VACKRA BILDÄR

SPINDELNEET. HE VA VAKÄRT.

MEERA SPINDEJLNEEET. AJ SÅ VAKÄRT.

HUUUSIN I ANINKAISBAKKIN. I SOOLN. HE VA VAKÄRT.

HE VA RUNT O HÅRT OP SAMA GANG. VAKÄRT.

SPEIGLING FÖR SAADEN MAND

GRANNEN HAR ETT DOLT FÖRRÅD AV SKATTER OCH VEM VET VAD 

Att ha det där lilla extra (blogdropping!)

Äh vafan, vi kör ett inlägg till på raken. Har sett på Sveriges Idol här nu ett par dagar i rad. Hårresande underhållande, vidrigt svenskt och störande. Rader av talangfulla tjejer med gitarr som sjunger två strofer innan de blir iväghyschade av den extremt stränga jurytrion. Tänker hela tiden det där att i Finland skulle en sån tjej lätt ta hem hela skiten. Vinsten alltså. I Finland är det originellt med nån som kan något, musikaliskt alltså. Nån som kan sjunga utan att det är irriterande på nåt plan blir överöst med superlativ i det här landet. Ok, ta det här jag säger med en nypa salt nu. Men medge att det ligger något i det. Det är ju också det, att vi satsar på så olika slags kvaliteter i musiken också. I Sverige ska det vara så jäkla polerat, tonrätt, slipat men ÄNDÅ personligt. I Finland räcker det mer med att vara kova jätkä, ha nån form av drive, det är charmigt liksom, med nån som för en gångs skull inte har anemi. Själva sångkvaliten (om det är en rulltårta från Lidl eller en konditoribakelse) kommer i andra hand.

Men det var ju inte det här jag skulle skriva om. Det var om det här med utstrålning. Tycker det är så häftigt när man oftast på förhand kan säga om en människa kan sjunga eller inte, beroende på hur hen går in i rummet, eller hur hen presenterar sig själv för kameran innan själva provsången. Man bara vet. Det är ju inte så märkvärdigt egentligen, det är kroppsspråk. Men sen en annan sak. Hur man också vet om nån kan skriva eller inte, utgående från bloggar. Man bara vet om nån har det eller inte, när det kommer till att formulera sig i text. Även om bloggtexten kanske inte alltid är representativ för det någon skriver i en eventuell roman eller så. I bloggsvamlet kan man särskilja agnarna från vetet, det var väl mest det som jag tänkte säga idag ännu. För att vara snäll och rättvis ska jag ännu nämna de där bloggarna jag tänker på när jag högt säger att jag önskar att någon av de här nån gång skrev en roman, till exempel den här, den här, den här, den här eller den här. Den sistnämnda hoppas jag att skriver nån Naiv.Super-inspirerad liten livshandbok eller liknande, resten kan göra vafan de vill, det kommer att bli awesome!

När jag säger "studieplan" så säger mitt undermedvetna alltid "Stureplan".

Var av och an och vända i sängen, läste lite i favoritboken som jag nu för andra gången sakta tar mig igenom; Oskuldens död av Kerstin Thorvall. När jag skulle sova tänkte jag för mycket på smörgås så det var bara att stiga upp och göra en till sist. Och här sitter man sen. Återhämtar sig från gårnattens chock, den där om mina tre resterande studiestödsmånader. Idag har jag varit så effektiv att det nästan inte känns oroväckande alls att stödet tar slut. Har ordnat träff med professorn som ska godkänna min studieplan (haha, när jag säger studieplan så säger mitt undermedvetna alltid Stureplan) – som är helt crazy, alldeles för snabb. Fixar jag det så är jag officiellt badass. Gradu och 105 studiepoäng på ett år. It should be quite impossible, fast vad vet man. Det är nu inte astronomiska undersökningar jag håller på med. Och inte är det som att jag har så många andra intressen heller. Bara att byta ut den tid jag sätter på Bingo Blitz på aktiva studier och tadaaa; ett geni är fött.
Har ansökt om ett stipendium och har varit till magistraten efter ett ämbetsbetyg som av nån anledning behövdes till den där stipendieansökningen. Just det, ämbetsbetyg, ett ord jag lärde mig i dag morse. På ämbetsbetyget står det mitt namn, var jag är född och att jag "elää". Jag lever, liksom. Man kan få ut papper på sånt också.

TÖÖÖT TÖÖÖT-ÖÖÖÖÖT-TÖÖÖT TÖÖÖT, det här är alarmknappen.

Den slog på alldeles just. Den ringer för att jag just vågade logga in på Kelas hemsidor och läsa det ödesdigra beslutet om att jag enbart har TRE MÅNADER kvar av studiestöd att lyfta i mitt liv. TRE MÅNADER! Sådär bara. Jag visste ju i och för sig att jag skulle få nån liknande kalldusch i fall jag loggade in där, och det är väl därför som jag också har dragit ut på det där besöket så länge det bara gick.

Men så idag, klockan halv två på natten, då sitter jag plötsligt här med mina bankkoder, styva nacke och stirriga ögon och läser allt medan hjärtat slår snabbare och fötterna blir kallare: Du har tre månader studiestöd kvar. Att dom inte kan varna en per brev, typ. You have only got one life left. Om du planerar att fortsätta i samma stil är det säkrast att du vidtar någon form av åtgärder typ NU.

I paniken knackade jag ner en ny ansökan om förlängt studiestöd, samtidigt som jag slarvigt läste igenom anvisningar för vem som har rätt till det eller inte. Jag har överhuvudtaget inte klart för mig om jag har rätt till nån slags förlängning eller inte. Just nu vill jag bara skrika.
Detta är tamejfan så jävla allvarligt! Usch, jag som avskyr såna här reality checks in life. Kunde inte det här hända då när jag precis kom från arbetslivet och hade kontot översvämmat av besparingar och extra cash?

Samtidigt som allt nu är hemskt och äkta och sådär pissigt inpå som bara rå byråkrati som lakoniskt meddelar att "jaha, nu går det åt helvete" är, så tänker jag DRAMA! Nånstans gillar jag det. Gud förlåte mig för mitt svammel nu, men det här är en utmaning! Nu ska jag börja gräva i gamla pengakistor, stipendieansökningar. Det är nu jag ska dra fram mina rätt så hyfsade betyg framför nissar i kostym, säga att "titta här, snabb och effektiv, NÄSTAN klar men OJ, inga pengar. Så begåvad, inga pengar!"

Ok, gonatt.

INGENTING

Jag mår inte bra-aaa-a-a-a-aaa (ska sjungas med indisk touché - dromer och mikrokromatik).
Jag har nåt fel i magen. Inget rör sig i nån riktning. I tre dagar var magen uppsvälld som en fotboll och jag kände en aliensk utbuktning nere på vänster sida. Åt förstoppningsmedicin igår men INGENTING HÄNDER! Fatta vad scary när man äter sånt där som får en att inbilla sig att man kommer att vakna mitt i natten av att man förvandlats till en skitsprinkler, och sen händer... ingenting.
Nu är jag bara yr, trött och går omkring i mina värsta kläder, ligger i obekväma ställningar i soffan, smular på mig själv och spiller mjöl överallt i köket, för att DET ÄR SÅ SYND OM MIG.
Kan jag få bli frisk snart?
Kan jag få pruppa och skita igen, please?

Debra spelar Bingo

Eftersom jag nu är här hemma och i farten så ska jag skriva ännu ett inlägg: om Bingo Blitz.

Debra spelar Bingo Blitz

Jag har det ju på det sättet att jag fastnar i det ena mer poänglösa spelet än det andra, gräver mig in i det och det är bra ju enformigare det är - om man typ bara behöver klicka på en ruta konstant är det bra och om man emellanåt "vinner" otroliga grejer som kastar stjärnor och virtuella pengakistor i datorskärmen och spelar upp fanfarer, så är jag nöjd.
Det är något eskapistiskt i det där, onekligen, men jag har också en fascination för de där mänskorna som spelar och att det främst verkar vara kvinnor i medelåldern. Och ska vi vara lite klass-specifika, så är det kvinnor i lägre samhällsklasser som fastnar för sånhäna spel.  Samma slags typer som postar idel livsvisdomar och dravel på sina Facebook-sidor. Vi hittar inga universitetsmuppar som är Bingo Blitz-fans, eller de finns ju säkert, men i alla fall håller de sig jävligt osynliga.
Såattee - om man ska vara framgångsrik i sånhäna spel så lönar det sig att friend requesta sånhäna mänskor så man kan utbyta virtuella tjänster med dom.

