Cake-gasm-damen

Idag är det den sista juni. Dagen har på många sätt känts speciell, sådär som dagar kan kännas här på ön, sådär extremt späckade med liv, händelser och känslor både kroppsligt och själsligt.
Igår kom en familj som var bekanta från ifjol, barnen hade snackat om Mili hela vintern, de hade helt enkelt inga andra alternativ än att komma tillbaka till Nötö för att träffa hunden igen. De hade trotsat storm och allt, kryssat genom vind som var närmare 17 meter i sekunden. Men mannen är tävlingsseglare, fick jag höra idag, så de var väl säkra på det sättet. De har nu lagt an vid bryggan nere vid hamnen. Mamman är extremt talför, hon bara snackar och snackar, det finns ingen hejd på det. Dessutom tycks hon vara från Spjutsund, vilket är ännu galnare (jag är också född i Spjutsund), så vi försöker förgäves hitta gemensamma bekanta.

Idag var det lördag, och menyn sålde bra. Vi hade färsk fisk på menyn, sik och det blev riktigt attans lyckat med smörstekt sik, hasselbacksnypotatis, miso-glaserade morötter och vitvinssås, måste jag säga. Själv har jag ju så klart inte smakat någonting, det gör vi aldrig eftersom grejerna ska säljas, men kunderna var nöjda. Vi hade också in en dam som var så förtjust i kakorna att det inte fanns någon hejd på det. “Cake-gasm-damen”, kallade Joakim henne.
Ikväll bestämde vi oss äntligen också för att gå och hälsa på tant A på norrsidan. Tant A påminner väldigt mycket om min egen farmor, hon har samma miner i ansiktet och samma avmätta, vackra sätt att röra sig på, det känns som om jag redan känner henne, på ett mystiskt sätt. Hon har redan länge önskat att vi skulle besöka henne eftersom hon hade hört att vi har varit typ överallt utom just hos henne, så nu var det dags. Först gick vi vilse och hamnade hos en villrådig gubbe, som senare visade sig vara tantens svåger? (Systers man.) Sen när vi äntligen hittade tantens hus så visade det sig att barnbarnen var där och att de hade haft urnenedsänkning samma dag, av tantens son och barnens pappa. Kan man hitta sämre timing att besöka någon? Nå, typ om någon skulle ha dött precis. Hur som helst, det visade sig ändå vara ett alldeles underbart litet besök. Vi åt rabarberpaj, drack te och snackade, gick runt och tittade i hennes förtjusande lilla torp. I övre våningen fanns ett rutigt tak som var gjorda av gamla öllådor, om jag förstod saken rätt. Jag tycker så om hur äldre människor tycks villa att rummen ska bestå som rum med olika funktioner: ett sovrum, ett kök, ett gästrum och så salongen då, eller vardagsrummet där det står ett större bord för festmåltider, där det finns en soffa och litet finare möbler. Allting är så tydligt, rums funktioner blandas liksom inte ihop. Det enda som var fel hos tanten var teven som stod på, den bröt upp det gamla och vackra genom att bara stå på och vara nymodig och skrälla, men klart folk måste få ha teve.
Till sist satt vi då i fina gästsoffan och fick oss ett glas sherry. Till och med det var gott, fast jag inte är någon vän av sherry i vanliga fall. Det är när saker kommer till en vid rätta tillfällen, som de också sedan uppskattas. Vi lyckades vända en dag och kväll som var präglad av sorg, till någonting hoppfullt och nytt. Tanten sa det också, att vårt besök kronade dagen. Blir så glad av sådant här, att på dagen få höra lovord av folk som är så glada över god mat och kakor, och på kvällen komma helt fel men sen ändå tydligen helt rätt. Det är sådant som får en att reflektera över vad det har blivit av en och så, att man liksom är en helt fungerande mänska som hanterar det ena och det andra.

Till sist gick jag och stängde kyrkan, Mili skulle hem med Joakim, vägrade komma med. Jag tyckte mig ana att kyrkan var tyngd av sorg på grund av urnestunden som hade ägt rum tidigare där idag, jag började gråta när jag gick fram till altaret, tydliga bilder av hur en liten pojke springer omkring på Nötö uppenbarade sig framför mig, och sedan sorgen som fanns kvar efter honom. Men så här är det på Nötö, det är ingenting märkvärdigt, egentligen. Man lever i samråd med känslorna och naturen. Man är så tätt inpå det verkliga, tystnaden, människorna, livet och sig självt att ingenting egentligen förvånar eller överraskar en.

Nötö, år tre

Vi har landat på Nötö. Här är bara ljuvligt, fast jag har drabbats av årets influensa. Snorar och går med tungt huvud. Solen bara skiner och skiner och skiner. Jag antar att det inte blir så mycket skrivet här under sommaren.

