Herregud, hör på den gurun!

Det har åter gått en månad och jag tänkte att det väl vore väl för välbefinnandet och tidslinjen att åter upprätthålla nån form av aktivitet här. Det nalkas jul. Jag har varit sjuk och är ännu, och är det någon som är så sämst på att vara sjuk så är det jag. Jag lever mig in i symtomen, förstärker dem - och ältar och tycker bara synd om mig när jag borde ta till konkreta åtgärder och hand om mig. Imorgon ska vi spela keikka i Tammerfors och idag när jag tog ett coronatest hoppades jag verkligen att det där andra strecket skulle uppenbara sig, så att jag skulle få en orsak, ett tydligt förhinder till att åka nånstans. Så att jag skulle få tillåtelse att känna mig så skit som jag gör.

Jag gör min Rurik-julkalender och det ger dagarna ett märkligt flyt som jag gillar, att sätta sig ner och veckla ut idéerna, rita pratbubblor och rita riktigt skitbilder och rita riktigt fina bilder. Det blir som det blir men jag blir så klart så otroligt glad för att den kalendern faktiskt verkar betyda nånting för någon. Det värmer nåt förbannat, att jag har förmågan att få nån någonstans att skratta igenkännande. Bara det att någon orkar ta del av något simpelt som nån annan gör, nåt helt egoistiskt, det är fan en gåva.

Det här är något jag har försökt ta till mig på sistone, att agera där man är, göra det man kan på något sätt. Tanken på världen och vad som sker i den är liksom för svår och för stor och förlamande, så i något skede måste man ju liksom stiga ner och se sig själv i ögonen och säga att det räcker, det lilla jag gör. Konsumerar minimalt, undviker att äta djur och mjölkprodukter. Ritar julkalender som några tycker om. Att inte tycka så himla illa om människor. Alla har väl sin historia och sina insikter, mindre eller större. Försöker, kort sagt, ta till mig nåt slags positivt synsätt på livet, trots att det är enklare sagt än gjort när det kommer till mig.

Om vi nu ändå ska gå till botten med hur jag egentligen känner mig (jo, det ska vi) så är väl ordet otillräcklighet. Det känns som om jag borde göra och vara så mycket mera: En bättre partner, en som lyssnar, en som deltar, en som bygger upp istället för skrotar. Det är mest på hemmaplan som jag verkligen känner att jag inte bidrar med någonting, att jag helst skulle kasta mig själv på sophögen eftersom ingen annan förmår att göra det. Jag måste seriöst ta tag i mina dåliga vanor och gå till bottnen med detta förlamande, detta något som gör att jag inte får tummen ur röven. Till exempel har jag suttit nu i flera år med sångtexter jag borde skriva åt bandet, men som inte blir till någonting, till ingenting. Och jag undrar vad det beror på, när denna vägg kom mellan mig och mitt kommunicerande med världen?

Och så måste jag skriva något om sorgen (och direkt börjar jag gråta). Det är väl den som allting egentligen handlar om. Att jag ständigt går med denna djupgående, enformiga saknad efter hunden - denna egna, helt onödiga och personliga sorg som finns där alldeles på ytan, så jag bara kan doppa handen ner i det svarta träsk som bubblar alldeles inunder, och som på något plan vill att jag ska sänka mig i det, eller så känns det. Det börjar kännas som att jag skulle måsta hitta på något sätt att inte gå dit, att inte sörja så himla intensivt allt emellanåt, att jag borde nå någon sån där fas i vilken jag kan glädjas över minnena istället för att bara brista ut i gråt när jag tycker mig höra ett ljud som till exempel påminner om Mili som den lät när den sov och drömde (liksom jag just tyckte att jag hörde). Jag vet att sorg och saknad är okej och att det är sånt man ska tillåta sig själv, men nånstans kommer väl en gräns när det är bättre att på nåt sätt tvinga sig att inte tänka just de tankarna? Saknadstankarna?

Jag har lyssnat på all världens poddar och sorg och saknad och hopp och verkligen lärt mig en hel del av det, emellanåt trott att saknad kan vara grunden till nåt annat, nåt uppbyggande - men mer och mer inser jag att allt det där jag själv också skrev om att gå vidare, mest handlade om sånt där retoriskt som man vet att ska hända, och som man hoppas att så småningom händer en själv. Men det händer på riktigt inte. Inte ännu i varje fall.

Så det här är kanske nåt slags blygt tacksamhetsinlägg. Jag är tacksam för, äh jag orkar inte ens. Jo, jag är tacksam för att jag har ett så innehållsrikt, insiktsfullt liv i vilket jag har all möjlighet att uttrycka mig själv, och att jag har många fina vänner och bekantskaper. Jag är tacksam för att jag har ett liv i vilket det åtminstone nu, verkligen funkar att inte jobba, för jag skulle fan inte klara av det, inte just nu. Som det är just nu så är jag bara, lyfter inget stöd, orkar inte med arbetsförmedlingen som bara ska ha en att arbeta. Jag är tacksam för att jag har tid att tänka på andra möjligheter och för att jag verkligen har nåt slags hopp om att saker nog kommer att ordna sig till det bättre, så småningom. Jag är tacksam för världen som studsar tillbaka till mig med vänlighet, och säger att jag är tillräcklig, även när jag själv tvivlar.

Herregud, hör på den gurun!

Det har aldrig varit okej med minkfarm

Igen på biblioteket, tänker idag på världen som den är och världen som jag (och säkert många andra) upplever den. Som att världen i dess vardagliga lunk på ett plan är en totalkatastrof och på ett annat inte låtsas om den, lallar på i de rester av ett någorlunda fungerande system som världen nu lallar på i. Men att jag numera i princip bara ser katastrofen överallt och har svårt att relatera till nåt slags normalt liv alls mera. Alltså, jag ser bara avgrunden. När jag ser reklamerna i teven blir jag desperat, att varför tror nån ännu att det är okej med semesterresor? ÄR det okej med semesterresor? Är det okej med minkfarm? Nej, det har aldrig varit okej med minkfarm, men i något skede har ett sånt barbari, liksom köttidustrin, normaliserats och så har vi bara förblindats så att vi inte kan se det som händer, inte ser lidandet för att det inte är meningen att man ska se det. Och på samma sätt är det väl med semesterresor, det är väl för bövelen inte semester vi ska tänka på i en värld som drar de sista rossliga andetagen inför en oundviklig klimatkatastrof med ödesdigra konsekvenser? Det är väl inte utereklamer med K-markets enformiga slogans som vi ska fokusera på, bara njut och köp vad du vill ha, bara fokusera på det viktigaste, dvs familjen och att DU är värt något gott? DU. Medan världen faller sönder. Så jag ser bara kaos, egentligen. Jag ser bara nedbombade byggnader och bortkollrade, maktgalna män, ett arbetsliv som är i upplösning och spillror av helt vanliga människor som stiger upp och går på jobb eftersom det är den enda utvägen för dem - att vara slavar under ett system i vilket vi måste tjäna småslantar för att ha råd med mat och tak över huvudet. Jag hör bara lösa ord tagna ur sina sammanhang, jag hör enformiga melodier och AI-generade synthslingor, ett slags psykotiskt upprepande av något som för länge sedan var unikt, men vars egentliga innebörd har slarvats bort med tiden.
Så hur ska man gott folk, lura sig eller på ett genuint sätt ta sig själv ur denna oproduktiva och genomförlamande katastroffas? Nå, genom att engagera sig, så klart. Lite tvång. Det här rådet är lika mycket till mig själv som till någon annan: engagera er i något viktigt, ni som kan. Det är mellan människor (och djur) som fina saker formas.
Jag önskar er all medvind ni kan få.

