För mychi folk och för mychi ljud

Jag är tillbaka i Åbo med sjukt huvud och trött kropp, allmänt förvirrad är jag. Var ledare på ett Borgå-läger för ungdomar med asperger, och det här var nog ett läger som kommer att stanna hos mig länge på nåt sätt. I dessa ungdomars papper stod det ungefär att "gillar inte sport och bollspel", "är intresserad av teknik och datorer", samt andra saker som gjorde att jag redan från början var oerhört positivt inställd till dessa deltagare. Och dom övertäffade bara allt jag hade föreställt mig. De var som en drös annorlunda, tidvis tillbakadragna, eftertänksamma, egna, intressanta och originella människor som jag bara tog till mig totalt, fullständigt, eventuellt lite för mycket till och med, när jag tänker på det. De lade märke till så många detaljer, som t.ex. att en ledare hade gått i sina Crocs så att dom hade blivit sneda. Jag fnissade till när detta nämndes; hade nämligen också vilat ögonen på den snett ingångna Crocs-skon flera gånger under våra promenader den veckan när det där kom på tal, och ja – det var bara så många gånger som jag jublade inombords. Också över de fyndiga formuleringarna som många rörde sig med. Mitt i allt var mina egna nycker heller inte alls konstiga, som att jag ville ordna så att alla satt mitt emot varandra medan vi spelade, så att det inte blev onödiga tomrum på bänken.
När vi åkte förbi stadion i Helsingfors och jag frågade en typ om hen varit på Stafettkarnevalen nån gång och vad hen tyckte om det, så sa hen: "Det var för mychi folk och för mychi ljud." "Nå precis", sa jag, vad kunde jag annat säga, jag höll ju med. Inuti mig bara bubblade det av kärlek och high five. Mänskor som inte uppskattar skrikiga sport-evenemang. I get it.

Vi hade också många diskussioner om vad det innebär att känna sig bekväm i ett gruppsammanhang. Vissa var övertygade om att de fungerar lite annorlunda än andra mänskor, men att det är helt okej. Andra hade lärt sig att dra en tydlig skiljelinje mellan "normala mänskor" och dem själva. Somliga verkade tro att det var något grundligt fel på dem för att de var nervösa inför att t.ex. sitta i grupp och äta i matsalen. När jag sade att jag ofta får hjärtklappning innan jag ska tala inför en grupp, var det en som undrade hur jag överhuvudtaget kunde vara ledare på det där lägret. Åt dom kändes det bra att kunna säga att alla mer eller mindre är nervösa inför olika situationer, även till synes "normala mänskor" (what ever that is).

En annan typ beskrev ett så typiskt scenario från slöjdtimmen i skolan. Hen hade blivit retad, än för det ena, än för det andra, tills hen hade blivit så upprörd att hen lite slappt dunkade till den som retade i armen med en hammare. Och då hade det blivit ett himla hallå naturligtvis, och retaren gick omkring och sa att "hen slog mig" och "hen e helt psycho" och liknande.
Det var bara så igenkännliga och hjärtskärande historier de berättade. Det var nåt sånt där bekant som började pyra inombords, nån sån där vilja att förändra allting, på riktigt. Skolsystemet, hela skiten. Att sätta sig emot det. När vi satt på gården och spelade nörd-spelet Carcassonne eller det helt otroliga brädspelet Gammelgäddan tillsammans så kändes allting möjligt.
Till råga på allt hade vi en sådan där helt fantastisk, orädd ansvarig ledare som hade ett rött, stort skägg och alltid var några minuter försenad. Vi hoppade i ån om kvällarna – sket fullständigt i att vattnet var skitigt. Först hoppade bara ett antal ledare, till sist hoppade nästan allihopa. De som inte hoppade i ån stod vid kanten och spolade simmarna med en kallvattenslang. Ingen blev sjuk. Det var lite som att ha en ny familj, alltihopa. En tillfällig familj.

Ja och nu är jag då som sagt tillbaka i Åbo. Hunden är också här. Där ligger höstterminen och lurar och väntar på att man ska börja ta tag i saker. Jag känner bara draget från det öppna fönstret och tyngden av mitt eget huvud. Det är något nytt som jag förstår som jag inte ännu vet vad det är.