Generation Ripe

Jag har i tid och otid försökt börja på nåt inlägg här, men faktiskt inte fått dem avslutade eftersom jag spejsat ut så totalt i tanken - och då menar jag inte spejsa ut på ett artsy, intressant sätt utan spejsa ut så att det bara är pinsamt och besvärligt att läsa.

Jag tycker mig plötsligt ha varit så länge på jobb, att det har blivit en del av mig, format om mig och gjort mig konstig. Jag... trivs, liksom, och det känns bakvänt. Det är inget helvete att vara på jobbet, men det är bara för enformigt och likriktat, för många diskussioner och utvecklingsplaner kring just DEN DÄR jäkla arbetsplatsen. Och så ska man vara där varje attans dag utom helgerna. Fysiskt eller på distans - man ska ändå ha sitt fokus riktat åt ETT håll - dit arbetsgivarn vill att det ska riktas. Det är en orsak till att ett vanligt jobb alltid kommer att vara något jag vill undvika, om jag bara kan styra mina bedrifter och kunskaper åt nåt håll som innebär en möjlighet för mig att göra så.
(Också - jag har lust att supa mig full varendaste en kväll, bara för att känna nånting annat, för att få mig bortkopplad från arbetsplatsen för den känns så jäkla invasiv i mitt leverne.)

Men jag har funnit en glädje: Podcasten Generation Ripe. Jag har binge-lyssnat på deras avsnitt och till och med skrattat så jag gråtit och skrikit till avsnitten med Jennifer Irwin (det finns två, part 1 och part 2 och jag minns inte vilken det var som var så hysteriskt rolig - bara att lyssna på båda).
Hur som helst - jag blev så förvånad och till mig av att plötsligt vara så otroligt underhållen av en podcast - jag brukar sällan ens orka lyssna på grejer, brukar zona ut bara. Men hon där Irwin var fan en så överraskande rolig och underhållande människa, jaja nu ska jag sluta tala om Jennifer Irwin.

Idag fyller min mamma 70. Tycker det var en information som ni kunde ta del av, innan jag kollapsar av ansträngning över att skriva det här inlägget.