Sin förpruppade mentala existens

Senast jag skrev här så satt jag också på biblioteket, invid väggen mot gatan på gamla sidan. Satt jag och svamlade och funderade på vad jag skulle säga. Liksom jag sitter och svamlar idag och funderar på hur jag ska ta itu med konstycket "samla ihop mig själv och mitt liv och få någonting till stånd."

Det är inte nån jargong nåt mer, nåt charmigt man ibland säger, att jag jag gör ingenting. Jag, jag gör absolut ingenting och när det är något jag ska göra måste jag frenetisk tugga lions mane-svamp, gå och lägga mig i tid för att mentalt preparera inför "det stora jag ska göra" som kan gå ut på typ gå till Lidl.

Jag har totalt fallit utanför samhällets alla ramar och jag sörjer väl, jag sörjer hunden och min egen brist på livslust, världens gång och maktlösheten. Samtidigt blir jag förbannad på alla muppar som säger att det är kört, att vi går under, att det är omöjligt att göra något. Jag blev det i lördags, på en random snubbe som sade just sånt, och som dessutom vågade sig på att ha nåt slags glimt i ögat när han sa det. Kanske var han som jag, bara upprymd över att överhuvudtaget vara ute bland folk, att bara den saken gav nåt slags apdjurs igenkännande blick - jag är bland människor och det gör mig lycklig. Men liksom jag avskyr det hos andra, avskyr jag det hos mig - uppgivenheten. Det är det absolut mest ocharmerande som kan drabba en människa och man borde göra allt som finns i ens makt att kämpa emot sådana tendenser.

Nå, jag har samlat ihop kjolarna och pedat ner till biblioteket, nu ska jag ta itu med sånt där jag har lovat och som jag måste få lite flyt i - transkribera ett par intervjuer. Hur ogärna jag än skulle. Det paradoxala i min tillvaro är att jag har en hel del projekt på gång, men ingenting jag på något sätt alls skulle villa göra. Men skit nu i vad man vill, ibland måste man bara krossa sin egen förpruppade mentala existens.

Turun bussi och alldeles för många tankstreck

Dagarna har gått vidare och det enda jag kan konstatera är att de väl har gjort det med ett alldeles utmärkt betyg. Det enda jag har att klaga på, är det konstanta mörker jag vandrar omkring i numera - den där attans ofrånkomliga känslan av att det är något som fattas mig - DET ÄR HUNDEN! DET ÄR HUNDEN SOM FATTAS MIG. J sa att det är sådär det är med sorg - det är bara att leva med en konstant tråd av mörker som följer en och som man så småningom blir mer eller mindre van vid.

Vi var i Helsingfors och spelade en bra keikka, jag satt uppe på backstage i det virrvarr som mellan-spelningarna innebar, då det slog mig att jag när som helst hellre hade tagit det att Mili helt apropå ingenting hade vandrat in i utrymmet - obryende, som vanligt. Bara glad för att upptäcka mig - något bekant. Tanken var varken sorglig eller förödande - den var bara sann och klar just då. Jag hade hellre varit med Mili. Men så råkade det nu sig så att jag vrålar i ett band och vi har nån form av flyt och det är roligt det också - det är rent bisarrt att något sånt här kan hända åt en - något jag också har drömt om i många år - att få stå på scen och ha folk som ser på en - hur många tankstreck kan man inkludera i en mening?

Nu sitter jag på biblioteket och har just avslutat veckans andra bokrecension. På dagens program står ännu att rita en gammaldags sax som jag ska tatuera åt Janne mot slutet av veckan, men jag tror bannemig att jag kommer att skjuta upp det tills i morgon. Jag är ännu för slut efter helgens eskapader - for också på finlandssvensk elitfest hos etablerad poet R och for omkring som den sociala fjäril jag ibland har förmågan att bli, svettig och oretuscherad efter spelningen. Åkte hem med 4:40:ans buss och hamna ta en dyr Bolt-taxi för att hinna, samt övertala en säkerhetsvakt för att överhuvudtaget ta mig in på busstationen "Turun bussi lähtee neljä nelkyt!"

Nån kväll jag-minns-inte-när tog jag åter tarotkortspackan och ville fråga Mili om schäfern (som annars inte är någon ren schäfer - det är en blandning) - och så drog jag åter dödskortet, fast den här gången åt rätt håll - bara rätt och slätt DEATH. Jag tolkade det som att det inte blir nåt med den här schäfern (haha, tanken på att det skulle "bli nåt" med en hund är ju ganska komisk i sig). Och jag har också haft det på känn sedan jag senast lämnade hem den - det är en hemskt fin hund men inte någon jag har några vidare känslor för. Varför jag nu ens skulle behöva ha det, egentligen. Alla hundar är inte Hundar, alla hundar sjunger inte för ens hjärta.

Jag har sån lust att spela in musik, det sjungs storslagna sångverk för mig om nätterna. Jag behöver inte ens memorera dem - man kan plocka upp melodierna som karameller ur fickan och de ter sig rena och tydliga och släta med en viss dissonans, precis som hunden. Måste bli gjort, snart. Måste öva mig på att inte lämna sånt där ogjort, bara för att det finns mahjong och teveserier.

Milis gåva

Välkommen tillbaka till Lottas hundblogg. Idag ska vi åter tala om hundar, fast det handlar om igår.

Åter hade jag stämt träff med schäfern och tog J med, för att på något sätt få bekräftelse om att den här hunden inte tilltalar oss på så många sätt. Var så säker på att den skulle göra absolut noll intryck på J, speciellt då vi båda fortfarande har Milis silkeslena päls och ömsinta varelse i färskt minne.