Bakrummet, där vi bor. Ser alltid ut så här fast hur man än städar.

Limoncellon står och väntar på att bli uppblandad med vichyvatten.

Tadidadaa, it is the limoncello.

Första spritlasten har kommit.

Ljuva hjortronmossen

Jag på sydsidan

Andra klippor på sydsidan

Igår var det grym sjörök. Häftigt fenomen som uppstår då luften är kallare än vattnet som
sen stiger upp i något som helt ser ut som rök.

Här anländer Ms Eivor mitt i sjöröken. Med på Eivor fanns också
Joakim som hade varit och spela i Åbo.

Hoppsan, det var visst många bilder av Eivor här.

Nåja, nu tar den i land.

Så här fint var det innan dimman. Kossorna är än så länge här på ängen utanför oss
(Huset på bilden är Grannas, vi håller till typ till höger här.)

Vy från vårt köksfönster, mot Södergrannas och samma ko-äng som i föregående bild. Kvällsdimma var det här.

Junilistan

Googlade "junilistan" för att lite komma i gång med den här dagen - det brukar jag bra göra genom att fylla i nån poänglös blogglista. Men så visade sig Junilistan vara nån form av politiskt parti! Muahhahahaha.

Nä nu, nu ska jag ta itu med att dokumentera musiken jag använder i min radioserie. Teosto vill veta sitt och nu är det bara att visa sig på styva linan (vad snackar jag om??) och skriva upp vilka skivor man har använt


gäääsp, orkar ni läsa om nåt sånt här?
Jag orkar i varje fall inte skriva om det.

Det räddande högerklicket

Jag måste bara skriva om det här, för det är ganska attans pinsamt och samtidigt rätt så typiskt.
Mitt yle-strul med ljudfilerna ordnade sig genom ETT HÖGERKLICK. Man kunde stänga allt som tog sån jävla plats och tid att ladda upp o ner och hit o dit. Man kunde bara stänga ner skiten. Alla klipp fanns där ändå. Nog är det otroligt, där har jag suttit i TIO TIMMAR bara för att jag inte fattat att göra det där innan. Nåja, nu ska jag inte orda mer om det. Det verkar som om jag är färdig! Man kunde visst göra en del ännu men frågan är om jag ids göra nåt mer nu. Största problemet nu är skillnad i ljudkvalitet, att vissa inspelningar brummar o andra är tysta, sådana saker. Men så gör nu alltid mina inspelningar! Sku måsta lära mig nån gång...
Vad händer annars? Det blir ljust ute, i skrivande stund alltså, klockan 3.39 (herregud, hur blev den så mycket??). Koltrastarna sjunger allt mindre, midsommaren närmar sig, jag vill gärna bara vara i fred nu.
Får jag fåna mig genom att dela ännu en grej från onsdagens keikka?
Klart jag får, det är ju min blogg, vetja.

Och texten:

Högmod, avund, lättja, vrede, frosseri, girighet, lust och otukt.

Vi ska bli av med allt, hela batteriet
Nu ska det sopas rent, allt ska bort
Och bakom nästa hörn ser vi hur det nya
tornar upp sig bakom rykande ruiner
Är det äntligen någo bättre?

Dumpa skiten ner i havet,
för havet har tagit hand om saker förr
Allting ner i svarta havet
Låt det sjunka, snart e allting glömt
Snart så e det glömt.
(Dumpa skiten, dumpa skiten ner i havet)

Dumpa skiten ner i havet,
för havet har tagit hand om vår skit förr
Dumpa skiten ner i havet
Svarta havet kan ta hand om vår skit

Dumpa skiten ner i havet, låt det sjunka och falla i glömska
Ylpeys, kateus, ahneus, ylensyönti, laiskuus, viha, himo.

Första keikkan

Bild: Timo Tiura

Nå vojhan perhana. Gårdagen. Spelade på TVO med Svarta havet, första keikkan. Det gick ganska klanderfritt. I alla fall över förväntningarna för vad man kan vänta sig av en första keikka. Härrigud. Trivdes som attan. Det var nog första gången på scen som jag kände att ok, jag kan stå bakom detta till 100%. Att man liksom är stolt över hur det låter kring en. Det var så roligt, för fick i efterhand höra att allt var fine, men att det var märkligt när solisten skrattade så mycket. Att varför skratta, i sån här hardcore-musik? Tja, för att man är glad? Hehehe. Jag vet att det nog kanske inte lämpar sig att sjunga om vargarnas situation eller planetens förödelse och skratta där emellan, men jag måste tänka på det där lite mer, hur jag ska förhålla mig till det. För inte kan man ju trycka undan pur glädje heller? Men å andra sidan måste man ju också tänka på vad man står för, liksom hela bandets uttryck.
Ja, så jag ska kanske rojva mer och skratta mindre. Man kan aldrig rojva för mycket.

