Måste säga, att jag helt hade glömt mitt förra inlägg, och lite tänkte att "jestas vad jag fått till det där då" när jag läste det. Ingenting har väl hänt sen sist. Dagarna, veckorna bara rusar iväg och jag harvar nu på som en uppblåst vessla mellan det ena och det andra, nödvändiga och onödvändiga saker. J sa idag, att jag bara pratar om antingen jobbet, corona eller förstoppningen jag har. Ska vi vara riktigt ärliga, så sjöng han en sång om det. Det var morgonens sång.
Jaja, coronan skenar iväg igen och vad ska man säga om det? Så länge det inte föds några alternativa superfalanger av virusjäveln så är det väl rätt lugnt - egentligen tycker jag att allt på det stora hela är helt lugnt, förutom att det inte är det då. Egentligen tycker jag att man antingen kunde slopa alla attans begränsningar helt ELLER stänga ner allt igen. Jag skulle inte orka med det här försiktighets-mellantinget, att man fortfarande ska lattja omkring på jobb med mask och käsideci (har jag inte använt på månader, förresten) TROTS att man är dubbelvaccinerad. Man tog ju den här experimentella RNA-molekylen för att slippa den här skiten, eller hur? Men nej, man ska fortfarande bara akta, sig, akta sig och alla andra. Skit i alltihopa.
Märker annars, att den här tråkiga mörkertiden är en bra tid för mig, jag hittar på mycket och har en hel del idéer som jag kunde förverkliga, ifall jag inte vore fjättrad vid arbetshjulet då. Tur nog, så innebär mitt arbete allt mer sånt att jag just får kläcka fåniga idéer och förverkliga dom. Allt mer blir det förhoppningsvis sånt, jag måste hålla huvudet kallt nu och bara orka.
Och så blir det jul och faderallan lallan la. Det blir knappast nån hejmlaga julkalender för min del i år för att jag inte hinner med nånting alls. Jag har dock uppfunnit en sömnteknik i vilken jag kan sova sittandes i 30 sekunders etapper. Öppna ögonen, sova, öppna ögonen igen och så vidare. Min unga arbetskompanjon var inte alls imponerad av det här.
No comments:
Post a Comment