Nå, när jag kom ut på Aninkaisgatan med schäfern, så skedde nån form av instant bonding mellan K och J. Jag var både förvånad och positivt överraskad, och sen drog vi iväg som nåt slags oformlig trio och började tala om på vilka olika sätt man kunde få K att gå bättre i koppel, hur vi borde få tag på en sele, osv osv. Det som slutligen fick mig att ändra inställning till den här hunden fullständigt, var när vi till sist satte oss i Domkyrkoparken. Vet inte vad jag hade föreställt mig - kanske att hunden skulle vara otålig och villa bort. Men den var liksom nöjd bara. Helt jäkla mysko. Den lade sig inte ner, liksom Mili skulle ha gjort - den var ständigt uppmärksam, men inte uttråkad. Satt där med sina spetsade öron och då kände jag bara att FAN det här är ju en bra hund ändå. Inte ett gnäll, inte en klagan på att vi satt rätt länge och gjorde ingenting. Det här är helt enkelt en sån där hund som är OKOMPLICERAD, förutom att den då kräver en hel del träning. Jag är inte helt van med okomplicerade människor eller djur, så det kändes fräscht.

Så nu har vi bestämt att vi ska sköta om den här hunden sista veckan i september. Hemma alltså. Tanken är att det här kan bli en sån där hund som vi både kan sköta om ibland (ägaren har dåliga knän) och som vi samtidigt inte behöver ha huvudansvar för.

Senare hände ännu en lite magisk och märklig sak. Förde hem schäfern och gick ut med J, för första gången i stan sådär oplanerat på kalja - på hur många år? Tio? Vi skulle precis gå in till Gringo när det slog mig att det kändes som om vi parallellt befann oss i en tid 12 år tillbaka i tiden - tiden innan vi hade Mili, då vi bara sluibade runt på stan om helgerna. Det var som att allt var exakt som det var då, förutom att alla ens vänner hade förvandlats till andra, yngre, okända typer. Nå, när vi gick in till Gringo, så var ALLT som förut. Stämningen, musiken, till och med människorna. Där satt Pia J med nån snubbe, in ramlade Keijo och Janne och så småningom Nana och en annan. Vi dansade och höll på. Alla lyfte på ögonbrynen när vi förklarade att det inte på så många herrans år har hänt att vi spontant gått ut tillsammans, eftersom Mili inte klarade av att vara ensam hemma. Nu känns det helt bisarrt att tänka att vi har levt ett liv i vilket vi konstant har varit tvungna att fixa med hundvakter så fort vi har haft nåt gemensamt program. När vi skulle cykla hem, for jag spontant åt fel håll, som om jag var påväg till Lonttis där vi bodde för flera herrans år sedan.

När vi kom hem sa J det finaste jag hört på länge:
När Mili levde gav hon oss en gåva. I sin död, ger hon oss en annan gåva.

Eget djur och andras hundar

Lördagen för tre veckor sedan, en lika grön och hopplöst vacker dag med lika god sikt ut över vidderna, var den första lördagen som hunden inte längre vaknade upp i världen. Så skrev jag i lördags då jag satt ute på Runsala och kikade ut över en golfbana. Tog hand om en 12-årig husky-schäfer-alaskan malamute-hane som var sin egen på sitt eget sätt. Han ville bara vara ute på altanen dag och natt. Han fick sin medicin inrullad i en lördagskorvsskiva morgon och kväll. När jag kom kikade han på mig sådär som att, okej då, det är dig jag har att göra med. Han hälsade i varje fall artigt på mig.

Det var ovant för mig med en hund som liksom inte ville så mycket. Den var som skepnaden av en hund, men innehållet av något annat. Typ en kalv som bodde ute på gården. Ibland ville han ligga vid glasskiosken. Äh, jag vet inte. Känslan jag fick var i varje fall att han var lite för gammal för att överhuvudtaget orka med nånting alls.

Igår och idag har det sen handlat om en hund som verkligen är hund. Jag tänkte att det är precis en sån där hund som gör att folk får för sig att de inte är hund-människor, eftersom den är sådär eländigt alert så man inte ens kan promenera i sina egna tankar - den är intensiv, drar hit och dit, vill alltid ut, vill alltid ha mat, bara vill och vill och kan och kan. Det är en schäfer vars ägare har dåliga knän. Jag har inte så mycket erfarenhet av schäfrar, men vet bara att de vill hemskt mycket hela tiden och att jag oftast inte tycker så hemskt mycket om dem.

Vi får nu se med den här schäfern. Min poäng är i varje fall bara, att jag älskar min Mili och minnet av den bara mer, ju fler andra hundar jag lär känna.

En annan sak har också hänt. Jag har slutat sörja. Nån kväll under förra veckan kände jag mig så fruktansvärt desperat igen, så jag åter tände det där ljuset och tog det där kortet när lågan fladdrade till. Det var 5 of cups.

Kortet innebar nu igen en sån där stört träffande insikt om hur saker ligger till och att jag kunde tolka det som att Milis meddelande till mig var att inte hänga mig upp på att den är borta, utan helt enkelt fokusera på mitt fortsatta liv. Jag vet inte hur jag ska tänka kring det här med tarotkorten - att jag är helt prillig som förlitar mig på någo bullshit kort, eller att jag bara har en sällsynt fallenhet för någonting jag inte helt själv kan greppa - någo häxor och kloka gummor i släkten - vad vet jag - vet bara att allting alltid känns fullständigt klart och på riktigt när jag sätter mig ner med de där korten och ber dem om råd. Så jag tänker inte dividera mer kring det. Hjälper de där korten mig att - i det här fallet - se framåt och inte hänga kvar i det traumatiska förflutna - så kan det ju inte vara någonting annat än gott.

En annan rolig sak som hände - det var i Citymarket när vi var på väg ut med J. Vi typ sprang mot kassorna, eller håsade omkring som vi nu brukar göra, och så kastade jag en blick på golvet medan jag stolpade fram med händerna fulla av fryspizzor eller vad det nu var - och skymtade ett klistermärke av två valpar och en boll. Ta det! ropade jag åt J för jag hade händerna fulla. Och han plockade upp det, och jag fällde väl nån tår. Jag såg det som en hälsning av Mili - den leker och har det bra, eller nånting. Minnet av Mili vill påminna mig om det som är roligt. Jag limmade tarran på baksidan av min kalender.

Ursäkta asig bildkvalitet, min telefonkamera har blivit så bövelens dålig.

