kontot så tänker jag mera att, äh - jag klarar mig. Mentalitetsskiftet är slående.

Känslan av att grejer funkar o man är lugn

Igår var jag på min i princip första jobbintervju som gick på finska och som handlar om ett jobb som utförs på finska. Nu söker jag ju inte något jobb som astronom eller koordinator av första violinspelare i Turun kaupungin filharmonikot heller – jag söker jobb som assistent åt en blind tjej. Det är ett deltidsjobb på än 10–20 timmar i veckan, handlar mest om förmiddagstimmar och skulle sitta som handsken i smeten åt en sån som jag som sysslar med så mycket att det inte blir liv över till nåt förbannat heltidsjobbsittande.
Jag tyckte att intervjun gick bra. När jag kom in i köket, undrade hon om lamporna var på och jag sade att jovisst, det är dom (roliga små detaljer i diskussioner som jag gillar när det handlar om blinda). Sen frågade hon en del och jag svarade och frågade tillbaka och det kändes som att diskussionen löpte smärtfritt och finskan absolut inte var något problem. Det kändes som en sån där "meant to be"-situation men vi ska nu se. Det är åtta andra som kallades till intervju men jag tror jag ligger rätt bra till. (Självförtroendet vart det inget fel på, höhöhöhö.)
Det lustiga är att eftersom intervjun och allting kändes så bra så känns det här med att lämna hunden ensam heller inte speciellt ångestframkallande. Om man omger sig med bra saker så är man lugn och att vara lugn själv är också första steget till att få en lugn hund, because they see everything.

Det här med att inte gå och sova

Och så hände det sig igen att jag var vaken till kl. 2.05 istället för gå o lägga mig "innan midnatt" som jag hade föreställt mig. I morgon ska jag ha en produktiv dag, trots allt. Det har hänt jäkla mycket, men vet inte varför jag skulle börja skriva just nu, när jag precis hade bestämt mig för att gå i säng. Det är såhär jag fungerar; hittar på nån ny sysselsättning för att slippa gå och sova, fast det enda jag vill och har velat sen klockan tie, är att gå och sova. Ack nutidsmänskan och längtan efter spänning och utmaningar. Jag är så trött så ögonen går i kors. Herregud så omvälvande.

Onnibuss!

Godmorgon! Meddelar omväxlingsvis från vägen, från Onnibus nånstans nära Lempäälä, where ever that is. Det här känns liksom så speciellt och högtidligt att det förtjänar ett eget inlägg. Den här turen är bara så perfekt. Alla sover ihopkrupna med huvor dragna över huvudena eller sitter försjunkna i något eget, litet projekt. Ingen jävel håller låda. Till och med det enda spädbarnet jag fick syn på sover. Solen är på lagom höjd. Själv slumrade jag ovanligt nog in genast när vi startade och höll mig i dvala i hela två timmar! En bänkgranne sitter försjunken i nån slags bok med invecklade grafer och uträkningar (brobygge?). Största delen är ungdomar eller utlänningar; ah, så skönt – inga jävla TANTER som fortfarande tycker att mobiltelefonen är en fantastisk uppfinning eller har överparfymerat sig för att de ska ut o resa. De medhavda smörgåsarna är en självklarhet. Onnibus känns helt rätt, känns som helt i tiden på något sätt. Enkelt, bekvämt, oförskämt billigt, trevlig chaufför, gratis wifi-anslutning och lite för tätt mellan sätena. Jag kunde åka här hela dan (det ska jag).
Det här blev f ö som en reklamtext. Jag har inte fått betalt men man får ju gärna skicka några gratisbiljetter åt mig ;).

**UPPATERING**
Nå väl, i Tammerfors var det visst slut på fröjden. En tjej med ett spädbarn (iik!) satte sig i sätena framför mig och började direkt babbla obehindrat med nån annan tjej i samma ålder, samtidigt som barnet började knorra och var allmänt high pitched. Jag insåg att det var läge att agera snabbt, tog mina attiraljer och förflyttade mig helt oförskämt några säten bakåt. Men när jag landade i det nya sätet var det en muskel i ryggen som liksom drog ihop sig som en mollusk och så fick jag ryggskott och kan inte sitta bekvämt i nån ställning alls. Och bara något ögonblick senare gick mamman med barnet ner igen, där dom kom ifrån. De var typ bara uppe och språkade med en bekant. Att man får vad man förtjänar.