Jag bara älskar den där bilden.

LEVYRAATI och Facebooks död. Sånt dravel.

Har kommit hem för tidigt med sjuk mage och har lite grejer på hjärtat:

Har funderat på Facebook under de senaste dagarna och har kommit fram till vad som kommer att bli Facebooks död: medelåldersschacket. Allt snack om hur gammal man är, bilderna på barn, bullabaks-statusuppdateringarna och annat gråll kommer att leda till att ungdomarna hittar nåt annat ställe att hänga på. Som det är nu; vilken fjortonåring vill hänga på ett socialt forum där ens mamma, mammas syster, ens gamla kusiner och ens fd lärare håller hus och postar bilder på deras krukväxter, skojiga små ungar, hundar, katter och allmänna pinsamma funderingar? Okej, Facebook kan bli medelåldersschackets småluriga hak, men det är väl alltid ändå ungdomarna som visar vägen för nästa stora grej liksom?
Nog för att medelålders också är en viktig samhällsgrupp - det är ju fan vi som köper grejer. Om man nu tänker ur försäljningssynpunkt (vilket jag motvilligt tycks göra).
Min point är eventuellt att jag är helt infantilt trött på Facebook som det är just nu och speciellt just på vad mina vänner postar för grejer. Känn dig inte träffad du som läser detta, för det handlar högst antagligen inte om dig (eftersom du hittat hit). Det handlar om sån där allmän uppgivenhet och just det här med att jag mer och mer mest bara irriterar mig på FB när jag loggar in dit, tycker att där är a bunch of barnfödande och uppgivna medelålders bakåtsträvare, inte för att barnfödande nödvändigtvis är något illa - jag fattar! Jag har bara inte fött barn. Det är inte intressant för mig med andras barn om det inte är nåt humoristiskt med det typ, att man hittar på nåt skoj i och med ens barn eller nåt - belyser det ur nåt annat perspektiv än att "här e jag och mitt barn". Kvalitetstid är lika med jag och mitt barn.

Nåja, nåt annat. Idag var jag på ett litet kalas och det blev LEVYRAATI. Skräckinjagande jävla spännande roligt, och scary för man måste ju i något skede spela upp nån låt själv. Hela det här fenomenet tycker jag är så jäkla intressant, för det vet man ju, att alla (nästan) mer eller mindre försöker komma på nån låt som ska passa in i det gäng man befinner sig i just då - alternativt väljer dom att spela upp nåt bullshit som inte säger något som helst alls. Men i princip får man en inblick i nån slags representation av den musik en okänd mänska lyssnar på; och det här tycker jag att är så sjukt intressant. Bryr mig egentligen inte så mycket om musiken ens; hör mest bara identitetsbildning och sånt där. Dom coola pojkarna spelade amerikansk metal-liknande saker, sånt som liksom lät tufft och hårt. En finsk flicka valde en hjärtskärande ballad av en finsk trubadur med nån slags otroligt banal text och enformig melodi. Man märkte att det blev en liten konflikt mellan könen där; pojkarna orkade liksom inte med det där dravlet. Beskrev istället den musik de valde sådär professionellt; "den här musiken har influenser av både grunge, metal och blues". Alltid det där professionella när det kommer till karlamusik. När flickorna väljer något så är det bara feeling.

Det värsta är här att jag vill stiga in som en slags medlare, förklara den ena parten för den andra eftersom dom inte tycks förstå varandra - men vet samtidigt att det inte fungerar så eftersom deras val av musik grundar sig på mer än bara vad de hör. Nog finns det musik som jag låter mig föras bort i på det där sättet också och jag skulle känna mig otroligt sårbar om jag skulle spela upp den musiken bland mänskor jag inte känner sådär. Ärligt sagt, så vet jag inte ens vad för musik jag skulle spela upp sådär - jag är en fegis och en som hellre iakttar och analyserar än serverar mig själv på ett fat. Därför valde jag en barndomslåt av ELO: In Old England Town. Och här blir det än mer intressant: Folk gillade den eftersom jag allmänt hade uttyckt såndäna eftertänkta åsikter om den musik de spelade upp - så jag hade egentligen kunnat spela upp vad för skit som helst och folk hade tyckt helt bra om det.
Annat var det med J som profilerade sig som kontroversiell och högt uttryckte att han hatade Beatles och gav ettor och tvåor åt allt välproducerat amerikanskt dravel. När han var så stark i åsikterna, så banade han också plats för andra att ge ärliga vitsord åt den musik han valde.

Jaja. Det här blev långt för jag är hemma och har inte sådär fruktansvärt mycket att göra.
Ska typ kurera magen, äta och spela nätbingo.

Idag

Universitetet är så tråkigt så jag tappar all fantasi. Nå riktigt så illa är det inte. Men nog är det något med den där känslan där, i Arken; tycker direkt att jag börjar gå på ett konstigt sätt när jag kommer innanför stängslen där. Får för mig att jag på något sätt måste låtsas att jag är normal, att folk ser konstigt på mig. Sen kommer jag ihåg att jag bara är finlandssvensk och att alla tänker sådär hela tiden.

Onödig uppdatering om mitt oerhört intressanta liv

Måste bara berätta vad som är på gång, trots att spänningsgraden inte är den största. Jag har anmält mig till kurser, FYRA STYCKEN. En som går på torsdan MELLAN ÅTTA OCH TIO. Jag ska upp klockan sju. Hur vi rent praktiskt ska fixa det här får vi se, men jag gillar ju såna här extrema tag och omväxling i vardagen, så att stiga upp sjutiden en vardag kommer att kännas ungefär som att vara i Mexiko.
En annan kurs handlar om musikjournalistik. Jag vet att jag kommer att sitta där med konstant hjärtklappning sen, ett sånt upprörande ämne som musikjournalistik (why does it even exist?) kan inte göra en annat än extremt upprörd, hela tiden. Jag HATAR musikjournalistik och siktar på att vara bäst i klassen.

Och här framöver

Dagens ramaskri: att jag i vissa situationer har en tendens att avdramatisera eller aktivt glömma bort hur det egentligen är eller vad som egentligen måste göras, allt för mitt eget välmåendes skull (ungefär som att lägga en våt kompress på en överstressad och psykotisk småbarnsmamma som kollapsat i tamburen, skillnaden är bara att jag varken är överstressad eller småbarnsmamma, men eventuellt lite psykotisk).
Nu har jag "upptäckt" att det krävs 25 p grundkurser i år (hör till magisterexamen, jovisst) så jag tänkte läsa religionsvetenskap! Ett program som lyder: Introduktion till religionsvetenskapen, Islam, Judendom och kristendom, Hinduism och Buddhism samt Nyreligiositet/samtida religioner vill jag ju bara inte missa.
Hur jag ska finansiera detta/lyckas med det här på ett år tillsammans med gradu, laudaaaattthurseminarium och andra kurser? Öhm, lite ströjobb, extrem snålhet och succé på andra plan.

"Inget minneskort" - en klassiker

Jag kan inte förstå att det snart är "paluu arkeen", ja vilken arki förresten, ja just det; den arki som menar att jag ska ta itu med kurser, gradu, tankeverksamhetsarbeten och sådana saker. Jag har ALDRIG förut varit såhär omotiverad – så omotiverad är jag att jag helt enkelt är tvungen att fortsätta, för annars skulle jag sluta totalt, aldrig mera återvända dit. Detta är min sista sommarvecka, och som vanligt sitter jag här och angstar lite smått, tänker på nästa vecka och att jag då är tvungen att visa mig inför folkmassor. Undrar om det syns på mig hurdan sommar jag har haft, om det syns på mig att jag blivit ett år äldre, att jag typ legat sönder soffan, att jag förgäves försöker motivera mig att göra ryggjumppa varje dag. Och ändå är det typ INGET som krävs av mig, trots det känns detta att ta på sig vettiga kläder helt oöverkomligt svårt.
Nåja, jag försöker att emellanåt komma ihåg att dra djupa andetag, att sommarstugan fortfarande finns och att vattnet därkring ännu inte är totalt igenvuxet eller förstört av någon kapsejsad oljetanker, att det inte går någon nöd på mig i världen, att jag har en hemtrevlig lägenhet här, en najs hund, en najsare-najsast pojkvän, att jag antagligen får stipendium om jag bara söker, att dom där serierna nog blir helt bra, att svampsäsongen snart börjar på allvar och så vidare, och så vidare.
Igår var jag i Mälikkälä-skogen och plockade kolossala mängder med stensopp. Jag börjar tokgilla de där svampturerna, mest för att jag börjar bli en sån pro så jag kan känna igen skogstyper och -mark och förutspå var svamparna kan tänkas växa. Det enda problemet är att jag inte är så bra på att tillreda svamp, så det blir lite enformigt att äta dom sen. Men jag kan i alla fall improvisera ihop en inläggning så det blir lite picklad svamp också.
Igår hittade jag också ett kranium av någo slag, troligtvis av mårdhund eller nåt sånt. Det såg häftigt ut, alla tänderna fanns kvar på sin plats men när jag puttade till det så gick nedre käkarna ur sina gängor. Skulle också fota fanskapet men när jag satte på kameran så blinkade den "inget minneskort". En klassiker.

