Detta är ju inte riktigt klokt, men jag är ännu inte klar med Sibelius. Den här svadan går nu beklagligt ut över er, trogna bloggläsare, men det kan inte hjälpas. Jag har ju inte ens kommit till "Tystnaden i Järvenpää".
Mot 1920-talet drabbades Sibelius av ett släktfel: darriga händer. Detta försökte han naturligtvis (igen) kurera med alkohol. År 1924 ägnade han åt sjunde symfonin och alkoholen. Dåligt samvete över drickandet samt ständig självkritik plågade honom också.
1927 kom lagen om upphovsrätt i kraft i Finland, vilket betydde att Sibelius ekonomi förbättrades avsevärt. Samtidigt tog han också itu med sina egna demoner och blev nästan absolutist.
Sibelius arbete med den åttonde symfonin var en lång process. Tidvis hette det att symfonin snart är klar, och några få ska ha sett partituret i olika former. Aino lär ha sett hur Sibelius lär ska ha eldat upp sida efter sida med notpapper i spisen på Ainola, och menar att han var avsevärt lugnare till sinnes efter det. Arbetet med den åttonde symfonin blev aldrig klart, förväntingarna var kanske för höga eller vad det nu var. Trots motgångarna med den åttonde symfonin, hade Sibelius vid det här laget blivit en nationalhjälte av stora mått och hans 70-årsdag firades i Finland med pompa och ståt (han fick bl.a en nazi-medalj med underskrift av Hitler. Nog för att han sen senare fördömde rastänket).
Åren mellan 1945 och 1957 kallar man för Tystnaden i Järvenpää. Sibelius tog ogärna emot besök och spenderade all tid hemma vid radion eller i naturen, men helt tyst var han dock inte: han komponerade bl.a. några frimurarverk och omarrangerade Finlandia för blandad kör. Han blev otroligt känslig för minsta lilla negativ kritik, som familjen försökte dölja för honom.
Den 20.9.1957 dog Sibelius i sitt eget hem. Begravningen den 30.9 blev den största i Finland genom tiderna, 17 000 människor tog farväl vid kistan och folk stod vid vägkanterna hela vägen från Helsingfors till Ainola, där Sibelius, ovanligt nog, begravdes på gården.
Hans fru Aino, som vid begravningen såg väldigt skröplig ut, levde ytterligare i 12 år.
Jee. Sådär. Nu är jag färdig. Otroligt va? Håhhå.
Det finns ju ännu massor med annat att berätta, som att bl.a. president Truman försåg Sibelius med cigarrer, så till den grad att Sibelius hamnade stoppa försändelserna, och att man hittade massvis med cigarrlådor i Ainola efter hans död. Sen finns det några roliga anekdoter om vad Sibelius lär ska ha sagt och gjort, men det får nog vara för idag nu.
Showing posts with label sibelius. Show all posts
Showing posts with label sibelius. Show all posts
Friday, August 15, 2014
En jävligt lång text om Sibelius, del II
Fortsätter härmed med den oerhört uttömmande texten om Sibelius.
Ja, Pressens dagar år 1899 var alltså ett sånt där arrangemang med sång, dikt och ton i vilket Finland ville befästa sin status som ett eget land (trots att det då var Storfurstendöme under Rysslands makt). Robert Kajanus (den där kapellmästaren som gillade Sibelius) lade märke till kvalitén i musiken Finland Vaknar som Sibelius hade komponerat, varpå Sibelius omarbetade musiken så att den fick sin slutliga form och namnet Finlandia.
Året därpå, år 1900 var det världsutställning i Paris. Finland hade också en paviljong där och bl.a Finlandia uppfördes för första gången av Helsingfors Filharmoniska Orkester, under ledning av Kajanus. Under samma resa turnerade orkestern runt i hela 13 olika städer och Sibelius blev således ett känt namn också ute i Europa. Speciellt i Berlin fick Sibelius musik ett varmt mottagande.
