Nånting med våren

Det är nånting med våren, vårsolen, den där stickande, vita solen mot vinterblekt torrt gräs, den gör mig alldeles matt och överrumplad av hur fint allt plötsligt är och så känner man sig med ens på nåt sätt djupt förtvivlad, så måste det helt enkelt beskrivas. Igår var det som att alltings närvaro och intensitet riktigt samlade ihop sig och sköljde över mig likt en massiv våg (inga referenser här). Det var för det första solen som tog mig på bar gärning ute på korskullen, fick lust att gråta, för det andra det att jag inte fick något stipendium från Kulturfonden i år heller och för det tredje: Sveriges fucking Melodifestival som var något av det mest fruktansvärt vedervärdiga jag har sett på en tid. Fattar inte hur jag har fått för mig att jag måste följa med i popkulturen på det här sättet som jag har gjort under den senaste tiden. Tidigare har jag nu inte precis haft nåt större intresse av att titta på Melodifestivalen till exempel, men under mina år som musikvetare fick jag för mig att jag måste öppna mig själv inför massmusiken, skvalandet, det här alldagliga och plastiga, fula och enligt musikkännare "konstgjorda och billiga" som jag fick för mig att ofta per automatik betraktas som nåt slags lägre stående musik än annan.
Nå väl, igår fick jag vad jag förtjänade. Melodifestival-finalen var som en dödsdans av massvara, strunt, upprepande pentatoniska "wohooo-ho-ho", plagiat-tongångar och tillstylade mänskovarelser som liksom glömt ALLT – var de kom ifrån eller vad de höll på med. Vinnaren var väl charmig och förtjänt av vinsten, men det där andra.. Det är faktiskt länge sedan jag har sett något så fruktansvärt poänglöst och urvattnat (nu börjar jag låta som Vilhelm Kvist), det var som att jag riktigt fick vad jag bad om och med slang ner i halsen. Efteråt var jag helt utmattad och kunde bara sitta hålögt och glo.
Ja, ibland blir jag bara så överväldigande ledsen över att allt är så in i helvetes DUMT och att det är det som duger och hissas upp i flaggstångarna här i världen.