Spelade med ett annat band från Grekland, Konepistooli. De spelar finsk 80-talspunk! Ganska otroligt. Och var nu så himla trevliga. Punkscenen är nog spännande, finns så mycket beundran som går åt olika håll. Finland tycks va ett ganska ledande land när det kommer till punk. Jag vet ju ingenting om sånt här. Inte vet jag någonting om Sjostakovitj heller, även om jag nu gör radioprogram om sånt. Det är ganska roligt hur mycket man kan komma undan med.
Hur som helst, gårdagen var fin på så många sätt, fina typer som dök upp, trummisen som har återfått livsglädjen och som man riktigt liksom ser att lever upp igen. Näpp, det finns så många bra saker i det här livet och nog kan man bli ganska överväldigad över hur mycket man ändå hinner få till stånd. Tänker jag idag, när jag står två timmar i Sibeliusmuseums kassa pga personalutflykt. Man får tacka och ta emot.
Idag morse kom grannen in med hunden som hade varit där övernatten, vaknade av att nån öppnar ytterdörren och så stormar hunden in, och så går dörrn fast igen och grannen går vidare till sitt. Var så nöjd bara, tänk hur allt funkar.

Tungrott

Dagen idag börjar genom att jag är grymt nervös och nojig. Detta för att jag skrev ganska surt igår, mailade om det där jobbstrulet, hur långsamt o trögt allting är och att jag inte fick inspelningen att funka i ljudstudion. Och nu har jag gett mina uppgifter till en annan nisse som ska KOLLA vad står på, och sånt där blir jag alltid helt kaki-i-byxorna av, att de ser hur galet jag har gjort allt. Att nån liksom går in och gräver i mina nystan, att nån ser hur tokig jag på riktigt är och att sen tre nissar står där över en dator och skakar på huvudena och säger att satans frilansare som kommer hit och råddar till allting. Självfallet har jag ju gjort nånting helt galet eftersom det tar upp till 40 minuter bara att öppna ett av mina projekt i det där klipprogrammet. Nå väl, jag vet att detta är BAGATELLER och att det inte är något desto mer att sura om. Jag är bara störd på att något som borde vara relativt enkelt och smärtfritt, istället är tungrott som satan.
Vad gör man nu då, istället för att slita hår? Svaret är enkelt: man sätter på en video med Adriene och gör yoga, så klart.

Inget spår av MANGO LASSI

Nå hej hej.
Jag är så in i helvete arg och frustrerad så det inte finns ord på det, och det handlar om det här bisarra sättet att jobba på ehm, ja, vissa arbetsplatser och den murkna filhantering som hänger ihop med datorer och program.
Eller ja, jag vet liksom inte riktigt vad jag snackar om ens längre - allt jag vet är att den här kvällen har bestått av ungefär 3 timmar aktivt arbete och, ja, NIO TIMMAR väntande och strul. Jag skojar inte. Jag är ju en envis jävel, så jag bestämde mig i något skede för att jag inte tänker gå hem innan alla speakar är gjorda, och ja, nu är de gjorda och klockan är 2:50. Känner mig som ett jävla nattroll på arbetsplatser, en som går omkring och suger i mig rooiboste och pissar med dörrarna öppna. Till en början var det förstås roligt och charmigt, det här med att hänga sent på en stor arbetsplats, alldeles ensam.
Men sen, när ens fjärde projekt tar fyrtio minuter bara att öppna, hårdskivan är oförklarligt full och det tar ytterligare 40 minuter att spara de små ändringar man har gjort, ja då börjar leidon liksom komma över en, for realz.

Men NU TILL NÅGOT HELT ANNAT. Imoron har vi keikka med Svarta Havet. Det är också helt attans bisarrt att vi har kommit så långt att vi har en massa sammanhängande låtar, och imorgon är det då upp till bevis, på så många sätt. För oss, för mig, för rösten, för performancen. Jag är ju egentligen en mycket nojig typ, vet inte alls hur jag gör mig som nåt slags sångskrikare på scenen. Det är ju liksom en sak att fåna sig på instagramvideos och sen en annan sak att göra det på riktigt.

