Idag var en ganska avgörande dag på så vis, att vi bestämde att det inte blir något bröllop för vår del den 12.2. Restriktioner, risker, you name it - allt är fortfarande som det är. Och i och med att allt "fortfarande är som det är" insåg jag också idag, att det skett något slags grundläggande förändring med hela mitt tänkande och varande - jag har liksom inget kvar att reagera med. Det finns inget förvånat eller bestört i beslutet att flytta bröllopet framåt, det bara är vad det är liksom alla andra inhiberade evenemang och stängda restauranger och alla andra jäkla gråa, betydelselösa dagar som radat upp sig efter den där ödesdigra dagen då allt stängdes ner i mars 2020. Vid det här laget är man så himla van vid att den här arma pandemin styr och ställer med och förhindrar ens leverne, så åtminstone jag på ett plan har glömt vad det egentligen var det där vanliga livet gick ut på.
Först var det ju oundvikligen spännande. Själv kom jag ju dessutom (jävla lyllo) hem från Amerika precis då pandemin brakade lös på riktigt och det var ju seriöst som en upplevelse när allt bara stängde och herregud vad jag poetiskt blajade på om nedstängning och att ta vara på livet eller vad det nu var jag kan ha svamlat om (jag minns inte). Jag sög i mig varje uns av information som man bara kunde få om detta spännande virus, och visst tusan var t.ex. läkarna i min favoritpodcast This podcast will kill you också riktigt entusiastiska över att få beskriva någonting verkligt aktuellt. Det verkade som att den här entusiasmen fanns på andra ställen också, mest bland de som jobbar kreativt. Folk gjorde fotoserier och musik, det fanns en stark känsla av att den här tiden var speciell och att den måste dokumenteras.
Till en början var jag också mäkta stolt över hur Finland hanterade pandemin och hur informationen gavs och togs på allvar. Jag tror att vi alla gjorde det barnsliga misstaget att tro att det här var tillfälligt och övergående.
Men sen, jag vet inte när det hände, i vilket årstids- eller årsskifte, hur det gick till och vad det var som kom över mig, men någon gång under den här jäkla tiden, så är det som att ett genomskinligt täcke av overklighet varsamt lades över alltihopa, samtidigt som tiden på nåt sätt upphörde att existera och många av mina egna synpunkter och åsikter tappade styrka eller rentav svängde om totalt.
För det första, att pandemin skulle vara spännande - ett spännande element i ens liv? Vilket groteskt skämt. För det andra - att man skulle använda sig av nåt slags poetiska beskrivningar eller dokumentationer av den här tiden? Känns inte som att det är så jäkla mycket på tapeten nåt mera.
Och sen - att man aktivt skulle leta information? Nej, man bara suktar efter RÄTT information i detta hav av vilseledande åsikter och teorier, så man sätter hellre bara locket på och väntar på att NÅGOT av riktgivande betydelse ska uppenbara sig i denna tunna av trögflytande smet.
Och sist och kanske mest betydelsefullt för mig just nu - jag är inte längre så mäkta stolt över hur Finland har hanterat den här situationen. Visst, till en början - nedstängningen hjälpte ju till att inte sjukhusen överbelastades totalt och inte kan man ju heller nånsin klandra hur ett lands regering hanterar en helt ny situation - jag fattar väl att man griper efter nödlösningar. Så att, rent konkret gjorde vårt lands regering ju bra ifrån sig.
Men nu. När jag ser och tänker tillbaka på hur finsk media har rapporterat om pandemin, så har det ju tamejtusan varit fullständigt kaos och alarmklockor så gott som hela tiden. Inte en dag har vi skonats från teorier, alternativa teorier, åsikter, planer, förkastade planer, förslag, spekulationer och (det som finnar är bäst på:) JÄMFÖRELSER MED HUR ANDRA HAR GJORT DET och sen ett evinnerligt finskt osäkert dividerande kring huruvida det är vi eller de andra som HAR RÄTT.
Jag skulle bara villa höja ett försiktigt pekfinger och påpeka att ständig rapportering om corona kanske inte är det mest uppbyggande för en nation vars invånare ofta kämpar med ekonomin eller det egna psyket - speciellt när rapporteringen ibland inte ens har handlat om nånting konkret, utan bara har byggt på teorier, tankar eller eventuella förslag.
En annan sak som jag också kom att tänka på idag, är det här med nedstängning, och att det ju egentligen funkar bara om precis alla gör det. Låt oss säga såhär - ifall håret är drabbat av löss - inte utrotar man då lössen genom att behandla enbart huvudsvålen och låta lössen fortsätta leva fritt i nacken. Det är som att vi i nåt skede har glömt sådana här enkla, fundamentala element som att vi lever på ett jordklot och är en unik mänsklighet. Ska vi ha bukt med något som drabbar oss som mänsklighet, så måste vi handla världsomspännande, inte här och där och efter olika strategier. Det samma gäller vaccindistributionen - ska vi få nån världsomspännande vaccintäckning så gäller det ju att se till att alla i hela världen får vaccin - inte att nån vägrar och nån världsdel blir totalt utan. Så som vi handlar nu så kommer ju det här viruset och en massa andra jävla virusar och resistenta bakterier alltid att någonstans fritt föröka sig och omforma sig i all evighet eftersom vi arma människor inte begriper att vi är en och samma organism som lever på ett attans klot i rymden.
Men alltså - det förvånar väl egentligen ingen, att läkemedelsjättar som exempelvis Pfizer, istället för att tänka långsiktigt och verkligen ge sig in för att villa ha bukt med den reella fara som ett aggressivt virus innebär, bara har egen vinning i fokus och ser dollartecken istället för reella lösningar på ett problem. Det är egentligen rätt bedårande, hur vår kapitaliststyrda hantering av corona-pandemin fungerar som ett levande exempel på hur mänskligheten till sist kommer att pengasukta sig in i sin egen förintelse. (Vilket jag generellt ju inte har nåt vidare emot - jag är väl den första som vid varje passande tillfälle deklarerar min renodlade avsky för min egen art och våra mänskliga särdrag. Men jag misstänker alltså att mänsklig utrotning inte ligger i de flestas intressen - dessutom är det ONÖDIGT eftersom det faktiskt finns sätt för oss att samexistera i harmoni på den här planeten, hör o häpna.)
Så jag insåg idag, att det nog kan vara så att den här attans pandemin på sätt eller annat kommer att prägla resten av våra liv. Menar inte att coronan kommer att härja som den gör nu, men dess effekter kommer ju att synas i konflikter och marknad på sätt som vi fortfarande inte har en aning om, jag gissar typ ekonomisk kollaps, mer auktoritära regimer, mer konflikt och mer pengar till de förmögna och mindre till de icke-förmögna. The usual in a capitalist society, alltså - men bara ännu mer extremt.
Nu ska inte jag också bli en av de där som kommer med vaga teorier och gissningar, utan det här skulle nu mest bara fungera som ett underlag för lösa tankar och hur det känns, när det INTE ALLS KÄNNS nåt mer. När allting har blivit ljummet, grått och betydelselöst och när det fortfarande är meningen att man ska gå på som man brukade, jobba på, fungera på, hålla på som man gjorde i början av 2000-talet - kan vi nu inte bara förkasta den tanken och lägga ner fabrikerna och den här meningslösa hetsiga livsstilen och bara GÅ OCH LÄGGA OSS tills det här är över, koncentrera oss enbart på det nödvändiga dvs att det finns mat, vatten och husrum åt alla? Och sen börja om från början och då göra det lite bättre, och lite mer jämlikt?
Snälla.
No comments:
Post a Comment