Nu spillde jag just ut mitt vodkavatten över soffan och mig själv. Vet inte vad jag ska se det som ett tecken på - att jag är en klumpig jäkel som dricker gurkvodka kl. 1.49.

September

September är varm och det finns dagar då jag sliter av mig kläderna och sitter här i underkläderna och glor om kvällarna. Idag var det hett under jeansjackan. Jag tog av mig byxorna i övningslokalen och stod där med en gardin svept runt höfterna. Sen blev det kallt. Jag gick hem, och gåendet - det som jag kan så bra, det som mina fötter har gjort alltid - det känns som om det är någon annan som går. Någon med tung väska och slitna skor. Någon som bara går och går och tittar efter pengar på trottoarerna, som undviker att se folk i ögonen. Som bara tar nästa steg, och nästa. Som inte vill ha någon ny dag att åter vakna upp till, som inte vill breda några smörgåsar eller sätta dem i rosten.

Dagarna överlappar varandra som nedsolkade disktrasor och jag undrar, jag undrar vad det var man gjorde med det här livet. Jag har väl det mesta mer ordnat än på länge, kalendern är full med allsköns skojigheter och evenemang som sticker ut från de vanliga, men ingenting - ingenting går upp mot hunden. Ingenting kan jämföras med den. Alla umgängen, människor och meningsutbyten, alla goda kyssar från Brunbergs, lakritsen som smälter i munnen, underhållningen som bågnar över i datorn, dagarna och himlen och jorden och gräset - ingenting spelar någon roll. För jag har inte hunden längre, jag har ingen vän som rullar ihop sig vid min sida, och vad är väl mer eller mindre betydelsefullt än att skriva det, att säga det högt. Ingenting förändrar det som har hänt, att någon är borta. Någon är borta för evigt och det råkade vara den allra bästa, en av de få som betydde någonting för mig.

Jag var i Sverige, jag klappade hund som var lugn och fin. Jag var i Borgå, klappade hund som var svart och slät. Visst hjälper det att klappa hund. Händerna minns, näsan minns doften.

Jag har fått i uppdrag att skriva en 15 sekunders trudelutt, och mina händer kan koreografin, mitt huvud tycks vara fullt av melodier. Det är konstigt, att alla mina små manicker och mina timmar framför nerladdade piratprogram som behandlar ljud, faktiskt kan vara till någon nytta i mitt nuvarande liv. Jag är som en självutvecklad nöjesapparat som innehåller alla ingredienser. Jag kan göra affischer, musik och innehåll. Jag har bilder att rita och texter att skriva, biobiljetter som väntar på mig i min telefon, många dagar med inget innehåll alls. Men allt jag vill är bara att få springa med dig, min hund, långt ut över ängar och nedtrampade stigar. Mot inget mål, med bara nuet och glädjen över att få existera hängande som en het sommardag över ens bleka lekamen.

Jag ser tillbaka i mina texter, om samtal, om tennisplaner och ofullbordade projekt, och allt jag kan tänka är att då fanns det en hund. Medan jag gick där och tänkte på allt det där andra, så fanns det en hund.

Det är inte det, att det inte skulle gå att leva utan hunden. Det går alldeles utmärkt - det är bara alldeles vansinnigt, fruktansvärt meningslöst och tråkigt.

Jag kan bara upprepa mig i det oändliga. Jag är en enformig upprepningsmanick utan ett slut. Upprepar mig, säger - det är så tråkigt. Det är så förbenat tråkigt utan dig. Ingenting smakar någonting. Allt jag gillade har bleknat. Solens värmande strålar. Hösten som bågnar över en i all sin prakt. Tidernas tyngd och ilska. Den stundande förgängligheten. Alla som lider och svär i sina hålor. Det bekommer mig inte.

Jag vill bara sitta här och lyssna på dina andetag, din sista djupa suck innan natten faller. Innan drömmarna för med dig på dina egna resor som jag inte vet nånting om.

Herre min gud alla farhågor, allting som plötsligt har gått helt på tok. Alla åsikter, alla galna gubbar och tanter. Min bror med de stirrande ögonen. Den förtryckta ilskan han går och bär på. Övertygelsen, missförstånden. Du var aldrig sådan.

Fortfarande hejdar jag mig när jag märker att någonting har irriterat mig så till den grad att jag har svurit eller ropat högt. Ett ögonblick hinner jag tänka - nej, inte så. Inte skrika. Du blir ju så rädd. Du ville alltid att vi skulle vara sansade. Inga röster skulle höjas. Nu går jag här och kan skrika rätt ut och ändå hejdar jag mig, för att jag kommer ihåg dig. För att du fortfarande finns här och påminner mig - inte höja rösten. Inte skrika i onödan. Var lugn bara.

Jag läste någonstans att hästar kan avgöra om människor är ledsna eller glada. Jag tycker att sådana här nyheter är så bisarra - fanns det någon som trodde att de inte kunde göra det?

H⊥∀Ǝᗡ

Idag har det på många sätt känts som att ett blad har vänts i denna till synes eviga sorgehistoria. Dagen har känts ljus, det kom ett ösregn som orsakade översvämningar i stan och allt sköljdes rent medan J och jag tog skydd under taket till en glasskiosk. Vi kom från bandträningen. För första gången på väldigt länge, kände jag att jag verkligen ÄR på träningen, att jag inte konstant ser på klockan, undrar när vi får fara hem, undrar hur Mili har det, om den känner sig rädd och ensam. Jag var fullständigt uppslukad av stunden och testade texter och skrev nya. Det kändes på ett plan som om någonting som var Mili hade förkroppsligats i mig - viljan att jobba, energin till att göra det, förmågan att finnas i nuet. Jag kände mig inte ledsen - snarare upprymd och ivrig inför vad som härnäst väntar.

Mamma ringde och jag grät lite, men märkte ändå hur det vi pratade om handlade mer om framtiden än det som hade skett. Idag talade jag också mycket mer om hunden, såg på andra hundar med glädje och tänkte till och med på att jag nån gång igen ska ha ett sånt där djur.

Till natten kände jag mig ändå så desperat att jag ville göra någonting konkret för att skapa nåt slags rituell stund med Mili. Låter kanske kollrigt, men jag gick ner och satte mig i köket, tog min tarotkortpacka, lade fram fyra hundgodisbitar och den där kvisten jag hittade. Tände ett ljus och blundade, föreställde mig Mili förkroppsligad. Såg dens huvud, koncentrerade mig på platsen på mattan där den hade legat och började prata med den. Sade bara fina saker, allt som jag brukar, sade att den är duktig, frågade om det är skojigt. Om den vill ha någo gott, om den har det bra. Måhända var det en tillfällighet, men varje gång jag talade, så vibrerade ljuslågan. Det var underhållande.

