Ta din frihet och gå

Här gick visst en hel sommar utan ett tecken, känns precis som det ska vara. Sjunde sommaren på Nötö är avklarad, känns mer självklart än icke-självklart  - ens klagosånger tynar bort och blir till inget. Ens vanliga jag borstar av sig och stiger fram ur de flottiga handdukshögarna. Jag är fortfarande här, och den här höst-vintern är jag FRI - INGET ATTANS HELTIDSJOBB, kan nån förstå glädjen och euforin kring detta?! Jag kan inte. Det är för stort för att ta till sig detta enorma privilegium, men det finns en hel del funderingar bakom alltihopa.

Jag vill alltså mer och mer aktivt arbeta emot arbetssamhället som det ser ut i sig - bland annat eftersom det är uppenbart för mig att lönearbete är ett attans påhitt och överhuvudtaget inte nödvändigt. Mer och mer inser jag (och hela resten av världens arbetare också, vi är mitt i ett uppvaknande faktiskt) - att lönearbete går ut på att skapa vinst och tillväxt, alltså i princip att de som redan har pengar (cheferna) ska bli ännu rikare. Enligt det kapitalistiska system som vi alla är fjättrade vid, så är det i princip omöjligt för en vanlig arbetare att skapa en större förmögenhet, och det är precis så som makthavarna vill att det ska vara - extremexemplen är väl Amazon o Apple, Disney och vad vet jag - Fazer. Löntagare luras alltså in i nåt slags feberdröm om att om du arbetar tillräckligt hårt, så kan ditt liv bli mycket enklare, medan det i princip är totalt meningslöst och det märker arbetarklassen redan i stor grad. Folk har allt svårare att ha råd med grundläggande saker som bostäder och mat (tänk det, bostäder och mat!) trots att de arbetar heltid. Då är det väl nåt som är rent grundläggande åt helvete - en människa arbetar konstant, och har ändå svårt att få pengarna att räcka. Varför? Nå, för att kapitalism.

Vad ska man göra för att överleva då? är väl den naturliga följdfrågan. Nå, det finns många svar. 

1. Exempelvis kan man gå ner i arbetstid samtidigt som man minskar sin konsumtion. Det här är nåt jag hållit på med i princip sen jag blev vuxen, eftersom jag aldrig ens varit intresserad av jobb i sig - inte funnit det självklart att en arbetsplats ska vara en del av mitt vakna liv. Med det sagt, så förstår jag också att de flesta mänskor antagligen finner arbetsplatsen väldigt meningsfull - mest socialt kanske. De söker sig till arbetsplatser där de trivs och där de upplever att de kan utvecklas, och okej då. Det är väl attan okej. Han aldrig funkat för mig bara. Känner mig alltid som ett skrämt djur där det är meningen att man ska hitta någo arbetsgemenskap tillsammans.

2. Sen kan man ju alltid slå på stort och bli egenföretagare, dvs tro att man själv har en så strukturerad och bra plan att man kan skapa pengar av sina tjänster eller erbjuda så bra tavara att nån vill köpa det.

3. Extremt förslag men fullt möjligt: Samla ihop en grupp människor som ser igenom systemet och är trötta på att bli utnyttjade, lägg ihop era hårt förtjänade pengar och ropa in en gammal gård på auktion. Se till att gruppen av människor består av många som har olika kunskapsområden, exempelvis nån läkare eller sjukskötare, filosof, byggmästare, smed, nån med gedigna kunskaper i odling och djurhållning (för DET kommer att behövas) och smäll upp ett självförsörjande center. Se till att alla har en egen bostad. Det är helt möjligt! Det som sen antagligen kommer visa sig vara mindre möjligt är att få ihop nåt slags fungerande samarbete på den gården, men jag säger inte att det är hopplöst. Bättre än att tjäna pengar åt chefen i varje fall.

Nåja, det var några lösa tisdagsfunderingar. Nu ska jag ta min frihet och gå ut i åbosommaren.

Stort blir litet

Visst är det märkvärdigt, hur nåt stort och betydelsefullt och som man har jobbat för helt satans länge, kan bli precis lika futtigt som det alldeles nyss var stort, bara ett kort tag efter att det är över?

Tänker inte på eurovisionen, även om den också kunde fungera som en metafor här - utan tänker så klart på vernissaget. Det känns redan som evigheter sedan - men det hände. Och det var precis vad det var - inte mer eller mindre utan ganska attans just precis vad det var och helt efter protokollet. Det kom folk precis efter beräkningarna och pris delades ut och Folke spelade piano och skumppan dracks upp.

Skriver för ovanlighetens skull från min arbetsdator, så har till och med lite bilder att posta.

Men vad ska vi säga om det? Det roligaste var kanske att mina föräldrar kom. Mamma kom dessutom med en gul basunblomma i famnen - en växt som direkt fick ställa sig på paradplats som en av växterna i De papperslösas trädgård.

Och här en bild från den delen av utställningen, även om basunblomman inte är på bild just här.

Det som hände efter vernissaget, var att jag blev sjuk. På måndagen steg febern och sen har jag varit i princip inkapabel ända tills nu (söndag). Så att en veckas förkylningsfanskap då. Det kom då välbehövligt, om jag ska säga det själv. Jag kunde inte själv varva ner, så min kropp gjorde det åt mig.
Imorgon ska jag åter dit till stressbunkern och ta itu med who knows what - så är det den veckan - och sen är jag IGEN ledig pga alla övertidstimmar.

Vilket fullkomligt hopplöst blogginlägg det är är, för övrigt. Ett enda infantilt uppräknande. Kanske jag ska säga som det är - att jag fortfarande är helt jäkla utmattad men hade föreställt mig ett sånt där inlägg där jag fritt hade spekulerat kring känslor och åstadkommanden. Nå väl, det kan jag inte. Det är inte mycket jag får mig själv att göra, just nu. Att skriva ett blogginlägg var tydligen helt too much.

Ringduvor och sista veckan

Nån gång under veckan bestämde sig ett ringduvepar att bygga bo på vårt fönsterbräde i övervåningen, och det har nu hämtat en enorm glädje på något sätt. Först var jag försiktig och kröp längs med golvet för att inte störa, men igår märkte jag att duvorna inte brydde sig om oss längre. Idag fick jag syn på Ägget - det är ett, och när duvorna under ett ögonblick var nån annanstans och bökade, kände jag mig nästan som nån hönsmamma när jag satt på andra sidan fönstret o spände ögonen i ägget, ifall nån ekorre skulle ha vågat komma förbi. Som jag skulle ha jagat bort den. Få se nu hur det går med detta boet.

Annars, så är det SISTA VECKAN NU på jobbet. Okej, det fortsätter ju till slutet av månaden, men jag ser faktiskt vernissagen som slutet, pricken på i:et, det sista skriket och så kan man andas ut. Imorgon kommer alla tre resterande konstnärsgrupper och sätter upp sitt stuff. Jag har gått omkring och varit hyper redan förra veckan, så vappen innebar inte mycket annat än total utmattning för mig. Åtminstone just nu. Vet inte hur jag ska få mig själv att hålla ihop under den här sista veckan - mest socialt då. När det inte är tillåtet att gå omkring och stress-sjunga, eller visst kunde man ju sjunga och rulla omkring, men när det inte är så värst socialt accepterat.

Tänker en hel del på det - hur stor skillnad det är mellan "officiella mig" som försöker vara och låta så himla vettig - och det som jag uppfattar som verkliga mig - en förbryllad, bitsk och drömmande individ som helst av allt skulle sova hela dan. Nåja, antar att det gäller varje attans mänska, säkert.

Men alltså FÖRBEREDELSE - nån gång under mitt vuxna liv så kom jag fram till att förberedelse och att vara väl införstådd med vad som ska hända, är ALLT. Det är nervositetsbot, det är trygghet, det är bojen man kan klamra sig fast vid när ens huvud slutat fungera. Så att, förberedelse var det.

Nä, gonatt.