NÅ HUR GICK DET PÅ VESSÖ DÅ?
Tackar som frågar, det gick bra. Det gick som jag från en början förutspådde att det skulle gå: först hände ingenting och sen mitt i allt kom jag i gång och skrev ganska bra och sammanhängande. Nu har jag en början, måste väl läsa igenom resten också. Men snart ska skiten skickas en gång till.
Och nä, jag ville inte alls därifrån. Jag tänker ännu på det med vemod i hjärtat, att det finns ett sånt där ställe och att jag inte kommer att vara där förrän i höst.
Men jo, men ja. Får vara i skärgården i alla fall.
Nu skriver jag bara blaj.
Bilden här ovan har ändrats till att det nu bara är 16 minuter kvar att vänta.
ÄR SÅ TRÖTT PÅ ATT VÄNTA PÅ FEKKING PROGRAM.
Tänkte på roliga saker här när jag blev så trött. Här ett exempel: Till folk som heter Lassi, borde man ropa MANGO LASSI högt varje gång de kommer in i rummet.

"Oj, fan det här var ju bra" eller "äh, du är hopplös"

Jahas, så nu sitter jag då här på Vessö och är ack så mycket mer ineffektiv än vad jag hade tänkt. Är trög, moloken och nostalgisk. Saker förändras, mänskor förändras, familjen förändras, vissa gillar man, andra gillar man inte alls och allt tycks bli så mycket mera inkört som vuxen. Som att om livet vore en skogsväg och man alltid hade kört samma väg upp och ned, så hade hjulspåren nu varit rätt attans inkörda och man hade inte ens kunnat ta nån omväg, ifall man hade velat.
Har hela tiden en känsla av att tiden inte räcker till för allt det lugn jag skulle vara i behov av att suga i mig. Jag skulle villa stanna här, ensam med hundarna jag vet inte hur länge. Det enda jag faktiskt är intresserad av just nu, är hurdana livsformer man skulle utveckla om man hade varit helt allena här ute vid havet, med storskogen bakom hörnet.
Jag märker när jag sätter mig i trädgårdsgungan, hur mycket jag behöver det att bara sitta där och glo utan en tanke i huvudet. Det finns ju hela tiden tankar, för det mesta är det sånt där självförebrående som kommer upp, som att "ja, nu har du faktiskt legat här i en timme säkert". Skulle behöva en period där dag skulle få övergå till natt och natt till dag, utan att det skulle ha nån jävla betydelse överhuvudtaget, i något år säkert. Kanske några månader skulle räcka.
En skön tanke jag hade här en natt, var att allting ju faktiskt är som det bör vara. Saker FÅR ta tid. Jag hade till en början tänkt att jag faktiskt skulle skriva klart den här romanen som jag försöker få nån reda med nu, under våren. Så att jag hade kunnat skicka in den igen innan sommaren. Men nu, när jag sitter här med mina halvdana utvältningar, så märker jag ju att fan, jag har inte så mycket vilja och kärlek kvar för den här texten ens. Det är omöjligt för mig att skriva sådär som en kulspruta just nu. Så då tänkte jag, att min uppgift här och nu bara är att välta ur mig text, bra eller dålig, det kvittar. Det behöver inte bli nåt färdigt. Det var en skön tanke. Sen till hösten, så då kan jag med nya ögon titta på vad jag skrev nu här under våren. Och då kan jag tänka att "oj, fan det här var ju bra" eller "äh, du är hopplös".
Nu, tillbaka till textvältandet.

Bilder från Helsingfors

 

 

Sist i helgen var jag i Helsingfors och spelade den sista spelningen med punkbandet. Det var nog något av en legendarisk spelning, resa, stämning och allt. Alltså ingen publik att snacka om, för det var ju sol och alla var ute och så. Men just tanken på att man får lov att vara med så fina typer bara. Och att det är lika skönt att inte längre behöva göra det. Tanken på turnéer till exempel. Omfg, never ever ever again.

Ingenting sker, jag är för nöjd

Näpp, det tycks inte bli så mycket konstaterat under denna majmånad. Orsak? Jag är för nöjd. Mitt i allt känns det som att jag har exakt passligt med jobb och utmaningar och att jag dessutom nästan genialt (dvs med bara några ytterst få snedsteg) kan varva arbetstiden med ett par inte allt för dyra terassöl och samvaro i största allmänhet.
Och snart. Snart ska jag ha en hel vecka FÖR MIG SJÄLV, ja det är så nolot att jag knappt täcks skriva det. I en värld där folk sliter eller aldrig har tid med nånting, så ska jag sitta och lura för mig själv i föräldraskapets sommarstuga i Borgå skärgård, och jag ska BARA skriva. Ska skriva om början på den där romanen och bara fundera och kanske dricka lite vin och få till det, ska jag. JAG SKA FÅ TILL DET. Min hjärna och mitt tänk känns obesudlat för tillfället, ni vet, man har inte läst nåt tjafs som stökat till det i huvudet på en, man har inte stressat mer än nödvändigt och man känner sig balanserad och är full av sjuk längtan. Då tror jag att man skriver bra.