Three Miles North of Molkom

Igår såg jag en sån där dokumentär som jag kommer att leva med, tala om och fundera på i veckor, nämligen den Three miles north of Molkom. Jag är så otroligt dålig på att beskriva vad dokumentärer handlar om eller recensera, eftersom jag tycker att jag fäster mig vid enskilda detaljer bara - men den här gjorde intryck alltså.
Handlar om ett sånt där hippiemöte i Sverige; en gathering dit det kommer en massa mänskor med tron på ALLTING; det som tycks vara så vanligt i dagens Europa, sökandet efter sammanhang och en religiös tro, så man tar lite av allt och gör det till nånting man tror är nytt. I den här dokumentären följer man med olika mänskor som av olika anledningar har hamnat på det där mötet. Och det händer olika saker med dom. Vissa förändras inte alls, för att dom är så i grunden fucked up. Jag fäste mig speciellt vid en otroligt skrämmande medelålders karl som såg sig som nån slags alfahane i det där gänget. Mätte sig med alla andra karlar, var passivt aggressiv, elak, småsint och osäker samt kallade sig själv Siddharta och var sådär fejk-helig så han kunde vara precis hur pissig som helst och ändå skylla ifrån sig att allt är gudomligt och alla upplevelser helt olika för alla, ungefär - vad som helst, man kan säga vafan som helst!
Störde mig på genusstrukturerna på ett sånt där ställe; så otroligt efterblivet; kvinnorna som unga, sexuella älvor eller äldre, olyckliga offer. Mannen som nån slags krigare, karlakarl; eller som ofarligt, androgynt skogsrå som ändå kan dejta än 3-4 kvinnor på en gång. Den här jäkla heteronormativiteten som präglar ett sånt där gäng och deras aktiviteter.

Och så fanns där en skeptisk australiensare, det bästa inslaget i hela dokumentären. Först väldigt negativt inställd, ligger i buskarna och hånar dessa hippiefåntrattar till en början, sen händer grejer, han börjar ställa frågor och intressera sig för mänskor där. Hans sätt att bara vara rätt ut sig själv skär sig så himla snyggt mot alla de här som sitter där och försöker vara muka-gudomliga. Speciellt den där Siddharta kan inte tåla australiensaren och konfrontationerna, minspelet och alltihopa är oslagbart. Se den här!

Distansen mellan mig och en eventuell valp som blir matad för att jag trycker på en virtuell knapp, är så oändligt lång och abstrakt.

"Mercury levels are 20 times higher in the Baltic Sea than in the North Atlantic. I've just signed the petition to save the Baltic Sea!"

Man drunknar i sånt här, tycker jag. Man gör sitt, klickar och sen händer... ingenting.
Det finns folk som klickar och sen andra som inte klickar, misstänker jag. De andra "ser inte" namninsamlingarna på internet, eller så irriterar de sig på dem, ser ett samband mellan människorna som ofta skriver på såna här och deras vilja att bli sedda som "bättre människor", tycker att dom nu bara vill visa upp hur jävla miljö- och samhällsmedvetna dom är. Det här är farligt. Det gör det hotande abstrakt, kan få verkliga problem att se ut som schablonmässiga meddelanden på sociala forum. Det leder till att många till slut inte tar några hot på allvar, vilket vi ju ser hela tiden redan. Allt är ju i princip på väg att barka åt helvete, tonfisken håller på att dö ut, finska viken är det riktigt på tok med, och ja, listan är lång, men ingen orkar nu riktigt bry sig. Uppgivenheten är också så stor, det är liksom så mycket som det är på tok med, så var ska man börja, ska man ge sitt liv till att varje dag kämpa för nånting, eller ska man istället bara hoppas på att allt på nåt sätt ordnar sig utan att man behöver göra så mycket? Det är klart att de flesta väljer att istället bara hoppas, eller kanske inte ens hoppas, utan att bara vänta och se. Många tänker säkert att det inte ens lönar sig att göra något för de största bovarna är ändå Kina, Ryssland, fabrikerna och Amerika, ju. Det här är en utveckling som jag e skiträdd för, verkligen.

Jag är medlem i Care2, en community som tillsammans med sponsorer fullkomligt existerar för hållbar utveckling, för att plantera träd, för att rädda stackars valpar, sköldpaddor, oceaner, förtryckta människor och allt man kan tänka sig. Jag vet inte om något av mina tio "daily clicks" går fram eller om någon puppy blir bottle fed när jag trycker på en knapp som ska göra så, men jag försöker tänka att det händer. Det här är konstigt, tycker jag. Distansen mellan mig och en eventuell valp som blir matad på grund av att jag trycker på en virtuell knapp, är så oändligt lång och abstrakt. Care 2 drar dessutom alla slags problem under samma kam och ibland blir det töntigt. En namninsamling kan handla om att stoppa genmodifierade träd medan en annan kan handla om att en stackars hund i rullstol ska få fortsätta leva. Då är nu enligt mig träden aningen viktigare än den där hunden, som man ändå kunde skona genom att låta vila i frid eller så.

Dagens program

Vår hundvakt no 1 ska flytta till Vanda och idag ska vi utnyttja henne för sista gången, gå på konstmuseum samt sitta på nåt hak och insupa supar och äta god mat.
Igår var jag ute och samlade maskrosblad. Läste att dom går bra att torka. Skulle nu bara dela med mig den infon. Och just är bastun klar. Vad skulle ni hellre välja: bastu eller balkong? Jag skulle nog nästan hellre ta balkong. Om den inte är direkt övanför en stökig väg, förstås.

Fyndiga malmöiter

Ibland när jag har tråkigt så brukar jag gå in och smygläsa på mina svenska vänners vänners FB-sidor. Varför? För att dom är så jäkla snabba i käften. Och FYNDIGA. Man ter sig själv som en jäkla blekfis i jämförelse. Inte undra på att jag satt tyst i 2 år medan jag bodde i Malmö. Dom drog in tiopoängare HELA TIDEN. Om jag skulle försöka på att säga nånting så kände jag mig som Toffe Taxell som försöker dra ett skämt. Tystade fort ner mig själv.
Hör bara på det här till exempel, random exempel från folks statusuppdateringar och kommentarer:

"–Jag ska köpa ett strykjärn. Vad är det för skillnad på dem? Varför kostar vissa strykjärn 90 kronor och vissa 800 kronor? Behöver jag en justerbar ångpuff? Vad är en justerbar ångpuff?
–Ångpuff, guldbeläggning på strykytan, självlysande sladd, pausfågel och distknapp, det är minimum vad du behöver."

"Förkyyyyyld. Måste sluta äta tuggummin intryckta i bussäten."

"Grolsch Block Party är typexemplet på borgerlig kulturpolitik: kulturen ska till huvudsak finansieras av företag, och det som dessa företag tänker att de kan tjäna pengar på styr kulturutbudet.
–Saker kostar pengar och ska finansieras men det här är som en inverterad julgran, istället för att Grolsch är pyntet i granen som är själva händelsen, så är händelsen ett slags dekoration för granen som är Grolsch."

"Börjar man en krönika med detta: Jag äger inga gummistövlar, inte sedan mina gröna Hunters blev stulna utanför min köksdörr i trädgården i Notting Hill för några år sedan, då är man sämre än Hitler.
–Lokko, nuförtiden ett skämt till musikjournalist. Skriver mer om märket på hans skor än artister.
–Har han nånsin lyckats?
–Han lyckades lura en hel nation att Dexys Midnight Runners är bra."