Aaaaaaaargh

För att inte FB ska få ta del av mina frustrationsutbrott, så här, bloggen. Varsågod. Satan vad jag är på dåligt humör. Det känns som att jag inte har kontakt med någonting väsentligt, alltså jag bara flamsar runt i mina lösa kläder och lösrycker i trådar som inte leder nån vart, halvhjärtat tar jag tag i nånting här och där och jag har ingen jävla känsla av att ha åstadkommit nånting som helst, eller som att jag har nånting som helst på det klara bara. Inte ens tonörat är vad det brukade vara - eller kanske var det alltid såhär skit. Sjunger vagt, illa och ibland falskt och INGET gör mig så arg som när det blir falskt: jag vill sparka på stenar, det känns som jag faller och inte längre minns vad som är väggar, tak och golv när jag inte har alla tolv tonerna på rätt plats i huvudet, jag blir förbannad. Jag vill ha KOLL på det där, jag HAR koll på det där. Världsharmonin, skulle jag tappa mitt tonöra skulle jag vara helt jävla förlorad, jag kan lika gärna gå och sova och inte vakna mera, för helvete. Och ut kommer det bara fucking mediokra saker och jag blir ARG, arg arg, för är det nånting som gör mig närapå bitsk så är det när nåt man har föreställt sig vara världsomvältande intressant visar sig vara bara strunt.
Samtidigt, på andra kanaler: andra som får uppmärksamhet, skit som förökar sig, eländes eländes eländes jävla skit som ska ut ur alla kanaler. Jag blir avundsjuk och stridslysten. Känner mig på gränsen till sammanbrott, känner mig totalt inkapabel och godkänt crazy, sådär att nu är jag kanske äntligen snart så pass desillusionerad att jag med gott samvete kan ta kontakt med en klinik, MEN NEJ, jag är bara frisk, OVANLIGT jävla frisk och klarsynt och det är meningen att jag ska klara mig alldeles utmärkt fast jag vantrivs hela fucking jävla tiden. Aaaaaaaargh.

Nå väl. I morgon ska jag till Borgå och avlämna hund över helg inför vasafärd. Deadlinen för det här musikmakeriet närmar sig med stormsteg, men jag tror att ett par dagar då man sitter i tystnaden och enbart tänker på text och tongångar kan vara precis vad jag behöver nu såhär i slutstressen. I tystnaden ger sig saker oftast helt av sig själv. Man kan stå i timtal och försöka fila på en jävla mening och sjunga den på 500 olika sätt varav inget är ett sånt som man verkligen gillar - sen går man och sova och drar gardinen ner och med ens, nånstans i bakhuvudet sjunger en liten pillemar den där strofen precis så som den ska vara.

Panik

Aargh - jag sökte ett jobb. Jag ska antagligen på intervju, på finska. Med en som inte ser. Med andra ord måste jag totalt förlita mig på min förmåga att uttrycka mig med ord. PANIK.
Panikmoment två: om jag verkligen, mot alla odds, skulle få det här jobbet. Hunden. Måste då vara ensam, flera timmar per dag. Inser att hundens panik minst lika mycket är min egen panik.
Panik.

Nånting med våren

Det är nånting med våren, vårsolen, den där stickande, vita solen mot vinterblekt torrt gräs, den gör mig alldeles matt och överrumplad av hur fint allt plötsligt är och så känner man sig med ens på nåt sätt djupt förtvivlad, så måste det helt enkelt beskrivas. Igår var det som att alltings närvaro och intensitet riktigt samlade ihop sig och sköljde över mig likt en massiv våg (inga referenser här). Det var för det första solen som tog mig på bar gärning ute på korskullen, fick lust att gråta, för det andra det att jag inte fick något stipendium från Kulturfonden i år heller och för det tredje: Sveriges fucking Melodifestival som var något av det mest fruktansvärt vedervärdiga jag har sett på en tid. Fattar inte hur jag har fått för mig att jag måste följa med i popkulturen på det här sättet som jag har gjort under den senaste tiden. Tidigare har jag nu inte precis haft nåt större intresse av att titta på Melodifestivalen till exempel, men under mina år som musikvetare fick jag för mig att jag måste öppna mig själv inför massmusiken, skvalandet, det här alldagliga och plastiga, fula och enligt musikkännare "konstgjorda och billiga" som jag fick för mig att ofta per automatik betraktas som nåt slags lägre stående musik än annan.
Nå väl, igår fick jag vad jag förtjänade. Melodifestival-finalen var som en dödsdans av massvara, strunt, upprepande pentatoniska "wohooo-ho-ho", plagiat-tongångar och tillstylade mänskovarelser som liksom glömt ALLT – var de kom ifrån eller vad de höll på med. Vinnaren var väl charmig och förtjänt av vinsten, men det där andra.. Det är faktiskt länge sedan jag har sett något så fruktansvärt poänglöst och urvattnat (nu börjar jag låta som Vilhelm Kvist), det var som att jag riktigt fick vad jag bad om och med slang ner i halsen. Efteråt var jag helt utmattad och kunde bara sitta hålögt och glo.
Ja, ibland blir jag bara så överväldigande ledsen över att allt är så in i helvetes DUMT och att det är det som duger och hissas upp i flaggstångarna här i världen.

