Sunday, August 17, 2014
Koder
Mitt på dan kom en otrevlig överraskning: ett brev, från banken, I SVERIGE, dom vill... ingenting, dom vill berätta att det är underskott på banken bara, vill dom. Lite på hundra kronor underskott cirka. Jag har nämligen ett svenskt konto som jag mer eller mindre har förträngt eftersom jag hade glömt bort inloggningskoden. Jag har hoppats att det ska avsluta sig själv, att det helt enkelt ska förmultna eller falla i glömska för att ingen använder det. Men nej, där har det gladeligen tagit nästan fyra euro av mig varje månad, i mer än 6 år. Jag orkar inte tänka på det, det är så jävla idiotiskt av mig. Hur som helst, idag på en promenad kom jag mitt i allt ihåg koden, glasklart lade sig siffrorna upp för mig bara. Och rätt som det var kom jag också ihåg att jag hade sparat koden i min gamla telefon och var tvungen att koppla in den direkt för att se om så var fallet.
I min gamla telefon hittade jag text.
Koden var också rätt. Men när jag skulle logga in till mitt finska bankkonto för att betala in en nödsumma på mitt svenska konto så var listan med nätbankskoderna försvunna.
I min gamla telefon hittade jag text.
Koden var också rätt. Men när jag skulle logga in till mitt finska bankkonto för att betala in en nödsumma på mitt svenska konto så var listan med nätbankskoderna försvunna.
Friday, August 15, 2014
På grund av morgondagen är den här dagen förstörd
Nu har jag förpestat nätutrymmet med en överdrivet lång utredning om Sibelius liv, och vad ska jag göra nu? Jo, älta lite till. Angsta över att jag i morgon inför en grupp ska stå och berätta allt det där, okej inte berätta allt, men berätta. Det är för jävligt nog. Jag kan inte säga att jag trivs med att tala inför folk eller guida. Jag uppskattar verkligen bra guider, människor som uttrycker sig ledigt och bra, som är intresserade av något och kan förmedla det – men det betyder inte att jag själv vet exakt hur man ska göra det. Därför vill jag inte göra det heller, för jag vet att det inte är bra. Och bra är ju det enda som duger. Satan.
Äsch, den här fredagskvällen är totalförstörd bara för att jag ska jobba i morgon. J sitter och ser på teve alldeles för sig själv, jag sitter och skriver så det låter som om tangentbordet har fått ett eget, ihållande knapper-ljud. För att jag är nervös. Och arg. Vill bara ha det undan. I teven Garfunkel & Oats, briljanta kvinnor som förverkligar sig själva, satan. Hur länge tog det innan dom fick tummarna ur röven?
Ibland när jag lyssnar på folk som pratar och försöker se dom i ögonen (vilket är svårt nog), så känns det som om mitt eget ansikte håller på att förvrida sig och så får man försöka kämpa för att förhoppningsvis se någorlunda normal ut.
Och allt annat jag måste göra.
Äsch, den här fredagskvällen är totalförstörd bara för att jag ska jobba i morgon. J sitter och ser på teve alldeles för sig själv, jag sitter och skriver så det låter som om tangentbordet har fått ett eget, ihållande knapper-ljud. För att jag är nervös. Och arg. Vill bara ha det undan. I teven Garfunkel & Oats, briljanta kvinnor som förverkligar sig själva, satan. Hur länge tog det innan dom fick tummarna ur röven?
Ibland när jag lyssnar på folk som pratar och försöker se dom i ögonen (vilket är svårt nog), så känns det som om mitt eget ansikte håller på att förvrida sig och så får man försöka kämpa för att förhoppningsvis se någorlunda normal ut.
Och allt annat jag måste göra.
En jävligt lång text om Sibelius, del III
Detta är ju inte riktigt klokt, men jag är ännu inte klar med Sibelius. Den här svadan går nu beklagligt ut över er, trogna bloggläsare, men det kan inte hjälpas. Jag har ju inte ens kommit till "Tystnaden i Järvenpää".
Mot 1920-talet drabbades Sibelius av ett släktfel: darriga händer. Detta försökte han naturligtvis (igen) kurera med alkohol. År 1924 ägnade han åt sjunde symfonin och alkoholen. Dåligt samvete över drickandet samt ständig självkritik plågade honom också.
1927 kom lagen om upphovsrätt i kraft i Finland, vilket betydde att Sibelius ekonomi förbättrades avsevärt. Samtidigt tog han också itu med sina egna demoner och blev nästan absolutist.
Sibelius arbete med den åttonde symfonin var en lång process. Tidvis hette det att symfonin snart är klar, och några få ska ha sett partituret i olika former. Aino lär ha sett hur Sibelius lär ska ha eldat upp sida efter sida med notpapper i spisen på Ainola, och menar att han var avsevärt lugnare till sinnes efter det. Arbetet med den åttonde symfonin blev aldrig klart, förväntingarna var kanske för höga eller vad det nu var. Trots motgångarna med den åttonde symfonin, hade Sibelius vid det här laget blivit en nationalhjälte av stora mått och hans 70-årsdag firades i Finland med pompa och ståt (han fick bl.a en nazi-medalj med underskrift av Hitler. Nog för att han sen senare fördömde rastänket).
Åren mellan 1945 och 1957 kallar man för Tystnaden i Järvenpää. Sibelius tog ogärna emot besök och spenderade all tid hemma vid radion eller i naturen, men helt tyst var han dock inte: han komponerade bl.a. några frimurarverk och omarrangerade Finlandia för blandad kör. Han blev otroligt känslig för minsta lilla negativ kritik, som familjen försökte dölja för honom.
Den 20.9.1957 dog Sibelius i sitt eget hem. Begravningen den 30.9 blev den största i Finland genom tiderna, 17 000 människor tog farväl vid kistan och folk stod vid vägkanterna hela vägen från Helsingfors till Ainola, där Sibelius, ovanligt nog, begravdes på gården.
Hans fru Aino, som vid begravningen såg väldigt skröplig ut, levde ytterligare i 12 år.
Jee. Sådär. Nu är jag färdig. Otroligt va? Håhhå.
Det finns ju ännu massor med annat att berätta, som att bl.a. president Truman försåg Sibelius med cigarrer, så till den grad att Sibelius hamnade stoppa försändelserna, och att man hittade massvis med cigarrlådor i Ainola efter hans död. Sen finns det några roliga anekdoter om vad Sibelius lär ska ha sagt och gjort, men det får nog vara för idag nu.
Mot 1920-talet drabbades Sibelius av ett släktfel: darriga händer. Detta försökte han naturligtvis (igen) kurera med alkohol. År 1924 ägnade han åt sjunde symfonin och alkoholen. Dåligt samvete över drickandet samt ständig självkritik plågade honom också.
1927 kom lagen om upphovsrätt i kraft i Finland, vilket betydde att Sibelius ekonomi förbättrades avsevärt. Samtidigt tog han också itu med sina egna demoner och blev nästan absolutist.
Sibelius arbete med den åttonde symfonin var en lång process. Tidvis hette det att symfonin snart är klar, och några få ska ha sett partituret i olika former. Aino lär ha sett hur Sibelius lär ska ha eldat upp sida efter sida med notpapper i spisen på Ainola, och menar att han var avsevärt lugnare till sinnes efter det. Arbetet med den åttonde symfonin blev aldrig klart, förväntingarna var kanske för höga eller vad det nu var. Trots motgångarna med den åttonde symfonin, hade Sibelius vid det här laget blivit en nationalhjälte av stora mått och hans 70-årsdag firades i Finland med pompa och ståt (han fick bl.a en nazi-medalj med underskrift av Hitler. Nog för att han sen senare fördömde rastänket).
