Jag inser kanske mer och mer att behovet av att upprätthålla nåt slags aktivitet här på bloggen, inte är så värst stort. Däremot inser jag mer och mer värdet av livet. Har haft en del omtumlande insikter här på sistone - en fick jag av Dalai Lama (lol) då jag liksom kroppsligt förstod vad det är att inneha hopp och en kärleksfull syn på livet, utan att för den sakens skull sluta kämpa för en bättre värld.
Det är så svårt när man går på och riktigt är urarg på allt som är så förbannat på tok med det här samhället, att samtidigt INTE avsky sitt eget liv och sig själv är dilemmat. Man är ju en del av det onda, på många sätt. Men man får inte ge upp för det - tvärtom - man kan springa genom skiten och samtidigt göra det lilla man kan, för att förbättra den.
Äh, jag inser att jag låter som ett gammalt fyllo, vilket inte är långt från sanningen.
Vi har haft ena enastående spelningar med Svarta havet. Då menar jag inte enastående på det sättet att VI skulle ha varit särskilt enastående - utan upplevelsen och känslan kring spelandet, har bara varit så jäkla inspirerande. Speciellt nu senast, på Utopia. Okej, jag fick till en riktigt manisk lotta-fylla också - en sån där hämningslös, upplyftande, intervjuar- och uttömmarfylla i vilken jag bara älskar mig själv och far omkring hur som helst. Mest är det kanske det här med att man får träffa folk igen, saker är liksom - till synes, normalt (även om coronan ju på inget sätt är ur världen ännu). Och "normalt" är ju också helt dumt att säga. Nåja, i varje fall får vi än så länge gå omkring trygga här i Finland och vara tämligen säkra på att inga bomber kommer att ramla över oss. Och det känns, på nåt djupt mänskligt plan, som att man förstår att uppskatta det, nu när halva världen tycks vara i upplösningstillstånd och det där kriget, och med det, rädslan och upprustandet och NATO-sympatierna bara växer.
I alla fall - vi har flyt med bandet, och när det flyter på med det, så växer ju längtan efter att, i nån värld, åka omkring och bara spela och uppleva saker. Har sagt det förut, men jag bara ÄLSKAR hc/metal/punk-scenen. Musiken är omväxlande och oförutsägbar, också den - hämningslös och tillåtande - som motsatsen till arbetslivet och samhället och allt det som de som håller på med den här musiken tycks ha gemensamt om att inte ha något till övers för.
Igår var det åter igen dags för mig att ta konsult J till min arbetsplats och med stirriga ögon gå igenom det som ska bli min utställning. Det är så märkligt - när jag går där om dagarna på arbetstid känner jag mig svag, stressad och splittrad i huvudet. Jag blir konstant avbruten, jag kan inte tänka klart, jag känner panik över varje email som kommer, över det som ännu måste bli gjort, över alla pengar som ska betalas och alla samtal som måste föras. När jag kommer dit utanför arbetstid med J, så är det helt annorlunda - jag kan tala som en normal människa, jag kan se helheter och kan lyssna och formulera mina (futtiga) problem för honom - och så löser han dem. Jag vet inte om jag är tokig eller om han bara är sällsynt klarsynt - men igår var åter en sån där underbar gång då jag gick ut från jobbet som om genom ljummet vatten, med en känsla av att allt är överkomligt och under kontroll - det fixar sig, den där utställningen. Tack J: Han krävde en dammsugning av övervåningen som konsultavgift.
Men nog fan är det nervigt - att om bara TVÅ VECKOR är det lördag och jag har just haft vernissage, och jag har just avklarat det största och mest ansvarsfulla som jag nånsin har gjort i arbetsväg. Och jag har avskytt varje sekund.
No comments:
Post a Comment