Realitetsblixten

Jaahas, så befann man sig i en ny realitet. Mina föräldrar håller på att gå helt bananas, farsan kallar sig för "fafa" och brorsan för "pappa" - lyckan är total och själv känner jag mig som en slokande cigarr som flyter allt längre och längre bort från träsket där allt händer.
Farsan skickade en bild av barnet som sov med en stickad mössa på huvudet, och jag bröt typ ihop, började bara gråta, det var för mycket den där bilden. Det är inte det att jag inte skulle vara glad över det som har hänt, eller att jag skulle vara helt förlamad av avundsjuka, det var bara den där känslan av att nån har FÅTT en sån där i sitt liv som helt fick knäna att vika sig. Jag vet inte hur jag annars ska förklara det. Kanske är det nåt biologiskt, för jag har fan aldrig reagerat sådär på babyr förut. Eller så är det en konstig känsla av övergivenhet, att resten av min biologiska familj nu bondar över ett barn medan jag befinner mig långt borta, nere i en djup tunna, refuserad, i princip arbetslös och med noll koll på vad framtiden har att erbjuda.
Det var nåt som hände igår, det var när jag fick reda på det där att jag blev faster samtidigt som jag stod med min minstrel hobbit mitt i Bree, mitt i staden där allt händer i MITT liv, i mitt virtuella universum, i Lord of the rings online. En realitetsblixt slog ner i mig där, och det var det faktum att mitt brorsbarn föddes medan jag spelade dataspel. Ja - det var liksom nåt så avgörande i den där saken, det var realiteterna som knackade på och sa att hördu Lotta, du slösar bort ditt liv. Det handlar kanske inte nödvändigtvis om att jag skulle måsta få barn, men jag har spenderat så sjukt mycket tid på att inte vara här i detta här och nu, på att rymma från ansvar och svåra tankegångar, beslut och frågor om vad jag egentligen vill. Det att brorsan har fått barn har fått mig att inse man faktiskt bör ta vara på varje minut istället för att bara rymma ifrån livet. På ett mycket konkret sätt förstod jag det igår.
Dessutom fick jag en helt ny förståelse för de där som försöker och försöker och ser vänner bli gravida, tvingas hälsa på nya mänskor och själv går man bara där med mens varje månad. På ett sätt känns det som att jag igår fick en gåva av förståelse, en insyn i ännu ett mänskligt dilemma som jag aldrig förut har befattat mig med. Förstod vad barnlöshet kan vara, på riktigt, om man verkligen vill ha. Fruktansvärt ju. (Men tack för denna insikt.)