Det händer stora saker. Jag ska typ BLI FASTER! Nå jåå. Pojkspolingen till lillebror har ju gått och gift sig och nu gjort hustrun på smällen, och nu väntar de typ ett valborgsbarn. Åh! Må de döpa henne till Valborg. Skulle vara så häftigt. För ja, det är en henne.
Hur som helst, så känns det helt arma bisarrt att det är han som ska få barn innan jag, det trodde jag ju liksom ALDRIG - varken som barn eller sedan senare när han hade sina, ehm, färgstarka perioder, levde ut sin mani och flängde kring världen. Det enda jag har att säga om den saken är att människor förändras och ändrar kurs när de vill, och så är det med den saken. Själv kan man bara sjunka djupare ner i sin imaginära sammetssoffa.
En sak som jag är himla lycklig över, är mina föräldrar och att de nu äntligen får sitt efterlängtade barnbarn. Alltså ja, man ska ju inte gå här och ropa hej innan man har kommit över bäcken, nog vet jag ju det, och allt kan tas ifrån en och allt kan skita sig ännu, vem vet. Jag talar nu bara om vad allt tyder på. Barnbarn, var det ja. Jag har i mina mörkaste stunder tänkt, att det vore enklare att vara barnlös om inte de där arma föräldrarna fanns där med sina undanskymda, frågande blickar. Att ska ni inte? Ska ni inte? Det känns på något sätt elakt mot sina föräldrar att inte få barn, som att de skulle ha gjort något fel, fast de ju absolut inte har det. Men det känns som att man på nåt sätt visar fingret åt dem där man bångstyrigt sätter stopp för släktledet, att hit men inte längre.
Och när vi nu är inne på ämnet så kan jag ju passa på och haspla ur mig nånting om det också.
Min nuvarande inställning till att bli mor eller inte är mest bara pur jäkla rädsla. Jag tror det är rädsla som har styrt mig under de senaste åren, faktiskt. Jag är verkligen så otroligt, jäkla rädd för att - om man skulle bli gravid, så att - nånting skulle gå fel med 1. graviditeten, 2. barnet och 3. att det ska skita sig för det här barnet när det redan är vuxet, må det nu handla om att det själv inte anpassar sig så värst bra till världen, eller att världen är i brand vid det skedet.
Alltså, min lekamen längtar ju efter att få ta hand om ett barn. Till och med så till den grad att jag kan ty mig till andras barn och att de inte ens känns främmande. Jag minns en gång när jag hörde barnskrik och var ute med Mili, och jag kom på mig själv med att tänka att hoppas jag hittar ett övergivet flyktingbarn i nåt buskage, så att jag liksom kunde ta hand om det. Ganska sjuk tanke.
Nu låter det här som att jag går omkring med mjölkdroppande bröst och kramar om dockor, men så är nu alltså INTE läget ändå. Inte har jag nån uttalad längtan som ger sig uttryck på nåt märkvärdigare sätt, märker liksom snarare att "I'm ready, and I have been ready for a while now". Nå, varför testar man inte på att skaffa barn då, kan ju folk fråga sig?
Nå jag sa ju redan: rädslan. Jag har sett autism, funktionsnedsättning, jag har upplevt bipolär sjukdom i familj och på nära håll, jag har arbetat med synskadade, jag har sett hur det ser ut när det går snett and it ain't pretty. Man kan ju nog tänka sig att föräldrainstinkten sen slår till och moderskärleken ser till att älska vad helst för trasa man kan tänka sig avla i sista ändan. Men jag vill inte ta risken. Nä! Det vill jag inte. Världen är på väg åt helvete, jag raskt mot fyrtio, mina äggceller är gamla och rukoga, både min och J:s släkt är full av galenpannor och panikångest. En del av mig tycker att det vore rätt ansvarslöst att få barn med våra förutsättningar. Och dessutom så finns det redan tillräckligt många överkonsumerande vita mänskor i den här världen, ingen kommer liksom att sakna just mitt strå till den stacken. Och med det vill jag inte peka finger åt sådana som har barn eller ska få barn, jag förstår. Mer än väl. Jag förstår önskan och instinkten, allt förstår jag. Men jag tänker bara att kanske är en sån där önskan om att vara mor inte hela världen, värre känslor kan man leva med liksom. Snart är man 40 och sen 50 och ja, sen behöver man aldrig vara orolig för nån annan än sig själv.
EDIT:
Jag märker alltid hur jag kommer i gång när det gäller det här ämnet och att jag egentligen är en aldrig sinande brunn som kan tala om barnlöshet i det oändliga.
En annan tanke som har slagit mig på sistone, är att förälskelse nog säkert har en biologisk funktion - ni vet den där perioden då man träffar nån och har sex dag och natt och INTE KAN FÅ NOG av den där mänskan. Tänker att det säkert är naturens sätt att se till att folk blir gravida, och sen får de barn och SEN tröttnar de på varandra, men då är det bara att bita ihop eller skilja sig, för barnet är liksom redan avlat. Eller så hör man till de där få som utvecklar nåt slags djupare, beständig kärlek på riktigt.
För mig själv kan jag konstatera, att det där barnet borde ha blivit gjort för än se sådär sju år sedan, då jag var riktigt, RIKTIGT förälskad i J. Jag var så otroligt redo för allt det där då, jag skulle ha kunnat föda tre barn på raken. Men då var han ju inte det minsta klar för nånting alls, och sen hade vi ju en massa perioder av kriser och velande att gå igenom, i förhållandet då (och vem har nu INTE det?). NU, nio år senare, har vi hittat den där rätt så fantastiska, fina kärleken som liksom böljar över vardagsrumsmattorna, vi har så jäkla ROLIGT tillsammans och beundrar varandra som om den andra är nåt slags pajas man själv har varit med om att skapa (!?*), och jag tänker ibland, att en sjuåring skulle sitta ganska väl ihop med vad vi har nu. Men en nyfödd?! Jag vet inte..
* alltså vadå var det där narcissistiskt sagt? :D :D
No comments:
Post a Comment