Pimpad tyskbil

Nu ska jag skriva ytterst lite om mina erfarenheter från mina senaste gäster.

Dom hade pimpad bil. Alltså på riktigt - sådär fixad. Jag kom på att det säkert är väldigt tyskt, det där att vara mån om stil och utseende, mån om rätt stil och utseende då, för all del. Jag tyckte å ena sidan att det var trevligt med den där bilen, men å andra sidan blir jag alltid lite rädd när mycket tid har lagts ner på något så oväsentligt som en bil. Det är liksom andra problem som lurar i mossen där då, tänker jag. (Det var det också, men det ska jag inte ta opp här).

Sen var de båda som fastnaglade vid början av 2000-talet, från kläder till mat till musiksmak. Jag har nog sällan upplevt nåt liknande - kanske det är vanligt, vad vet jag. På vägen upp från Vessö till Åbo lyssnade vi på

1. Musik från eget inspelade mix-CD-skivor. Sådana har jag inte sett sedan jag själv slutade använda dom nån gång år 2004.

2. Bland annat Pearl Jam, System of a down och Queens of the stone age. Jag tänkte också på mig själv, men på ett liv som jag förlängesen lagt åt sidan. Det var väldigt konstigt. Jag lade också märke till att de inte lyssnade på en enda kvinnlig artist, vet inte om det var ett sammanträffande, men ändå.

Sen: ju mer vi talade kom det på nåt sätt mer och mer fram att de krampaktigt håller fast vid det som de en gång lärde sig att var bra och var bra av vissa orsaker, liksom bra för att det var rätt, det är jävligt underligt det där. Att man liksom håller fast vid nån sån där stil och ett slags uttryck som då gjorde en till vad man blev. Men varför har man inte gått vidare, frågar jag mig? Man kan ju ändå fortfarande vara samma mänska, även om man utvecklas. Som det var nu verkade dom inte ens speciellt nöjda med att ha fastnat i år 2002, ändå skulle det prompt återupplevas. Kanske det bara är Tyskland, tänker jag sen? Kanske man i deras kretsar antingen är en superframgångsrik karriärmänniska som lyssnar på klassisk musik och Coldplay, eller så tar man liksom starkt avstånd till skiten, är tvungen att basunera ut att man är nånting annat. Det förvånar mig ibland hur framåt vi är här i Norden, hurdan överblick jag tycker att vi har över grejer. Men kanhända har vi inte alls det. Nog finns det ju många här också som fullständigt gräver sig ner i nostalgi.

När jag sa att jag gärna lyssnar på Cats och andra musikaler och när J sa att han har en Pet Shop Boys-skiva i hyllan, så såg den där pojkvännen rent illa berörd och äcklad ut, som om han hade svalt fel pastill. Hur kan man gå omkring och döma andras musiksmak? Inte är ju musik avgörande för hurdan mänska man har att göras med, inte är musik lika med nån slags ståndpunkt överhuvudtaget, det är bara ljud. Och hur kan man vara så säker på att just den musik man själv lyssnar på är så förbannat korrekt på alla sätt? Man kanske har missat något, det finns ju attan nya saker att upptäcka hela tiden, överallt. Nej, jag blev så paff, det var igen en så jäkla förlegad attityd att ha bara.

Nå, det var ett bra besök ändå och vi hade tidvis jätteroligt. Och min gamla vän var precis lika underbar som förut, vi kom lika bra överens och jag saknar hennes iakttagelser i mitt liv, faktiskt. Hoppas hon flyttar hit, av nån anledning!