Sen kommer det sjukaste. Jag bredde ut mina tarotkort på golvet. Jag har gjort det här förut med Mili, brett ut korten och bett den välja ett. Det har faktiskt funkat, Mili var inte dum i huvudet. Hon fattade att jag ville något med korten och brukade smått irriterat gå fram och böka med dem, putta till nåt kort, nån gång krafsa så ivrigt att hon har rivit upp ett kort i kanten. En gång valde hon “The moon” vilket jag tyckte var vackert. Idag tänkte jag att om det där attans moon-kortet uppenbarar sig, så tänker jag inte låtsas längre - då tänker jag bara helt sonika konstatera att vi har etablerat nåt slags kontakt (lol).

Jag koncentrerade mig på korten, ett av dem stack lite mer ut än de andra. Är det det här kortet? frågade jag. Är det? Ljuslågan vibrerade. Jag tog kortet, vände det, och det var

Död-kortet, upp och ner. Kan ni förstå att jag var skärrad? Jag har aldrig plockat upp det här kortet förut. Jag stirrade på det, försökte skapa nåt slags sammanhang. Ville direkt luska ut vad det stod i förklaringsboken, men meningen tycktes säga sig själv där på momangen. Döden, men omvänd - alltså nån form av pånyttfödelse. Tid att gå vidare. Att lämna det gamla för det nya. Att döden måhända konkret har varit på besök, men att det inte är slutgiltigt.

Så småningom läste jag mer. Det omvända dödskortet betyder rädsla för förändring, men att man bör gå vidare och inte vara rädd för det nya. Det berättar att döden alltid följs av pånyttfödelse och fortsättning. Det varslar om en förändring som leder till ett nytt liv, som innebär en bättre tillvaro.

Egentligen har hela den här dagen banat väg för det här kortet. Nu tänker jag inte bli nån bortkollrad nyhäxa som sitter och vänder på kort och snarvlar med min döda hund hela kvällarna, men jag tänker fortsätta agera instinktivt - som idag i reenikämppän, eller som när jag plockade upp kvisten. Jag tänker låta mig inspireras av Mili. Skrev till H som skrev tillbaka det absolut finaste:

"Mili on ollut meidän kaikkien opettaja. Aina kun näkee mahdollisuuden johonkin hyvään, niin ei kannata jäädä odottelemaan vaan rohkeasti kohti voipapereita ja uusia tuulia."

Mitt nya instrument

Just gick en liten fluga över skärmen. Den hade två spretiga vingar och såg komisk och gammaldags ut. Jag övervägde att slå ihjäl den, det verkade vara en sån där hjälplös fluga som inte är så snabb i reflexerna, men sen slog det mig att den också är ett djur.

Folk skriver väldigt fina saker till mig. När de skriver sånt som att Mili alltid kommer att gå vid min sida, vill jag ändå svara GÖR den? VET du det??

Idag satt vi i en nepalesisk restaurang. Hela stället var deprimerande - servitrisen, dekoren, allt. Maten smakade som om man hade haft en redig förkylning - absolut ingenting. Det var den mest deprimerande måltid jag har ätit på en tid, och ändå kändes det högtidligt och annorlunda, som början på ett helt nytt kapitel, eftersom vi annars aldrig brukar gå på restaurang ifall vi inte är på resa eller hunden är hos någon annan. Även om jag kunde ha gråtit över maten, så var det inte den jag grät över, och jag torkade tårarna fort när jag såg servitrisen komma gående, hon behövde inte det också - tanken på att nån faktiskt sitter och gråter över deras deprimerande mat. Äh, hon tror bara att vi bråkar, sa J.

Nu kom regnet in över Åbo. Det har inte regnat sedan Mili gick bort, så det här är de första dropparna som rinner ut över en mark som hon inte längre går på. Det är märkligt hur det här skrivandet kan inge klarhet och mening. Samtidigt är det väl ingen överraskning att skrivandet också är en terapiform, jag har kanske bara aldrig riktigt behövt använda mig av det på det här sättet.

Hur länge som helst har jag också försökt etablera bättre vanor åt mig själv, utan att lyckas. Nu känns det plötsligt enkelt, att till exempel köpa lite frukter åt sig själv för att man vill erbjuda sig bra näring, eller fara ut och springa, eller inte dricka öl eller spela spel eller på alla sätt syssla med dåliga eskapistiska saker. Kan det vara så enkelt, att en redig hotfull motgång faktiskt sätter igång ens egen hjälpmekanism? Betyder det att jag hittills har varit så privilegierad att jag inte tycker mig ha behövt förändra min livsstil? För att jag inte har känt mig usel nog att i grunden villa ha en förändring? För att alarmklockorna inte har klämtat högt nog?
I så fall kan man väl nästan konkret tacka Mili för att jag nu sitter här och är en lite bättre människa än i fredags. Eller kan man det? Kommer jag så småningom att falla tillbaka in i dåliga, destruktiva mönster? Hur kommer den här hösten överhuvudtaget att arta sig? Det är bara upp till mig att avgöra.

Och ifall minnet av Mili på något sätt kan leda mig in i bättre vanor, så kvittar det väl egentligen om det är just det som ledde till det eller inte - huvudsaken är ju att jag i så fall har bättrat mig lite. Kanske är det så enkelt, att omvälvande upplevelser får en att reflektera över sin situation och sitt liv, och därmed skakar om en så i grunden, så man inte längre orkar vara den där förruttnande högen av oförmåga som är en själv.

Hur som helst, så sitter jag nu plötsligt här och tycker mig skönja en påtaglig förändring. Jag känner mig hoppfull, kan det verkligen stämma? Vad är det med skrivandet och med samlandet av tankarna som gör att det outhärdliga för en stund känns ordnat och rätt?

Det var något med gårdagens insikt om att sorgen är min och inte har något med Mili att göra, som kändes rätt avgörande. Det känns som ett tydligt separerande av något jag gör från något som har skett, och som varken gör Milis död bättre eller sämre. Så jag kan fortsätta sörja, det har väl nån funktion det också, eller så kan jag faktiskt i något skede - sluta med det? Kan jag det? Finns det en annan tillvaro, i vilken ohämmad gråt och saknad inte överväldigar en liksom det här regnvädret drar in över en annars intetsägande dag?