"Jag vet att du går med håliga underbyxor"

Det händer ibland att någon för mig helt obekant känner till min blogg och menar att dom går och läser här. Det gör mig naturligtvis väldigt glad men får mig också att, nånstans, villa uppehålla nån form av standard här. Regelbundna inlägg, eftertänkta sådana, och så vidare. Samtidigt som jag ju nog vet att den här bloggen är den sista nånsin jag kommer att stressa över.
När nån säger att "jag följer din blogg" känns det lite som att nån säger att "jag vet att du går med håliga underbyxor" och så står man där och flinar och vet att dom vet att man har håliga underbyxor men att dom samtidigt tycker att det är ganska festligt med hål i underbyxorna.

Hur som helst: idag tänkte jag meddela att jag inte har nån form av layout-tänkande. Jag ser det helt enkelt inte, vilket resulterar att jag till exempel inte orkar satsa på att ha en vackert utformad blogg. Det är helt hopplöst att fundera på sånt där som att få nån form av estetik inpillrad. Dessutom kör jag med Arial-font för att den är mest läsvänlig för ögonen, när nu alla ska gå och envisas med att läsa på nätet nuförtiden (H. Lotta 85 år).

Så tänkte jag också meddela att jag ska vara med i en form av musikal-dokumentär (antar att man snart får säga det högt?) som det är meningen att ska sändas i teven framåt hösten tänker jag mig (gulp!). Håller på och skriver ihop en duns imbecilla små sånger (på finlandssvenska!) om mitt liv och leverne och dom blir naturligtvis 1000 gånger mer komplicerade än vad jag hade tänkt från början. Och så ska det mixas också. Tiden är sjukt knapp. Men i alla fall. That is why I am so quiet here nowadays. I am making songs. Vet inte varför det där blev på engelska nu. Är kanske aningen fed up med mitt modersmål som inte nödvändigtvis lämpar sig så väl för sång, men likt en bångstyrig tjur har jag tatt det vid hornen, tämjer det sakta men säkert, tvingar det in i små former och leksaksbondgårdar.

Musiksvampen

Alltså musik. Så underbart när det funkar, så frustrerande när det inte gör det. När man själv ska spela/göra musik alltså. Inget får mig att gå så upp i varv som när det funkar och bli så totalt nedbruten när det inte blir till något. Musikmakeri är som världens största självfödande svamp; om svampen är nöjd med sig själv växer den till sig och blir fet och god och äter samtidigt upp av sina egna energireserver som det genast produceras mer av, men om svampen inte trivs skrumpnar den ihop och blir en patetisk våt fläck som alla försöker vattna och hjälpa att stå men förgäves.

Sämsta skämtet

Dagens sämsta skämt är att det är fredag idag. HAH!

Rapport

DOING! Jag är igen ett sånt här socialt mediamissfoster. Har perioder då jag inte skriver så mycket eller likar så mycket på FB och tänker att det är ganska skönt så, men så slirar det emellan ut och jag tycker att jag kommenterar och flåsar över var och varannan post. Nå väl. Man får förlåta sina skov.
Idag gör jag en konstig låt som är väldigt olik mig. Väldigt tyst, lugn och icke-framåtsträvande. Jag kallar den för Hej Gustavo, för att den påminner mig om musiken från den där ökenfilmen med Gustavo Santaolalla.

Dagens iakttagelser

1. Tiden! Vart går den? Jag vet att detta är en ytterst klyschig fråga men ändå så ständigt relevant. Vart for de senaste sjutton minuterna till exempel? Vad gjorde jag?

2. Jag är aldrig riktigt så bra som jag tror att jag är. Men ändå förvånansvärt bra.

3. Jag har börjat titta på jobbannonser. Jo, sådär går det. Jag fixar inte arbetslösheten riktigt fast jag har hur mycket som helst jag kunde göra som kunde hålla mig sysselsatt länge och som till och med göra mig försörjd. Jag tror att jag behöver ramar, tider och inrutade, konkreta uppgifter. Det är väl inget konstigt med det?