Jaja. Texten och metaforerna rinner ur dom bara. Undrar om det beror på att man talar svenska överallt, hela tiden? Det finns rum för språket att utvecklas, liksom. Eller nåt. Ska inte gå in på det.
Nu återstår frågan: är det fritt fram att stjäla andras Facebook-skrivelser till serieteckningar? Vad sen om dom märker det? Blir dom förbannade eller smickrade?

"Tää on vähän tämmönen", om genusstereotypier och hundar

Nu då jag är inne på det här med genus igen, så är det en annan sak som jag också gärna vill ta upp, nämligen det här med genusstereotyper och hundar (ni som är trötta på 1. genusdebatten och 2. hundsnack ska definitivt fortsätta läsa).
När jag är ute med Mili händer det ofta att jag träffar andra med hundar som med en viss rädsla i rösten hojtar "onks toi tyttö vai poika?" när hundarna intresserat närmar sig varandra. Då jag plikttroget svarar "tyttö" så andas den andra ut, säger "no sit ei oo mitään" och så får hundarna hälsa på varandra. Ägaren har härmed gett ett typiskt exempel på hur man stereotypt missuppfattar att hanar upplever andra hanar som ett hot och bara beter sig vänligt mot tikar. "Tää on vähän tämmönen" säger också folk ofta om sina hundar och man får bara lust att rätta dem: "Ei ku SÄ oot vähän tommonen".
Jag passar ibland en hanhund som enligt dess ägare också ogillar andra hanar. Med mig har den här hunden då varit snäll som en skål med plommonmos alltid då vi har träffat andra hanar; till och med mer vänligt inställd än min egen tik.

Antagligen bidrar ägarnas egen inställning till sina hundar också hur hundarna lär sig att bete sig; antar ägaren att hanen beter sig aggressivt mot andra hanar och alltid spänner sig och drar i kopplet då en annan hane närmar sig, ja då är det ju inte så konstigt om hunden också lär sig att de där andra pojkarna är det bäst att akta sig för, de är suspekta.
Jag har på hundforum ibland läst sinnessvaga kommentarer om hur folks tikar föredrar tjejiga prylar och så vidare, fånar som missförstår allting kommer det alltid att finnas. Men jag har egentligen aldrig tänkt på hur vårt stereotypa tänkande kring kön också präglar hur vi uppfostrar våra hundar. Inte för att det nu egentligen spelar så stor roll, det är bara synd. Folk som begriper sig ens det minsta på hundar vet ju att det inte alls är självklart att hanar alltid vill bråka med varandra. Hunden är ett fredligt flockdjur och kunde vara ett exempel för genusdebatten annars också; i en flock med friska, självsäkra hundar finns det då banne mig inga större beteendeskillnader mellan tikar och hanar.

Sello vill vara det mest säljande skithuset i regionen. Öhum, what do we need? Maybe a debattskapande, vanhanaikainen reklaami.

Vad är det som får en att likt ett rovdjur ge sig på en övermogen nektarin och slafsa i sig den, stående, på mindre än 30 sekunder mitt på golvet i köket?
Jo, artikeln om Sellos könsstereotypa reklam, samt kommentarfältet underom.

Vet ni vad jag är trött på? Jo, att samhället består av olika företag som tävlar.
Sello tävlar om kunder och att vara det mest säljande skithuset i regionen, typ. Vad behöver man då? Jo, en skandal-reklam som typ inte är en skandal, som är harmlös - som upprör "femenisterna" - de där håriga gubbkäringarna som ingen ändå tar på allvar (ursäkta att jag talar så nedlåtande om mig själv bland annat, men jag lovar att det är såhär dom resonerar på Sellos marknadsföringskontor).
Låt mig fortsätta, som upprör "femenisterna" och därigenom skapar lite debatt. Och vad gör lite debatt? Jo, naturligtvis att Sello får synlighet, uppmärksamhet. Och vad gör synlighet och uppmärksamhet med ett företag? Jo, baaara gott, godis, pängar hemåt.

Så det bästa man kan göra i den här situationen är typ att hålla käft, faktiskt. Hålla sig, INTE kommentera och upplysa fjantar som säger att flickors fallenhet för dockor och pojkars för bilar är biologiskt medfödd om hur det egentligen fungerar, INTE läxa upp fåntrattar som tjafsar om att vi i Finland inte behöver bli som dom där "genustramsande svenskarna", INTE BRY SIG.
Hur lätt är det? NÅ INTE NÅ JÄVLA LÄTT ALLS.
Vet ni vad jag också är trött på? Jo att feminister ska få tampas med beskyllningar om att fokusera på fel grejer, att tramsa och bry sig om petitesser – när det handlar om en skitluktande jävla elefant som har satt sig rätt ner i våra vardagsrum. Och den vägrar att flytta på sig, vet ni. Skitlukten sprids överallt, folk har vant sig så till den grad att de gärna tar omvägen kring elefantens gigantiska röv för att komma fram till teven samt tycker att skit ju luktar riktigt gott, egentligen.
Vet ni vad jag för det tredje är upprörd på? Jo, att man ibland försöker lösa ett stort problem genom att bara prompt vända på steken - sätta en hammare i en flickas hand och spänna änglavingar på en pojke. Vafan hjälper det? Det enda det bidrar till är att sätta ännu mer negativt ljus på feminister som försöker skapa andra värderingar här i samhället. Det är som att tvinga en drag queen att klä sig i enbart manliga kläder, som att säga att "hädanefter är hallon inte att rekommendera; här i huset äter vi enbart blåbär." Poängen är att folk ska få klä sig hur fan dom vill, använda vilka satans verktyg eller blommiga krukor dom vill, oberoende av kön, oberoende av sexuell läggning. Det är dit vi vill komma; att det inte ska vara nån skillnad om ens barn går till skolan i ljusröd eller blå lippis. Inte kan man ju attan tvinga en pojke att gå till skolan i ljusröd lippis heller, bara för att man vill visa att "mitt barn (dvs jag) är normbrytande"? Nej nu får ni fan ta och ge er.

P.S Jag använder könsneutrala koppel&halsband till min hund. Because she doesn't give a shit.

Surf-blackout

Internautare (™Linnea Portin):

Slås ni ibland av surf-blackout? Dvs man har många tankar på gång i huvudet, tankar på nästa nätsida man borde surfa in på. Men när man ska skriva in adressen - blackout. Man sitter och stirrar en stund.
Då känner jag mig sjuk i huvu. Bara så ni vet.

Och jag, jag har det så jävla allt för bra

Men ÅH, jag kan ju inte låta bli att dela en bit av mitt liv, fast jag lovade mig själv att det inte skulle bli nån självbekräftelses-utvältning av den här aktiviteten. Jag ritar serier

Det var som tusan att den där Helosan-tuben skulle råka stå där
mitt i alltihopa och fånga all uppmärksamhet.
Inte för att jag använder den ens. Den står nu bara där.

, och det är så HIMLA roligt. Jag bryr mig inte om så mycket annat just nu. Känner mig som Andy Warhol i produktionsstudion. Det värps ut alster på löpande band. Man utvecklar lite tekniker, man testar, man lär sig. Efteråt går man igenom och gallrar. Och så vidare, man förstår.

Den första skoldagen

Såhär i augusti då himlen blir sådär märkligt ljusare blå än normalt, då kommer de där vaga "back to school"-känslorna av olust tillbaka till mig, de ligger på lur nånstans i ryggmärgen. Även om jag nuförtiden älskar hösten, så kommer jag att tänka på hurtiga nittiotalsreklamer i tidningar, bilder på överdrivet glada barn med nya skolväskor, fåniga gummin, penaler och pennor och hur jag själv redan då avskydde hela den där rhumban, tampades med motstridiga känslor om att villa sätta mig på tvären och aldrig sen riktigt lärde mig att trivas i skolan, i förskolan, ens någonstans i hela den där ordningen. Och så minns jag vad skolstarten innebar för mig. Den innebar medvetandet om att mänskan lever i ett samhälle; om att det finns folk som vill bestämma, folk som tenderar att hamna efter, folk som mobbas, folk som mobbar, folk som är duktiga och motiverade hur tråkig rubriken än råkar vara, folk som kastar snöbollar, vuxna som är underbara, vuxna som är tafatta och glåmiga, och man själv som står där sen, hjälplös och oförmögen att påverka alltings gång. Och som jag sen längtade efter sommaren, redan dag ett, varje jävla skolår, varje jävla dag.