Åren mellan 1945 och 1957 kallar man för Tystnaden i Järvenpää. Sibelius tog ogärna emot besök och spenderade all tid hemma vid radion eller i naturen, men helt tyst var han dock inte: han komponerade bl.a. några frimurarverk och omarrangerade Finlandia för blandad kör. Han blev otroligt känslig för minsta lilla negativ kritik, som familjen försökte dölja för honom.
Den 20.9.1957 dog Sibelius i sitt eget hem. Begravningen den 30.9 blev den största i Finland genom tiderna, 17 000 människor tog farväl vid kistan och folk stod vid vägkanterna hela vägen från Helsingfors till Ainola, där Sibelius, ovanligt nog, begravdes på gården.
Hans fru Aino, som vid begravningen såg väldigt skröplig ut, levde ytterligare i 12 år.
Jee. Sådär. Nu är jag färdig. Otroligt va? Håhhå.
Det finns ju ännu massor med annat att berätta, som att bl.a. president Truman försåg Sibelius med cigarrer, så till den grad att Sibelius hamnade stoppa försändelserna, och att man hittade massvis med cigarrlådor i Ainola efter hans död. Sen finns det några roliga anekdoter om vad Sibelius lär ska ha sagt och gjort, men det får nog vara för idag nu.
En jävligt lång text om Sibelius, del II
Fortsätter härmed med den oerhört uttömmande texten om Sibelius.
Ja, Pressens dagar år 1899 var alltså ett sånt där arrangemang med sång, dikt och ton i vilket Finland ville befästa sin status som ett eget land (trots att det då var Storfurstendöme under Rysslands makt). Robert Kajanus (den där kapellmästaren som gillade Sibelius) lade märke till kvalitén i musiken Finland Vaknar som Sibelius hade komponerat, varpå Sibelius omarbetade musiken så att den fick sin slutliga form och namnet Finlandia.
Året därpå, år 1900 var det världsutställning i Paris. Finland hade också en paviljong där och bl.a Finlandia uppfördes för första gången av Helsingfors Filharmoniska Orkester, under ledning av Kajanus. Under samma resa turnerade orkestern runt i hela 13 olika städer och Sibelius blev således ett känt namn också ute i Europa. Speciellt i Berlin fick Sibelius musik ett varmt mottagande.
Väl hemma blev det tragedi, då den yngsta dottern Kirsti dog i tyfus. Sibelius goda vän och beundrare, Axel Carpelan (som för övrigt bland annat räddade Sibelius från konkurs i något skede) ordnade med ekonomiskt stöd och ett bidrag för en italienresa, för att Sibelius enligt honom kunde behöva litet av "Medelhavets klassiska lätthet i sitt musikaliska uttryck". Familjen Sibelius åkte dock inte till Italien, utan till Berlin där Sibelius igen var slösaktig med pengarna på dyra hotell och liknande, till fru Ainos stora förtret.
År 1902 var den andra symfonin färdig, och den mottogs med strålande kritik. Man ansåg att symfonin var patriotisk och symboliserade det finska folkets lidande under rysk makt. Eftersom Sibelius inte direkt var den som spottade i glaset, hände det sig att familjen ofta hamnade i ekonomisk knipa, och Sibelius hamnade bland annat att sälja Valse Triste för en spottstyver till förläggaren, utan att ana verkets potential. Snart var Valse Triste på alla tablåer, orkestrar spelade den i många brokiga arrangemang och Sibelius förtjänade ingenting.
Sibelius söp, hade problem med hälsan, men kunde också med jämna mellanrum helt hänge sig till arbetet och flera dagar i sträck vara fördjupad i kompositionsprocessen. Familjen beskriver en känsla av befrielse under sådana perioder och förstod instinktivt att dra sig tillbaka.
Den tredje symfonin fick inte ett riktigt lika varmt mottagande som den andra, och Sibelius lär ha träffat Mahler och tillsammans med honom konstaterat att man med varje ny symfoni förlorar de lyssnare som gillat den föregående symfonin. Förutom symfonierna komponerade Sibelius också många "mindre verk" och pianomusik för vardagligt bruk. Han noterade för sig själv att man vid sidan av "de stora verken" också var tvungen att komponera sånt som gav bröd på bordet.
Kring 1908 fann man en tumör i Sibelius strupe. Den opererades bort och han slutade dricka sprit och röka cigarr i sju år. Aino beskriver tiden efter operationen som "de lyckligaste åren". Den nyktra Sibelius höll sig hemma och komponerade mer inåtvända verk, t.ex. stråkkvartetten i D-moll.
Den fjärde symfonin orsakade ännu mera huvudbry hos både kritiker och publik, vännen Axel Carpelan däremot tyckte om verket. Signaturen Bis eller Karl Fredrik Wasenius försökte göra verket mera förståeligt genom att berätta för sina läsare att musiken skildrar en resa till Koli. Detta dementerade Sibelius indignerat. Vid det skedet var Sibelius ändå redan så pass känd och älskad att publiken kanske inte riktigt brydde sig om ifall de förstod verken eller inte och konserterna fick ändå rungande applåder. När Axel Carpelan dog 1919, skrev Sibelius i sin dabgok "För vem komponerar jag nu?"
Första världskriget berörde inte direkt Finland men Sibelius blev deprimerad trots det. Han återupptog cigarrökandet och drickandet. Den femte symfonin blev färdig till Sibelius 50-årsdag den 8.12.1915. Trots att symfonin mottogs bättre än den fjärde, var Sibelius själv inte nöjd och omarbetade symfonin ytterligare år 1916. Åren 1923-24 blev sjätte och sjunde symfonin färdiga.
Men herregud, det här tar ju seriöst aldrig slut. Nu får jag lov att pausa igen.
Ja, Pressens dagar år 1899 var alltså ett sånt där arrangemang med sång, dikt och ton i vilket Finland ville befästa sin status som ett eget land (trots att det då var Storfurstendöme under Rysslands makt). Robert Kajanus (den där kapellmästaren som gillade Sibelius) lade märke till kvalitén i musiken Finland Vaknar som Sibelius hade komponerat, varpå Sibelius omarbetade musiken så att den fick sin slutliga form och namnet Finlandia.
Året därpå, år 1900 var det världsutställning i Paris. Finland hade också en paviljong där och bl.a Finlandia uppfördes för första gången av Helsingfors Filharmoniska Orkester, under ledning av Kajanus. Under samma resa turnerade orkestern runt i hela 13 olika städer och Sibelius blev således ett känt namn också ute i Europa. Speciellt i Berlin fick Sibelius musik ett varmt mottagande.
Väl hemma blev det tragedi, då den yngsta dottern Kirsti dog i tyfus. Sibelius goda vän och beundrare, Axel Carpelan (som för övrigt bland annat räddade Sibelius från konkurs i något skede) ordnade med ekonomiskt stöd och ett bidrag för en italienresa, för att Sibelius enligt honom kunde behöva litet av "Medelhavets klassiska lätthet i sitt musikaliska uttryck". Familjen Sibelius åkte dock inte till Italien, utan till Berlin där Sibelius igen var slösaktig med pengarna på dyra hotell och liknande, till fru Ainos stora förtret.