Jag har inte grämt mig över världens gång sedan i fredags. I lördags, efter den ödesdigra natten på kliniken, stod jag och ropade slagord på Gamla Stortorget, men det kändes ingenstans. Alla tal om hur fascismen måste motarbetas, alla viktiga påminnelser - jag stod bara där som ett spöke och lät orden gå över mig. Det är så klart helt naturligt att det just då var just på det sättet, men visst är det också på ett plan skönt att det för en gångs skull inte är världens gång som gör mig ledsen och handlingsförlamad. JUST NU har jag inget rum för att förbanna och ondgöra mig över kapitalismens, fascismens och marknadsliberalismens obarmhärtiga framfart i världen. Tack Mili för att du gav mig en paus från det.

Viss ånger har jag väl också känt, över att det fanns en liten lucka, några dagar när vi kom tillbaka till Åbo då jag borde ha följt min instinkt och bokat in ett veterinärbesök med Mili. Hela sommaren har jag ju tänkt att något inte är rätt med hunden, att den känns annorlunda, att ryggraden är mera utmärkande, att magen känns spänd, att allting tyder på cancer, verkligen. Jag har försökt förtränga de tankarna. Jag har rent egoistiskt försökt att inte se det som är fel, för att tanken på att det kunde vara något allvarligt har varit för svår att ta till sig. Jag har anat att slutet var på kommande, och faktiskt på ett plan hoppats att det sen skulle gå exakt som det gick - att något helt fatalt skulle hända, så lidandet inte skulle bli så utdraget. Trots det går jag nu och undrar om hon inte gick och led en längre tid. Det är så himla svårt att ha ett ansvar över någon som gör allt för att dölja sitt eget lidande.

Somnade, vaknade och tänkte fortfarande, att någonting är annorlunda, att nån frid på något sätt har sänkt sig. Trodde först, att jag kanske har slutat gråta nu - att insikten igår om att gråten hör till min egen personliga sorg och inte tjänar någonting till kanske får mig att sluta, och kanske därmed bidrar till att tillvaron blir lite lättare att hantera. Sen grät jag - naturligtvis - igen. Och jag kände mig egentligen inte ens ledsen över det. Det är som min nya möbel, mitt nya instrument som jag går omkring och spelar på, medan jag funderar på hur jag ska ta itu med den här nya tillvaron.

Ifall gråtandet hade en verklig funktion - låt oss säga att jag genom att gråta riktigt mycket hade kunnat få tillbaka Mili, så hade jag naturligtvis gråtit dygnet runt, så mycket jag bara hade kunnat. Nu är gråten bara ett simpelt stränginstrument som jag antagligen kommer att tröttna på. Jag har alltid tröttnat på alla instrument. Eller så tröttnar jag inte på det och är en ständigt tårögd individ som går runt och välter en skvätt här och där. Det är väl också acceptabelt.

She's in the wind and the trees

En dag har gått eller är det två, eller fem. Det har inte ens gått en vecka sedan vi kom hem från ön, men det kunde lika gärna ha gått ett år. Ingenting spelar någon roll, sedan jag inte kan borra min näsa in i hundens päls längre, och mötas av dens böjliga, märkliga lilla kropp och försök att prata med mig. Det finns saker jag inte ens vill tänka på, som hur söt den var när den lekte med en gummibit. Nu tänkte jag på det i varje fall, och tänk - det gjorde inte så ont.

Det är så det har varit idag. När jag berättade för grannen om Milis död, började jag gråta. När jag gjorde det för min arbetskamrat på Sibbe, så gjorde jag det plötsligt inte. Jag var helt samlad och naturlig. Förklarade att det är tomt nu, men att sånt är det. Först när jag cyklade bort från Sibbe och insåg att jag inte var på väg hem, utan bara på måfå tänkte cykla runt utan mål och mening för att till sist sätta mig på en bänk vid åstranden - för så är livet utan hunden nu - först då kom den där innehållslösa gråten igen. Här hade vi gått så många gånger.

Sorg. Man lär sig tydligen varje dag. Jag tänkte först, att det vore vettigt att försöka vara rationell och inte fullständigt uppgå i sina känslor, men så var det många som sa att man ska låta tårarna komma bara. Ge känslorna det rum de behöver. Kanske är det så jag får göra då.

Hur som helst, så är det fortsättningsvis alldeles fruktansvärt outhärdligt, det här. Jag kommer verkligen inte på något mer beskrivande ord. Allt har tappat sin mening i världen - träden, vägarna, butiken, möblerna. Gräset har ingen betydelse längre. Andra hundar ter sig ansiktslösa och schablonmässiga - de bara traskar omkring med sina ägare i andra ändan av kopplet, utan att betyda någonting för mig.
Jag kan på ett sätt inte förstå hur en hund kan ha tagit så mycket plats och utrymme i ens varande, att dess bortgång kan få precis allting att te sig betydelselöst. Det var nytt för mig. Jag vill inte ens hänge mig till mina laster - spela mobilspel eller supa eller något. Jag vill seriöst, absolut ingenting. Inte ens sova. Att skriva och att konstant tänka på hunden, känns som det enda möjliga.

Även grannen verkade skärrad över att inte längre kunna få leka med Mili på gården. Han sa att en av hans vänner oförklarligt hade dött under natten förra veckan, en som hade två små barn. Han sade det på det där sättet, så man såg att han är van vid fruktansvärda saker, att han är omgiven av så många sorgliga ting så han inte känner någon större desperation över dem längre. Det kändes skönt att kunna erbjuda nåt slags genuin förståelse för hans situation.
Jag sa att vi inte kommer att ha nån begravning, att vi bara lämnade hundkroppen på kliniken. “She’s in the wind and in the trees”, sa jag. Jag vet inte vad jag menade med det. “She’s still around here”, sa han och visade med handen mot trädstammarna och trädgårdsmöblemanget. Jag vet inte heller vad han ville säga med den saken, men inser hur som helst, att vi människor säger såna där saker för att det inger nåt slags tröst åt oss. De där orden behöver inte betyda så mycket, det är bara sånt vi säger för att det svåra ska bli lättare att bära.

Sen for jag ut och springa. Det kändes faktiskt bra - det finns en konkret lättnad i att känna kroppens utmattning - som att utmattningen för en stund tar sorgens plats och man får en paus från den. Tidigare har jag alltid fått tvinga mig ut och springa, men nu insåg jag varför så många spenderar så mycket tid på gymhallar och i konditionsspåret. Det är ju terapi det är. Jag kommer definitivt att springa mera. Kanske blir jag riktigt vältränad - som en konstig bieffekt av att Mili inte längre finns.