Kristi flygplansdag

Om ni undrar vad jag sysslar med så är det typ JUBB-UBB-UBB (läs jobb). Det är ganska nytt och spännande (läs: radio). Som vanligt trodde jag att jag skulle rocka fett på radio men så är jag riktigt attans usel, oftast.
Men en intressant sak jag lärt mig om mig själv genom att lyssna på intervjuer jag gjort med andra mänskor, det är det här med att man tydligt kan höra att diskussionen/pratet löper när jag känner mig bekväm med en annan mänska och att den inte riktigt gör det när jag inte gör det. Alltså, det är ju ingen överraskning men jag trodde inte att det skulle vara SÅ uppenbart ändå. Är som en öppen bok. Om jag är obekväm talar jag så tyst att det knappast hörs, och om jag är bekväm skriker och gestikulerar jag, nu vet ni det.
I morgon är det fredag, ska på en liten fest, ska försöka att inte bli alldeles knasfull, ska minnas att dricka en massa vatten för på lördag är det eurovision och jag vill vara i form. Och ja, så ska jag spela in lite piano till det där radioprogrammet. Det är fortfarande en hemlighet att jag tänker göra det själv, men jag kommer definitivt lättare undan på det sättet. Det vill säga, kommer att spela in fem trudelutter som är ihopkopplade med sinnesstämningar och sen vara sådär att hoppsan, se vad som hände här, och duger det här? Och JA, det kommer att duga. Om det inte duger, så är jag nämligen tvungen att koppla in en RIKTIG musiker och äh, det blir väl ändå för omständigt.

Alltså opera!

Jag har drabbats av nån opera-bugg. Herregud, vad bra det är när opera är riktigt bra. Stora känslor, uttrycksfullt och dessutom musik som liksom dansar runt solisten, divan, den som har asiaa - likt nån glänsande skalbaggsflock som bara finns till för att erbjuda ett alldeles utmärkt ackompanjemang. Har fått nåt slags insikt som säger att opera är som en överdrift av livet, som teater fast på riktigt och genom musik.



Parallell: Jag känner mig som Joyce DiDonato här när jag står och skriker om Sondby Träsk i vårt nya blackmetal-inspirerande band.

Livet är en gåva och andra floskler

Om jag vore omgiven av nåt annat än djur, så hade de uppmärksamma kunnat konstatera att jag (eller mina hormoner) nu har lugnat ner sig. Såg en bild av mor som håller i nykomlingen och insåg att nå väl, det är nu bara ett till barn i världen, ett betydelsefullt barn just för den här familjen eftersom de ju har fått vänta, och eftersom de kanske i nåt skede säkerligen såg framför sig hur de skulle tyna bort utan att få uppleva nån form av tillökning i släkten.
Det är som jag sa från början, helt jäkla skönt att brorsan har fått barn, så lugnar det ner sig på andra fronter, dvs mina föräldrars. Och så är det bra att ha fått ett awakening call, att du, just du - ditt liv är betydelsefullt och ska inte slängas bort. Oberoende om man använder sin tid till att se till att släkten går vidare eller om man förverkligar sig på andra sätt, så är tid och liv en gåva som man ska vara tacksam över och ja, okej, kanske jag är lite hormonprillig ännu eftersom jag skriver sånt här. Men herregud, jag har jobbat mer effektivt idag än nån annan dag under denna och förra veckan, så nånstans ser det här ut att gå åt rätt håll.

Realitetsblixten

Jaahas, så befann man sig i en ny realitet. Mina föräldrar håller på att gå helt bananas, farsan kallar sig för "fafa" och brorsan för "pappa" - lyckan är total och själv känner jag mig som en slokande cigarr som flyter allt längre och längre bort från träsket där allt händer.
Farsan skickade en bild av barnet som sov med en stickad mössa på huvudet, och jag bröt typ ihop, började bara gråta, det var för mycket den där bilden. Det är inte det att jag inte skulle vara glad över det som har hänt, eller att jag skulle vara helt förlamad av avundsjuka, det var bara den där känslan av att nån har FÅTT en sån där i sitt liv som helt fick knäna att vika sig. Jag vet inte hur jag annars ska förklara det. Kanske är det nåt biologiskt, för jag har fan aldrig reagerat sådär på babyr förut. Eller så är det en konstig känsla av övergivenhet, att resten av min biologiska familj nu bondar över ett barn medan jag befinner mig långt borta, nere i en djup tunna, refuserad, i princip arbetslös och med noll koll på vad framtiden har att erbjuda.
Det var nåt som hände igår, det var när jag fick reda på det där att jag blev faster samtidigt som jag stod med min minstrel hobbit mitt i Bree, mitt i staden där allt händer i MITT liv, i mitt virtuella universum, i Lord of the rings online. En realitetsblixt slog ner i mig där, och det var det faktum att mitt brorsbarn föddes medan jag spelade dataspel. Ja - det var liksom nåt så avgörande i den där saken, det var realiteterna som knackade på och sa att hördu Lotta, du slösar bort ditt liv. Det handlar kanske inte nödvändigtvis om att jag skulle måsta få barn, men jag har spenderat så sjukt mycket tid på att inte vara här i detta här och nu, på att rymma från ansvar och svåra tankegångar, beslut och frågor om vad jag egentligen vill. Det att brorsan har fått barn har fått mig att inse man faktiskt bör ta vara på varje minut istället för att bara rymma ifrån livet. På ett mycket konkret sätt förstod jag det igår.
Dessutom fick jag en helt ny förståelse för de där som försöker och försöker och ser vänner bli gravida, tvingas hälsa på nya mänskor och själv går man bara där med mens varje månad. På ett sätt känns det som att jag igår fick en gåva av förståelse, en insyn i ännu ett mänskligt dilemma som jag aldrig förut har befattat mig med. Förstod vad barnlöshet kan vara, på riktigt, om man verkligen vill ha. Fruktansvärt ju. (Men tack för denna insikt.)