År 1902 var den andra symfonin färdig, och den mottogs med strålande kritik. Man ansåg att symfonin var patriotisk och symboliserade det finska folkets lidande under rysk makt. Eftersom Sibelius inte direkt var den som spottade i glaset, hände det sig att familjen ofta hamnade i ekonomisk knipa, och Sibelius hamnade bland annat att sälja Valse Triste för en spottstyver till förläggaren, utan att ana verkets potential. Snart var Valse Triste på alla tablåer, orkestrar spelade den i många brokiga arrangemang och Sibelius förtjänade ingenting.
Sibelius söp, hade problem med hälsan, men kunde också med jämna mellanrum helt hänge sig till arbetet och flera dagar i sträck vara fördjupad i kompositionsprocessen. Familjen beskriver en känsla av befrielse under sådana perioder och förstod instinktivt att dra sig tillbaka.
Den tredje symfonin fick inte ett riktigt lika varmt mottagande som den andra, och Sibelius lär ha träffat Mahler och tillsammans med honom konstaterat att man med varje ny symfoni förlorar de lyssnare som gillat den föregående symfonin. Förutom symfonierna komponerade Sibelius också många "mindre verk" och pianomusik för vardagligt bruk. Han noterade för sig själv att man vid sidan av "de stora verken" också var tvungen att komponera sånt som gav bröd på bordet.
Kring 1908 fann man en tumör i Sibelius strupe. Den opererades bort och han slutade dricka sprit och röka cigarr i sju år. Aino beskriver tiden efter operationen som "de lyckligaste åren". Den nyktra Sibelius höll sig hemma och komponerade mer inåtvända verk, t.ex. stråkkvartetten i D-moll.
Den fjärde symfonin orsakade ännu mera huvudbry hos både kritiker och publik, vännen Axel Carpelan däremot tyckte om verket. Signaturen Bis eller Karl Fredrik Wasenius försökte göra verket mera förståeligt genom att berätta för sina läsare att musiken skildrar en resa till Koli. Detta dementerade Sibelius indignerat. Vid det skedet var Sibelius ändå redan så pass känd och älskad att publiken kanske inte riktigt brydde sig om ifall de förstod verken eller inte och konserterna fick ändå rungande applåder. När Axel Carpelan dog 1919, skrev Sibelius i sin dabgok "För vem komponerar jag nu?"
Första världskriget berörde inte direkt Finland men Sibelius blev deprimerad trots det. Han återupptog cigarrökandet och drickandet. Den femte symfonin blev färdig till Sibelius 50-årsdag den 8.12.1915. Trots att symfonin mottogs bättre än den fjärde, var Sibelius själv inte nöjd och omarbetade symfonin ytterligare år 1916. Åren 1923-24 blev sjätte och sjunde symfonin färdiga.
Men herregud, det här tar ju seriöst aldrig slut. Nu får jag lov att pausa igen.
En lång jävla text om Sibelius
Dom tycks tro att jag är nån slags super(wo)man och inte den nervsvaga, insektliknande varelse jag är, så därför har dom gett mig inte en utan TVÅ Sibelius-guidningar i morgon på jobbet. Fan fan fan. Kan ju inte annat än sitta inne och läsa om Sibelius idag.
Stackars, stackars bloggläsare för i det här inlägget kommer jag helt egoistiskt att bara bry mig om mig själv och inte att skriva om något annat än Sibelius. So here we go. (Ursäkta den torra skrivstilen men jag orkar eventuellt inte anstränga mig för att skriva intressant och levande, här ska bara fakta radas upp.)
Sibelius, som egentligen hette Johan Christian Julius Sibelius, föddes den 8 december 1865 i Tavastehus. Sibelius kom att kallas för "Janne" efter sin farbror som var sjökapten. Jannes familj hörde inte till de förmögnaste, och inte blev det bättre efter att pappan dog i tyfus år 1868 och lämnade efter sig enorma skulder. Familjen tvingades flytta till mormodern Katarina Borg för att klara av det ekonomiska.
Som barn var Janne känt som ett fantasifullt barn som levde i sin egen värld. Han kröp ibland under taffelpianot medan hans mamma spelade och i sitt huvud förknippade han trasmattans färger med melodierna. Janne intresserade sig också för bland annat böcker och frimärken, samlade växter och strövade omkring i naturen.
Janne besökte ofta konserter tillsammans med familjen och började ta ut ackord redan som 4-åring. Somrarna tillbringade han hos farmodern i Lovisa, och på sjön där kunde man ibland se alla syskonen Sibelius: Christian, Linda och Janne spela i roddbåten. "Lovisa var sommarens och glädjens plats, Tavastehus var skolstaden" (eller nåt liknande sa Sibelius senare). Janne besökte också ofta sin farbror Pehr i Åbo, av vem han också fick sin första violin.
Janne gick till en början i en svenskspråkig skola, i vilken han väckte uppmärksamhet genom sin rastlöshet. Senare blev han förflyttad till en finskspråkig skola, eftersom man var tvungen att kunna finska för att fortsätta till Tavastehus normallyceum. Janne klarade studenten med nöd och näppe och i marginalerna fanns klotter med noter. Han började allt mer och mer komponera och fick endast bra vitsord i de skolämnen han var intresserad av (surprise surprise).
Kring 1880 började Janne spela violin på allvar och hade till en början drömmar om att bli en riktigt bra violinist. En av hans första kompositioner heter Vattendroppar. I hans tidiga verk hör man mest influenser från wienklassicismen.
Janne flyttade till Helsingfors och började studera juridik, men han spenderade ingen tid alls på universitetet utan höll sig istället vid musikinstitutet, där rektorn Martin Wegelius var den första att uppmärksamma att Sibelius verkade vara något av ett musikaliskt geni. Flytten från lilla Tavastehus till stora Helsingfors var omvälvande och samtidigt började Sibelius också vakna lite sådär politiskt och chockerade sina mostrar med sina religionsfientliga kommentarer.
Så småningom började Janne använda sin farbror sjökaptenens visitkort, på vilket namnet enligt den tidens ideal hade förfranskats till Jean. "Jean är nu mitt musiknamn" skrev Jean i ett brev till farbrodern Pehr år 1886. Trots framgång i violinspelet blev det så småningom klart att det var komposition som Sibelius på riktigt brann för. Helsingfors musikförenings kapellmästare och kompositör Robert Kajanus meddelade bland annat att han själv skulle ge upp sina försök att komponera, efter att ha hört Sibelius verk.
I slutet av 1880-talet träffade också Sibelius sin blivande maka, Aino Järnefält. Deras blickar hade mötts medan Sibelius spelade under en konsert och de lär ha blivit blixtförälskade. Förälskelsen var dock inte problemlös, för Aino attan kom ju från en riktigt fin familj medan Sibelius enbart var en enkel pojke. Dessutom fick Sibelius tätt därefter ett stipendium på 2000 mark (!) för vilka han åkte till Berlin för att vidareutbilda sig. Efter Berlinvistelsen förlovade sig Aino och Jean i hemlighet.