På vägen hem fick jag syn på en märklig kvist. Den såg betydelsefull ut - som att den var laddad med nåt slags mening jag inte kunde förstå. Så jag plockade upp den och tog hem den.
Jag märker att mina sinnen är konstiga, jag försöker väl hitta symboler eller tecken eller bara något trivialt att rikta min uppmärksamhet mot. Eller så är det nåt slags konstig biprodukt av tanken på att Mili också gjorde såna där saker - hittade käppar och vedträn som hon bar med sig hem.

Jag förstår i varje fall nu hur omvälvande händelser i ens liv tenderar att få en att börja tänka magiskt. Man resonerar att det måste finnas nån mening med det här, nån tanke på att det förlorade på något sätt gått vidare, finns någon annanstans eller på nåt plan - fortfarande finns här ibland oss. Det har också slagit mig flera gånger idag - tanken på om vi på nåt sätt kommer att mötas igen, eller om livet faktiskt bara är sånt här, att folk och varelser dör och så föds det nya folk och varelser som inte har nån annan förbindelse till varandra, än själva slumpen som ibland för dem samman.
Det konstiga med att vara människa, är ju att man inte kan veta. Allt är bara lösa teorier - religioner, skrifter och regler. Det enda vi kan veta är att vi är fullständigt förlorade på den här planeten och inte ens vet varför vi finns här.

Jag tänker också på sådana saker, som om Mili var alltigenom god. Jag tror inte det. Jag tror inte att tillgivenhet är nåt slags given godhet, att hon liksom per automatik var en godhjärtad hund som bara ville alla väl.
En märklig tendens i både människor och djur, är ju att dåliga vanor fastnar lätt medan goda tar evigheter att etablera. En dålig erfarenhet av ett möte med en annan hund, någon som skällde på henne eller försökte attackera, blev som ett brännmärke hos Mili. Hon kunde möta hur många snälla och duktiga hundar som helst, ändå var det bara den där ena, elaka hunden hon tycktes dra sig till minnes - att man måste vara på sin vakt - att det finns hundar man inte kan lita på. Jag har tänkt så mycket på det här, varför det alltid är de dåliga erfarenheterna vi minns, medan de goda så ofta går obemärkta. Antagligen är det så simpelt, att det handlar om enkel överlevnadsmekanism. Man måste vara förberedd och på sin vakt, annars kan det gå dåligt för en. Det där gick så småningom som en röd tråd genom Milis hela varande - att det fanns hot överallt. Veterinären - ett hot - hon hade blivit stucken med nål där. Barn - ett annat hot - det var en gång EN pojke som drog den i svansen.

Visst finns det någonting tröstande i tanken på att Mili aldrig behöver känna sig rädd, orolig eller hotad längre. När någon inte finns, utplånas allting - också de obehagliga sakerna. Och när Mili inte behöver känna något, så behöver inte jag heller göra det. Min sorg är fullständigt min egen, det är min egen smärta och saknad. Den har ingenting med Mili att göra.

Tanken på att Mili “skulle ha velat att jag skulle ha gjort si eller så” har också slagit mig idag. Det finns ju heller ingen logik i ett dylikt resonemang - Mili kräver ingenting av mig längre - ändå finns det något tröstande och uppbyggande i tanken på att själva Mili kan föregå med gott exempel för mig i mitt fortsatta liv - och att hon därigenom, på ett plan, fortsätter existera. Är det bara det det handlar om? Att jag vill hålla henne kvar, på ett desperat sätt? Mili skulle ha velat att jag inte ska gråta, alltså ska jag inte gråta. Mili hade velat att jag inte ska sörja henne, alltså ska jag istället stiga upp och göra saker som jag mår bra av, som får mig att avancera i mitt eget liv. För Milis skull. Milis skull? Vad betyder det ens? Vad har hon för skull?

Jag är så konfunderad att jag inte får någon rätsida med den här döden alls. Det finns ingen logik i den här döden.

Tämä pysäyttää sydämen

Igår natt vid halvtretiden stapplade Mili ur sin sovkringla, sket en fläck på golvet, halkade ned för trapporna, spydde och lade sig sedan flämtande raklång på mattan. Jag såg genast att slutet hade kommit. Ögonen var glasartade, inte desperata, men uppgivna, redan någon annanstans. Som att det som hade varit Mili var borta. Som att blicken som såg var borta. Andningen var konstig, magen rörde sig i djupa tag, in och ut. I ren desperation tänkte jag först att den kanske återhämtar sig, bara skulle ligga sådär en stund och pusta ut, men när jag bad henne gå ut och kissa såg jag att hela bakdelen vinglade och hon hade svårt att hålla sig på benen.

Vi åkte till Raisio i jämn takt. Natten var ljum och gatorna tomma. J bar in Mili till receptionen, där vi togs emot av en professionell och tillmötesgående dam som visade oss in till veterinären. Mili ställde sig på britsen. Hon orkade inte kämpa emot, den vanliga veterinärrädslan glimtade till någon sekund men sedan lade hon sig, och där blev hon. Hon vilade huvudet mot framtassarna. I ansiktet ett märkligt lugn.

Veterinären kom in, ställde några standardfrågor, hur gammal Mili var, om det fanns några grundsjukdomar. Vi berättade tåligt, och så sa hon: Vi skulle kunna göra någon form av grundundersökning, men jag tror inte att vi hittar något bra där. Tosta ei kyllä mitään hyvää löydy. Och så fortsatte hon: Ni kan också bara välja att låta henne dö här och nu. Och då for det ur mig: Mä kyllä luulen että se oli sit siinä. Det kändes som det enda självklara, givna svaret. Jag hade vetat det, jag hade tänkt att det snart kommer att gå precis såhär, så det kändes inte alls konstigt att säga det. Ja men hennes tid är över.

Sen tårarna. Osammanhängande tårar som väller fram. Overklighet. Hunden som ligger på britsen och andas med tomma ögon. "Halutteks te hetki yhdessä?" Kyllä. Veterinären och sköterskan som vant börjar med förberedelserna. Hunden och vi som får ett par minuter tillsammans, långa minuter. Vi tycker att de redan kan komma, vi vill att lidandet ska vara över.

Och så går det så snabbt, känns ändå som en evighet. Muskelavslappnande. En skötare som installerar en kanyl i frambenet. Andningen som malar på. Jag som står bredvid och tittar på djuret som ligger med inkörsporten för den dödliga dosen installerad i frambenet. Veterinären kommer in, kopplar i en kanyl med en vit, mjölkliknande vätska. “Nu kommer hon att somna.” Och medan vätskan skjuts in, slutar andningen direkt. Djuret är plötsligt livlöst, ligger där som en kopia av sig själv, en fläck av tung, utfläkt Mili. Och sen: “Tämä pysäyttää sydämen.” Den klara vätskan som far in. Djuret som är borta. Hela proceduren känns så overklig, så självklar och korrekt men ändå surrealistisk.