4. Jag skrev det här blogginlägget för att det är en halv timme tills jag ska gå. För att fylla ut tid. Det känns som att allt jag gör är fyller ut tid. (Var är passiooonen?!?!)

5. Jag har som en fuktig eld inuti mig.

6. Emellanåt är jag övertygad om att det ska bli världskrig och en liten jävel sitter och håller tummarna. Det är säkert väldigt dumt men jag vill ha nån form av radikal förändring. Jag skulle villa vara med om att bygga upp ett samhälle, inte se det långsamt bryta ner sig själv.

7. Jorden utanför påminner om en enorm övervattnad blomkruka.

8. Jag önskar att jag kunde se detaljerna bättre, och överlag; att jag vore full med finurliga formuleringar.

9. Sista snusprillan åkte in där. Nu är det bara jag och icke-beroendet.

10. Det är så obeskrivligt jävla viktigt med bra trummisar.

Och jo, en grej till:

11. Jag är så fruktansvärt, imbecillt trött på konsumtionssamhället. IKEA till exempel. Jag kom på varför jag älskar krukväxter och plantor så mycket. För att det är svårt att utnyttja någon i samband med dom, eller att nån ska ha utnyttjas för växters skull liksom. Man kan inte föreställa sig en enorm VÄXTINDUSTRI med barnarbetare och underbetalda asiater. Fast antagligen finns det också i form av banan- och palmoljeplantager. Men ändå grundtanken; växter behöver vatten och ljus och sen fixar dom resten själva, typ. Svårt att göra nån jäkla business av det.

Sjukt spännande med PKN

Alltså, håller på att få lite fel i huvudet när jag tänker på hur intressant det är det att Pertti Kurikan Nimipäivät ska representera Finland i Eurovisionen. Jag skulle plötsligt igen villa vara en fluga på väggen i musikvetarnas föreläsningsrum, lyssna på vad som diskuteras just nu. PKN ställer ju i högsta grad frågor som musikvetare har att göra med: vad är musik, vem representerar musiken, vad betyder en viss slags musik i ett visst sammanhang, vad innebär det att punk nu har tagit sig in på det glittriga eurovisionsfältet och vad innebär det att musikerna i fråga är funktionshindrade?

En åsikt som tydligen har kommit upp just nu är att "vi borde stöda funktionshindrade på andra sätt" än att hylla dom, rösta på dom och "skicka dom till Wien där dom får skämmas" (källa härifrån). Det här är en märklig synpunkt, som jag tycker att grundar sig på en uppfattning som gör skillnad mellan "vi och dom" och som vill förpassa funktionshindrade till sina egna arenor. Antagligen handlar det här till stor del om att man inte har en grundförståelse för hur väl PKN representerar just punk. Och det är här det blir så intressant just att PKN spelar punk, eftersom punken som musikstil utmanar, provocerar och ifrågasätter rådande förhållanden, både politiska och musikaliska. PKN utmanar alltså Eurovisionen inte bara genom att representera folk med funktionshinder, utan också genom att introducera en musikstil som Eurovisionen för det första aldrig tidigare har sett och för det andra genom sin rättframma attityd drar mattan under alla andra som spelar upp sig och på olika sätt bjuder på en show som inte representerar det de genomgående är, utan något som de tror att folk tycker om. Vilket musikindustrin till mångt och mycket handlar om!

Kommer det här att uppfattas som ett ställningstagande, en invit till funktionshindrade att fungera och tävla på samma arenor som alla andra? Dvs kommer deras sammanhang och historia att få folk att rösta på dom, eftersom det upplevs som viktigt?
Eller kommer punkare från hela Europa att se till att det är just punken som står i första rum och att dess ärliga och okonstlade budskap slår över allt vad alla andra artister försöker vara och representera?
Eller, är Europa ännu inte där vi är i Finland, kommer man att tycka att det är märkvärdigt, mystiskt och smaklöst att skicka en sån här grupp till en musiktävling?
Bland annat därför är Eurovisionen så SJUKT spännande. Jag är så himla glad för hur Finland röstade igår! Och kan inte vänta på att det blir maj!

UMK

Om röstningsresultatet säger jag bara; det känns konstigt att vara i majoritet! Men jag hoppas ju man får börja vänja sig vid det.