Året därefter studerade Sibelius i Wien, där han också festade en massa, slösade resekassan och levde loppan, blev sjuk och allt världens. Samtidigt började de finska kritikerna lite orda om att de inte riktigt förstod vad Sibelius ville säga i sina kompositioner, det var alltför svårförståeligt och modernt. Senare har Sibelius själv sagt att folk först alltid står som frågetecken när de hör en ny komposition, för att senare hylla och överskatta verket. Sibelius släkt hamnade med stor möda att samla ihop pengar för att betala hem pojken.
Aino och Jean gifte sig i juni 1892. Sibelius hade haft en viss framgång med verket Kullervo, vilket anses ha varit en orsak till att Ainos föräldrar äntligen gav med sig och tyckte att Sibelius kanske var en helt okej karl att gifta sig med ändå. Paret flyttade till en lägenhet i Helsingfors och vänskapen mellan Sibelius och Kajanus samt Gallén-Kallela och Oskar Merikanto förstärktes ytterligare. Trion hängde ofta i fyllan på hotell Kämp och en tavla som Gallén målade av dem gav dem ytterligare sämre rykte som suputer. Då Sibelius inte var i fyllan undervisade han i teori och violinspel vid Wegelius musikinstitut och Kajanus orkesterskola. Så småningom fick Aino och Jean flera barn och Sibelius började allt mer spendera tid hemma.
I januari 1899 flyttade familjen Sibelius till Ainola i Tusby socken. Enligt tidens ideal var det vanligt för konstnärer att fly stadshetsen och insupa lugnet på landet, och även för Sibelius blev flytten lyckad. Vid samma tid överraskade den ryske tsaren Nikolaj II med Februarimanifestet som uppmanade Finland att påskynda förryskningsprocessen. Sibelius som just hade blivit klar med sin första symfoni och även bjöd på andra storslagna kompositioner började betraktas som en av det nationella motståndets ledargestalter och blev mer och mer nationalhjälte.
Pressens dagar ordnades på Svenska Teatern som en motståndsaktion mot förryskningen och förbudet mot finsk press, och Sibelius hade här hand om tonsättningen. En version av Finlandia hördes här för första gången.
Äh seriöst, nu orkar jag inte skriva mera. Kanske fortsätter i ett annat inlägg. Detta är ju helt lönlöst.
Stackars, stackars bloggläsare för i det här inlägget kommer jag helt egoistiskt att bara bry mig om mig själv och inte att skriva om något annat än Sibelius. So here we go. (Ursäkta den torra skrivstilen men jag orkar eventuellt inte anstränga mig för att skriva intressant och levande, här ska bara fakta radas upp.)
Sibelius, som egentligen hette Johan Christian Julius Sibelius, föddes den 8 december 1865 i Tavastehus. Sibelius kom att kallas för "Janne" efter sin farbror som var sjökapten. Jannes familj hörde inte till de förmögnaste, och inte blev det bättre efter att pappan dog i tyfus år 1868 och lämnade efter sig enorma skulder. Familjen tvingades flytta till mormodern Katarina Borg för att klara av det ekonomiska.
Som barn var Janne känt som ett fantasifullt barn som levde i sin egen värld. Han kröp ibland under taffelpianot medan hans mamma spelade och i sitt huvud förknippade han trasmattans färger med melodierna. Janne intresserade sig också för bland annat böcker och frimärken, samlade växter och strövade omkring i naturen.
Janne besökte ofta konserter tillsammans med familjen och började ta ut ackord redan som 4-åring. Somrarna tillbringade han hos farmodern i Lovisa, och på sjön där kunde man ibland se alla syskonen Sibelius: Christian, Linda och Janne spela i roddbåten. "Lovisa var sommarens och glädjens plats, Tavastehus var skolstaden" (eller nåt liknande sa Sibelius senare). Janne besökte också ofta sin farbror Pehr i Åbo, av vem han också fick sin första violin.
Janne gick till en början i en svenskspråkig skola, i vilken han väckte uppmärksamhet genom sin rastlöshet. Senare blev han förflyttad till en finskspråkig skola, eftersom man var tvungen att kunna finska för att fortsätta till Tavastehus normallyceum. Janne klarade studenten med nöd och näppe och i marginalerna fanns klotter med noter. Han började allt mer och mer komponera och fick endast bra vitsord i de skolämnen han var intresserad av (surprise surprise).
Kring 1880 började Janne spela violin på allvar och hade till en början drömmar om att bli en riktigt bra violinist. En av hans första kompositioner heter Vattendroppar. I hans tidiga verk hör man mest influenser från wienklassicismen.
Janne flyttade till Helsingfors och började studera juridik, men han spenderade ingen tid alls på universitetet utan höll sig istället vid musikinstitutet, där rektorn Martin Wegelius var den första att uppmärksamma att Sibelius verkade vara något av ett musikaliskt geni. Flytten från lilla Tavastehus till stora Helsingfors var omvälvande och samtidigt började Sibelius också vakna lite sådär politiskt och chockerade sina mostrar med sina religionsfientliga kommentarer.
Så småningom började Janne använda sin farbror sjökaptenens visitkort, på vilket namnet enligt den tidens ideal hade förfranskats till Jean. "Jean är nu mitt musiknamn" skrev Jean i ett brev till farbrodern Pehr år 1886. Trots framgång i violinspelet blev det så småningom klart att det var komposition som Sibelius på riktigt brann för. Helsingfors musikförenings kapellmästare och kompositör Robert Kajanus meddelade bland annat att han själv skulle ge upp sina försök att komponera, efter att ha hört Sibelius verk.
I slutet av 1880-talet träffade också Sibelius sin blivande maka, Aino Järnefält. Deras blickar hade mötts medan Sibelius spelade under en konsert och de lär ha blivit blixtförälskade. Förälskelsen var dock inte problemlös, för Aino attan kom ju från en riktigt fin familj medan Sibelius enbart var en enkel pojke. Dessutom fick Sibelius tätt därefter ett stipendium på 2000 mark (!) för vilka han åkte till Berlin för att vidareutbilda sig. Efter Berlinvistelsen förlovade sig Aino och Jean i hemlighet.
Året därefter studerade Sibelius i Wien, där han också festade en massa, slösade resekassan och levde loppan, blev sjuk och allt världens. Samtidigt började de finska kritikerna lite orda om att de inte riktigt förstod vad Sibelius ville säga i sina kompositioner, det var alltför svårförståeligt och modernt. Senare har Sibelius själv sagt att folk först alltid står som frågetecken när de hör en ny komposition, för att senare hylla och överskatta verket. Sibelius släkt hamnade med stor möda att samla ihop pengar för att betala hem pojken.
Aino och Jean gifte sig i juni 1892. Sibelius hade haft en viss framgång med verket Kullervo, vilket anses ha varit en orsak till att Ainos föräldrar äntligen gav med sig och tyckte att Sibelius kanske var en helt okej karl att gifta sig med ändå. Paret flyttade till en lägenhet i Helsingfors och vänskapen mellan Sibelius och Kajanus samt Gallén-Kallela och Oskar Merikanto förstärktes ytterligare. Trion hängde ofta i fyllan på hotell Kämp och en tavla som Gallén målade av dem gav dem ytterligare sämre rykte som suputer. Då Sibelius inte var i fyllan undervisade han i teori och violinspel vid Wegelius musikinstitut och Kajanus orkesterskola. Så småningom fick Aino och Jean flera barn och Sibelius började allt mer spendera tid hemma.