Kärlek och avsky

Jag inser kanske mer och mer att behovet av att upprätthålla nåt slags aktivitet här på bloggen, inte är så värst stort. Däremot inser jag mer och mer värdet av livet. Har haft en del omtumlande insikter här på sistone - en fick jag av Dalai Lama (lol) då jag liksom kroppsligt förstod vad det är att inneha hopp och en kärleksfull syn på livet, utan att för den sakens skull sluta kämpa för en bättre värld.
Det är så svårt när man går på och riktigt är urarg på allt som är så förbannat på tok med det här samhället, att samtidigt INTE avsky sitt eget liv och sig själv är dilemmat. Man är ju en del av det onda, på många sätt. Men man får inte ge upp för det - tvärtom - man kan springa genom skiten och samtidigt göra det lilla man kan, för att förbättra den.

Äh, jag inser att jag låter som ett gammalt fyllo, vilket inte är långt från sanningen.
Vi har haft ena enastående spelningar med Svarta havet. Då menar jag inte enastående på det sättet att VI skulle ha varit särskilt enastående - utan upplevelsen och känslan kring spelandet, har bara varit så jäkla inspirerande. Speciellt nu senast, på Utopia. Okej, jag fick till en riktigt manisk lotta-fylla också - en sån där hämningslös, upplyftande, intervjuar- och uttömmarfylla i vilken jag bara älskar mig själv och far omkring hur som helst. Mest är det kanske det här med att man får träffa folk igen, saker är liksom - till synes, normalt (även om coronan ju på inget sätt är ur världen ännu). Och "normalt" är ju också helt dumt att säga. Nåja, i varje fall får vi än så länge gå omkring trygga här i Finland och vara tämligen säkra på att inga bomber kommer att ramla över oss. Och det känns, på nåt djupt mänskligt plan, som att man förstår att uppskatta det, nu när halva världen tycks vara i upplösningstillstånd och det där kriget, och med det, rädslan och upprustandet och NATO-sympatierna bara växer.

I alla fall - vi har flyt med bandet, och när det flyter på med det, så växer ju längtan efter att, i nån värld, åka omkring och bara spela och uppleva saker. Har sagt det förut, men jag bara ÄLSKAR hc/metal/punk-scenen. Musiken är omväxlande och oförutsägbar, också den - hämningslös och tillåtande - som motsatsen till arbetslivet och samhället och allt det som de som håller på med den här musiken tycks ha gemensamt om att inte ha något till övers för.

Igår var det åter igen dags för mig att ta konsult J till min arbetsplats och med stirriga ögon gå igenom det som ska bli min utställning. Det är så märkligt - när jag går där om dagarna på arbetstid känner jag mig svag, stressad och splittrad i huvudet. Jag blir konstant avbruten, jag kan inte tänka klart, jag känner panik över varje email som kommer, över det som ännu måste bli gjort, över alla pengar som ska betalas och alla samtal som måste föras. När jag kommer dit utanför arbetstid med J, så är det helt annorlunda - jag kan tala som en normal människa, jag kan se helheter och kan lyssna och formulera mina (futtiga) problem för honom - och så löser han dem. Jag vet inte om jag är tokig eller om han bara är sällsynt klarsynt - men igår var åter en sån där underbar gång då jag gick ut från jobbet som om genom ljummet vatten, med en känsla av att allt är överkomligt och under kontroll - det fixar sig, den där utställningen. Tack J: Han krävde en dammsugning av övervåningen som konsultavgift.
Men nog fan är det nervigt - att om bara TVÅ VECKOR är det lördag och jag har just haft vernissage, och jag har just avklarat det största och mest ansvarsfulla som jag nånsin har gjort i arbetsväg. Och jag har avskytt varje sekund.

I brist på annat

Jag har tänkt så mycket på vad denna tankekoma beror på, hur det kan komma sig att jag inte kan hitta ett enda tillfälle då jag vare sig vill eller kan komma i kontakt med mig själv. Är det stress? Är det missnöje? Kanske det är bådadera.

Det enda som jag aningen kan ta till mig är kloka mänskor som talar i podd, nu på sistone Ezra Kleins podcast. Det är inte som att jag förstår allt som sägs, men bitvis kan jag ta till mig nånting - om inte annat, så känslan av att det finns nåt slags vett i världen, tryggheten i att det finns kloka människor som sitter och diskuterar om arbetsmiljöer, e-post och hur attans oproduktivt det är med de ständiga chattgrupperna på jobbet, Putins eventuella intentioner, den stundande inflationen och så vidare.

Medan jag desperat grävde i några gamla texter för att försöka få lite input till de sångtexter jag skulle måsta värpa ut till Svarta havet, så snubblade jag över två textsnuttar som jag tyckte att var rätt beskrivande. I brist på annat att dela med mig, försöker jag alltså väcka upp nåt slags vilja att existera och producera, genom att publicera två äldre texter:

Vaknar i ett mörklagt rum

En strimma ljus från en avlägsen utebelysning.

Jag kan inte leva längre

jag kan inte stiga upp såhär

Det här är det riktiga, 

ta din dag människa

Krukväxterna svullna som botoxläppar

väggar mörka som träskvatten

Vad det har blivit av mig

en gammal trasa, nerrökt och gråtfärdig

In till jobbet

Ut från jobbet

Jag går ut från jobbet.

Det är tisdag.

Och sen den andra, som mer är något av en iakttagelse, men såhär: "Förut hade jag alltid hopplösa karlar, och förstod aldrig egentligen varför innan J såg mig på en gammal video. Jag var helt hejdlöst vacker på den där videon - som en hind - ung och blond och leende. J skakade bara på huvudet, han såg bara den flickiga osäkerheten. Och det var då jag förstod allting, varför min ungdom bestod av så många hopplösa förhållanden. Är man osäker drar man till sig rovdjur och fåntrattar, likadana slingrande karlar som bara ser det enfaldiga hos en - det ungdomliga och sköra. De som tycker att det ungdomliga och sköra är något att ha, har inte förstått någonting om livet. Egentligen vill de bara komma lätt undan. Det förstår man först senare.

Fördelarna med att bli äldre överväger helt klart nackdelarna. Det är till exempel ingen diskussion kring att jag bara blir snyggare för varje år som går. Det är självsäkerheten, det oursäktande sättet att röra sig, som man ser växa till sig hos varje kvinna som börjar röra sig närmare fyrtio. Gesterna blir yvigare, leendena bredare. Man har sett vad den här världen har att erbjuda: Lögnaktigheter, dårar och helt otroligt odugliga karlar, och man har trott att allt berodde på att man själv inte var bra nog. Tamejtusan att det var en själv det berodde på, det var ju allt annat. Precis allt annat, utom en själv. Men det där är också sådant som man förstår långt senare."

Har jag en förhöjd uppfattning om mig själv, är jag outhärdlig, är det egentligen helt chill det här?

 Jag sitter här på jobbet och försöker samla mig så till den grad att...

Sådär långt kom jag i det förra inlägget, som aldrig blev till något.
Inte är det mycket som har blivit till något under den sista tiden. Eller allt är liksom panik - man har pressats till sin yttersta gräns, man har utvecklat några riktigt osunda vanor och sen blivit av med dem och instiftat nya, bättre vanor som man nu krampaktigt håller i, man har gjort emotionella resor stup i kvarten, man har legat vaken om natten och funderat på printstorlekar. Att det inte har blivit till något.

Jag. Är. Så. Slut.

Det är som att jag bara kan tala i metaforer.
Men jag tror att jag har kommit fram till vad det svåra med arbetslivet är. Det är att man måste ha med andra människor att göra, människor som man hamnat ihop att göra jobb med. Det naturliga är ju att man gör ihop saker med en kaveriporukka - då känner man varandra på ett annat sätt.
Men arbetslivet sen - det består visserligen också av såna som definitivt kunde vara ens vänner, men det är mänskor man inte känner. Mänskor med alla möjliga sätt att hantera saker. Det är mänskor som på ett plan, ska leka kaverin så att det ska fungera som smidigast och samtidigt har man arbetsgivarn som hojtar förfärligt, att nu ska ni lära känna varann. Nu ska vi ha nån coach hit så att arbetsklimatet blir trevligt. Men ingen är med sina kaverin. Man är på jobb, i nån helt dysfunktionell porukka, eller så är det en bra porukka, skit samma. Man har inte valt den själv.

Jag har jättefina arbetskamrater, men jag finner det svårt att vara bland folk som inte är mina kaverin hela tiden. Men det var inte det här med kaverin jag skulle hänga upp mig på.