Väl hemma blev det tragedi, då den yngsta dottern Kirsti dog i tyfus. Sibelius goda vän och beundrare, Axel Carpelan (som för övrigt bland annat räddade Sibelius från konkurs i något skede) ordnade med ekonomiskt stöd och ett bidrag för en italienresa, för att Sibelius enligt honom kunde behöva litet av "Medelhavets klassiska lätthet i sitt musikaliska uttryck". Familjen Sibelius åkte dock inte till Italien, utan till Berlin där Sibelius igen var slösaktig med pengarna på dyra hotell och liknande, till fru Ainos stora förtret.
År 1902 var den andra symfonin färdig, och den mottogs med strålande kritik. Man ansåg att symfonin var patriotisk och symboliserade det finska folkets lidande under rysk makt. Eftersom Sibelius inte direkt var den som spottade i glaset, hände det sig att familjen ofta hamnade i ekonomisk knipa, och Sibelius hamnade bland annat att sälja Valse Triste för en spottstyver till förläggaren, utan att ana verkets potential. Snart var Valse Triste på alla tablåer, orkestrar spelade den i många brokiga arrangemang och Sibelius förtjänade ingenting.
Sibelius söp, hade problem med hälsan, men kunde också med jämna mellanrum helt hänge sig till arbetet och flera dagar i sträck vara fördjupad i kompositionsprocessen. Familjen beskriver en känsla av befrielse under sådana perioder och förstod instinktivt att dra sig tillbaka.
Den tredje symfonin fick inte ett riktigt lika varmt mottagande som den andra, och Sibelius lär ha träffat Mahler och tillsammans med honom konstaterat att man med varje ny symfoni förlorar de lyssnare som gillat den föregående symfonin. Förutom symfonierna komponerade Sibelius också många "mindre verk" och pianomusik för vardagligt bruk. Han noterade för sig själv att man vid sidan av "de stora verken" också var tvungen att komponera sånt som gav bröd på bordet.
Kring 1908 fann man en tumör i Sibelius strupe. Den opererades bort och han slutade dricka sprit och röka cigarr i sju år. Aino beskriver tiden efter operationen som "de lyckligaste åren". Den nyktra Sibelius höll sig hemma och komponerade mer inåtvända verk, t.ex. stråkkvartetten i D-moll.
Den fjärde symfonin orsakade ännu mera huvudbry hos både kritiker och publik, vännen Axel Carpelan däremot tyckte om verket. Signaturen Bis eller Karl Fredrik Wasenius försökte göra verket mera förståeligt genom att berätta för sina läsare att musiken skildrar en resa till Koli. Detta dementerade Sibelius indignerat. Vid det skedet var Sibelius ändå redan så pass känd och älskad att publiken kanske inte riktigt brydde sig om ifall de förstod verken eller inte och konserterna fick ändå rungande applåder. När Axel Carpelan dog 1919, skrev Sibelius i sin dabgok "För vem komponerar jag nu?"
Första världskriget berörde inte direkt Finland men Sibelius blev deprimerad trots det. Han återupptog cigarrökandet och drickandet. Den femte symfonin blev färdig till Sibelius 50-årsdag den 8.12.1915. Trots att symfonin mottogs bättre än den fjärde, var Sibelius själv inte nöjd och omarbetade symfonin ytterligare år 1916. Åren 1923-24 blev sjätte och sjunde symfonin färdiga.
Men herregud, det här tar ju seriöst aldrig slut. Nu får jag lov att pausa igen.
Ja, Pressens dagar år 1899 var alltså ett sånt där arrangemang med sång, dikt och ton i vilket Finland ville befästa sin status som ett eget land (trots att det då var Storfurstendöme under Rysslands makt). Robert Kajanus (den där kapellmästaren som gillade Sibelius) lade märke till kvalitén i musiken Finland Vaknar som Sibelius hade komponerat, varpå Sibelius omarbetade musiken så att den fick sin slutliga form och namnet Finlandia.
Året därpå, år 1900 var det världsutställning i Paris. Finland hade också en paviljong där och bl.a Finlandia uppfördes för första gången av Helsingfors Filharmoniska Orkester, under ledning av Kajanus. Under samma resa turnerade orkestern runt i hela 13 olika städer och Sibelius blev således ett känt namn också ute i Europa. Speciellt i Berlin fick Sibelius musik ett varmt mottagande.