I januari 1899 flyttade familjen Sibelius till Ainola i Tusby socken. Enligt tidens ideal var det vanligt för konstnärer att fly stadshetsen och insupa lugnet på landet, och även för Sibelius blev flytten lyckad. Vid samma tid överraskade den ryske tsaren Nikolaj II med Februarimanifestet som uppmanade Finland att påskynda förryskningsprocessen. Sibelius som just hade blivit klar med sin första symfoni och även bjöd på andra storslagna kompositioner började betraktas som en av det nationella motståndets ledargestalter och blev mer och mer nationalhjälte.
Pressens dagar ordnades på Svenska Teatern som en motståndsaktion mot förryskningen och förbudet mot finsk press, och Sibelius hade här hand om tonsättningen. En version av Finlandia hördes här för första gången.
Äh seriöst, nu orkar jag inte skriva mera. Kanske fortsätter i ett annat inlägg. Detta är ju helt lönlöst.
Tuesday, August 12, 2014
För mychi folk och för mychi ljud
Jag är tillbaka i Åbo med sjukt huvud och trött kropp, allmänt förvirrad är jag. Var ledare på ett Borgå-läger för ungdomar med asperger, och det här var nog ett läger som kommer att stanna hos mig länge på nåt sätt. I dessa ungdomars papper stod det ungefär att "gillar inte sport och bollspel", "är intresserad av teknik och datorer", samt andra saker som gjorde att jag redan från början var oerhört positivt inställd till dessa deltagare. Och dom övertäffade bara allt jag hade föreställt mig. De var som en drös annorlunda, tidvis tillbakadragna, eftertänksamma, egna, intressanta och originella människor som jag bara tog till mig totalt, fullständigt, eventuellt lite för mycket till och med, när jag tänker på det. De lade märke till så många detaljer, som t.ex. att en ledare hade gått i sina Crocs så att dom hade blivit sneda. Jag fnissade till när detta nämndes; hade nämligen också vilat ögonen på den snett ingångna Crocs-skon flera gånger under våra promenader den veckan när det där kom på tal, och ja – det var bara så många gånger som jag jublade inombords. Också över de fyndiga formuleringarna som många rörde sig med. Mitt i allt var mina egna nycker heller inte alls konstiga, som att jag ville ordna så att alla satt mitt emot varandra medan vi spelade, så att det inte blev onödiga tomrum på bänken.
När vi åkte förbi stadion i Helsingfors och jag frågade en typ om hen varit på Stafettkarnevalen nån gång och vad hen tyckte om det, så sa hen: "Det var för mychi folk och för mychi ljud." "Nå precis", sa jag, vad kunde jag annat säga, jag höll ju med. Inuti mig bara bubblade det av kärlek och high five. Mänskor som inte uppskattar skrikiga sport-evenemang. I get it.
Vi hade också många diskussioner om vad det innebär att känna sig bekväm i ett gruppsammanhang. Vissa var övertygade om att de fungerar lite annorlunda än andra mänskor, men att det är helt okej. Andra hade lärt sig att dra en tydlig skiljelinje mellan "normala mänskor" och dem själva. Somliga verkade tro att det var något grundligt fel på dem för att de var nervösa inför att t.ex. sitta i grupp och äta i matsalen. När jag sade att jag ofta får hjärtklappning innan jag ska tala inför en grupp, var det en som undrade hur jag överhuvudtaget kunde vara ledare på det där lägret. Åt dom kändes det bra att kunna säga att alla mer eller mindre är nervösa inför olika situationer, även till synes "normala mänskor" (what ever that is).
En annan typ beskrev ett så typiskt scenario från slöjdtimmen i skolan. Hen hade blivit retad, än för det ena, än för det andra, tills hen hade blivit så upprörd att hen lite slappt dunkade till den som retade i armen med en hammare. Och då hade det blivit ett himla hallå naturligtvis, och retaren gick omkring och sa att "hen slog mig" och "hen e helt psycho" och liknande.
Det var bara så igenkännliga och hjärtskärande historier de berättade. Det var nåt sånt där bekant som började pyra inombords, nån sån där vilja att förändra allting, på riktigt. Skolsystemet, hela skiten. Att sätta sig emot det. När vi satt på gården och spelade nörd-spelet Carcassonne eller det helt otroliga brädspelet Gammelgäddan tillsammans så kändes allting möjligt.
Till råga på allt hade vi en sådan där helt fantastisk, orädd ansvarig ledare som hade ett rött, stort skägg och alltid var några minuter försenad. Vi hoppade i ån om kvällarna – sket fullständigt i att vattnet var skitigt. Först hoppade bara ett antal ledare, till sist hoppade nästan allihopa. De som inte hoppade i ån stod vid kanten och spolade simmarna med en kallvattenslang. Ingen blev sjuk. Det var lite som att ha en ny familj, alltihopa. En tillfällig familj.
Ja och nu är jag då som sagt tillbaka i Åbo. Hunden är också här. Där ligger höstterminen och lurar och väntar på att man ska börja ta tag i saker. Jag känner bara draget från det öppna fönstret och tyngden av mitt eget huvud. Det är något nytt som jag förstår som jag inte ännu vet vad det är.
När vi åkte förbi stadion i Helsingfors och jag frågade en typ om hen varit på Stafettkarnevalen nån gång och vad hen tyckte om det, så sa hen: "Det var för mychi folk och för mychi ljud." "Nå precis", sa jag, vad kunde jag annat säga, jag höll ju med. Inuti mig bara bubblade det av kärlek och high five. Mänskor som inte uppskattar skrikiga sport-evenemang. I get it.
Vi hade också många diskussioner om vad det innebär att känna sig bekväm i ett gruppsammanhang. Vissa var övertygade om att de fungerar lite annorlunda än andra mänskor, men att det är helt okej. Andra hade lärt sig att dra en tydlig skiljelinje mellan "normala mänskor" och dem själva. Somliga verkade tro att det var något grundligt fel på dem för att de var nervösa inför att t.ex. sitta i grupp och äta i matsalen. När jag sade att jag ofta får hjärtklappning innan jag ska tala inför en grupp, var det en som undrade hur jag överhuvudtaget kunde vara ledare på det där lägret. Åt dom kändes det bra att kunna säga att alla mer eller mindre är nervösa inför olika situationer, även till synes "normala mänskor" (what ever that is).
En annan typ beskrev ett så typiskt scenario från slöjdtimmen i skolan. Hen hade blivit retad, än för det ena, än för det andra, tills hen hade blivit så upprörd att hen lite slappt dunkade till den som retade i armen med en hammare. Och då hade det blivit ett himla hallå naturligtvis, och retaren gick omkring och sa att "hen slog mig" och "hen e helt psycho" och liknande.
Det var bara så igenkännliga och hjärtskärande historier de berättade. Det var nåt sånt där bekant som började pyra inombords, nån sån där vilja att förändra allting, på riktigt. Skolsystemet, hela skiten. Att sätta sig emot det. När vi satt på gården och spelade nörd-spelet Carcassonne eller det helt otroliga brädspelet Gammelgäddan tillsammans så kändes allting möjligt.