Faster Nässlor

För 20 minuter sen blev jag faster. Är speciellt elak och oeftertänksam nu eftersom jag meddelar det till och med innan föräldrarna officiellt har gjort det. Men vad spelar det för roll, det här barnet ska bli mitt ändå. Jag kommer att smyga dit om natten, vira in det i en pläd, bära ut det genom borgånatten och så var det mitt istället, tadaa. (Alltså känslan, förstår ni. Känslan. Har drabbats av BABY ENVY, tror jag. A very dark and bitter place.)

Ropa inte hej

Det händer stora saker. Jag ska typ BLI FASTER! Nå jåå. Pojkspolingen till lillebror har ju gått och gift sig och nu gjort hustrun på smällen, och nu väntar de typ ett valborgsbarn. Åh! Må de döpa henne till Valborg. Skulle vara så häftigt. För ja, det är en henne.

Hur som helst, så känns det helt arma bisarrt att det är han som ska få barn innan jag, det trodde jag ju liksom ALDRIG - varken som barn eller sedan senare när han hade sina, ehm, färgstarka perioder, levde ut sin mani och flängde kring världen. Det enda jag har att säga om den saken är att människor förändras och ändrar kurs när de vill, och så är det med den saken. Själv kan man bara sjunka djupare ner i sin imaginära sammetssoffa.

En sak som jag är himla lycklig över, är mina föräldrar och att de nu äntligen får sitt efterlängtade barnbarn. Alltså ja, man ska ju inte gå här och ropa hej innan man har kommit över bäcken, nog vet jag ju det, och allt kan tas ifrån en och allt kan skita sig ännu, vem vet. Jag talar nu bara om vad allt tyder på. Barnbarn, var det ja. Jag har i mina mörkaste stunder tänkt, att det vore enklare att vara barnlös om inte de där arma föräldrarna fanns där med sina undanskymda, frågande blickar. Att ska ni inte? Ska ni inte? Det känns på något sätt elakt mot sina föräldrar att inte få barn, som att de skulle ha gjort något fel, fast de ju absolut inte har det. Men det känns som att man på nåt sätt visar fingret åt dem där man bångstyrigt sätter stopp för släktledet, att hit men inte längre.
Och när vi nu är inne på ämnet så kan jag ju passa på och haspla ur mig nånting om det också.
Min nuvarande inställning till att bli mor eller inte är mest bara pur jäkla rädsla. Jag tror det är rädsla som har styrt mig under de senaste åren, faktiskt. Jag är verkligen så otroligt, jäkla rädd för att - om man skulle bli gravid, så att - nånting skulle gå fel med 1. graviditeten, 2. barnet och 3. att det ska skita sig för det här barnet när det redan är vuxet, må det nu handla om att det själv inte anpassar sig så värst bra till världen, eller att världen är i brand vid det skedet.
Alltså, min lekamen längtar ju efter att få ta hand om ett barn. Till och med så till den grad att jag kan ty mig till andras barn och att de inte ens känns främmande. Jag minns en gång när jag hörde barnskrik och var ute med Mili, och jag kom på mig själv med att tänka att hoppas jag hittar ett övergivet flyktingbarn i nåt buskage, så att jag liksom kunde ta hand om det. Ganska sjuk tanke.
Nu låter det här som att jag går omkring med mjölkdroppande bröst och kramar om dockor, men så är nu alltså INTE läget ändå. Inte har jag nån uttalad längtan som ger sig uttryck på nåt märkvärdigare sätt, märker liksom snarare att "I'm ready, and I have been ready for a while now". Nå, varför testar man inte på att skaffa barn då, kan ju folk fråga sig?
Nå jag sa ju redan: rädslan. Jag har sett autism, funktionsnedsättning, jag har upplevt bipolär sjukdom i familj och på nära håll, jag har arbetat med synskadade, jag har sett hur det ser ut när det går snett and it ain't pretty. Man kan ju nog tänka sig att föräldrainstinkten sen slår till och moderskärleken ser till att älska vad helst för trasa man kan tänka sig avla i sista ändan. Men jag vill inte ta risken. Nä! Det vill jag inte. Världen är på väg åt helvete, jag raskt mot fyrtio, mina äggceller är gamla och rukoga, både min och J:s släkt är full av galenpannor och panikångest. En del av mig tycker att det vore rätt ansvarslöst att få barn med våra förutsättningar. Och dessutom så finns det redan tillräckligt många överkonsumerande vita mänskor i den här världen, ingen kommer liksom att sakna just mitt strå till den stacken. Och med det vill jag inte peka finger åt sådana som har barn eller ska få barn, jag förstår. Mer än väl. Jag förstår önskan och instinkten, allt förstår jag. Men jag tänker bara att kanske är en sån där önskan om att vara mor inte hela världen, värre känslor kan man leva med liksom. Snart är man 40 och sen 50 och ja, sen behöver man aldrig vara orolig för nån annan än sig själv.