Väl hemma blev det tragedi, då den yngsta dottern Kirsti dog i tyfus. Sibelius goda vän och beundrare, Axel Carpelan (som för övrigt bland annat räddade Sibelius från konkurs i något skede) ordnade med ekonomiskt stöd och ett bidrag för en italienresa, för att Sibelius enligt honom kunde behöva litet av "Medelhavets klassiska lätthet i sitt musikaliska uttryck". Familjen Sibelius åkte dock inte till Italien, utan till Berlin där Sibelius igen var slösaktig med pengarna på dyra hotell och liknande, till fru Ainos stora förtret.
År 1902 var den andra symfonin färdig, och den mottogs med strålande kritik. Man ansåg att symfonin var patriotisk och symboliserade det finska folkets lidande under rysk makt. Eftersom Sibelius inte direkt var den som spottade i glaset, hände det sig att familjen ofta hamnade i ekonomisk knipa, och Sibelius hamnade bland annat att sälja Valse Triste för en spottstyver till förläggaren, utan att ana verkets potential. Snart var Valse Triste på alla tablåer, orkestrar spelade den i många brokiga arrangemang och Sibelius förtjänade ingenting.
Sibelius söp, hade problem med hälsan, men kunde också med jämna mellanrum helt hänge sig till arbetet och flera dagar i sträck vara fördjupad i kompositionsprocessen. Familjen beskriver en känsla av befrielse under sådana perioder och förstod instinktivt att dra sig tillbaka.
Den tredje symfonin fick inte ett riktigt lika varmt mottagande som den andra, och Sibelius lär ha träffat Mahler och tillsammans med honom konstaterat att man med varje ny symfoni förlorar de lyssnare som gillat den föregående symfonin. Förutom symfonierna komponerade Sibelius också många "mindre verk" och pianomusik för vardagligt bruk. Han noterade för sig själv att man vid sidan av "de stora verken" också var tvungen att komponera sånt som gav bröd på bordet.
Kring 1908 fann man en tumör i Sibelius strupe. Den opererades bort och han slutade dricka sprit och röka cigarr i sju år. Aino beskriver tiden efter operationen som "de lyckligaste åren". Den nyktra Sibelius höll sig hemma och komponerade mer inåtvända verk, t.ex. stråkkvartetten i D-moll.
Den fjärde symfonin orsakade ännu mera huvudbry hos både kritiker och publik, vännen Axel Carpelan däremot tyckte om verket. Signaturen Bis eller Karl Fredrik Wasenius försökte göra verket mera förståeligt genom att berätta för sina läsare att musiken skildrar en resa till Koli. Detta dementerade Sibelius indignerat. Vid det skedet var Sibelius ändå redan så pass känd och älskad att publiken kanske inte riktigt brydde sig om ifall de förstod verken eller inte och konserterna fick ändå rungande applåder. När Axel Carpelan dog 1919, skrev Sibelius i sin dabgok "För vem komponerar jag nu?"
Första världskriget berörde inte direkt Finland men Sibelius blev deprimerad trots det. Han återupptog cigarrökandet och drickandet. Den femte symfonin blev färdig till Sibelius 50-årsdag den 8.12.1915. Trots att symfonin mottogs bättre än den fjärde, var Sibelius själv inte nöjd och omarbetade symfonin ytterligare år 1916. Åren 1923-24 blev sjätte och sjunde symfonin färdiga.
Men herregud, det här tar ju seriöst aldrig slut. Nu får jag lov att pausa igen.
En lång jävla text om Sibelius
Dom tycks tro att jag är nån slags super(wo)man och inte den nervsvaga, insektliknande varelse jag är, så därför har dom gett mig inte en utan TVÅ Sibelius-guidningar i morgon på jobbet. Fan fan fan. Kan ju inte annat än sitta inne och läsa om Sibelius idag.
