Så vaknar man upp till en sådan här måndag, då J redan har suttit i flera timmar och gjort beställningar och hittat vinglas och haft ut hunden och vad vet jag. Och själv stiger jag upp som ur nån slemmig kokong (man föds gång på gång liksom, varje dag ska allting läras in på nytt).
Det är det här cafét som vi bannemej håller och faktum att det håller på att bli sommar (igen!) och att man måste ta tag i i allt sånt där som att vi i år också har vinförsäljning. Till exempel. Plus att det är EN MASSA annat som måste skötas och fixas och jag vet inte vad. Som vanligt stiger jag just upp ur min elastiska kokong, ser mig yrvaket omkring och beter mig snarare som nåt slags skogsälva än som en vettig människa, företagare och arbetskamrat. Jag kan banne mig inte få in i mitt huvud att jag 1. har hamnat i nån attans caféverksamhet och 2. att det faktiskt funkar på nåt plan, dvs att J ser till att allt blir skött och jag ser till att stiga upp i tid.
Alltså, han skulle ju knappast klara sig utan mig, det är inte det. Men jag kan ersättas, det kan han inte. Det är kalla fakta. Eller klart att han också skulle kunna ersättas, men det skulle innebära nån helt ny typ och nya företagare, vad vet jag.
Jag vill nu bara få det ur mig det här med att jag nog egentligen är en ganska useless typ när det kommer till alla former av samarbete. Jag är ingen hard worker. Jag jobbar bra om jag får en deadline och klara instruktioner och får sköta mig själv, men om det kommer nån sån där driftig som J med hjärna och muskelkraft, så ser jag bara till att ta en tupplur istället.
Jag gillar när det kommer in folk i cafét, nån sån där som har nån fråga eller önskemål, vänder sig till mig, vill diskutera och när det sen snabbt går upp för dem att det är kocken i köket det lönar sig att prata med, fast man alltid sådär automatiskt kanske vänder sig till kvinnan i fråga, för att kvinnor i allmänhet hellre pratar och är de där som "håller i trådarna" och sköter kontakterna, va vejt ja.
Jag är helt HOPPLÖS med arrangemang och människor, jag minns fan inte vem som beställde nånting av mig för fem minuter sedan och jag tycker att de flesta ser exakt likadana ut, alltid, om sommaren. Människorna. De ser likadana ut med några få undantag!
Men ja. Det är inte som att jag inte gillar cafét, nej tvärtom. Jag gillar det nog som fan. Det är det bästa sommarjobb jag någonsin haft och visst - det är skitjobbigt att ta betalt för saker man säljer, men samtidigt får man ju tänka att folk tjänar pengar som de gärna spenderar på ett sommarcafé.
Och cafét är ju också bara som en av dessa helgalna klossar i mitt liv (om livet skulle bestå av klossar, liksom). På ett sätt är det nu bara så typiskt mig att bli inblandad i nån businessverksamhet som jag aldrig hade tänkt att jag skulle ha något som helst att göra med.
No comments:
Post a Comment