No surprise here, men låt mig fortsätta.
Jag har alltid varit en sån som tackar ja. Jag tackar ja eftersom jag behöver saker som kickar mig i gång, jag är inte självgående. Inte det minsta. Om det hela inte verkar totalt övermänskligt, tackar jag alltså nästan oundvikligen ja ifall nån behöver mig till något, mina tjänster, min hjälp, min närvaro på en fest eller vad det nu kan tänkas röra sig om. Jag är en väldigt resultatinriktad människa (jobbar på att inte vara det) så det ter sig naturligt för mig att tacka ja till saker, eftersom man snart efter att man sagt det, ser resultat och får tillfredsställelse.
Men så hände det sig en gång att jag hörde att det var ett "duktig-flicka-syndrom" att alltid känna sig tvungen att tacka ja, och så kom den här "lär dig säga nej"-rörelsen. Så jag började tacka nej. Och sen fick jag liksom lite för lätt för mig. Kände jag minsta lilla antydning till att inte villa nånting, så tackade jag nej. Nejet blev istället ursäkten till att inte idas. Vilket naturligtvis var bekvämare, men i längden inte speciellt hälsosamt, för att jag aldrig utmanade mig och liksom tog det säkra före det osäkra (vilket aldrig för en nånstans). Jag hittade mig själv, ensam och bekväm, jag trodde att jag var nöjd för att jag "vågade tacka nej". Egentligen var jag bara lat, rädd och feg.
Balansgången mellan allt jakande och nekande är alltså inte helt lätt: det är bra att tacka ja, eftersom man då tvingas göra nånting och kanske deala med sånt som för en själv är nytt och obekant, kanske till och med lite skrämmande, men ut kommer man som en erfarnare människa. Samtidigt finns risken att man låter sig utnyttjas, att man tar sig vatten över huvudet, att man arbetar sig fördärvad och att man helt enkelt missar andra bra saker för att man är upptagen med nåt oväsentligt.
Men det kan ju också vara bra att tacka nej, speciellt i fall man vet att man borde säga nej, och det är det här som är det knepiga, för det är ju inte alltid man vet det. Men alltså, om man är jävligt i kontakt med sig själv och bara vet att nejet är på sin plats, då ska man säga det.
Det var det om den saken.
8 comments:
Som med så mycket annat så är det väl den där balansen det hänger på. För mig så finns det såklart många saker jag sagt nej till och är jävligt nöjd med att jag gjort så, men så finns det också en del saker till vilka jag tackat nej och känner bara att... att fan, jag önskar jag var lite annorlunda. Men så varför skulle jag BLI annorlunda om jag aldrig vågade bete mig annorlunda, liksom. Överlag så tror jag att det är hälsosammare för ens personliga utveckling (haha) att tacka ja lite mer ofta än en tackar nej, men å andra sidan så va fan vet jag.
Jo, det är just det som är det knepiga - att det krävs en dos självkännedom till det här! (Tror jag alltså). För oss kan det säkert vara sunt att tacka ja lite oftare än vi tackar nej, men för nån annan kan nej-ramsan vara en livsviktig lärdom.
Och så det där med att önska vara annorlunda vs att "göra sig" annorlunda - tror alltså att det kan vara bra att besöka ställena utanför ens bekvämlighetszon ibland. Det låter så kritiskt att säga det så, jag vet men... jag tror egentligen att önskan att vara annorlunda också kan vara helt på sin plats ibland - om man märker att man vill nåt, men inte riktigt vågar, så tyder det ju på att det finns outforskade sidor hos en liksom. Och det skadar ju aldrig att försöka förändra sig ibland, om så för stunden. Även om det kanske skiter sig.
...till ovanstående kommentar hör också det faktum att jag är så trött på dessa "jag ÄR sånhän"-statements hos folk nuförtiden. Som att folk vägrar ändra på dåliga vanor o mönster för att de gått med på nån sån där idé om vem de är.. hör inte riktigt till saken men. Har nu bara märkt att jag stör mig på det.
Jo men precis angående bekvämlighetszon och önskan att vara annorlunda! Det är precis det jag menar, att det (TROLIGEN) är nyttigt att ibland att göra något som ÄR annorlunda än det samma gamla vanliga. :) D.v.s. kanske tacka ja då, för nej-sägare som yours truly. Kanske tvärtom för dig! Liksom vi strävar mot nån slags liknande bred målsfär, eller vad vi ska kalla det, men det ligger åt olika håll för oss? Hur som helst, så nej, tyckte inte det lät kritiskt. Jag menade också att det kan finnas skäl att vilja vara annorlunda ibland och då försöka göra något åt saken. Hellre det än att bara sådär krasst "jag är vem jag är"-slacka livet ut. Jäkligt psykiskt oattraktivt faktiskt, nu då du säger det. MEEEN det är väl en balans där också, haha, gillar ju fan inte heller folk som bara ska förändra sig stup i kvarten.
M.v.h.,
Är aldrig nöjd, bara är sån
Ja men precis!
J påpekade här i förbifarten om den här diskussionen, att det ju är totalt situationsbundet det där med att tacka ja eller nej - att man liksom inte kan diskutera det på ett allmängiltigt plan, då blir en icke-diskussion som internet är full av sa han (jag gapade). Kan va att det ligger nåt i det, men jag förstår ju ändå så väl vad du menar!
Åh men gudars nej, pratar inte alls på ett allmängiltigt plan för tycker också att det såklart är så som J säger, att situationerna inverkar avsevärt. Eller vad är det jag missar? :D Hjölp.
Inga missar du någo :)
Jag blev så virrig! Men finfint, då tar jag natt och vaknar förhoppningsvis ovirrigare imorgon. Gonatt! :)
Post a Comment