"Det är nu int så allvarligt"

Jag ska fortsätta svamla om tysken och identitetsbildande. Den som inte orkar kan trösta sig med att det här nog snart går över, men just nu ligger jag mer eller mindre sömnlös och funderar på tyskhet.
Det var ännu en händelse som jag inte kan låta gå förbi utan att skriva om den; nämligen "kaffekoppsincidenten". När vi en morgon bjöd på kaffe och dukade fram en muminmugg och en svart Queen-mugg, så blev den här tysken igen alldeles om och till sig och uttryckte sådär halvt på skämt/halft på allvar ett klagande läte som lät ungefär "vad ÄR det här för ett ställe vi kommit till egentligen?!" (han tyckte tydligen inte om Queen). Tilläggas skall då att den här människan, vad jag fick erfara, är YTTERST mån om sitt eget uttryck och vad han står för, och YTTERST medveten om hur man bör vara och vilka prylar man bör omge sig med om man ska innefattas av hans krets. Det enda jag för stunden fick ur mig var "Det är nu int så allvarligt".

Jag har då sällan upplevt något liknande; att nån vare sig negativt eller positivt skulle kommentera en kaffekopp man har. Okej, om man hade kommit till något temahem för Iron Maiden eller nåt sånt där uppenbart retroställe eller vad vet jag - då hade jag kanske höjt på ögonbrynen inför en Bratz-mugg. Men HEMMA HOS NÅGON. Jag har då min själ druckit kaffe ur Andelsbankmuggar, ur golfmuggar, ur "Daddy is the boss"-muggar, ur slitna Marimekkomuggar och alla tänkbara muggar utan att nånsin ha funderat på muggens eventuella lämplighetsgrad i förhållande till platsen.
Jag kan inte för mitt liv begripa hur man kan vara så mån om att omge sig med rätt saker, med rätt musik då framför allt (för den här muggen refererade ju då igen till musik), hur man kan vara så hopplöst bortkollrad i livet att man tillåter sig uppröras av sådana saker.
Nån gång i mitten av 2000-talet bodde jag tillsammans med en dansk tjej som också hade ett väldigt tydligt uttryck - en vintagestil som hon inte gav vika för ett enda ögonblick. Jag tyckte redan då att det var töntigt, på ett sätt lite beundransvärt men samtidigt så desperat - att forma sitt liv kring ett enda uttryck och enbart äta ur tallrikar som på något sätt tilltalade den egna smaken. Den här tjejen talade i en orange telefon och jag lekte ibland med tanken på hur illa hon säkert skulle ha att vara över att måsta tala i en ful metalltelefon eller nåt sånt där (det var ännu slangtelefonernas tid i Danmark på den tiden). Jag tyckte det var roligt att öppna dörren till hennes rum för det var lite som att skåda in i något slags museum för 60-talsprylar.

Jag ska ännu avsluta med ett citat ur Spanarnas midsommarprogram, som dels handlade om återanvändning och nygamla saker:

"Nostalgi börjar bli som en överutnyttjad naturresurs, lite grann i stil med olja eller torsk. Det finns inte mer gamla, kära saker att återanvända för tredje, fjärde gången. Allt det fina man kan känna saknad efter eller ta upp, det finns ju redan där på affärshyllan, det dyrkas redan av hipsters på internet, vad ska man ta?"