Detta är ju inte riktigt klokt, men jag är ännu inte klar med Sibelius. Den här svadan går nu beklagligt ut över er, trogna bloggläsare, men det kan inte hjälpas. Jag har ju inte ens kommit till "Tystnaden i Järvenpää".
Mot 1920-talet drabbades Sibelius av ett släktfel: darriga händer. Detta försökte han naturligtvis (igen) kurera med alkohol. År 1924 ägnade han åt sjunde symfonin och alkoholen. Dåligt samvete över drickandet samt ständig självkritik plågade honom också.
1927 kom lagen om upphovsrätt i kraft i Finland, vilket betydde att Sibelius ekonomi förbättrades avsevärt. Samtidigt tog han också itu med sina egna demoner och blev nästan absolutist.
Sibelius arbete med den åttonde symfonin var en lång process. Tidvis hette det att symfonin snart är klar, och några få ska ha sett partituret i olika former. Aino lär ha sett hur Sibelius lär ska ha eldat upp sida efter sida med notpapper i spisen på Ainola, och menar att han var avsevärt lugnare till sinnes efter det. Arbetet med den åttonde symfonin blev aldrig klart, förväntingarna var kanske för höga eller vad det nu var. Trots motgångarna med den åttonde symfonin, hade Sibelius vid det här laget blivit en nationalhjälte av stora mått och hans 70-årsdag firades i Finland med pompa och ståt (han fick bl.a en nazi-medalj med underskrift av Hitler. Nog för att han sen senare fördömde rastänket).
Åren mellan 1945 och 1957 kallar man för Tystnaden i Järvenpää. Sibelius tog ogärna emot besök och spenderade all tid hemma vid radion eller i naturen, men helt tyst var han dock inte: han komponerade bl.a. några frimurarverk och omarrangerade Finlandia för blandad kör. Han blev otroligt känslig för minsta lilla negativ kritik, som familjen försökte dölja för honom.
Den 20.9.1957 dog Sibelius i sitt eget hem. Begravningen den 30.9 blev den största i Finland genom tiderna, 17 000 människor tog farväl vid kistan och folk stod vid vägkanterna hela vägen från Helsingfors till Ainola, där Sibelius, ovanligt nog, begravdes på gården.
Hans fru Aino, som vid begravningen såg väldigt skröplig ut, levde ytterligare i 12 år.
Jee. Sådär. Nu är jag färdig. Otroligt va? Håhhå.
Det finns ju ännu massor med annat att berätta, som att bl.a. president Truman försåg Sibelius med cigarrer, så till den grad att Sibelius hamnade stoppa försändelserna, och att man hittade massvis med cigarrlådor i Ainola efter hans död. Sen finns det några roliga anekdoter om vad Sibelius lär ska ha sagt och gjort, men det får nog vara för idag nu.
2 comments:
Det där om upphovsrätten blir jag nyfiken på.
Det var väl så att man tidigare bara sålde sina verk till förläggarna för en engångssumma, medan man efter 1927 började få pengar regelbundet varje gång ens låt spelades upp (så som det är nu). Så har jag för mig, kan ta reda på mer.
Post a Comment