Till min första skoldag hade jag fått en gul, ny jacka med ljusgröna kanter och ställdes upp på gården för fotografering. I skolan var allting konstigt och märkvärdigt. Minns ingenting av vad vi gjorde, minns bara en tjock kille som grät och grät och inte ville att mamman skulle gå och att jag tyckte synd om honom och tänkte på hur svårt det skulle bli för honom det här med skolan överlag (men även han vande sig. Nu är han säkert direktör nånstans).

Halå ute med nytt avsnitt

Dagens release: podcast-avsnitt nummer fem med Hanna, mej, Joakim och Elaka bloggaren.

Armpits under ylletröjan

Kan inte låta bli att tycka att det är lite ironiskt att Armpits4August börjar nu när sommaren börjar nå sitt slut och man kan visa sitt tysta ställningstagande under ylletröjan.

Dagens tre meningar

Åhå, nu rullar här in så mörka moln så man nästan blir rädd. Jag önskade mig besök idag och vips, så kommer det mänskor från Vasa. Helt fenomenalt.

Skrivangst och fulla poäng

Ibland tycker jag att det är så tråkigt med skrivangst och att skriva om skrivangst. Alla som skriver om sin skrivangst får ändå alltid beröm och fulla poäng för det dom skriver, så det är liksom så jäkla onödigt med det där utvältandet. Dom som inte skriver om sin skrivangst och som inte riktigt kan eller gillar att skriva, det är dom som drar de där medelmåttiga betygen eller tvåorna.

LISTA LISTA LISTA. Estoy lista.

1. Hur gammal är du? 33 eller 34. Jag kommer inte ihåg.

2. Hur gammal känner du dig? 28 forever.

3. Vad har du gjort i dag?
Gått till Itäharju och lämnat tillbaka en hundpryl som inte riktigt var värd sitt pris. Kom hem med en ryggsäck tuggben istället. Gick till Lidl och storhandlade, det brukar bli så på Lidl.

4. Vilken film såg du senast?
Det var nån form av dokumentärfilm, tror jag. Det handlade visst om ett mästerskap i vinsmakning och vinkunskap, den var bra. Jag minns varken namnet på filmen, tävlingen eller vad det var för titel man man tävlade om. Jag var nykter hela tiden.

5. Vem ringde du senast?
Ska vi kolla i telefonen, äh, det skippar vi.

6. Är du besatt av någonting?
Mat, spel och förnekelse

 7. Är du rädd för blod?
Nej, jag är inte rädd för vätskor om det inte typ är frätande syra.

8. Beskriv platsen du befinner dig på just nu?
Vid soffkarmen, lite obekvämt men ändå det bekvämaste man får till såhär dags.

9. Kan du nämna fem statsministrar under 1900-talet (fram tills nu).
Nu ska vi se; Harri Holkeri, Paavo Väyrynen, Anneli Jätteenmäki (eller? va? va?), Matti Vanhanen och vad heter han, Katainen.

 10. Googlade du för att få fram svaret på föregående fråga?
Jo, jag googlade Anneli för att vara säker på det där namnet som lät som typ "avstjälpningsplats" på svenska. Anneli Avstjälpningsplats.

11. Vilken färg är dominerande i din garderob?
Den är väldigt brokig. Försöker undvika de där hemska, granna färgerna som jag föreställer mig att rinner ned för Ganges från HM-fabrikerna. Vissa färger (som en viss lila och en viss purpur) associerar jag direkt med gift, floder och Indien, av nån anledning.

12. När vaknade du i dag?
Klockan tie när J kom hem från jobbet.

13. Vilken är din favorithögtid?
Våra 3-4 varma månader om året. Det är högtid det.

14. Vart i världen skulle du vilja befinna dig just nu?
Gärna här. Varhelst annanstans hade jag inte varit hemma och hade jag inte fått sitta just såhär, just nu, utan ett måste i världen.

15. Nämn en plats i världen du besökt som du aldrig vill återvända till?
Typ till mina fem senaste arbetsplatser.

16. Hur vill du tillbringa din pension?
På lande, omgiven av en massa växter, krukor och gärna lite gräs- och restätande djur som kan värpa ut ett ägg eller två.

17. Vad lyssnar du på just nu?
Datorns fläkt som går lite av och på som den vill.

18. Har du någon gång brutit ett ben?
Jag har försökt klyva ett oxknä om det räknas.

19. Vilka fem saker vill du inte vara utan i ditt skafferi/kyl?
Ost, ost, ost, bröd och tomat.

20. Vem är din favoritkändis?
Jane Goodall, apdrottningen. Fast det finns nog viktigare kändisar, hon bara kom först upp i huvudet.

21. Vad är du på för humör just nu?
Ett utomordentligt självgott och bra humör.

22. Vilka världsdelar har du varit i?
Alla. Nånä, inte Sydamerika. Och inte Arktis och Antarktis om dom nu är världsdelar.

23. Snarkar du?
 M Y C K E T. Det är lite oroväckande.

24. Vilka yrken har du provat på?
Alla. Nånej. Men jag är ganska bra på att klara mig och få det att se ut som att jag har grym erfarenhet. Fast inte på byggen kanske. Städning är jag också sjukt dålig på.

25. Hur går du helst klädd?
I lösa kläder. Det börjar också bli lite oroväckande, mitt bekvämlighetsbehov. Skulle helst på i helpyjamas jämt. Önskar mig en sån där one piece-overall.

26. Vilket stjärntecken är du född i?
Kräftans.

27. Vilket är ditt favoritgodis?
Dajm.

28. Vad sa du senast?
"Liten plipett"

29. Vilket var ditt bästa ämne i skolan?
Teckning, musik och modersmål. Filosofi gillade jag också fast jag ljög om att jag hade läst Sofies värld fast jag inte hade orkat med den.

30. Vad har du på dig just nu?
Fulbyxor och linne.

31. Vilken är din favoritaffär?
Jag gillar Lush, det är min pet peeve. Kommer alltid därifrån med en papperspåse full med ambrosiadoftande tvålbitar som jag sen får höra att är bara skräp, "man utvecklade mjuktvålen förlängesen och dom där envisas med hårdtvålar".

32. Vad har du för storlek i kläder?
38 kanske.

33. Vad har du i dina fickor?
Där är det tomt

34. Vad köpte du senast?
OMG ja, det blev ju en Lidl-resa idag så limsa, bröd, rödbetssallad, pizza, glass, you name it.

35. Hur många gånger har du flyttat?
Många gånger.

36. Om du var fast ensam på en öde ö, vilka tre saker skulle du ta med?
Dator, strömkälla och fast internetanslutning. Mat och sånt kan man hitta där på ön, ända tills man har googlat fram nån som kan ta en därifrån.

37. Är du morgon- eller kvällsmänniska?
Kvälls. Fast jag har börjat gilla morgnar mer och mer, speciellt nu då jag inte har nåt att göra på morgonen. Det händer sig bara sällan att jag kommer i säng i tid och får lov att uppleva dessa förtrollande morgnar då dimman hänger över Aura-ån. Men det har hänt att jag har sett den (när jag kommit hem, i fyllan).

38. Senaste filmen du såg på bio?
Kovasikajuttu

39. Har du blivit sydd någon gång?
Nej, jag är gjord av sand och plast, så sa en blind flicka åt mig en gång.

40. Har du någon gång badat naken utomhus?
Hallå, jag är från Finland

41. Vad åt du till frukost?
Smöörgååsar och en balja kaffe

42. Hur såg ditt liv ut för tio år sedan?
Bodde i Nykarleby, var typ samma mänska men ack så mycket mer tvivlande.

43. Har du någon gång åkt dit för fortkörning?
Nej, jag kör nästan alltid extremt långsamt eftersom jag är väldigt rädd för bilåkning överlag, tycker att det är vansinne att åka omkring fort i en plåtlåda.