Det var överlag det här med att vara bland folk. Det är tungt, det är svårt, det kräver social skills. Mitt huvud snurrar på helspänn när jag hamnar tolka folks ansiktsuttryck och fundera på bakomliggande meningar - om det finns antydningar till det ena eller det andra i vad dom säger eller hur rättfram man kan vara, jag tänker att jag sku villa stöna högljutt nu, men är det okej? Jag faller ner i en pöl i stolen - var det teatraliskt nog? Är jag den där skojiga typen, eller den miserabla? Ser de igenom mig? Ser de att jag inte alls sku orka vara här? Har jag en förhöjd uppfattning om mig själv, är jag outhärdlig, är det egentligen helt chill det här? Är det jag som jagar upp mig för mycket?

Jag är så trött på att obsessivt fundera på sånt där skit, när jag har ett jobb att sköta. Daglig mänsklig interaktion är fan svårt för mig.

Och så vart allting annorlunda (igen)

Idag steg jag upp till vilken torsdag som helst, satte mig på en helsingforsbuss för att åka iväg och titta på Linné-utställningen i Sinebrychoffmuseet. Och så kom meddelandet från min vän K - de hade äntligen vunnit budet och fått en lägenhet. Men i samma veva skrev hon "but then I saw the news" och flera crying emojis. The news, the news. Klicka på the news. Och där var det då. Ukraina under attack. Det var så overkligt, jag skrev till höger och vänster, till J och till min bror som har ryss-ukrainsk fru. Jag skrev och lyssnade på Live Aljazeera medan jag svarade på mail på krånglig finska om midiinspelningar och kompositionstävlingen, satt där i Onnibus med pansarvagnar och pompösa kompositioner tillägnade Pehr Kalms ek medan regnet skvalade ned för bussfönstrena. Och tänkte, att nog tusan har jag nu valt en dag att åka till Helsingfors på. Ville inte alls stiga av, hade lust att kapsla in mig där med skräcknyheterna och mailen. Och sen var det som att Helsingfors grät åt själva världen, stan var sådär helsingforsiskt ovälkomnande som bara Helsingfors kan vara. Aggressiv bilkörning, glashala gator, snödrivor, oplogade trottoarer. En varm oas inne i Sinebrychoff-museet där jag fann mig hasta igenom korridorerna, förundrat titta på oändligt vackra blomporträtt, men liksom frånvarande ändå. Kriget, sorgen, oron, malande. Slank in bakom nån utsmyckad gardin och satte mig i en soffgrupp som vätte ut mot koff-parken, smygtittade på nyheterna, igen. Samma bara.

Gick till Designmuseet, fina utställningar, men samma sak. Kunde inte förmå mig ta in nåt riktigt. Helsingfors malade på. Till sist, av en slump: Tidningsmuseet eller Päivälehtimuseo. Tillmötesgående trött dam som tog emot. Där fann jag sen, av nån anledning, lite sinnesfrid bland alla historiens braskande rubriker och, i nedre våningen, enorma tryckmaskiner och plakat. Lång historia om hur pressen kom till. Nåt slags plåttryck av Sibelius, underskrivet och godkänt av herrn själv. Där kände jag mig hemma. Vid knaggorna beställde jag buss hem, tänkte att det fick vara nog.
Och sen samma sak, i hembussen, den här gången utrustad med Picnic-baguett och smoothie. Genast inkopplad till live-nyheterna, konstant - den där overkligheten. Att man inte hade trott att han kunde vara så fullständigt galen, Putin-gubben. Så fullkomligt genomsyrad av maktlystnad, ignorans och själviskhet. Tankar på kärnvapen dök upp, att det finns en risk. Och hela tiden - den där molande känslan av att världen förändras mitt framför ögonen på en. Att man inte direkt är överraskad, men chockerad. Och också - att det är så nära. Att det har direkt med ens eget lands historia att göra.

Min brors frus föräldrar hade vaknat klockan fem av bombljud, pappan gått till jobbet som vanligt, men kommit hem eftersom allt bara stängdes ner. Vattnet som stängs av, folk som förgäves försöker ta ut pengar. Jag funderar hur de tänker, de som i princip har varit ryssvänliga alltid, stått på den galnes sida, trott på propaganda. Att hur tänker de nu, när de blir anfallna av, sina egna? Samtidigt: Rubeln som sjunker drastiskt i värde, ryska börsen som störtar, oljetunnornas pris som skjuter i höjden. 

Men tillbaka till det första meddelandet jag fick. Det var nämligen av K, min vän som flytt den ryska regimen, uppvuxen i södra Ryssland. Hon hade gråtit hela morgonen efter att ha sett instagram-stories från sina vänner i Ukraina, och kommit till jobbet, till dagiset där allt var som vanligt, förutom att hon i tyst samförstånd hade kommit in och sett sin kollega i ögonen, utan ord. De visste. Och i samma stund hade de fått syn på en uppburrad talgoxe i ett träd utanför, kollegan utropat "Titta, en fågel" och alla dagisbarn hade rusat till fönstret och förundrat sig över fågeln. Och det hade varit ett ögonblick av nåt slags konstig lättnad. Men strax därpå hade de märkt att fågeln hade nåt slags tumör, en utbuktning på ena sidan, nåt som var fel. "Fågeln är sjuk" hade kollegan sagt och tagit ett steg bakåt. Och K hade fått en känsla av att nånting obeskrivligt hotfullt var på väg och kommit att tänka på Bergholz dikter om kriget.
Citerar nu en dålig översättning från ryska till engelska på hennes instagram-story, det var en så kraftfull historia som jag inte kan få ut ur huvudet på mig, jag måste helt enkelt skriva ner den. Den får symbolisera hela den här bisarra dagen.

Jag vill nu säga åt sådana som mig och alla andra, att det är viktigt att bry sig och försöka göra något åt situationen (vad?), men att samtidigt inte förhindra sig själv att leva på grund av alla hemskheter. Jag känner mig helt förlamad i denna stund, allt jobb och allt jag håller på med känns som sådana petitesser i jämförelse med den enorma förändring och fara som plötsligt tornat upp sig i öst. Och kanske är det petitesser, allt det här blajet man håller på med i sin banala vardag. De närmaste månaderna kommer fan säkert att vara några av de mest avgörande månaderna i ens liv, vem vet. Jag vill kanske bara säga nåt sånt som att i alla fall försöka leva, och ha hopp, vad det nu sen innebär. Inte handlingsförlamas av skräck. Jag ska FÖRSÖKA gå på R:s releasefest imorgon och sen se på UMK på lördag. Trots att det här nu inte alls blev vad jag trodde det skulle bli, trodde Putin skulle nöja sig med hot och upprustning.

Nu ska jag få in lite bilder från Helsingfors här.

Jarmo Mäkiläs målningar imponerade i Koffens källare.

Självaste Linné i skulptur. Var också lättad över att utställningen hade ett helt annat grepp än vad vi kommer att ha på Sibbe i vår kring lite liknande tema (det var därför jag åkte hit - för att kolla att vi fan inte gör samma sak. Det gör vi inte alls.)

Designmuseet. En hel avdelning till mode. Var nog imponerad.

Sen gick jag då till detta rogivande tidningstryckandets hus.

Den här jäveln fanns också porträtterad. I ryamatta.

Den här påminde ju en om att det där attans landet har gjort sånt här förr. Med oss.

Generation Ripe

Jag har i tid och otid försökt börja på nåt inlägg här, men faktiskt inte fått dem avslutade eftersom jag spejsat ut så totalt i tanken - och då menar jag inte spejsa ut på ett artsy, intressant sätt utan spejsa ut så att det bara är pinsamt och besvärligt att läsa.

Jag tycker mig plötsligt ha varit så länge på jobb, att det har blivit en del av mig, format om mig och gjort mig konstig. Jag... trivs, liksom, och det känns bakvänt. Det är inget helvete att vara på jobbet, men det är bara för enformigt och likriktat, för många diskussioner och utvecklingsplaner kring just DEN DÄR jäkla arbetsplatsen. Och så ska man vara där varje attans dag utom helgerna. Fysiskt eller på distans - man ska ändå ha sitt fokus riktat åt ETT håll - dit arbetsgivarn vill att det ska riktas. Det är en orsak till att ett vanligt jobb alltid kommer att vara något jag vill undvika, om jag bara kan styra mina bedrifter och kunskaper åt nåt håll som innebär en möjlighet för mig att göra så.
(Också - jag har lust att supa mig full varendaste en kväll, bara för att känna nånting annat, för att få mig bortkopplad från arbetsplatsen för den känns så jäkla invasiv i mitt leverne.)