Till råga på allt hade vi en sådan där helt fantastisk, orädd ansvarig ledare som hade ett rött, stort skägg och alltid var några minuter försenad. Vi hoppade i ån om kvällarna – sket fullständigt i att vattnet var skitigt. Först hoppade bara ett antal ledare, till sist hoppade nästan allihopa. De som inte hoppade i ån stod vid kanten och spolade simmarna med en kallvattenslang. Ingen blev sjuk. Det var lite som att ha en ny familj, alltihopa. En tillfällig familj.
Ja och nu är jag då som sagt tillbaka i Åbo. Hunden är också här. Där ligger höstterminen och lurar och väntar på att man ska börja ta tag i saker. Jag känner bara draget från det öppna fönstret och tyngden av mitt eget huvud. Det är något nytt som jag förstår som jag inte ännu vet vad det är.
Sunday, August 03, 2014
Skogsbilder och ett i land-flutet snapsglas
Vy från nya Onnibus (som jag åkte med för första gången. Det är en dubbeldäckare.
Ångrar mig INTE.)
Jag har plockat ett antal kantareller. Det är tokigt med kantareller – när de väl kommer så kommer
det så eeevigt. Lite som när det går fel. Ett fel och sen så eeeevigt.
En vacker liten kantarullz in the mozz
En annan kantarolls tittar fram bakom ett löv, så poetiskt!
En av dessa evinnerliga skogsbilder som aldrig blir speciellt bra,
men man ska ju lägga upp i alla fall en ändå.
Extra stor bild av Mili Chkan – exemplariskt exemplar av hund
mitt i den exemplariska kantarellskörden. Won't tell you where.
Jag hittade en obestämd hög med skit också. Bestämde mig för att fota och googla.
Resultatet: "Hirven kesäuloste" (älgens sommarskit).
Skogen var full med såna här slags nät som jag försökte undvika att gå in i
allt för mycket.
Titta ett spindelnät som nästan påminner om en sjö
Det här är nog det myskogaste jag hittat i skogen hittills:
bärliknande grejer som växer på blad, troligtvis asp. Kanske en parasit.Måste eventuellt konsultera naturväktarna.
Titta nu så crazyt!
Mamma ska alltid ha den bästa och största skörden. Ingen orkar tävla med henne.
Jag hittade det nere vid stenarna. Det måste vara ett ödesdigert snapsglas som har upplevt och
överlevt havets våg och styrka. Det ska jag dricka från nästan varje dag.
Saturday, August 02, 2014
Makkara-perunamuusilaatikko
"Aivan IHANA idea, enpä olis itse keksiny vaikka näinkin "yksinkertainen" idea onkin, loistavaa!!!
Varmasti lapset tykkää uudenlaisesta tavasta tuoda uunimakkaraa muusilla pöytään =)*peukut*
En vän delade med sig av den här härligheten och jag var ju tvungen att apa efter.
Wednesday, July 30, 2014
En tanke om öl, såhär på kvällskvisten
Enligt dagens renhetshysteri borde man antagligen decinfiera öppningen på varje ölburk innan man förtär den. Där står ölen bara öppet och samlar skit innan vi glatt gulpar i oss den utan att oroa oss nåt alls. Folk kan ju attan ha haft ölburken i röven innan, vad vet vi. Fast å andra sidan – vad vet vi vad folk gnider in dricksglaskanterna i för hemskheter? Hur vågar vi dricka eller äta överhuvudtaget?
Tuesday, July 29, 2014
Vad som gör städer
För en stund sen stod jag i köket, vänd mot det vidöppna köksfönstret och frågade mig vad det kan vara som gör att jag inte trivs där. Jag föreställde mig vad som kunde ha gjort situationen bättre och kom fram till att det ju är gatan utanför det är fel på. I städer jag trivts, har det alltid funnits nån form av liv på gatan utanför. En pizzeria eller en kiosk i alla fall, i bästa fall flera olika snabbmatsställen på rad; ljud av stolar som skrapar mot asfalt, av konversationer och mänskoröster, klackar mot asfalten, avlägsna radio-apparater som går på från och till, fräs av kött som steks, av öl som öppnas, en grannfru som dammsugar balkongen, i huset mitt emot: ett tiotal spännande fönster bakom vilka folk håller på med saker, ljus från teve-apparater, rensande av enorma krukväxter, hundar i fönstrena och fågelburar på balkongerna och armar och mänskor och liv.
Här: på gatan utanför finns folk som går till jobbet, kommer från jobbet, går till jobbet, kommer från jobbet för att sen springa ut på joggingrundor eller gå korta varv med nervösa småhundar. Efter åtta är det tyst med undantag av enstaka, skrålande fyllegäng på paradgång mot stan eller till Raunistula. Inte en kiosk, inte en hörnbutik så långt ögat kan nå. I huset mitt emot: enbart neddragna persienner, folk som är HEMMA och där ska man satan inte bli störd.
Ibland känns det bara som att det här inte förtjänar att kallas stad, allra minst centrum (till vilket den här "stadsdelen" [himla med ögonen] hör). Vad är det här för en jävla stad, där inte ens en hörnkiosk i vartannat kvarter kan överleva?
O ja, ibland saknar jag alltså känslan av att bo i en större, livligare stad, av att vara en i mängden, av att vara en av många, känslan av att kunna gömma sig i det där. Fast å andra sidan är det också lite fint att man här känner till att grannhusets alkistant egentligen är en poet. För att man har bongat henne på stans enda poesilava.
Här: på gatan utanför finns folk som går till jobbet, kommer från jobbet, går till jobbet, kommer från jobbet för att sen springa ut på joggingrundor eller gå korta varv med nervösa småhundar. Efter åtta är det tyst med undantag av enstaka, skrålande fyllegäng på paradgång mot stan eller till Raunistula. Inte en kiosk, inte en hörnbutik så långt ögat kan nå. I huset mitt emot: enbart neddragna persienner, folk som är HEMMA och där ska man satan inte bli störd.
Ibland känns det bara som att det här inte förtjänar att kallas stad, allra minst centrum (till vilket den här "stadsdelen" [himla med ögonen] hör). Vad är det här för en jävla stad, där inte ens en hörnkiosk i vartannat kvarter kan överleva?
O ja, ibland saknar jag alltså känslan av att bo i en större, livligare stad, av att vara en i mängden, av att vara en av många, känslan av att kunna gömma sig i det där. Fast å andra sidan är det också lite fint att man här känner till att grannhusets alkistant egentligen är en poet. För att man har bongat henne på stans enda poesilava.
 |
| Hemma hos oss är väl allting bara ok, men vafan sker där utanför? Ingenting. |
Jag kommer att få sota för att jag har det så j-a bra just nu
Jag är ensam i sommar-åbo, sprider disk och kläder omkring mig, plockar hallon, river ogräs i grönsakslandet, lyssnar på Zoom FM och följer med åskradarn likt en besatt. Igår drabbades jag av en sån där underlig känsla av att jag är lugnet före stormen, att min problemlösa tillvaro egentligen är helt galen och att jag inte jobbar tillräckligt för att vara förtjänt av den - och att jag därför kommer att få sota en dag för att jag har det så jävla bra som jag har det just nu. Man vaknar upp en måndag morgon utan några problem i världen, ingenting att göra, oändligt med mat i landet o i kylskåpet, pengar i plånboken, så köper jag glass och godis för över 10 euro. Har liksom känslan av att jag å ena sidan inte förtjänar den där tillvaron och att jag å andra sidan vägrar göra nånting annat, eller inte ens står ut med tanken på nåt annat än total frihet. Nåja. Nästa vecka jobbvecka.