44. Vem gjorde senast något extra speciellt för dig?
Sånt händer hela tiden, jag är oerhört bortskämd.

45. Vart lägger du din mobiltelefon när du sover?
Den ligger där den ligger, ibland flera dagar försvunnen.

46. Vad var det sista du åt?
Smöörgåås. Och en lyxig pistaschglass från Lidl.

47. Vilken tid är din väckarklocka inställd på?
Hahahhaha, säg det där igen. Hahahahhaa.

48. Är du blyg?
Inte längre. Om jag känner mig blyg nuförtiden så brukar jag glo istället. Det funkar.

49. När flög du senast?
Ointressant info, nästa fråga.

50. Har du någon tatuering?
Nej, men jag vill ha en helarmsskog eller undervattenstema, kan nån fixa?

51. Har du varit med om en bilolycka?
Several, several in da Africa. Fast det var då inga allvarligare bilolyckor om man säger så, lite motorbränder och däck som pajade och sånt. På Autobahn var jag en gång i en kedjekrock, det var också väldigt underwhelming fast hela bilen blev till skrot.

52. Har du något bevarat inom dig som ingen annan vet?
"Bevarat inom mig", typ en tändsticksask eller nåt eller vadå? Jag har ingenting, jag är som en öppen bok.

53. Vilken är den roligaste träningsformen?
Träna polyrytmik på dragspel eller med olika trummor, en rytm med ena handen och en annan med andra. Annars ska fysisk aktivitet vara rolig eller meditativ annars skiter jag i det.

54. Har du några husdjur?
JA, en charmig och separationsangstig hund.

55. Vill du gifta dig?
Jag tror inte det (men vi ska nu se).

56. Var växte du upp?
I Sibbo och senare i Borgå. Men Sibbo gjorde bäst intryck.

57. Har du någon gång ringt polisen?
Vill polisen mig något, så är det dom som ringer till mig (eller slår in dörrn).

58. Vilka är dina största svagheter?
Självdisciplinen, min tendens att skjuta upp saker och min förmåga att utveckla beroende.

59. Har du, eller har haft, något smeknamn?
Jag har och använder det varje dag. Ibland står det också på officiella papper.

60. Vad ska du göra imorrn?
Relaaaxa, klippa podcast, rita, gå ut med hund och se vad fredagen har att erbjuda (kanske Weissbier, vink vink Lindman?)

61. Vad har du in din väska?
Tråkiga saker

62. Vad shoppar du helst?
Jag shoppar inte, punkt slut.

63. Favoritdesigner/märke?
Jag är väl en Chanel-fan fast det inte syns på mig nånstans, nån gång, aldrig. Såg filmen Coco Chanel och blev helt betagen.

64. Bästa plagg/accessoar i garderoben?
T-shirts always work (och det där säger jag efter att ha beskrivit mig som en Chanel-fan).

65. Vilken är din favoritparfym?
Har en all-time favorite sen tonåren; Laura av Laura Biagiotti, det var den parfym som kom närmast tvättmedel man kunde komma. Men sen sa J att den var bara skräp och så kom jag på andra tankar (omdömestvivel).

66. String, boxer eller vanliga trosor?
Boxers är väl jäkla sköna fast inte så praktiska om man är tjej, doch. Höh.

67. Vad sover du i?
Den t-skjorta jag råkat ha på mig den dagen oftast. Jo, så lågt har jag sjunkit. I mina fantasier har jag nåt sånt där fint nattlinne som jag glider in i till natten, men det blir nu sen aldrig så.

68. Går du på någon diet?
Det konstiga med mig är att jag helt av naturen föredrar sån där hälsosam mat framom ohälsosamt skit. Om jag får välja mellan typ nån quinoa-sallad och en hamburger-ateria så tar jag salladen, av fri vilja. I USA vill dom alltid få det att verka som att sallad och sånt är äckligt av naturen, så därför ska man blenda ihop allt till en störande smoothie så att man lätt kan skölja ner det där vidriga, hälsosamma. Att sallad och sånt inte är gott är ungefär lika sant som lögnen att det är så jäkla svårt att sluta röka. Det är det inte.

69. Nämn tre maträtter du äter ofta?
Är smörgåsar en maträtt? Om inte så bulgurröra, wok med risnudlar och allsköns "vidriga" grönsaker och klyftpotatis.

70. Vad dricker du till vardags?
Kaffe och vatten

71. Om du dricker alkohol, vad dricker du helst?
Öl. No doubt about it. Jag älskar öl bara mer och mer. Funderar nästan på att skriva nån form av lovsång till ölen, men det skulle ge fel signaler.

72. Lugn hemmakväll eller party all night long?
Båda två

73. Tycker du om att fika?
Inte egentligen. Jag förknippar fika med angst, jobbuppdrag och dyrt kaffe

74. Vilka tidningar brukar du läsa?
Jag läser hela köret då jag jobbar ibland. HBL, ÅU, Turun Sanomat, Hesari och gänget. Skulle gärna läsa mer intressanta tidningar men det blir nu inte av.

75. Favoritprogram på TV?
TV, hahaha. Säg det en gång till. TV. Hahahahha.

77. Hur skulle du beskriva ditt hem?
Ett hem utan en kvinna är som ett köksbord utan sågspån.

78. Pedant eller slarver?
SLARVER

79. Dricker du kaffe och i så fall vilken sort?
Gärna, jatack. Tar helst nåt sånt där finkaffe om jag får välja. Zegafredo Zanetti tycker jag om, speciellt när dom lagas i såna där riktiga kaffemaskiner som man sätter en sån där "kaffetablett" i en underlig spatel och sen "swooosh" pressas kaffet igenom. Och Zoega har ena jäkla goda mörkrostade sorter. Finskrostat kaffe är överlag ganska beskt och sunkigt.

80. Tråkigaste hushållssysslan?
Dammsuga, moppa, torka damm, ahh så tråkigt och otillfredsställande, man SER ju knappt resultatet. Men jag diskar gärna.

81. Hur ofta städar du?
Alltid när J får dåndimpen och kör igång ett städningsläger

82. Leva nu, längta eller minnas?
Ja men öhh, blöhh, plopp, alla tre.

83. Något du aldrig skulle klä dig i?
Jag kan nog nästan tänka mig att klä mig i vad som helst beroende på sammanhanget.

84. Vad skulle du vilja ha mer tid till?
Hahahha. Tid är allt jag har.

85. Vad gör du för att rensa huvudet och få extra energi?
Sover och äter.

86. Drömresemål?
Just nu: Cluj Napoca, Rumänien, för jag ska tamejfan dit snart, ser det ut som. I en vecka i oktober.

87. Vilket är ditt drömyrke?
Just somewhere where everybody looooves me.

88. Framtidsdrömmar?
Allt allt. Det är så mycket och dessutom är jag lite nojig med mina riktiga drömmar, vill inte blaja på om dom här för tänk sen om dom inte går i uppfyllelse.

89. Vilket blir ditt nästa köp?
Säg det, den som vet.

90. Hur kommer du spendera semestern?
Hahahahha, semestern! Säg det en gång till! Semestern!

Nu händer det

Man slutar upp med att skriva här och mitt i allt minns man inte riktigt längre vad man hade det här utrymmet till. Men vet ni vad! Jag har börjat rita. NU HAR JAG DET. Ritar serier alltså. NU KOMMER DOM! Dom blir bra, jag är riktigt nöjd. Jag har riktigt stora tankar om det som blir gjort, men så har jag alltid. Antingen riktigt stora eller riktigt små.

"Snart kommer min tid". Så i reven heller.

Idag är jag lite småupprörd på omgivningen (igen) vilket underförstått naturligtvis betyder att - jag är småupprörd på mig själv. Det är samma saker som förra året - skisser och grejer som ligger och väntar på att man ska ta itu med dom. Och inga ursäkter för att inte göra dom. Avslagen ansökan om bostadsbidrag för att jag är studerande vilket i princip betyder att jag har rätt till bostadstillägg men att jag inte kan få det. För att det är sommar, typ. En känsla av att kroppen lägger ner när man med en viss möda tar sig ned för trapporna och försöker läsa listan i tvättstugan. Svart i huvudet så man knappt nåt ser. För mycket kaffe, för litet aktivitet. Kontrast mellan betong och att man ska kyssa den man älskar. Samma saker varje år. Lite uppgiven? Lite uppgiven. Men ändå hoppfull. "Snart kommer min tid". Så i reven heller.