Men jag har funnit en glädje: Podcasten Generation Ripe. Jag har binge-lyssnat på deras avsnitt och till och med skrattat så jag gråtit och skrikit till avsnitten med Jennifer Irwin (det finns två, part 1 och part 2 och jag minns inte vilken det var som var så hysteriskt rolig - bara att lyssna på båda).
Hur som helst - jag blev så förvånad och till mig av att plötsligt vara så otroligt underhållen av en podcast - jag brukar sällan ens orka lyssna på grejer, brukar zona ut bara. Men hon där Irwin var fan en så överraskande rolig och underhållande människa, jaja nu ska jag sluta tala om Jennifer Irwin.

Idag fyller min mamma 70. Tycker det var en information som ni kunde ta del av, innan jag kollapsar av ansträngning över att skriva det här inlägget.

Skogens sus, vattnets kluck och annat ljud och oljud i dessa upprustningens kaotiska tider

Tänkte att det kunde vara dags att svamla något igen.
Vad håller jag på med i dessa upprustningens kaotiska tider, då Putin snackar i lur med Amerika och det är skidtävlingar på teven konstant?
Nå, det har skett omvälvande saker på jobbfronten i varje fall. Hur ter det sig alltid som så, att till varje arbetsplats som jag kommer med mitt tillfälliga pick och pack, så blåser det till sist ena drastiska isvindar som kastar om allt som tidigare varit bekant? Just nu har vi ingen chef (!), det är nu en massa bök som jag inte desto mera tänker gå in på, men resultatet är hur som helst att jag och min musei-parhäst har flyttat in i chefens kontor och installerat oss där med tillhörande papperslappar, högtalare, pennvässare och postit-lappar. Och med ens har jag ju kommit i gång som attan. Har en ytterst kompetent to do-lista som hänger och stirrar på mig från väggen.

Kanske jag ska presentera vad attan det är jag håller på med. Nå, det är en utställning om vetenskapsmannen Pehr Kalm. Så fort jag har det historiska skrivet och ivägskickat till grafiker som ska göra helhet av alltihopa, så ska jag också få till stånd nån egen tillhörande konst också. Har en konkret idé med Pehr Kalms ek som basfiol. Nåja, ni får se. Här kan ni läsa om utställningen samt beskåda en blaschu bild av eken som snart kommer att bytas ut mot officiell marknadsföringsbild.
Utöver utställningen, håller jag också i trådarna för en attans spännande kompositionstävling. Det har redan kommit in en hel del bidrag.

Tycker jag om det här då? Nå, det är väl på nåt plan intressant att för en gångs skull hålla på med något, och att veckosluten känns som veckoslut och jobb känns lite mer som jobb. Men nog skulle jag ju fan hellre slippa allt detta och istället betrakta moln, fåglar och låta penseln fånga vingslag ibland, sitta och peta in bläck i armarna och lyssna på skogens ljud och vattnets kluck, ligga viktlös i ett hav och känna saltkristaller torka på läpparna. Men när livet nu inte går ut på att vara djur, utan att vara människa - en enfaldig, simpel människa med dålig päls och dåligt språk.

Annars hände också en sån sak att jag efter att ha tagit min tredje covid-vaccindos, drabbades av nåt slags fananamma och skrev ett ilsket facebook-inlägg som väckte mer diskussion och reaktion än vad jag hade tänkt mig. Det här har i efterhand fått mig att reflektera över ytterligare saker - och ännu mer gått in på vad det här med RÄDSLA gör med oss. Det var nämligen rädsla som drev mig till att skriva ett ganska hårt inlägg riktat till de som vägrar ta covid-vaccin - jag kände mig arg på att jag låg där och hade biverkningar av nåt som jag inte är 100% säker på att ens är nödvändigt att ta, samtidigt som det finns de där som vägrar eller skiter i att vaccinera sig. Kände att nog fan är det nu orättvist det här, att det finns dom som slipper detta. Och poänglöst, eftersom inte hela världen får vaccin. Och så kände jag nån form av rädsla - en rädsla som drabbat mig varendaste en gång som jag låtit den där piikkin bita mig i armen - en rädsla som på något plan vuxit sig lika stor som min övertygelse om att jag gjort rätt.

Jag tror att det skulle vara viktigt att tala om vad rädsla gör med oss människor - om hur rädslan driver oss till att bilda läger och ställa oss emot varandra. Jag kan inte med fullständigt gott samvete träda fram och säga att det är rätt sak att göra, att låta sig vaccineras - även om det känns som att det är det diskussionen handlar om - vad som är rätt och fel. De som låtit sig vaccineras kan vara lika enfaldiga och idiotiska som vaccinvägrarna i sitt sätt att inte möta de ovaccinerades frågeställningar överhuvudtaget - och gå omkring med en lika barnslig övertygelse om att vara samhällets goda medborgare som gör det som myndigheterna ber en om. Jag är orolig över hur reklamspråket har påverkat vårt sätt att diskutera med varandra - det känns som att allt ska formuleras i nåt slags slogans och den som har mest catchy fras eller inkomporerar tillräckligt mycket känsla och övertygelse i sitt sätt att uttrycka sig, når längst. Och så ska det fan inte vara.

Det finns en tevereklam av Perussuomalaiset som rullar på teven just nu, och den gör mig fullständigt rabiat. Den kommer inte med nån information eller konkreta lösningar, den appellerar bara till folks upprördhet genom att jomsa om att bensinpriserna är så attans höga, det är så tydligt att den bara riktat sig till folk som kör bil och som är arga på bensinpriserna, som går omkring och är allmänt upprörda, och som inte har en aning om varför. Och så kulminerar reklamjäveln i att gobben som jomat, säger "perkele, nyt saa riittää" eller nåt sånt - och så ståtar persunas logo i rutan. Som att dom skulle kunna göra något som helst åt att bensinpriserna stiger, världen över. Eller nånting annat överhuvudtaget. Som att persuna hade en fucking clue. HATAR att politik fördummas på det där sättet, att känslor ska spela en roll i hur problem ska lösas. Fan ta det.

Rädda och osäkra djur i nyliberalismens tidevarv

Fredag och här sitter man mitt i medelåldern och funderar på hur det nu blev såhär att man sitter här till ljudet av vessafläkten och dricker öl, ensam.

Tänkte på det, när jag såg nya säsongen av Cheer igår och idag, att coronan inte bara har kastat om våra liv sådär konkret, utan att den också har ställt till med mer diffusa saker som att skapa konflikter där det annars har varit lugnt, eller fått folk att ta drastiska och livsavgörande beslut.

Tycker ni inte också att det är allt möjligt annat som ter sig ha dykt upp ur intet trots att det inte har något som helst med coronan att göra? Jag kommer på en myriad av sådana grejer som har dykt upp sedan 2020, kanske känner sig folk så maktlösa och osäkra inför Det Stora Viruset, att de försöker deala med sin egen litenhet genom att istället åstadkomma förändringar på hemmaplan.

Mer än tidigare har jag stött på åsikten att folk inte kan diskutera mer utan bara munhuggs och är hårda med sina åsikter. Allt sånt härstammar antagligen just från rädsla och osäkerhet - rädda och osäkra djur blir paradoxalt nog ännu mer måna om att hålla fast vid sina vaga övertygelser och bevisa dem som sanna. Bland hundar syns det här på så sätt, att rädda och osäkra hundar är onödigt aggressiva och skäller på andra hundar utan befintlig orsak, liksom för säkerhets skull.

Mig har coronan påverkat på så sätt, att jag är än mer konfliktsökande och ifrågasättande än vanligt. Jag riktigt känner hur jag skulle villa använda mina armar och min kropp till att BRÅKA handgripligen, det känns varken friskt eller produktivt - jag är bara arg och förbannad, besviken kanske, och sådan ilska och besvikelse leder sällan till nåt uppbyggande eller konkret.

Jag känner också ofta hur jag liksom själv stannar upp i mina tankar och inte får dem färdigtänkta, det är inget löpande band av en tanke som leder till en annan utan som ett splittrat lapptäcke av lösa åsikter eller insikter som inte direkt har något med varandra att göra. Jag är också snabbare än vanligt att bara fördöma och inte orka med folk alls. Allt ska liksom BEHAGA mig eller så skiter jag i det. Helt klart en effekt av att jag i grunden känner mig osäker på hur jag själv ska förhålla mig till livet.

