Skogens sus, vattnets kluck och annat ljud och oljud i dessa upprustningens kaotiska tider

Tänkte att det kunde vara dags att svamla något igen.
Vad håller jag på med i dessa upprustningens kaotiska tider, då Putin snackar i lur med Amerika och det är skidtävlingar på teven konstant?
Nå, det har skett omvälvande saker på jobbfronten i varje fall. Hur ter det sig alltid som så, att till varje arbetsplats som jag kommer med mitt tillfälliga pick och pack, så blåser det till sist ena drastiska isvindar som kastar om allt som tidigare varit bekant? Just nu har vi ingen chef (!), det är nu en massa bök som jag inte desto mera tänker gå in på, men resultatet är hur som helst att jag och min musei-parhäst har flyttat in i chefens kontor och installerat oss där med tillhörande papperslappar, högtalare, pennvässare och postit-lappar. Och med ens har jag ju kommit i gång som attan. Har en ytterst kompetent to do-lista som hänger och stirrar på mig från väggen.

Kanske jag ska presentera vad attan det är jag håller på med. Nå, det är en utställning om vetenskapsmannen Pehr Kalm. Så fort jag har det historiska skrivet och ivägskickat till grafiker som ska göra helhet av alltihopa, så ska jag också få till stånd nån egen tillhörande konst också. Har en konkret idé med Pehr Kalms ek som basfiol. Nåja, ni får se. Här kan ni läsa om utställningen samt beskåda en blaschu bild av eken som snart kommer att bytas ut mot officiell marknadsföringsbild.
Utöver utställningen, håller jag också i trådarna för en attans spännande kompositionstävling. Det har redan kommit in en hel del bidrag.

Tycker jag om det här då? Nå, det är väl på nåt plan intressant att för en gångs skull hålla på med något, och att veckosluten känns som veckoslut och jobb känns lite mer som jobb. Men nog skulle jag ju fan hellre slippa allt detta och istället betrakta moln, fåglar och låta penseln fånga vingslag ibland, sitta och peta in bläck i armarna och lyssna på skogens ljud och vattnets kluck, ligga viktlös i ett hav och känna saltkristaller torka på läpparna. Men när livet nu inte går ut på att vara djur, utan att vara människa - en enfaldig, simpel människa med dålig päls och dåligt språk.

Annars hände också en sån sak att jag efter att ha tagit min tredje covid-vaccindos, drabbades av nåt slags fananamma och skrev ett ilsket facebook-inlägg som väckte mer diskussion och reaktion än vad jag hade tänkt mig. Det här har i efterhand fått mig att reflektera över ytterligare saker - och ännu mer gått in på vad det här med RÄDSLA gör med oss. Det var nämligen rädsla som drev mig till att skriva ett ganska hårt inlägg riktat till de som vägrar ta covid-vaccin - jag kände mig arg på att jag låg där och hade biverkningar av nåt som jag inte är 100% säker på att ens är nödvändigt att ta, samtidigt som det finns de där som vägrar eller skiter i att vaccinera sig. Kände att nog fan är det nu orättvist det här, att det finns dom som slipper detta. Och poänglöst, eftersom inte hela världen får vaccin. Och så kände jag nån form av rädsla - en rädsla som drabbat mig varendaste en gång som jag låtit den där piikkin bita mig i armen - en rädsla som på något plan vuxit sig lika stor som min övertygelse om att jag gjort rätt.

Jag tror att det skulle vara viktigt att tala om vad rädsla gör med oss människor - om hur rädslan driver oss till att bilda läger och ställa oss emot varandra. Jag kan inte med fullständigt gott samvete träda fram och säga att det är rätt sak att göra, att låta sig vaccineras - även om det känns som att det är det diskussionen handlar om - vad som är rätt och fel. De som låtit sig vaccineras kan vara lika enfaldiga och idiotiska som vaccinvägrarna i sitt sätt att inte möta de ovaccinerades frågeställningar överhuvudtaget - och gå omkring med en lika barnslig övertygelse om att vara samhällets goda medborgare som gör det som myndigheterna ber en om. Jag är orolig över hur reklamspråket har påverkat vårt sätt att diskutera med varandra - det känns som att allt ska formuleras i nåt slags slogans och den som har mest catchy fras eller inkomporerar tillräckligt mycket känsla och övertygelse i sitt sätt att uttrycka sig, når längst. Och så ska det fan inte vara.

Det finns en tevereklam av Perussuomalaiset som rullar på teven just nu, och den gör mig fullständigt rabiat. Den kommer inte med nån information eller konkreta lösningar, den appellerar bara till folks upprördhet genom att jomsa om att bensinpriserna är så attans höga, det är så tydligt att den bara riktat sig till folk som kör bil och som är arga på bensinpriserna, som går omkring och är allmänt upprörda, och som inte har en aning om varför. Och så kulminerar reklamjäveln i att gobben som jomat, säger "perkele, nyt saa riittää" eller nåt sånt - och så ståtar persunas logo i rutan. Som att dom skulle kunna göra något som helst åt att bensinpriserna stiger, världen över. Eller nånting annat överhuvudtaget. Som att persuna hade en fucking clue. HATAR att politik fördummas på det där sättet, att känslor ska spela en roll i hur problem ska lösas. Fan ta det.