Stackars, stackars bloggläsare för i det här inlägget kommer jag helt egoistiskt att bara bry mig om mig själv och inte att skriva om något annat än Sibelius. So here we go. (Ursäkta den torra skrivstilen men jag orkar eventuellt inte anstränga mig för att skriva intressant och levande, här ska bara fakta radas upp.)
Sibelius, som egentligen hette Johan Christian Julius Sibelius, föddes den 8 december 1865 i Tavastehus. Sibelius kom att kallas för "Janne" efter sin farbror som var sjökapten. Jannes familj hörde inte till de förmögnaste, och inte blev det bättre efter att pappan dog i tyfus år 1868 och lämnade efter sig enorma skulder. Familjen tvingades flytta till mormodern Katarina Borg för att klara av det ekonomiska.
Som barn var Janne känt som ett fantasifullt barn som levde i sin egen värld. Han kröp ibland under taffelpianot medan hans mamma spelade och i sitt huvud förknippade han trasmattans färger med melodierna. Janne intresserade sig också för bland annat böcker och frimärken, samlade växter och strövade omkring i naturen.
Janne besökte ofta konserter tillsammans med familjen och började ta ut ackord redan som 4-åring. Somrarna tillbringade han hos farmodern i Lovisa, och på sjön där kunde man ibland se alla syskonen Sibelius: Christian, Linda och Janne spela i roddbåten. "Lovisa var sommarens och glädjens plats, Tavastehus var skolstaden" (eller nåt liknande sa Sibelius senare). Janne besökte också ofta sin farbror Pehr i Åbo, av vem han också fick sin första violin.
Janne gick till en början i en svenskspråkig skola, i vilken han väckte uppmärksamhet genom sin rastlöshet. Senare blev han förflyttad till en finskspråkig skola, eftersom man var tvungen att kunna finska för att fortsätta till Tavastehus normallyceum. Janne klarade studenten med nöd och näppe och i marginalerna fanns klotter med noter. Han började allt mer och mer komponera och fick endast bra vitsord i de skolämnen han var intresserad av (surprise surprise).
Kring 1880 började Janne spela violin på allvar och hade till en början drömmar om att bli en riktigt bra violinist. En av hans första kompositioner heter Vattendroppar. I hans tidiga verk hör man mest influenser från wienklassicismen.
Janne flyttade till Helsingfors och började studera juridik, men han spenderade ingen tid alls på universitetet utan höll sig istället vid musikinstitutet, där rektorn Martin Wegelius var den första att uppmärksamma att Sibelius verkade vara något av ett musikaliskt geni. Flytten från lilla Tavastehus till stora Helsingfors var omvälvande och samtidigt började Sibelius också vakna lite sådär politiskt och chockerade sina mostrar med sina religionsfientliga kommentarer.
Så småningom började Janne använda sin farbror sjökaptenens visitkort, på vilket namnet enligt den tidens ideal hade förfranskats till Jean. "Jean är nu mitt musiknamn" skrev Jean i ett brev till farbrodern Pehr år 1886. Trots framgång i violinspelet blev det så småningom klart att det var komposition som Sibelius på riktigt brann för. Helsingfors musikförenings kapellmästare och kompositör Robert Kajanus meddelade bland annat att han själv skulle ge upp sina försök att komponera, efter att ha hört Sibelius verk.
I slutet av 1880-talet träffade också Sibelius sin blivande maka, Aino Järnefält. Deras blickar hade mötts medan Sibelius spelade under en konsert och de lär ha blivit blixtförälskade. Förälskelsen var dock inte problemlös, för Aino attan kom ju från en riktigt fin familj medan Sibelius enbart var en enkel pojke. Dessutom fick Sibelius tätt därefter ett stipendium på 2000 mark (!) för vilka han åkte till Berlin för att vidareutbilda sig. Efter Berlinvistelsen förlovade sig Aino och Jean i hemlighet.
Året därefter studerade Sibelius i Wien, där han också festade en massa, slösade resekassan och levde loppan, blev sjuk och allt världens. Samtidigt började de finska kritikerna lite orda om att de inte riktigt förstod vad Sibelius ville säga i sina kompositioner, det var alltför svårförståeligt och modernt. Senare har Sibelius själv sagt att folk först alltid står som frågetecken när de hör en ny komposition, för att senare hylla och överskatta verket. Sibelius släkt hamnade med stor möda att samla ihop pengar för att betala hem pojken.