Hur ska man nu råda bot på det här då?
Nå, ett förslag. Genom att varken skylla på sig själv eller coronan, utan nyliberalismen som har fått folk att till varje pris leta efter orsaken till det onda I SIG SJÄLVA istället för i samhällsstrukturerna, i den ständiga tävlan och i det toxiska positivitetsmaraton som some innebär. Nyliberalismens mål är att varje individ ska betrakta sig själv som nåt slags "projekt" som man ska jobba på, och som det är meningen att man ständigt ska utveckla (så att man underförstått ska bli ett bra kugghjul i arbetssamhället, samtidigt som man riktar den kritiska blicken inåt mot sig själv och inte utåt, där de riktiga problemen lurar). Så vi kan ju börja med att sluta jobba på det här projektet "sig själv" och istället hitta olika sätt att rikta sig utåt, mot de andra, som trots allt sitter i exakt samma båt som en själv.

Hur det känns när det INTE ALLS KÄNNS nåt mer (lösa tankar om corona)

Idag var en ganska avgörande dag på så vis, att vi bestämde att det inte blir något bröllop för vår del den 12.2. Restriktioner, risker, you name it - allt är fortfarande som det är. Och i och med att allt "fortfarande är som det är" insåg jag också idag, att det skett något slags grundläggande förändring med hela mitt tänkande och varande - jag har liksom inget kvar att reagera med. Det finns inget förvånat eller bestört i beslutet att flytta bröllopet framåt, det bara är vad det är liksom alla andra inhiberade evenemang och stängda restauranger och alla andra jäkla gråa, betydelselösa dagar som radat upp sig efter den där ödesdigra dagen då allt stängdes ner i mars 2020. Vid det här laget är man så himla van vid att den här arma pandemin styr och ställer med och förhindrar ens leverne, så åtminstone jag på ett plan har glömt vad det egentligen var det där vanliga livet gick ut på.

Först var det ju oundvikligen spännande. Själv kom jag ju dessutom (jävla lyllo) hem från Amerika precis då pandemin brakade lös på riktigt och det var ju seriöst som en upplevelse när allt bara stängde och herregud vad jag poetiskt blajade på om nedstängning och att ta vara på livet eller vad det nu var jag kan ha svamlat om (jag minns inte). Jag sög i mig varje uns av information som man bara kunde få om detta spännande virus, och visst tusan var t.ex. läkarna i min favoritpodcast This podcast will kill you också riktigt entusiastiska över att få beskriva någonting verkligt aktuellt. Det verkade som att den här entusiasmen fanns på andra ställen också, mest bland de som jobbar kreativt. Folk gjorde fotoserier och musik, det fanns en stark känsla av att den här tiden var speciell och att den måste dokumenteras.
Till en början var jag också mäkta stolt över hur Finland hanterade pandemin och hur informationen gavs och togs på allvar. Jag tror att vi alla gjorde det barnsliga misstaget att tro att det här var tillfälligt och övergående.

Men sen, jag vet inte när det hände, i vilket årstids- eller årsskifte, hur det gick till och vad det var som kom över mig, men någon gång under den här jäkla tiden, så är det som att ett genomskinligt täcke av overklighet varsamt lades över alltihopa, samtidigt som tiden på nåt sätt upphörde att existera och många av mina egna synpunkter och åsikter tappade styrka eller rentav svängde om totalt.

För det första, att pandemin skulle vara spännande - ett spännande element i ens liv? Vilket groteskt skämt. För det andra - att man skulle använda sig av nåt slags poetiska beskrivningar eller dokumentationer av den här tiden? Känns inte som att det är så jäkla mycket på tapeten nåt mera.
Och sen - att man aktivt skulle leta information? Nej, man bara suktar efter RÄTT information i detta hav av vilseledande åsikter och teorier, så man sätter hellre bara locket på och väntar på att NÅGOT av riktgivande betydelse ska uppenbara sig i denna tunna av trögflytande smet.
Och sist och kanske mest betydelsefullt för mig just nu - jag är inte längre så mäkta stolt över hur Finland har hanterat den här situationen. Visst, till en början - nedstängningen hjälpte ju till att inte sjukhusen överbelastades totalt och inte kan man ju heller nånsin klandra hur ett lands regering hanterar en helt ny situation - jag fattar väl att man griper efter nödlösningar. Så att, rent konkret gjorde vårt lands regering ju bra ifrån sig.

Men nu. När jag ser och tänker tillbaka på hur finsk media har rapporterat om pandemin, så har det ju tamejtusan varit fullständigt kaos och alarmklockor så gott som hela tiden. Inte en dag har vi skonats från teorier, alternativa teorier, åsikter, planer, förkastade planer, förslag, spekulationer och (det som finnar är bäst på:) JÄMFÖRELSER MED HUR ANDRA HAR GJORT DET och sen ett evinnerligt finskt osäkert dividerande kring huruvida det är vi eller de andra som HAR RÄTT.
Jag skulle bara villa höja ett försiktigt pekfinger och påpeka att ständig rapportering om corona kanske inte är det mest uppbyggande för en nation vars invånare ofta kämpar med ekonomin eller det egna psyket - speciellt när rapporteringen ibland inte ens har handlat om nånting konkret, utan bara har byggt på teorier, tankar eller eventuella förslag.

En annan sak som jag också kom att tänka på idag, är det här med nedstängning, och att det ju egentligen funkar bara om precis alla gör det. Låt oss säga såhär - ifall håret är drabbat av löss - inte utrotar man då lössen genom att behandla enbart huvudsvålen och låta lössen fortsätta leva fritt i nacken. Det är som att vi i nåt skede har glömt sådana här enkla, fundamentala element som att vi lever på ett jordklot och är en unik mänsklighet. Ska vi ha bukt med något som drabbar oss som mänsklighet, så måste vi handla världsomspännande, inte här och där och efter olika strategier. Det samma gäller vaccindistributionen - ska vi få nån världsomspännande vaccintäckning så gäller det ju att se till att alla i hela världen får vaccin - inte att nån vägrar och nån världsdel blir totalt utan. Så som vi handlar nu så kommer ju det här viruset och en massa andra jävla virusar och resistenta bakterier alltid att någonstans fritt föröka sig och omforma sig i all evighet eftersom vi arma människor inte begriper att vi är en och samma organism som lever på ett attans klot i rymden.

Men alltså - det förvånar väl egentligen ingen, att läkemedelsjättar som exempelvis Pfizer, istället för att tänka långsiktigt och verkligen ge sig in för att villa ha bukt med den reella fara som ett aggressivt virus innebär, bara har egen vinning i fokus och ser dollartecken istället för reella lösningar på ett problem. Det är egentligen rätt bedårande, hur vår kapitaliststyrda hantering av corona-pandemin fungerar som ett levande exempel på hur mänskligheten till sist kommer att pengasukta sig in i sin egen förintelse. (Vilket jag generellt ju inte har nåt vidare emot - jag är väl den första som vid varje passande tillfälle deklarerar min renodlade avsky för min egen art och våra mänskliga särdrag. Men jag misstänker alltså att mänsklig utrotning inte ligger i de flestas intressen - dessutom är det ONÖDIGT eftersom det faktiskt finns sätt för oss att samexistera i harmoni på den här planeten, hör o häpna.) 

Så jag insåg idag, att det nog kan vara så att den här attans pandemin på sätt eller annat kommer att prägla resten av våra liv. Menar inte att coronan kommer att härja som den gör nu, men dess effekter kommer ju att synas i konflikter och marknad på sätt som vi fortfarande inte har en aning om, jag gissar typ ekonomisk kollaps, mer auktoritära regimer, mer konflikt och mer pengar till de förmögna och mindre till de icke-förmögna. The usual in a capitalist society, alltså - men bara ännu mer extremt.
Nu ska inte jag också bli en av de där som kommer med vaga teorier och gissningar, utan det här skulle nu mest bara fungera som ett underlag för lösa tankar och hur det känns, när det INTE ALLS KÄNNS nåt mer. När allting har blivit ljummet, grått och betydelselöst och när det fortfarande är meningen att man ska gå på som man brukade, jobba på, fungera på, hålla på som man gjorde i början av 2000-talet - kan vi nu inte bara förkasta den tanken och lägga ner fabrikerna och den här meningslösa hetsiga livsstilen och bara GÅ OCH LÄGGA OSS tills det här är över, koncentrera oss enbart på det nödvändiga dvs att det finns mat, vatten och husrum åt alla? Och sen börja om från början och då göra det lite bättre, och lite mer jämlikt?
Snälla.