Wurst

En tredje (och förhoppningsvis en sista) tysk-grej. Det här med vad allt kostar. I Tyskland kostar allt si och så, i Finland är allting fruktansvärt dyrt, så dyrt så tyskarna ibland tvingas vända blicken bort från sånt som ölpriser och liknande.
I Åbo var i veckan nån slags matmarknad med mat från hela Europa. Så klart hittade vi också Bratwursts där, och fick höra hur otroligt det var att en Bratwurst kan kosta fem euro, då den i Tyskland endast kostar två. Att det kostar lite att frakta korvarna hit också, var ett argument som man inte alls lät sig höra på eller förstå. Ein Bratwurst soll aber 2 Euro kosten.
Vissa säger att det går så ekonomiskt bra för Tyskland, eftersom alla tänker på ekonomin, räknar pengar och gör budget hela tiden. Jag är nästan beredd att tro på det där – i alla fall i det stora hela. I Tyskland är man bra på att organisera, då är det inte så konstigt att folk också kan det här med att organisera sina egna affärer. Det gick inte en dag med mina tyska vänner utan att prisförhållanden, pengar och hur man sparar dem skulle diskuteras. I mig bor också en liten ekonomisk tysk som gärna håller lite koll på ekonomin och alltid väljer det billigaste alternativet, men detta att vara på semester fortfarande ständigt snacka om pengar och jämföra priser – det gick så småningom aningen över gränsen till vad jag kunde förstå och stå ut med.
(Märker ni på min svenska att jag nyss snackat tyska? "Gick så småningom aningen över gränsen till vad jag kunde förstå och stå ut med". Såna där meningar liksom!)

"Det är nu int så allvarligt"

Jag ska fortsätta svamla om tysken och identitetsbildande. Den som inte orkar kan trösta sig med att det här nog snart går över, men just nu ligger jag mer eller mindre sömnlös och funderar på tyskhet.
Det var ännu en händelse som jag inte kan låta gå förbi utan att skriva om den; nämligen "kaffekoppsincidenten". När vi en morgon bjöd på kaffe och dukade fram en muminmugg och en svart Queen-mugg, så blev den här tysken igen alldeles om och till sig och uttryckte sådär halvt på skämt/halft på allvar ett klagande läte som lät ungefär "vad ÄR det här för ett ställe vi kommit till egentligen?!" (han tyckte tydligen inte om Queen). Tilläggas skall då att den här människan, vad jag fick erfara, är YTTERST mån om sitt eget uttryck och vad han står för, och YTTERST medveten om hur man bör vara och vilka prylar man bör omge sig med om man ska innefattas av hans krets. Det enda jag för stunden fick ur mig var "Det är nu int så allvarligt".

Jag har då sällan upplevt något liknande; att nån vare sig negativt eller positivt skulle kommentera en kaffekopp man har. Okej, om man hade kommit till något temahem för Iron Maiden eller nåt sånt där uppenbart retroställe eller vad vet jag - då hade jag kanske höjt på ögonbrynen inför en Bratz-mugg. Men HEMMA HOS NÅGON. Jag har då min själ druckit kaffe ur Andelsbankmuggar, ur golfmuggar, ur "Daddy is the boss"-muggar, ur slitna Marimekkomuggar och alla tänkbara muggar utan att nånsin ha funderat på muggens eventuella lämplighetsgrad i förhållande till platsen.
Jag kan inte för mitt liv begripa hur man kan vara så mån om att omge sig med rätt saker, med rätt musik då framför allt (för den här muggen refererade ju då igen till musik), hur man kan vara så hopplöst bortkollrad i livet att man tillåter sig uppröras av sådana saker.
Nån gång i mitten av 2000-talet bodde jag tillsammans med en dansk tjej som också hade ett väldigt tydligt uttryck - en vintagestil som hon inte gav vika för ett enda ögonblick. Jag tyckte redan då att det var töntigt, på ett sätt lite beundransvärt men samtidigt så desperat - att forma sitt liv kring ett enda uttryck och enbart äta ur tallrikar som på något sätt tilltalade den egna smaken. Den här tjejen talade i en orange telefon och jag lekte ibland med tanken på hur illa hon säkert skulle ha att vara över att måsta tala i en ful metalltelefon eller nåt sånt där (det var ännu slangtelefonernas tid i Danmark på den tiden). Jag tyckte det var roligt att öppna dörren till hennes rum för det var lite som att skåda in i något slags museum för 60-talsprylar.

Jag ska ännu avsluta med ett citat ur Spanarnas midsommarprogram, som dels handlade om återanvändning och nygamla saker:

"Nostalgi börjar bli som en överutnyttjad naturresurs, lite grann i stil med olja eller torsk. Det finns inte mer gamla, kära saker att återanvända för tredje, fjärde gången. Allt det fina man kan känna saknad efter eller ta upp, det finns ju redan där på affärshyllan, det dyrkas redan av hipsters på internet, vad ska man ta?"

Pimpad tyskbil

Nu ska jag skriva ytterst lite om mina erfarenheter från mina senaste gäster.

Dom hade pimpad bil. Alltså på riktigt - sådär fixad. Jag kom på att det säkert är väldigt tyskt, det där att vara mån om stil och utseende, mån om rätt stil och utseende då, för all del. Jag tyckte å ena sidan att det var trevligt med den där bilen, men å andra sidan blir jag alltid lite rädd när mycket tid har lagts ner på något så oväsentligt som en bil. Det är liksom andra problem som lurar i mossen där då, tänker jag. (Det var det också, men det ska jag inte ta opp här).

Sen var de båda som fastnaglade vid början av 2000-talet, från kläder till mat till musiksmak. Jag har nog sällan upplevt nåt liknande - kanske det är vanligt, vad vet jag. På vägen upp från Vessö till Åbo lyssnade vi på

1. Musik från eget inspelade mix-CD-skivor. Sådana har jag inte sett sedan jag själv slutade använda dom nån gång år 2004.

2. Bland annat Pearl Jam, System of a down och Queens of the stone age. Jag tänkte också på mig själv, men på ett liv som jag förlängesen lagt åt sidan. Det var väldigt konstigt. Jag lade också märke till att de inte lyssnade på en enda kvinnlig artist, vet inte om det var ett sammanträffande, men ändå.

Sen: ju mer vi talade kom det på nåt sätt mer och mer fram att de krampaktigt håller fast vid det som de en gång lärde sig att var bra och var bra av vissa orsaker, liksom bra för att det var rätt, det är jävligt underligt det där. Att man liksom håller fast vid nån sån där stil och ett slags uttryck som då gjorde en till vad man blev. Men varför har man inte gått vidare, frågar jag mig? Man kan ju ändå fortfarande vara samma mänska, även om man utvecklas. Som det var nu verkade dom inte ens speciellt nöjda med att ha fastnat i år 2002, ändå skulle det prompt återupplevas. Kanske det bara är Tyskland, tänker jag sen? Kanske man i deras kretsar antingen är en superframgångsrik karriärmänniska som lyssnar på klassisk musik och Coldplay, eller så tar man liksom starkt avstånd till skiten, är tvungen att basunera ut att man är nånting annat. Det förvånar mig ibland hur framåt vi är här i Norden, hurdan överblick jag tycker att vi har över grejer. Men kanhända har vi inte alls det. Nog finns det ju många här också som fullständigt gräver sig ner i nostalgi.

När jag sa att jag gärna lyssnar på Cats och andra musikaler och när J sa att han har en Pet Shop Boys-skiva i hyllan, så såg den där pojkvännen rent illa berörd och äcklad ut, som om han hade svalt fel pastill. Hur kan man gå omkring och döma andras musiksmak? Inte är ju musik avgörande för hurdan mänska man har att göras med, inte är musik lika med nån slags ståndpunkt överhuvudtaget, det är bara ljud. Och hur kan man vara så säker på att just den musik man själv lyssnar på är så förbannat korrekt på alla sätt? Man kanske har missat något, det finns ju attan nya saker att upptäcka hela tiden, överallt. Nej, jag blev så paff, det var igen en så jäkla förlegad attityd att ha bara.

Nå, det var ett bra besök ändå och vi hade tidvis jätteroligt. Och min gamla vän var precis lika underbar som förut, vi kom lika bra överens och jag saknar hennes iakttagelser i mitt liv, faktiskt. Hoppas hon flyttar hit, av nån anledning!