Aino och Jean gifte sig i juni 1892. Sibelius hade haft en viss framgång med verket Kullervo, vilket anses ha varit en orsak till att Ainos föräldrar äntligen gav med sig och tyckte att Sibelius kanske var en helt okej karl att gifta sig med ändå. Paret flyttade till en lägenhet i Helsingfors och vänskapen mellan Sibelius och Kajanus samt Gallén-Kallela och Oskar Merikanto förstärktes ytterligare. Trion hängde ofta i fyllan på hotell Kämp och en tavla som Gallén målade av dem gav dem ytterligare sämre rykte som suputer. Då Sibelius inte var i fyllan undervisade han i teori och violinspel vid Wegelius musikinstitut och Kajanus orkesterskola. Så småningom fick Aino och Jean flera barn och Sibelius började allt mer spendera tid hemma.
I januari 1899 flyttade familjen Sibelius till Ainola i Tusby socken. Enligt tidens ideal var det vanligt för konstnärer att fly stadshetsen och insupa lugnet på landet, och även för Sibelius blev flytten lyckad. Vid samma tid överraskade den ryske tsaren Nikolaj II med Februarimanifestet som uppmanade Finland att påskynda förryskningsprocessen. Sibelius som just hade blivit klar med sin första symfoni och även bjöd på andra storslagna kompositioner började betraktas som en av det nationella motståndets ledargestalter och blev mer och mer nationalhjälte.
Pressens dagar ordnades på Svenska Teatern som en motståndsaktion mot förryskningen och förbudet mot finsk press, och Sibelius hade här hand om tonsättningen. En version av Finlandia hördes här för första gången.
Äh seriöst, nu orkar jag inte skriva mera. Kanske fortsätter i ett annat inlägg. Detta är ju helt lönlöst.
Stackars, stackars bloggläsare för i det här inlägget kommer jag helt egoistiskt att bara bry mig om mig själv och inte att skriva om något annat än Sibelius. So here we go. (Ursäkta den torra skrivstilen men jag orkar eventuellt inte anstränga mig för att skriva intressant och levande, här ska bara fakta radas upp.)
Sibelius, som egentligen hette Johan Christian Julius Sibelius, föddes den 8 december 1865 i Tavastehus. Sibelius kom att kallas för "Janne" efter sin farbror som var sjökapten. Jannes familj hörde inte till de förmögnaste, och inte blev det bättre efter att pappan dog i tyfus år 1868 och lämnade efter sig enorma skulder. Familjen tvingades flytta till mormodern Katarina Borg för att klara av det ekonomiska.
Som barn var Janne känt som ett fantasifullt barn som levde i sin egen värld. Han kröp ibland under taffelpianot medan hans mamma spelade och i sitt huvud förknippade han trasmattans färger med melodierna. Janne intresserade sig också för bland annat böcker och frimärken, samlade växter och strövade omkring i naturen.
Janne besökte ofta konserter tillsammans med familjen och började ta ut ackord redan som 4-åring. Somrarna tillbringade han hos farmodern i Lovisa, och på sjön där kunde man ibland se alla syskonen Sibelius: Christian, Linda och Janne spela i roddbåten. "Lovisa var sommarens och glädjens plats, Tavastehus var skolstaden" (eller nåt liknande sa Sibelius senare). Janne besökte också ofta sin farbror Pehr i Åbo, av vem han också fick sin första violin.
Janne gick till en början i en svenskspråkig skola, i vilken han väckte uppmärksamhet genom sin rastlöshet. Senare blev han förflyttad till en finskspråkig skola, eftersom man var tvungen att kunna finska för att fortsätta till Tavastehus normallyceum. Janne klarade studenten med nöd och näppe och i marginalerna fanns klotter med noter. Han började allt mer och mer komponera och fick endast bra vitsord i de skolämnen han var intresserad av (surprise surprise).