"Så vad ser du?"

Ja men gott nytt år på er, hökar och åkersorkar. Har försökt mig på ett par inlägg här men har varit så fly förbannad och på dåligt humör så det helt enkelt inte har blivit något av dem. Men nu är jag - hör och häpna - på rätt motsatt humör, för vad skulle man annars vara än antingen eller?

Julen kom och gick, vi var i Sverige och det var rätt magiskt som vanligt, älskar dem alla så himla mycket - J:s familj med kumpaner. Sen kom jag hem och så var det väl en liten dal där, några dagar av självtvivel och bottenkänn, alltså jag kan aldrig relatera till några känslor så fort jag inte längre bor i dem. Så nu säger jag väl nåt i stil med, "tja, det var väl inte så farligt", medan jag för en vecka sen var helt säker på att livet tar slut här och nu, att jag inte vill eller orkar med någonting längre och vägrar delta i någon som helst aktivitet nåt mer.

Hur som helst, coronan härjar fortfarande som ett gammalt fyllo på nån sverigebåt. Varje dag är han där med sina flottiga glasögon och fylletjafsar och skriker i karaokemikrofonen, SJUTTONTUUSEN ropar han och alla sneglar trött på honom och muttrar att jaja, vi vet att du är här, gå hem nu bara. Nån enstaka tant lyckas han få upprörd och nån oborstad trettiåring lyckas han slå på käften så den hamnar på intensiven, men annars så lever vi vidare och dricker våra oinspirerade drinks med torra citronskivor.

Det bästa som har hänt på sistone var att jag kastade upp händerna i luften och medgav för mig själv att det inte blir nånting med min Pehr Kalm-utställning. Jag vet inte hur många månader jag strumpfota har vandrat runt på Sibbe och förträngt att jag inte har någon som helst överblick över VAD det är som jag ska ställa ut där, HUR jag ska göra det och ur vilken synvinkel. Så jag insåg att det var dags för min superpower att träda fram - superpowern som består av J. Med andra ord insåg jag alltså att det är dags att ta J under armen och dra honom till museet, placera honom i mitten av utställningskorridoren och likt ett orakel fråga honom, "så vad ser du?"

Och som han sedan såg. På någon timme hade vi gått igenom hela utrymmet och han hade ordagrant gått igenom varje vägg-slice och detaljerat beskrivit vad den borde eller kunde innehålla. Jag tror att den här superpowern heter ASPERGERS (eller hette, nuförtiden hör aspergers bara under det vanliga autismspektret) för inte besitter då jag, denna neurotypiska loser, någon sådan här förmåga att i huvudet föreställa mig ett utrymme och snabbt dela in det i olika kategorier. Det var som att ett tunt täcke av självklarhet dalade ner där i utrymmet ibland oss, vi diskuterade ivrigt och bytte och förkastade idéer och i handen hade jag snart ett papper med beskrivingar, mått och konkreta arbetsuppgifter för de närmaste månaderna. Jag kan inte med ord beskriva hur skönt det är och hur attans privilegierad jag är som har ett sånt här organiserat geni att ta till, då min egen virrighet inte lyckas få något som helst till stånd. Det var samma med konstutställningen på Nötö, jag hade bara ett virrvarr med tavlor och han ordnade sedan upp helheten på nolltid och såg exakt vilka som hör ihop med varandra och var tavlorna ska hänga. Jag sa nog åt honom att nog vet du väl att du kunde ta 350 euro för dylika konsultationer och bara gå till arbetsplatser och ordna upp det för folk, men det ville han inte höra på. När vi gick hem var han så upp i varv och beordrade mig att fort skriva ner allt han sa, för "han tänker då inte återkomma till de här sakerna en gång till."

Det här ledde sedan till att jag effektivt har betat mig igenom bland annat den här dagen och för en gångs skull, riktigt sådär på riktigt kommit i gång med mitt arbete. Och det känns fans bra. Det kommer att bli utställning i vår!

Harvandet

Måste säga, att jag helt hade glömt mitt förra inlägg, och lite tänkte att "jestas vad jag fått till det där då" när jag läste det. Ingenting har väl hänt sen sist. Dagarna, veckorna bara rusar iväg och jag harvar nu på som en uppblåst vessla mellan det ena och det andra, nödvändiga och onödvändiga saker. J sa idag, att jag bara pratar om antingen jobbet, corona eller förstoppningen jag har. Ska vi vara riktigt ärliga, så sjöng han en sång om det. Det var morgonens sång.

Jaja, coronan skenar iväg igen och vad ska man säga om det? Så länge det inte föds några alternativa superfalanger av virusjäveln så är det väl rätt lugnt - egentligen tycker jag att allt på det stora hela är helt lugnt, förutom att det inte är det då. Egentligen tycker jag att man antingen kunde slopa alla attans begränsningar helt ELLER stänga ner allt igen. Jag skulle inte orka med det här försiktighets-mellantinget, att man fortfarande ska lattja omkring på jobb med mask och käsideci (har jag inte använt på månader, förresten) TROTS att man är dubbelvaccinerad. Man tog ju den här experimentella RNA-molekylen för att slippa den här skiten, eller hur? Men nej, man ska fortfarande bara akta, sig, akta sig och alla andra. Skit i alltihopa.

Märker annars, att den här tråkiga mörkertiden är en bra tid för mig, jag hittar på mycket och har en hel del idéer som jag kunde förverkliga, ifall jag inte vore fjättrad vid arbetshjulet då. Tur nog, så innebär mitt arbete allt mer sånt att jag just får kläcka fåniga idéer och förverkliga dom. Allt mer blir det förhoppningsvis sånt, jag måste hålla huvudet kallt nu och bara orka.

Och så blir det jul och faderallan lallan la. Det blir knappast nån hejmlaga julkalender för min del i år för att jag inte hinner med nånting alls. Jag har dock uppfunnit en sömnteknik i vilken jag kan sova sittandes i 30 sekunders etapper. Öppna ögonen, sova, öppna ögonen igen och så vidare. Min unga arbetskompanjon var inte alls imponerad av det här.

Meningen med livet

Nu har jag suttit här och stirrat i säkert över en timme. Det beskriver ganska mycket just nu, tomheten jag känner, likgiltigheten inför existensen - känslan av att samma saker bara kommer att rulla på och rulla på nästan intill evighet, med några små avbrott emellanåt. Och avbrotten känns sen så betydelsefulla att man överreagerar - ingenting känns liksom balanserat eller normalt längre, sen jag håvades upp av det här som kallas arbetssamhället.
Jag upplever också att det är så svårt att överhuvudtaget säga nånting för att det här är en öppen blogg, och för att jag nu, när jag är arbetstagare, på nåt sätt känner ett ansvar att inte vitt och brett breda ut mig med mina tankar, funderingar och upplevelser. Och resultatet kanske då blir att jag mestadels är tyst.
Men när jag inte vill vara tyst! Och när det känns som ett totalsvek av sig själv, det viktigaste man har, att vara tyst om något som fullkomligt kokar inom en.

Har många gånger kommit hem och tänkt att det finns så mycket jag skulle kunna säga och skulle VILLA säga, så mycket som är galet, så mycket som är så totalt på tok. Men mestadels har jag känt mig så traumatiserad och kanske i nåt slags chocktillstånd, så all kraft har gått åt till att återhämta mig från arbetsdagen och sen processera hur det gick med den - vad jag åstadkom och vad jag ska åstadkomma, för att inte tala om den här pågående interaktionen med alla arbetskamrater och allt som jag får höra av dem, allt de säger om jobbet som ibland har så många nivåer att det tar ett par dagar att ens förstå vad man har varit med om. Och dynamiken, dynamiken. Jag försöker att inte tappa förståndet, orken eller lusten totalt, kort och gott.