Thursday, July 24, 2014
Bipolär brorsa driver till vanvett
Jag har alltid haft bra kontakt med min bror, tidvis riktigt jävla bra kontakt till och med. Alla vet antagligen hur man med sina syskon har en sån där humor och samförståelse som ingen annan riktigt fattar, eftersom samförståelsen tycks ha utvecklats i och med att man har vuxit upp under samma tak och med samma förmyndare.
Varför skriver jag det här, kan man fråga sig? Varför bryr jag mig? Nå, bland annat för att jag inte längre orkar följa med hur brorsan offentligt gör sig själv till en fullkomlig jävla fåntratt på Facebook, hur han varje dag gör sig själv till åtlöje genom att visa sig vara dum i huvet, obeläst, elak, skrytsam och småaktig. För att jag, nånstans, tycker om och tycker synd om den här mänskan. Kanske. Och nu har jag rantat om det här igen en gång då. Publicly. Men jag tänker mig att bipolär sjukdom kanske är ganska vanligt och att det kan finnas andra anhöriga som känner igen sig här.
Hur som helst – under de senaste åren har det dock inte gått så jävla bra med den här kontakten med min bror, eftersom han har blivit sjuk, eller hur man nu ska beskriva det. Jag skrev om det här i ett hetsigt inlägg redan för fyra år sen, men då visste jag inte ännu vad det handlade om. Brorsan har nämligen utvecklat bipolär sjukdom, och under de maniska eller hypomaniska faserna blir han riktigt jävla pissig, tyvärr: alla hans sämsta egenskaper tycks framhävas, t.ex. får han oerhört svårt att hantera kritik, får oförklarliga vredesutbrott, samtidigt som han verkar djupt osäker och har lätt att ogrundat fördöma andra mänskor. Naturligtvis har han också goda sidor, t.ex en i grunden antikapitalistisk och -konsumeristisk livssyn som bejakar ett lugnt, ekologiskt liv i vilket mänskor är snälla mot varandra och delar det de äger etc, men den här livssynen kommer under maniska perioder fram på helt tokiga sätt i och med att han inte har nån klar uppfattning om vad han egentligen vill eller tänker om saker, grundar allt han säger på ett slags självhat som sen riktas mot de mänskor som han i sin trångsynthet uppfattar att har fel (eller har gjort honom fel, vad vet jag). Hittade en bra beskrivning av maniska & hypomana symptom här.
Diskussioner mellan oss två går just nu ut på att jag 1. till en början snällt försöker uppmuntra honom till att kanske inte posta så fruktansvärt många oeftertänkta citat, bilder och huvudlösa artiklar som ibland till och med har manschauvinistiska undertoner eller bara är helt felaktiga på Facebook, varpå han 2. hänger sig upp på någon liten detalj i mitt resonemang och sedan driver mig till vanvett genom att vägra förstå eller ta till sig poängen i den jag säger, tills vi 3. munhuggas och bråkar likt två stridskycklingar, vilket ju heller inte är särskilt klokt med tanke på att jag i egenskap av frisk person borde hålla upp nån slags "ram av vett" här i det här jävla sammanhanget, men jag kan inte alltid. Likadant gör han för övrigt med vem som helst som ens lite försöker säga emot honom (driver dom till vanvett genom att dilla om fel saker, beskylla och låta "smart").
Det är en sak att det finns ignoranta, elaka, oeftertänksamma och korkade människor. En helt annan sak tror jag dock att det är när en sån person råkar vara ens bror och man vet att man mer eller mindre kommer att ha den här mänskan i sin närhet i hela sitt liv och inte vill annat än att man ska kunna komma överens och uppriktigt uppskatta varandra. Jag har svårt att skilja på vilka drag i hans beteende som hör till själva sjukdomsbilden, och vilka drag som helt enkelt tyder på att jag bara har ett jävla fucking asshole till brorsa. Jag vill och vågar tro att den här jävla skit-fasen ska gå över snart (igen) och att han då på något sätt ska kunna förbereda sig inför nästa maniska fas. Det värsta är dock att han efter sån där fas inte tycks ha någon som helst uppfattning eller ens minne av vad han ställde till med för vänner, familj och vem som helst som råkade vara i hans närhet medan allting försiggick.
Varför skriver jag det här, kan man fråga sig? Varför bryr jag mig? Nå, bland annat för att jag inte längre orkar följa med hur brorsan offentligt gör sig själv till en fullkomlig jävla fåntratt på Facebook, hur han varje dag gör sig själv till åtlöje genom att visa sig vara dum i huvet, obeläst, elak, skrytsam och småaktig. För att jag, nånstans, tycker om och tycker synd om den här mänskan. Kanske. Och nu har jag rantat om det här igen en gång då. Publicly. Men jag tänker mig att bipolär sjukdom kanske är ganska vanligt och att det kan finnas andra anhöriga som känner igen sig här.
Må den här jävla maniska fasen gå över snart.
Må han då läsa typ en BUNT böcker eller se en bataljon dokumentärer som ger honom kunskap och insikter bland annat om genusaspekter.
Må han nu också kunna bete sig till den grad att han lyckas behålla sin rent underbara, godhjärtade och förstående flickvän som jag inte kan förstå hur fan han har lyckats lägga vantarna på.
Må han börja förstå att äta sina mediciner.
Må han då läsa typ en BUNT böcker eller se en bataljon dokumentärer som ger honom kunskap och insikter bland annat om genusaspekter.
Må han nu också kunna bete sig till den grad att han lyckas behålla sin rent underbara, godhjärtade och förstående flickvän som jag inte kan förstå hur fan han har lyckats lägga vantarna på.
Må han börja förstå att äta sina mediciner.
Wednesday, July 23, 2014
Sommarlullandet (bildvarning)
Om nån gissade att jag ligger och dinglar i hängmattor samtidigt som gässen tutar och jag dreglar ner i sanden, har blåbärsfläckar i baken och somnar i och med att vinglaset dimper ner ur min hand, så gissade den helt rätt. Här kommer lite bilder från de senaste dagarna.
Manda gick och fyllde 10 år igår och har härmed levt längre än alla andra
Flat Coated retrievers som har funnits på den här adressen.
"Lite" båtbestyr. Nåt fel med motorns jag-vet-inte-vad och problem (naturligtvis).
Men här går det i alla fall lite undan.
Försök på sån där båt-selfie i solen. J får äntligen hålla i rodret själv med pappas
betryggande arm/hand inom säkert avstånd.
Pappa gör det han gör bäst i skärgården: kikar.
Mamma poserar och pekar mot något icke-existerande
Lummigt på Stora Tärnesören
och de fina sakerna på stenarna.
Mina simglasögon klär mig också bara alldeles förträffligt.