EDIT:
Jag märker alltid hur jag kommer i gång när det gäller det här ämnet och att jag egentligen är en aldrig sinande brunn som kan tala om barnlöshet i det oändliga.
En annan tanke som har slagit mig på sistone, är att förälskelse nog säkert har en biologisk funktion - ni vet den där perioden då man träffar nån och har sex dag och natt och INTE KAN FÅ NOG av den där mänskan. Tänker att det säkert är naturens sätt att se till att folk blir gravida, och sen får de barn och SEN tröttnar de på varandra, men då är det bara att bita ihop eller skilja sig, för barnet är liksom redan avlat. Eller så hör man till de där få som utvecklar nåt slags djupare, beständig kärlek på riktigt.
För mig själv kan jag konstatera, att det där barnet borde ha blivit gjort för än se sådär sju år sedan, då jag var riktigt, RIKTIGT förälskad i J. Jag var så otroligt redo för allt det där då, jag skulle ha kunnat föda tre barn på raken. Men då var han ju inte det minsta klar för nånting alls, och sen hade vi ju en massa perioder av kriser och velande att gå igenom, i förhållandet då (och vem har nu INTE det?). NU, nio år senare, har vi hittat den där rätt så fantastiska, fina kärleken som liksom böljar över vardagsrumsmattorna, vi har så jäkla ROLIGT tillsammans och beundrar varandra som om den andra är nåt slags pajas man själv har varit med om att skapa (!?*), och jag tänker ibland, att en sjuåring skulle sitta ganska väl ihop med vad vi har nu. Men en nyfödd?! Jag vet inte..

* alltså vadå var det där narcissistiskt sagt? :D :D

Aprillista

1. Resmål: St:Petersburg! Åh, vad jag skulle villa dit, av nån anledning. Ramla från gatstenarna. Spana in de gigantiska stuprören. Gå i Raskolnikovs kvarter. Ta nåt skramlande tåg ut till Terijoki. Det är en dröm som jag har, och som måste bli sann, nån gång.
2. Maträtt: Äh, nån lätt sallad. Faktiskt. Med bra sås och nötter och stuff så man blir mätt.
3. Färdmedel: Elektrisk bil. He sku va naa! Men nä. Tåg. Åker typ aldrig tåg nåt mer men drömmer så klart nu (för att jag skrev det där om St:Petersburg) om sådana där äldre tåg som luktar, för oväsen och har fladdrande, blodröda gardiner. Var är allt vackert nu mer i samhället?
4. Frisyr: Äh, den sedvanliga knokan. Fast ja, har fått lite lust att klippa mig. Speciellt som vi ska bo ute på ön utan dusch igen inom en snar framtid. Det skulle vara häftigt med kort hår, bara för att spana in katastrofens grad, liksom. Mina korthåriga perioder har varit skandalösa.
5. Typsnitt: Vem bryr sig? På riktigt? Vem bryr sig? Courier.
6. Dryck: MICHELADA.
7. Skor: SÅDANA SOM MAN INTE RAMLAR OCH VRICKAR FOTEN MED, TACK.
8. Musik:

I of the KEA

Obs, obs, det är J som har skrivit den här listan.
För jag skulle dock aldrig, ALDRIG särskriva
STEKPANNOR, vet och förstår ni väl alla?
STEK PANNOR STEK PANNOR
STEK PANNOR.

