Vem behöver skriva när det går bra?

Vi har spelat in en skiva med Väinö under helgen. För första gången tycker jag att det här verkar bli en riktigt jävla bra skiva som jag kan vara riktigt stolt över att få vara med på, sen när den nu nån gång uppenbarar sig i konkret form (okej, jag har väl tyckt bra om de andra skivorna också, men inte såhär att håren reser sig, hehe). Håller jag på att förvandlas till nån självgod stropp, funderar jag ibland? Eller är jag bara allmänt uppåt? Det känns bara så jävla bra just nu, alltihopa. Därför skriver jag välan inte blogg så mycket mer heller, för vem behöver skriva när det går bra? Haha. Allt känns fantastiskt spännande, hoppfullt och möjligt. Igår när vi satt med M vid inspelningsgrunkorna och lyssnade på J som sjöng i andra rummet, så kände jag bara en sån där helt överväldigande känsla av tacksamhet för hur jävla fantastiskt mitt liv är just nu. Samma när jag spelade in dragspel och satt och såg på J och M som "dirigerade" och visade när det händer olika grejer i låten (som jag ju så klart inte har koll på exakt när dom kommer). Man märker att det går att göra saker av sin tid, jag har lust med annat än att ligga i soffan och spela bingo. Jag planerar omslaget; det ska bli en glänsande, liksom utomjordisk häst på en grå vakio-landsväg eller nåt i den stilen. Man vet ju nog allt detta - att det bara just krävs nåt litet wake-up-call nånstans ifrån och sen är man plötsligt i farten. O lika snabbt är man tillbaka i nån självdestruktiv deppcykel igen och tycker att allt är från röven och orkar int med någonting. Om man bara kunde hitta nån slags passlig medelväg.