Kring 1880 började Janne spela violin på allvar och hade till en början drömmar om att bli en riktigt bra violinist. En av hans första kompositioner heter Vattendroppar. I hans tidiga verk hör man mest influenser från wienklassicismen.
Janne flyttade till Helsingfors och började studera juridik, men han spenderade ingen tid alls på universitetet utan höll sig istället vid musikinstitutet, där rektorn Martin Wegelius var den första att uppmärksamma att Sibelius verkade vara något av ett musikaliskt geni. Flytten från lilla Tavastehus till stora Helsingfors var omvälvande och samtidigt började Sibelius också vakna lite sådär politiskt och chockerade sina mostrar med sina religionsfientliga kommentarer.
Så småningom började Janne använda sin farbror sjökaptenens visitkort, på vilket namnet enligt den tidens ideal hade förfranskats till Jean. "Jean är nu mitt musiknamn" skrev Jean i ett brev till farbrodern Pehr år 1886. Trots framgång i violinspelet blev det så småningom klart att det var komposition som Sibelius på riktigt brann för. Helsingfors musikförenings kapellmästare och kompositör Robert Kajanus meddelade bland annat att han själv skulle ge upp sina försök att komponera, efter att ha hört Sibelius verk.
I slutet av 1880-talet träffade också Sibelius sin blivande maka, Aino Järnefält. Deras blickar hade mötts medan Sibelius spelade under en konsert och de lär ha blivit blixtförälskade. Förälskelsen var dock inte problemlös, för Aino attan kom ju från en riktigt fin familj medan Sibelius enbart var en enkel pojke. Dessutom fick Sibelius tätt därefter ett stipendium på 2000 mark (!) för vilka han åkte till Berlin för att vidareutbilda sig. Efter Berlinvistelsen förlovade sig Aino och Jean i hemlighet.
Året därefter studerade Sibelius i Wien, där han också festade en massa, slösade resekassan och levde loppan, blev sjuk och allt världens. Samtidigt började de finska kritikerna lite orda om att de inte riktigt förstod vad Sibelius ville säga i sina kompositioner, det var alltför svårförståeligt och modernt. Senare har Sibelius själv sagt att folk först alltid står som frågetecken när de hör en ny komposition, för att senare hylla och överskatta verket. Sibelius släkt hamnade med stor möda att samla ihop pengar för att betala hem pojken.
Aino och Jean gifte sig i juni 1892. Sibelius hade haft en viss framgång med verket Kullervo, vilket anses ha varit en orsak till att Ainos föräldrar äntligen gav med sig och tyckte att Sibelius kanske var en helt okej karl att gifta sig med ändå. Paret flyttade till en lägenhet i Helsingfors och vänskapen mellan Sibelius och Kajanus samt Gallén-Kallela och Oskar Merikanto förstärktes ytterligare. Trion hängde ofta i fyllan på hotell Kämp och en tavla som Gallén målade av dem gav dem ytterligare sämre rykte som suputer. Då Sibelius inte var i fyllan undervisade han i teori och violinspel vid Wegelius musikinstitut och Kajanus orkesterskola. Så småningom fick Aino och Jean flera barn och Sibelius började allt mer spendera tid hemma.
I januari 1899 flyttade familjen Sibelius till Ainola i Tusby socken. Enligt tidens ideal var det vanligt för konstnärer att fly stadshetsen och insupa lugnet på landet, och även för Sibelius blev flytten lyckad. Vid samma tid överraskade den ryske tsaren Nikolaj II med Februarimanifestet som uppmanade Finland att påskynda förryskningsprocessen. Sibelius som just hade blivit klar med sin första symfoni och även bjöd på andra storslagna kompositioner började betraktas som en av det nationella motståndets ledargestalter och blev mer och mer nationalhjälte.
Pressens dagar ordnades på Svenska Teatern som en motståndsaktion mot förryskningen och förbudet mot finsk press, och Sibelius hade här hand om tonsättningen. En version av Finlandia hördes här för första gången.
Äh seriöst, nu orkar jag inte skriva mera. Kanske fortsätter i ett annat inlägg. Detta är ju helt lönlöst.
Subscribe to:
Posts (Atom)