Bildsvada från Åland

Har alltså spenderat en vecka på FDUV:s läger på Kyrkogårdsö i Kökars skärgård, Åland. En upplevelse jag sent kommer att glömma, och så mycket båtfärd så det hade räckt för ett helt liv. Jag hade gärna skrivit mer om mina intryck från Åland överlag; hur jag tycker att de flesta där verkar spritt språngande havsgalna på nåt sätt; det är som att havet och det att vara omgiven av vatten nog gör nåt med folk som vi landbundna inte helt kan greppa. Det blir en massa prat. "I alla fulla fall...". Det var ett jäkla hålligång med telefon hela tiden. Som att när man har telefon så ska man prata i den. Sen är allting lajbans och skoj och så jäkla pittoreskt och kvinnorna är SÅ kvinnor och intresserar sig för heminredning och att sälja märkesläppstift, karlarna är rediga arbetskarlar som har sju husbyggen på gång. Och så skriver man förteckningar om släkten och hur långt bakåt den går.

Men överlag; I liked it!

Lådliknande restaurang på Kökar

Detta lär vara Föglö (eller eventuellt Vårdö som hör till Föglö, tror jag)

Däckhäng

Vart månne Skarven är på väg?

Mariehamn. Jäkligt underlig stad, som om den var på skämt. "Här har vi en CD-butik. Ja... höhö. Liksom. Vi säljer CD:n. Mest på skämt förstås. Jag och min kollega här är bara statister".

Lemströms kanal. Lemströms! Gustav Lemström? Eller Harry kanske? Allt på Åland känns väldigt lokalt på nåt sätt. Som om alla ar varandras farbröder eller sysslingar.

Lite så som jag föreställde mig Åland. Rödmylla och pittoreskt så ini h. Blomuppsättningar och slitna trappor, repvävda mattor, ankare. pelargoner, flaggor. Det här var ett grillhus.

Båtgaraget med postlådor på Kyrkogårdsö (fast man skulle helst inte lämna posten där, "jag glömmer antagligen att ta den så det är bättre att du tar den till Galtby". 

Inne i båtgaraget

I saw the sign. Opened up my eyes I saw the sign.

Pittoreskt inomhus på Kyrkogårdsö.

Ella-vovven

Lite gamla båtskrällen på Kyrkogårdsö

Det högsta berget på ön (?). Hit gick jag upp en kväll och talade så mitt hjärta vältes ut på en plåt. Alla smalt.

En mer eller mindre obligatorisk Ålands flagga & sol & båtar & blå himmel-bild

Vid Kastelholms slott fanns det får. Dick Gustafssons får.

Grymt fult husbygge nära Kastelholms slott. What are they thinking?

Slottet

Slottet slottet

På väg bort från slottet. Dinosaurieägg sa nån. Ett stort kulspel utan boll. Åkerpluppar. Signs of UFO:s.

Autisternas dagbok gjorde intryck på mig

En gömmer sig från gruppbild

Säg nu nån båtmänska vad det här tecknet betyder. Förslag: "Livbojen - en bra idé."
"Använd livboj - det går upp ett ljus".
"Livboj med lampa"

Ännu en sån här flaggbild.

När vi åkte från ön spexade kaptenen lite och steg upp på skorstenen & fånade sig. Var väl lite smådesperat och roligt.

Vi vandrar mot färjan och hem.

Mellanrapport eller nåt sånt

Jaså hej där. Skulle gärna skriva lite mer, men just nu känns det nästan övermäktigt att skriva, lite som att vad ska man hålla på med det för - man kan ju hålla på o fara omkring istället. Känns lite som att hela det här med internet känns förlegat, gammalt - nuförtiden ska man leva istället, vara ut på gatorna, träffa folk och sånt. Det är sånt som jag också har gjort. Sjukt mycket har hänt här på sistone. Var ska man liksom börja ta tag i nånting? Har varit på ett mycket omtumlande och fantastiskt läger, lärt mig mycket om mig själv och sådana klichéer, sen haft utlandsbesök och i morgon blir det då igen lugn och ro och jag ska ta en titt på vad för bilder jag har knäppt med min knäpp-kamera här under de senaste veckorna. Hunden är också tillbaka från sommarlovet vilket innebär ständiga promenader och sånt. Goder natt natt natt.

Och här framöver var det annat

I morgon ska jag till Kyrkogårdsö (låter allt lite spooky, va?). Ska jobba på läger, så mycket mer har jag inte nu att konstatera. Så otroligt glad över att jag fick det här jobbet. Ska försöka ta många bilder och lära mig mycket etc. När jag kommer hem har jag direkt tyskar på besök. Från ett extremtillstånd till ett annat.

Tidens melodi

Dagens noteringar: var på jatkot hos grannen. Han hade en bricka med löstobak, ett helt berg av tobak allstå, har aldrig sett något liknande. Vi såg på krigsfilm och provade hattar. Senare föll grannen över tobaksfat och allt blev bara tobak. Jag hittade en tablettkarta som jag sen fort satt tillbaka dit den kom ifrån. Annars så är jag bara i fyllan och har spelat dragspel. Har uppläxat douchebags och har betett mig allmänt attraktivt, samt sjungit Ballaadi Olavinlinnasta.
Imorgon orkar vi mer.

Två saker jag måste bli bättre på

1. Att förstå att "det som är nu" inte varar för evigt, inte uppgå i stundens känslor alltid - bli bättre på att se helheter.

2. Lära mig att göra saker för att jag vill det och för att det är givande för mig själv, inte för att nån annan ska tycka att jag är fantastisk. Vi lärde oss i Konstskolan för tie år sen att kreativ, det är man när man gör saker oberoende av andra, när man bara gör utan tanke på vart det kommer att föra en, hur många likes det kommer att få. (Antar att internet var ganska nytt den tiden då den grejen formulerades).

Och så en tredje sak, men orkar int ändra på rubriken nåt mer:

Måste sluta STRESSA. Stress för en ingen annanstans än närmare graven. Så att, sluta stressa över sånt som du ändå inte kan påverka. Grejerna du ska göra blir inte bättre av att du ligger vaken om nätterna och schematiskt går igenom handlingsprocessen — tvärtom.

ÅHÅ. Det tankestrecket blev minsann långt. Alt-shift-bindestreck, min själ.

Fenominal dag

Det här har tamejtusan varit en bra dag. Den började med att jag fick ett jobbavslag och ett jobbförslag, och det sällsynt goda med sådana nyheter är att den negativa nyheten för en gångs skull inte spelar någon roll för att den positiva vinner; nästa vecka ska jag på skärgårdsläger med handikappade! Till Kökar med båtar och allt. Urspännande och lite skrämmande så klart, men det här är just vad jag behöver. Höll redan på att bli lite desperat av tanken på att enbart hänga hemma i lägenheten utan jobb i ännu ett par månader.
Självfallet var det inte via arbetsförmedlingen jag fick jobb, utan via en vän. Tackar min lyckliga stjärna för att jag är finlandssvensk (och äcklas samtidigt av mig själv, brr).
Sen jag fick nyheten om jobbet var det som att allt har setts på genom granngula solglasögon. Intervjuade en tjej om Roller Derby till Blemma och det var faktiskt riktigt roligt och inte angstigt alls. När jag var yngre jobbade jag till och från på tidning, intervjuade och skrev av bara farten, men nuförtiden ska tydligen allt vara förknippat med någon form av traumor. Hur som helst, så var det roligt att prata och intervjua och skrivandet gick sen lätt.
Utöver dessa prestationer har jag ritat lite serier och läst lite i en tysk bok. Dessutom jobbar jag på ett omslag för ett Jeppisbänd, för att nu dra till med lite detaljer om vilken effektiv typ jag är just nu. Ni fattar att jag är stolt över mig själv.
På kvällen åkte vi och spelade tennis med J, och så hittade jag en fyrklöver i gräsmattan. Den satte liksom pricken på i:et i ordet fenominal.

Arbetsmarknadens boule

Idag gjorde jag nåt som jag inte har gjort på många år. Besökte mol.fi. Det var lite som att öppna en gammal ridå bakom vilken några karlar spelar boule och så händer det inte så mycket mera. Det finns telefonförsäljningsjobb, så finns det telefonförsäljningsjobb och så finns det telefonförsäljningsjobb och några specialistjobb. Det kändes verkligen som att den riktiga arbetsförmedlingen sker någon annanstans, typ via kaverins farsa eller brorsa. Så klart.