Jag skulle rätt och slätt villa kunna säga, att arbetssamhället så som det ser ut idag - är ett eländigt, infantilt påhitt som de flesta klarar av, men som lika många inte tycks ha nån som helst insikt i att lätt förstör dem. Det känns liksom farligt att säga sånt, direkt tänker jag att nu är här nån boss eller ännu högre uppsatt och läser och tänker att jaha, jaha, här kommer sanningen om mig - på jobbet går jag som vem som helst och smilar upp mig, men på bloggen föraktar jag alltihopa. Men jag föraktar inte nån, jag skulle bara villa fråga mig om det finns nåt vett i det här vi håller på med - vad det är för idé med lönearbete och anställningar och överenskommelser och tider och hierarkier, egentligen? Det finns nåt som jag tycker att är oerhört passiverande i det, det tar inte fram folks potential vilket det borde, utan det sätter alla i samma form precis som i skolan - det gör alla till apatiska medlunkare som liksom totalglömmer meningen med livet - ATT LEVA - inte att klocka in och ut och minnas lunchrasten på trettio minuter och komma hem till en kväll då inget ork finns kvar och bara sängen väntar.
Jag finner det så oändligt svårt att balansera mellan den jag är och den jag förväntas vara på en arbetsplats. Jag tycker aldrig att jag har fått det här att fungera och till sist har jag alltid hittat mig själv just svårt traumatiserad och urvriden, säker på att jag aldrig igen kommer att ta någon som helst anställning som innebär att jag måste infinna mig nånstans ett visst klockslag under nån regelbunden tidsperiod. Hit kommer jag tydligen alltid.

Där jag är nu finns nåt slags utbredd uppfattning om att "cheferna tror att vi inte gör nånting alls" - medan det är helt uppenbart att de flesta är helt överbelamrade med jobb och ansvar som tiden och energin inte alls räcker till med. Det här leder till att folk försöker överprestera och till en allmän känsla av att man bör göra mer än man egentligen borde, att det är normalt. Och det är otroligt svårt för mig, som inte alls upplever mig vara speciellt överbelamrad med jobb - att navigera i den där totalt ohälsosamma tillvaron av folk som har för mycket jobb - och vars jobb också till stor del består av totalt onödiga delar, som distansutbildningar och -seminarier och jag vet inte vad. Tidsödande, fördummande jäkla tillfällen av strunt som konsultfirmor har kokat ihop för att skapa nåt slags tomt innehåll för arbetstagarna. För mig ter det sig alltså som att arbetstiden lätt skulle kunna skäras ner med minst 20% för alla, ifall bara allt strukturerades bättre och de imbecilla onödighetsuppgifterna helt enkelt ströks.

Nu känns det här lite som en början på något, och det är ganska tillfredsställande faktiskt, att få nedskrivet nåt av det jag tydligen har gått och funderat på. För det största problemet med mig och jobbet, har hittills varit känslan av en tilltagande angst som jag inte har fått ord på, känslan av att jag spricker men inte kan formulera mig. Nu känns det alltså som att proppen lite har lösts upp.

Lägga sig ner och stiga upp och ta itu med allt eller hur heter det?

Sista oktober, och vad passar bättre än att skriva ett litet inlägg just en sån här fantastisk högtid då gränsen mellan levande o döda är hårfin, då växtperioden slutligen officiellt är över och det tomma, tysta kalla tar vid? Det känns alltid som att det är stora krafter i rörelse under den här sista helgen i oktober. Menar inte på ett hippie-sätt utan det är en intuition bara, eller så är det kombinationen av erfarenhet och förväntan - vad vet jag.

Insåg här just att jag har varit en månad på jobb. Kunde gå in på detaljer om allt som är fel med det, känner mig bokstavligen som en utsliten häst och känner mig ledsen, omtumlad och totalt på fel plats. Det är nu bara så det är nu, och jag har till största del mig själv att skylla för det. Jag har inte gjort något åt ångesten som har kommit över mig, jag har inte försökt nånting alls, jag har bara totalt gett mig hän till illamåendet och missbelåtenheten över att åter vara i arbetslivet, och i november är jag helt enkelt tvungen att göra något åt det för att överhuvudtaget hålla ihop under vintern. Jag måste göra upp en plan, jag måste skriva upp grejer som måste göras, jag måste fysiskt börja bygga upp min nedbrutna lekamen och jag måste lära mig att återhämta mig medan jag inte jobbar. Man kan ju se oktober som en liten anpassnings- och träningsperiod om man vill vara lite snäll med sig själv. Så var en månad avklarad, återstår då sju.

Nåja. Axeln blev sen bättre, men är fortfarande inte återhämtad. Har heller aldrig haft så spända nackmuskler som just nu.
Nu i november ska jag återuppta springandet (för hur mångte gången säger jag det?) - tre gånger i veckan måste jag ut på löpbanan och så ska vi nog se att endorfinerna sköter resten - det där med att dricka vatten och stretcha och hela den där obönhörliga härvan som hör vuxenheten till och som jag inte alls skulle orka med, för att jag helst skulle lägga mig ner och dö.

Från psykiskt till fysiskt sammanbrott

Efter två veckor i nästan-arbetslivet har jag nu gått igenom först ett psykiskt och nu ett fysiskt sammanbrott! Få se vad den tredje veckan för med sig?

Den här andra veckan var egentligen helt okej, jag återhämtade mig väl från min märkliga feberepisod och jag tyckte allting löpte smärtfritt förutom att jag hade lite ont i högra axeln bara. Och så - när jag kommer hem efter min lördagstur för att ha söndag-måndag ledig, SÅ KAN JAG INTE SITTA VID MIN DATOR LÄNGRE. Alltså inget skämt. Det värker något alldeles kolossalt i höger axel, och det far ner i armen också, armen känns avdomnad och kall, plötsligt fungerar inte bordshöjden eller datorns & musens placering överhuvudtaget! Har alltså aldrig varit med om något liknande.

Så jag börjar stretcha och göra yoga for neck and shoulders som en besatt, och då blir högerarmen ÄNNU värre. Sen blir jag så bestört att jag tar en burana och går i säng. Och ja - googlar frenetiskt förstås. Det jag nu har utvecklat är, *trumvirvel* IMPINGEMENT.

Här en snofsig illustration, direkt från nätet.
Hur råder man bot på det här då? Nå, det finns en hel del fysioterapeutiska övningar man kan göra - min axel är i ett så kallat akut skede så det är bara riktigt simpla grejer man kan göra, och så ska man VILA.

Naturligtvis ställer det här mig i ett enormt stresstillstånd för jag vill ju kunna fungera också, jag vill kunna jobba och lyfta och allt vad jag brukar, men nu måste jag alltså pausa lite och jag vet inte hur jag ska berätta det här för arbetsgivarn. Nå, får väl besöka företagsläkaren här i något skede.

Visst är vuxendomen så himla skojig? Från och med nu kan jag alltså inte sitta vid datorn som förr utan jag måste stiga upp med jämna mellanrum och göra en massa övningar. Just nu är den enda möjligheten att sitta i soffan så att mina händer kan vila mot tangentbordet. Heller inte optimalt, men idag känns i varje fall bättre än igår så kanske det kan gå över det här, nån gång.

Ponks hälsoblogg

Tänkte här just på promenaden: Om du känner dig stressad över allt världens du jobbmässigt ska åstadkomma under den närmaste tiden, fråga dig själv hur stressad du hade varit om du hade varit en man i samma situation? Just det.

Försöker lite samla mig kring ämnet stress här nu, efter min första fulla arbetsvecka på månadslön - och då kan jag ju också understryka att den varken var särdeles hård eller ens fullång - jag hade måndag ledig. Men ändå gick det såhär: På torsdag, eller var det onsdag började jag känna mig allmänt i olag. Fick lös mage som inte gick om, hade svårt att äta morgonmål (herregud, före kl 8 på morgonen, vet inte senast när jag varit i den situationen ens), allmän overklighetskänsla. Men tänkte varje dag när jag satt där på jobbet, att laadilaa, jag är ju inte stressad alls. Att där sitter jag och är kolugnet, låg puls, full koll och inga problem. Guidning bokad, ansvarsperson för nästa megaprojekt, i princip fria händer för vårens nya utställning.

Jag insåg här senare att det var nåt slags motreaktion på en arbetsbörda som för mig kändes helt kolossal - stressen imploderade liksom - istället för att få ångest och gå bersärkagång, så reagerade jag INTE ALLS. Det är alltså också ett slags stressreaktion, tror jag - att man till synes är kolugn och till och med själv tror att rajtantajtan, det här går ju bra.

