En jävligt lång text om Sibelius, del II

Fortsätter härmed med den oerhört uttömmande texten om Sibelius.

Ja, Pressens dagar år 1899 var alltså ett sånt där arrangemang med sång, dikt och ton i vilket Finland ville befästa sin status som ett eget land (trots att det då var Storfurstendöme under Rysslands makt). Robert Kajanus (den där kapellmästaren som gillade Sibelius) lade märke till kvalitén i musiken Finland Vaknar som Sibelius hade komponerat, varpå Sibelius omarbetade musiken så att den fick sin slutliga form och namnet Finlandia.
Året därpå, år 1900 var det världsutställning i Paris. Finland hade också en paviljong där och bl.a Finlandia uppfördes för första gången av Helsingfors Filharmoniska Orkester, under ledning av Kajanus. Under samma resa turnerade orkestern runt i hela 13 olika städer och Sibelius blev således ett känt namn också ute i Europa. Speciellt i Berlin fick Sibelius musik ett varmt mottagande.
Väl hemma blev det tragedi, då den yngsta dottern Kirsti dog i tyfus. Sibelius goda vän och beundrare, Axel Carpelan (som för övrigt bland annat räddade Sibelius från konkurs i något skede) ordnade med ekonomiskt stöd och ett bidrag för en italienresa, för att Sibelius enligt honom kunde behöva litet av "Medelhavets klassiska lätthet i sitt musikaliska uttryck". Familjen Sibelius åkte dock inte till Italien, utan till Berlin där Sibelius igen var slösaktig med pengarna på dyra hotell och liknande, till fru Ainos stora förtret.

År 1902 var den andra symfonin färdig, och den mottogs med strålande kritik. Man ansåg att symfonin var patriotisk och symboliserade det finska folkets lidande under rysk makt. Eftersom Sibelius inte direkt var den som spottade i glaset, hände det sig att familjen ofta hamnade i ekonomisk knipa, och Sibelius hamnade bland annat att sälja Valse Triste för en spottstyver till förläggaren, utan att ana verkets potential. Snart var Valse Triste på alla tablåer, orkestrar spelade den i många brokiga arrangemang och Sibelius förtjänade ingenting.

Sibelius söp, hade problem med hälsan, men kunde också med jämna mellanrum helt hänge sig till arbetet och flera dagar i sträck vara fördjupad i kompositionsprocessen. Familjen beskriver en känsla av befrielse under sådana perioder och förstod instinktivt att dra sig tillbaka.

Den tredje symfonin fick inte ett riktigt lika varmt mottagande som den andra, och Sibelius lär ha träffat Mahler och tillsammans med honom konstaterat att man med varje ny symfoni förlorar de lyssnare som gillat den föregående symfonin. Förutom symfonierna komponerade Sibelius också många "mindre verk" och pianomusik för vardagligt bruk. Han noterade för sig själv att man vid sidan av "de stora verken" också var tvungen att komponera sånt som gav bröd på bordet.

Kring 1908 fann man en tumör i Sibelius strupe. Den opererades bort och han slutade dricka sprit och röka cigarr i sju år. Aino beskriver tiden efter operationen som "de lyckligaste åren". Den nyktra Sibelius höll sig hemma och komponerade mer inåtvända verk, t.ex. stråkkvartetten i D-moll.

Den fjärde symfonin orsakade ännu mera huvudbry hos både kritiker och publik, vännen Axel Carpelan däremot tyckte om verket. Signaturen Bis eller Karl Fredrik Wasenius försökte göra verket mera förståeligt genom att berätta för sina läsare att musiken skildrar en resa till Koli. Detta dementerade Sibelius indignerat. Vid det skedet var Sibelius ändå redan så pass känd och älskad att publiken kanske inte riktigt brydde sig om ifall de förstod verken eller inte och konserterna fick ändå rungande applåder. När Axel Carpelan dog 1919, skrev Sibelius i sin dabgok "För vem komponerar jag nu?"

Första världskriget berörde inte direkt Finland men Sibelius blev deprimerad trots det. Han återupptog cigarrökandet och drickandet. Den femte symfonin blev färdig till Sibelius 50-årsdag den 8.12.1915. Trots att symfonin mottogs bättre än den fjärde, var Sibelius själv inte nöjd och omarbetade symfonin ytterligare år 1916. Åren 1923-24 blev sjätte och sjunde symfonin färdiga. 

Men herregud, det här tar ju seriöst aldrig slut. Nu får jag lov att pausa igen.