Jag har drabbats av nån opera-bugg. Herregud, vad bra det är när opera är riktigt bra. Stora känslor, uttrycksfullt och dessutom musik som liksom dansar runt solisten, divan, den som har asiaa - likt nån glänsande skalbaggsflock som bara finns till för att erbjuda ett alldeles utmärkt ackompanjemang. Har fått nåt slags insikt som säger att opera är som en överdrift av livet, som teater fast på riktigt och genom musik.
Parallell: Jag känner mig som Joyce DiDonato här när jag står och skriker om Sondby Träsk i vårt nya blackmetal-inspirerande band.
No comments:
Post a Comment