"Jag vet att du går med håliga underbyxor"

Det händer ibland att någon för mig helt obekant känner till min blogg och menar att dom går och läser här. Det gör mig naturligtvis väldigt glad men får mig också att, nånstans, villa uppehålla nån form av standard här. Regelbundna inlägg, eftertänkta sådana, och så vidare. Samtidigt som jag ju nog vet att den här bloggen är den sista nånsin jag kommer att stressa över.
När nån säger att "jag följer din blogg" känns det lite som att nån säger att "jag vet att du går med håliga underbyxor" och så står man där och flinar och vet att dom vet att man har håliga underbyxor men att dom samtidigt tycker att det är ganska festligt med hål i underbyxorna.

Hur som helst: idag tänkte jag meddela att jag inte har nån form av layout-tänkande. Jag ser det helt enkelt inte, vilket resulterar att jag till exempel inte orkar satsa på att ha en vackert utformad blogg. Det är helt hopplöst att fundera på sånt där som att få nån form av estetik inpillrad. Dessutom kör jag med Arial-font för att den är mest läsvänlig för ögonen, när nu alla ska gå och envisas med att läsa på nätet nuförtiden (H. Lotta 85 år).

Så tänkte jag också meddela att jag ska vara med i en form av musikal-dokumentär (antar att man snart får säga det högt?) som det är meningen att ska sändas i teven framåt hösten tänker jag mig (gulp!). Håller på och skriver ihop en duns imbecilla små sånger (på finlandssvenska!) om mitt liv och leverne och dom blir naturligtvis 1000 gånger mer komplicerade än vad jag hade tänkt från början. Och så ska det mixas också. Tiden är sjukt knapp. Men i alla fall. That is why I am so quiet here nowadays. I am making songs. Vet inte varför det där blev på engelska nu. Är kanske aningen fed up med mitt modersmål som inte nödvändigtvis lämpar sig så väl för sång, men likt en bångstyrig tjur har jag tatt det vid hornen, tämjer det sakta men säkert, tvingar det in i små former och leksaksbondgårdar.