Svårare än så är det ju faktiskt inte

Jag har varit lite nojig, lite nervös under de senaste dagarna eftersom dagens aktiva timmar mest har varit fyllda med en massa arbete och funderingar, och så ligger den där arma romanen där och spökar också, mitt liv liksom, där ligger den på printern-scannern av alla ställen och inte hinner jag fundera på den nåt mer just nu. Men det kommer. Allt har sin tid.
Idag har jag scannat in Nötö-hus som jag har ritat och som ska tryckas på lite prylar som vi ska sälja för hutlösa priser i sommar. (Skojar bara, vi ska sälja dom för helt besinningslösa priser. Skojar bara, de ska ha normalpriser.) Sen har jag kontaktat en massa mänskor för det där radioprogrammet som jag ska göra, det ska handla om klassisk musik som paras ihop med sinnesstämningar. Det blir lite intervjuer och shajt. Det går märkvärdigt smort. Känner mig normal och bekväm, mänsklig och som att jag har homma hanskassa, haha. Kan vara att jag redan i helgen hamnar åka och intervjua en up-and-coming tonsättare, men då är det så, då. Man gör vad man måste. Kan inte hänga kring här och låtsas att jag lever ett liv som inte levs, övervattna mina blommor och ropa i tomma lådor.
Men idag var jag på konsert. Förde tillbaka den där arma 20-lappen som jag hade försnillat från jobbkassan och så fick jag njuta av underbar musik på samma plats istället, det var Sibelius Korpo-trio och Havträsk. Och medan jag satt där, så föll liksom små klossar på plats, en efter en, som att allt jag gjorde ramlade och bildade en prydlig liten hög av genomskinliga gelékuber framför mig - och jag tänkte bara att där sitter de och spelar, unga virtuoser, där spelar de klanderfritt och vackert. Det är det de gör. Och där satt jag, och hemma ritar jag Nötöhus och i sommar ska vi ha café och nu ska jag göra ett radioprogram. Allt är så självklart ibland, och litet. Man är den där fjärten i universum som gör ungefär det bästa man kan och svårare än så är det ju faktiskt inte.