För att den där magafirron gick inte över, och på fredag märkte jag också att jag var lite yr. Det var ett seminarium på morgonen, gick omkring sådär utan mål och mening som man gör på jobb, vet inte vem man ska tala med - sneglar vilt och lyfter på papper och sladdar här och där bara för att se ut som att man gör nånting - och alla andra får det att verka så naturligt det här med att man ställer sig i klungor och pratar om tågförseningar eller veckoslutsplaner, eller vad tusan det nu är vanliga mänskor pratar om.

J kom emot mig från jobbet sen, jag hade tänkt att nu ska vi dricka limu och se på film och ha det skoj, min första fredag, liksom. Jag hade ätit tre ostbroccolipajbitar från seminariet och säkert 6 smoothies, blivit helt proppmätt efter det och ordade bestämt att nu ska vi gå runt Hallis, J fann sig i det. Men sen på halva vägen så kände jag hur kraften rann ur mig. Vi gick till Kylän Valinta, jag ställde mig vid salladshyllan och tänkte att månne det blir så nu att J får gå hem och komma med bilen efter mig? Jag hade liksom inte fått stanna upp under promenaden. Men jag lyckades gå hem, och sen brakade jag sönder och samman. Fick feber, låg o huttrade under två täcken, alldeles brännhet men kändes ändå konstigt nog inte som nån riktig feber - ingen flunssa liksom, inga förkylningssymptom. Hamnade gå och lägga mig och sen sov jag, vaknade i nåt skede och skrev i febersvett en klatchig social media-harang om evenemanget som ska lanseras nästa vecka, det var bara så välformulerat i huvudet just då så det var lika bra att göra det. Och sen vaknade jag i en pöl av svett och var i princip frisk idag på morgonen, ingen feber.

Så att där har ni min märkvärdiga sjukdomshistoria som jag inte alls förstår mig på. Inser att jag är tvungen att börja med regelbunden yoga för att ställa mitt sinne till neutralt igen, springa ska jag också, det gör en gott. Tror alltså starkt på att fysisk ansträngning sätter huvudet i balans, och nu har jag ju verkligen haft en vecka då jag bokstavligen har suttit och stirrat in i rutor konstant.
Och fast ens jobb till synes är hur lugnt som helst, så är det annat som kan stressa - situationer med mänskor, det är det svåraste för mig. Arbetsplatsdynamik, har aldrig förstått mig på det. MÅSTE lära mig att inte stressa över sånt, försöka vara mig själv bara och inte så konstant iakttagande och på nålar.

Kan vi skippa visdomsorden och koncentrera oss på revolutionen nu nån gång?

Ja, det är inte mycket jag har haft att säga på sistone. Man ska ju villa ha något att dela med sig, och är man full av bara gamla stoppor och dåliga vanor så inte fan har man då något bra att dela med sig av.
Jag tänkte här just, att jag tror att det kan vara helt sunt med lite självförakt ibland. Liksom, om man inte är nån vidare bra mänska, vafan ska man då tycka om sig själv för? Man kan ju istället göra nåt bra för nån eller på nåt sätt göra sig förtjänt av livet man fått och istället tycka lite mer om sig själv sedan.
Balans, ska det vara.

Överlag tycker jag numera, att det är helt bisarrt hur många attans visdomsord man ska få påprackade på sig i tid och otid. När jag var barn samlade jag på visdomar och talesätt i ett litet häfte, eller gick till biblioteket för att leta efter bra poesi, ifall jag hade lust med det. Visst, man har behov av bra formuleringar av folk som kan tänka emellanåt, det är väl inget konstigt med det. Nu är hela instagram som nån attans självhjälpsplattform (eller är det bara mina algoritmer som har lett till att jag får nästan enbart sådana rekommendationer?) och jag får fullkomligt dåndimpen av att känna mig tvungen att ta till mig och sålla bland alla satans visdomsord om det ena och det andra, som ALLA tycks vara så jävla måna om att bära med sig nuförtiden. Ändå är folk långt mer psykiskt instabila än på 90-talet, eller vad vet jag - kanske det är det samma. Åtminstone är folk långt mer trötta nu och upplever att tiden inte räcker till - surprise, surprise. Arbetssamhället jobbar för fulla maskiner med att vrida ur de sista dropparna ur arbetarna. Vi blir lurade, varje attans dag till att tro att det är på jobb vi måste gå, att det är så man skapar mening i tillvaron. Jovisst, det hjälper, men vi har ju för tusan viktigare saker att tänka på nu - som hur vi till exempel genom att sluta konsumera EN MASSA SKIT, ska rädda den här attans mänskligheten ifrån oifrånkomlig undergång. Men nej - visdomsord - vem hade kunnat förutspå, att det var just visdomsord vi skulle omge oss med under kapitalism-tidevarvets sista kippande andetag?

Så kan vi ta det lite lugnt med de här attans tipsen och råden och visdomarna om hur man lever ett harmoniskt liv och istället koncentera oss på, öhm, revolutionen? Samhället som det är uppbyggt idag, med krav om konstant tillväxt - DET HÅLLER INTE och det är tamejfan bäst att vi inser det nu och inte nästa månad.

Kanske det är därför jag inte riktigt orkar skriva mer, för att min genomgående livssyn är så grundnegativ, så bitter och genomhopplös, att det inte finns något stadigvarande att ta tag i. För tror jag på riktigt att det blir nån revolution? Nä, det tror jag inte. Jag tror att mänskligheten går en säker, oharmonisk och smått dramatisk död till mötes. Och det är väl helt okej så.

Och vad nu då? Ingenting, egentligen.

Och vad nu då? Ingenting, egentligen. Är moloken och hemkommen från Vessö, plockade en massa svamp och lämnade en massa svamp kvar i skogen. Skulle helst sätta all min tid ner på att samla in och behandla all svamp som omöjligtvis kan plockas, det är för mycket.

Fick en hel påse med gamla dagböcker och blev så äcklad av mig själv och mitt sätt att i långa haranger babbla på om allt möjligt skit och oväsentligt, sida upp och sida ner. Känner mig rent hopplös, är på urdåligt humör så ska nog avsluta det här korthuggna inlägget just på det sättet, hejdå.

Najs, bajs, zombieaktig och världsfrånkopplad

Jaha och vad har hänt här då? Inte så mycket egentligen. Jag har redigerat klart skärgårdsbons bokajävel och ska nu bara tillägga lite bilder på passliga ställen, printa ut alltihopa och sen skicka det tillbaka åt honom och vänta på en tumme som förhoppningsvis pekar uppåt.
Så har jag spelat Lotro. Väldigt mycket Lotro. Det handlar alltså om Lord of the rings online, ett gammalt mmo-spel med en alldeles ENORM värld som man kan rida omkring i och avancera och smida och hugga ved och vad vejt jag. Jag har spelat det här spelet snart i 10 år och min äldsta karaktär närmar sig level 100, vilket är en ganska attans high level, hehe. Så att, jag har suttit uppe väldigt länge och sovit väldigt länge, och allmänt taget varit ganska frånkopplad från världen - på gott och på ont.

MEN imorgon är det keikkadags. Då ska vi spela tillsammans med en massa andra spännande typer på Kirjis gård och jag är sådär passligt taggad och uppspelt som man nu är inför en sån happening. Det känns som att den här spelningen är betydelsefull på många sätt: Vi har en ny trummis som påstår sig vara nervös och spela skit på keikkor, vi har inte spelat på mer än ett år men samtidigt känns det som att vi är så samspelta vi just nu kan bli och som att vi har ett set som hänger ihop. Så det kan liksom gå både najs och bajs, onödigt att hänga upp sig på hur det ska gå i förväg. Jag har mest hakat upp mig på sådana oväsentligheter som vad jag ska ha på mig och hur jag ska behandla mitt hår och mig själv, så jag inte kommer dit helt zombieaktig och världsfrånkopplad - så jag är lite närvarande men ändå inte helt in your face - om någon nu kan relatera till vad jag svamlar om.

Märkligt nog, så har det här med spelandet och vrålandet kommit att bli det jag sätter mest av min fritid ner på, vem hade trott det? Vi tränar minst en gång i veckan, det finns ingenting jag har ett så konkret förhållande till i mitt liv.