Igår var både J och jag "lediga" (eller när är man nu nånsin ledig numer?) och då tog vi tillfället i akt och åkte ut till I of the KEA för att köpa allt sånt där nödvändigt som finns på cafélistan. Och jag vet inte, jag blir bara bångstyrigare för vart år som går när det kommer till sån där galen konsumerism och meningslöshet. Jag klarar överhuvudtaget inte av fucking I of the KEA, förut var det J som gick där och knöt nävar och muttrade och vred sönder visplar och jag som fick gå där och tala lugnande till honom som om han vore en Dobermann. Nu är det jag som vill spytta på saker och vrida sönder dem, gå fram till folk och göra underliga enkäter, boxa alla gravidmagar som kommer emot en (fem stycken, igår, på en onsdag klockan tre). Alltså det är bara så ÄCKLIGT det här att vi välbärgade, vita människor går till ett megavaruhus och köper fullständigt SKRÄP som går sönder efter något år och som vi sedan förkastar och lämnar på soptippar, ersätter med nya billiga skräpmöbler. Och där ska vi sen gå och lullas in i nåt välmående-töcken, ackompanjerat av harmlös "everything is good"- skvalmusik från alla högtalare. Alltså det är så civilisationen på ruinens brant-stämning över det hela. Att här går vi i vår låtsas-pastellvärld och leker att vi inte vet om att allting är åt helvete och att samhällets elit bygger på utnyttjande av medelklass-arbetare som skyller på fattiga och invandrare istället för samlingspartiet, och att sängen vi ligger i består av delar som är gjorda av slavar och barnarbetare. Därpå förökar vi oss, vi äckliga, ÄCKLIGA ignoranta vita avskum till människor.
Sån här blir jag av I of the KEA.

The epost of the epost

Jag tror aldrig jag har skickat ett mail som har gett mig större tillfredsställelse.

Livets klossar och cafét

Så vaknar man upp till en sådan här måndag, då J redan har suttit i flera timmar och gjort beställningar och hittat vinglas och haft ut hunden och vad vet jag. Och själv stiger jag upp som ur nån slemmig kokong (man föds gång på gång liksom, varje dag ska allting läras in på nytt).

Det är det här cafét som vi bannemej håller och faktum att det håller på att bli sommar (igen!) och att man måste ta tag i i allt sånt där som att vi i år också har vinförsäljning. Till exempel. Plus att det är EN MASSA annat som måste skötas och fixas och jag vet inte vad. Som vanligt stiger jag just upp ur min elastiska kokong, ser mig yrvaket omkring och beter mig snarare som nåt slags skogsälva än som en vettig människa, företagare och arbetskamrat. Jag kan banne mig inte få in i mitt huvud att jag 1. har hamnat i nån attans caféverksamhet och 2. att det faktiskt funkar på nåt plan, dvs att J ser till att allt blir skött och jag ser till att stiga upp i tid.

Alltså, han skulle ju knappast klara sig utan mig, det är inte det. Men jag kan ersättas, det kan han inte. Det är kalla fakta. Eller klart att han också skulle kunna ersättas, men det skulle innebära nån helt ny typ och nya företagare, vad vet jag.
Jag vill nu bara få det ur mig det här med att jag nog egentligen är en ganska useless typ när det kommer till alla former av samarbete. Jag är ingen hard worker. Jag jobbar bra om jag får en deadline och klara instruktioner och får sköta mig själv, men om det kommer nån sån där driftig som J med hjärna och muskelkraft, så ser jag bara till att ta en tupplur istället.

Jag gillar när det kommer in folk i cafét, nån sån där som har nån fråga eller önskemål, vänder sig till mig, vill diskutera och när det sen snabbt går upp för dem att det är kocken i köket det lönar sig att prata med, fast man alltid sådär automatiskt kanske vänder sig till kvinnan i fråga, för att kvinnor i allmänhet hellre pratar och är de där som "håller i trådarna" och sköter kontakterna, va vejt ja.
Jag är helt HOPPLÖS med arrangemang och människor, jag minns fan inte vem som beställde nånting av mig för fem minuter sedan och jag tycker att de flesta ser exakt likadana ut, alltid, om sommaren. Människorna. De ser likadana ut med några få undantag!

Men ja. Det är inte som att jag inte gillar cafét, nej tvärtom. Jag gillar det nog som fan. Det är det bästa sommarjobb jag någonsin haft och visst - det är skitjobbigt att ta betalt för saker man säljer, men samtidigt får man ju tänka att folk tjänar pengar som de gärna spenderar på ett sommarcafé.
Och cafét är ju också bara som en av dessa helgalna klossar i mitt liv (om livet skulle bestå av klossar, liksom). På ett sätt är det nu bara så typiskt mig att bli inblandad i nån businessverksamhet som jag aldrig hade tänkt att jag skulle ha något som helst att göra med.