Alltså TRÅKIGASTE dagen på museet ever. Och jag som inte brukar ha tråkigt. Jag som brukar ta fram det ena eller det andra, spela spel, glo ut i intet, planlöst kolla in lägenheter, gå av och an till kaffekokaren. Idag funkar det inte. Här har gått fyra mänskor under fem timmar. Words of Wonder funkar inte och jag STÅR INTE UT med att det spelet är nere just nu. Jag hade planerat att spela idag, det hade jag. I väskan ligger gradulitteraturen och är tung och onödig. Jag fasar inför mitt nästa möte med professorn då jag hamnar säga att det har gått så långt att jag inte tänker utveckla något som helst mer, utan bara är ute efter tips och råd om hur jag ska avsluta det här helveteskapitlet så fort som möjligt. Jag är så fruktansvärt omotiverad, så inbitet, inpiskat trött på att vara universitetsstuderande, på att skriva på det där eländet, på att aldrig ha några konkreta framtidsutsikter. Fast nu har jag det ju. En massa i tankarna. Tuschpennorna går igen om kvällarna och eftermiddagarna. Det är bara det, att innan jag skulle börja leka med tuschpennorna, skulle jag ju ha det där gradufanskapet klart. Det blir ju för helvete aldrig klart! Och som att jag inte orkar älta det där mer. I morgon är det jag som tar mitt jävlar anammas pick och pack och tvångssätter mig i datasalen, skriver klart den där skiten.
Är det nån som råkar ha portionssnus? Jag har typ torkad Karl Johanssvamp i utbyte, eller annat vi kan komma överens om.
3 comments:
EXAKT samma upplevelse av den här skitdan. Tråkig. Har stirra ut genom dammfönstret och klämt på soffkuddarna med trycksvärtsfingrar.
Kan inte du och jag ta gemensamt möte med våra professorer där vi unisont säger att vi i n t e ämnar utveckla något somhelst mer spår?
Ja, det kunde vi. Jag skulle ha lust att ställa till med en scen som skulle inkludera gråtattacker och krypande på golvet.
Jag med. Näsdukar, hulkande, rådjursögon. (Eller monsterögon.)
Post a Comment