Gillar speciellt hur de blottar innehållet i mitt vänstra öga.Thursday, July 17, 2014
Ett sånt där sommarinlägg utan huvud och fötter
Lugn förmiddag i betongbunkern. Namnlös klassisk musik strömmar ut ur högtalarna och ett par loja turister strövar omkring i korridorerna. Inser plötsligt att halva sommaren typ har gått, och snart därefter att det inte gör någonting. För många innebär säkert sommaren en tid av en lång semester och återhämtning, för mig är sommaren bara en årstid, en doftande, varm och lite trög årstid i jämförelse med alla de där andra huttrande och hektiska årstiderna då dom flesta tycks ha bråttom nånstans. Oberoende av årstiderna tycks jag alltid hålla på med samma saker, men till hösten ska gradun vara klar (i vilken form som helst, jag orkar int mer) och sen blir det nåt helt annat för mig. Det kommer att kännas så himla befriande att lämna det här usla universitetet (förlåt, gäller inte alla institutioner) åt sitt öde.
Nytt för i sommar:
1. alkoholen smakar inte, i alla fall inte lika bra som förra sommaren.
2. jag har järnbrist. Fick inte ge blod igår, blev skickad hem med glass och smörgås i väskan.
3. jag är konstant trött (kan hänga ihop med järnbristen) och emellanåt känns det rentav som om man såg på allt inifrån nåt slags moln
4. jag orkar emellanåt rita lite. jag är en hejare på att rita, vet ni.
5. J ska bli kock. Det innebär att det serveras spännande maträtter hemma varje dag. Och att det på köksbordet ligger en ständigt vässad japansk kniv.
6. kolonilotten. Där växer det grejs, vet ni: rucola, koriander, rädisor, svinmålla, ärter, bönor, romersk sallad och rödbetor bland annat. Och en och annan vild jordärtskocka som man kan skörda till vintern.
7. och den största nyheten av alla: jag är harmonisk och underligt tillfreds med allt. Hoppas det håller i sig (fråga igen nästa vecka).
Nytt för i sommar:
1. alkoholen smakar inte, i alla fall inte lika bra som förra sommaren.
2. jag har järnbrist. Fick inte ge blod igår, blev skickad hem med glass och smörgås i väskan.
3. jag är konstant trött (kan hänga ihop med järnbristen) och emellanåt känns det rentav som om man såg på allt inifrån nåt slags moln
4. jag orkar emellanåt rita lite. jag är en hejare på att rita, vet ni.
5. J ska bli kock. Det innebär att det serveras spännande maträtter hemma varje dag. Och att det på köksbordet ligger en ständigt vässad japansk kniv.
6. kolonilotten. Där växer det grejs, vet ni: rucola, koriander, rädisor, svinmålla, ärter, bönor, romersk sallad och rödbetor bland annat. Och en och annan vild jordärtskocka som man kan skörda till vintern.
7. och den största nyheten av alla: jag är harmonisk och underligt tillfreds med allt. Hoppas det håller i sig (fråga igen nästa vecka).
Tuesday, July 15, 2014
Trender och gummistövelsiver
Har aldrig förstått mig på såna där öhm, trender. Mitt i allt ska alla ha samma sak. I Tyskland i slutet av 90-talet gick alla bärsärkagång över Eastpak-ryggsäckarna. Det kändes hurja när 80 miljoner mänskor plötsligt skulle ha samma, fula väska.
Nu är det All Stars-skorna och – som bilden här undertill (fotad på Karis station i lördags) berättar – Fjällräven-ryggsäckarna som gäller. Fast ungdomarna talar om att All Stars-hysterin börjar övergå i Nike Air-himo. Roligt, roligt. Barnarbetskraft och slaveri vill vi ha!
Nån vinter var det bara Canada Goose som syntes på alla vinterjackor. MUST. HAVE. THAT. JACKET. På jobbet lade jag även märke till att ungdomarna just nu tycks villa gå i såna där illa sittande 90-talsshorts med höga rumpor och midjan upp till revbensbörjan. Och blommiga tygbyxor. Just just.
Samma var det med de där gummistövlarna som mitt i allt dök upp. Plötsligt var Hai-gummistövlarna överallt. Okej, dom är snygga, dom ser bättre ut än andra gummistövlar. Men mitt i allt var det liksom okej att gå med gummistövlar precis vart som helst om det bara var Hai-gummistövlar man hade på fötterna. Helsingfors invaderades av Hai-gummistövlar, det behövde inte ens regna. Det kunde ju alltid komma regn ändå, så det var säkrast att gå hemifrån i sina überfestliga Hai-gummistövlar. I en kort period ville jag också ha ett par Hai-gummistövlar. Det var innan jag insåg att det här med Hai-gummistövlar är en jävla epidemi.
Om vi nu ska säga något positivt om Hai-gummistövlarna, så kan man i alla fall konstatera att de är finska och därför möjligtvis är tillverkade på ett etiskt hållbart vis. Annat är det ju som sagt med Nike som har blivit anklagade för det ena och det andra.
Nu är det All Stars-skorna och – som bilden här undertill (fotad på Karis station i lördags) berättar – Fjällräven-ryggsäckarna som gäller. Fast ungdomarna talar om att All Stars-hysterin börjar övergå i Nike Air-himo. Roligt, roligt. Barnarbetskraft och slaveri vill vi ha!
Nån vinter var det bara Canada Goose som syntes på alla vinterjackor. MUST. HAVE. THAT. JACKET. På jobbet lade jag även märke till att ungdomarna just nu tycks villa gå i såna där illa sittande 90-talsshorts med höga rumpor och midjan upp till revbensbörjan. Och blommiga tygbyxor. Just just.
Samma var det med de där gummistövlarna som mitt i allt dök upp. Plötsligt var Hai-gummistövlarna överallt. Okej, dom är snygga, dom ser bättre ut än andra gummistövlar. Men mitt i allt var det liksom okej att gå med gummistövlar precis vart som helst om det bara var Hai-gummistövlar man hade på fötterna. Helsingfors invaderades av Hai-gummistövlar, det behövde inte ens regna. Det kunde ju alltid komma regn ändå, så det var säkrast att gå hemifrån i sina überfestliga Hai-gummistövlar. I en kort period ville jag också ha ett par Hai-gummistövlar. Det var innan jag insåg att det här med Hai-gummistövlar är en jävla epidemi.
 |
| Bilden är stulen av en av dessa passionerade gummistövelsägare |
Monday, July 14, 2014
Ineffektivitetsboet
Alltså, jag är hemma och löhör i soffan och har egentligen lust att skriva om nånting, har varit med om en hel del och sådär så det borde ju finnas grejer att skriva om, men ändå har jag inte direkt nån lust. Men jag ska nu ändå passa på att officiellt berätta att det inte blir någon flytt, haha. Vi orkade inte ens med tanken på det, så vi annulerade annuleringspappret. Här händer det alltså inga stora förändringar, skööönt. Jag kom nyligen på att såna där stora förändringar kanske mestadels är jobbiga även om de naturligtvis också ger en möjlighet att börja på ny kula och sånt där.
Nu skulle jag villa skriva att snart blir det andra bullar, snart ska det fan byggas ett effektivitetsbo här, men jag ids inte för femtioelfte gången skriva nåt sånt för att sen se det initiativet rinna ner i kakibyttan.
Nu skulle jag villa skriva att snart blir det andra bullar, snart ska det fan byggas ett effektivitetsbo här, men jag ids inte för femtioelfte gången skriva nåt sånt för att sen se det initiativet rinna ner i kakibyttan.
Sunday, July 06, 2014
Lite poco paus
Här är det nån slags sommarpaus. Jag är på läger, på läger på läger. Vi återkommer sen. Ha en skön sommar!
Subscribe to:
Posts (Atom)