Jag var väl beredd på det, men när det väl händer, så står man där som ett fån. Gråten kom i kaskader. Hunden blev kvar, nej ingen aska ville vi ha. Betalning i kassan. Lämmin osanotto säger receptionistdamen. Kiitos että hoiditte tämän niin hienosti, säger jag. Hemåt utan hund. 

Gråt, oförståelse. Ingen sömn. Plockar fort bort hundsängen och slänger de slitna leksakerna i roskis. Bentobollen under trappan. Overklighet.

På morgonen vill jag bara ut och bort hemifrån. Vi går på demonstration, vi äter ett rågbröd med hummus på Kirjakahvila. Jag ser på alla jag känner och alla hälsar glatt, jag vill egentligen bara prata om Mili. Jag pratar inte om Mili, bara med sådana som på riktigt kände den. Gråter en skvätt med jämna mellanrum. Men fortfarande - känslan av att det här inte är på riktigt. Bara en dag då man går osannolikt länge i stan och hänger än här än där, äter en focaccia på Gryn.

Gråter på Gryn, använder upp en massa servetter på Gryn. Lägger servetter i fickan. Hoppas att gubben på Gryn inte tror att jag gråter för att focaccian är dålig, den är urbra. Vill typ också berätta för gubben om att hunden har dött men det gör jag inte. Träffar K som kommer förbi Gryn och säger bara fina saker om Mili. Att hon var en person. Lätt att tycka om. Inte en helt vanlig hund. Allt det här vet jag ju, men det är fint att höra någon annan säga det.

K säger att hon kunde bli präst, jag säger att hon inte hade blivit någon bra präst för att hon hade brytt sig för mycket om sitt framträdande och för lite om församlingen. Jag är konstigt uppriktig, har plötsligt ingen kunskap om finkänslighet. Det där om prästskapet visar sig vara en komplimang när diskussionen fortskrider. Präster är oftast inga bra typer, det är bäst att inte villa bli präst.

Går och ser på Barbie. Inget spontanbeslut, biljetterna köptes igår, dvs för en halv livstid sedan, när Mili ännu levde. Barbie är bra men konstig, har märkliga funderingar kring den. Gråter på opassande ställen. Går hemåt, äter pasta, och så blir det kväll. Förtvivlan slår in för fulla maskiner. Vill ingenting, sitter bara och glor med grumliga linser. Gråten som en disktrasa i ögonen. Det är outhärdligt.

Googlar sorgeperiod, det står att först kommer chockfasen då allt ter sig overkligt, sedan kommer desperationen och förtvivlan, känslan av att man inte vill någonting. Sen kommer bearbetningsfasen och nåt slags acceptans. Dit har jag definitivt inte kommit, även om jag redan dillat om det hela dan.

Förtvivlan är ordet. Det finns väl inga ord för när någon bara är borta, en kär vän, någon vars alla nycker och små tassar och fettknölar man kände till. Någon som hade sin egen, ständigt utvecklande personlighet, en stark känsla för rätt och fel, ett slags värdighet och en uppskattning för de bekanta som behandlat den väl - och en obryddhet inför sådana den inte kände.

På så många sätt en så fantastisk hund, som jag förde en ständig dialog med, från första stund. Ville aldrig bråka eller luras, ville alltid göra rätt och hade fråga i blicken ifall den inte visste hur den skulle göra det. Konstant de där små, plirande ögonen som sökte ens blick för att kolla in ens humör eller intentioner, läste alla ens små miner och kroppsrörelser med en sakkännedom som ibland var närapå irriterande träffsäker. Kunde stanna tvärt och spänna de där ögonen i en ifall den ville något speciellt - bära med sig en viss kotte, vända in på en annan stig. Konstant denna dialog - kan vi göra såhär? Jag, som var tvungen att reagera. Ja men okej då - eller - nej, inte idag. Att göra något annat än hon ville gick hon också med på, utan större dramatik. Alltid fokuserad, alltid med ett varande i detta nuet, med allt vad det innebär - alla ljud, alla vägunderlag, stenar, käppar, regn, sol och snöfall. Ville inte gå på grus, för det var lite jobbigt mot trampdynorna. Föredrog gräs, men asfalt kunde också duga. Skulle alltid ha kopplet väl kopplat, inga trasslor eller öglor under benen - då stannade hon också tvärt - “kan du fixa det där.”

Livet med Mili var på många sätt ett ständigt projekt att hålla henne nöjd. Det var som att hon från början gjorde det klart för en - jag ska leva ett värdigt liv med innehåll, inte ligga bortglömd i någon soffa. Eftersom jag från början lekte med Mili, var jag tvungen att leka med henne ända in till slutet. Hon kom med krav, men krav som var fina att kunna uppfylla, som var fullständigt logiska - klart som attan att en gammal hund som fortfarande vill leka ska få göra det så mycket hon vill. Hon ville inte leka länge, bara leta efter någon godsak en stund och så var hon nöjd och lade sig tillrätta för sig själv.

Så hur ska jag nu, efter tolv år med en hund som på så många sätt ibland högljutt har kommunicerat med en flera gånger per dag, infinna mig i denna tystnad som har uppkommit efter henne, med alla vägar och gångstigar som bara påminner om henne? Med hela livet som ett paket i vilket Mili var en självklar beståndsdel som hade sitt alldeles eget, rika, intrikata liv - hur ska jag nu gå vidare? Utan den ljuvliga mjuka pälsen, utan hennes nattliga drömmande och sprattlande, utan hennes djupa suckar och andning som faktiskt lät som den karakteristiska ujjayi-andningen inom yoga. Hon andades som en attans yogi.

Den här kvällen har inte varit något annat än pur, ren och djup sorg och förtvivlan. Det är som en dimension, ett tillstånd som är oundvikligt - en tung, oundviklig tanke på att något som var otroligt viktigt inte längre finns till, och att det kom så plötsligt att bitarna av explosionen kommer att dala ner ännu en lång tid framöver.

Jag vet ju att det här inte är hela världen, jag vet ju att det finns sorger mycket större och omvälvande än denna. Men jag ville bara få ord på min sorg, så som den ser ut just nu, och nån ordning på de här tankarna som tycks finnas där och som vill formuleras. Jag är intresserad av den här sorgen, vad den för med sig och vad den handlar om - hur den ska hanteras och hur den kan tänkas gå över, ändra form, bli till något uthärdligt - omformas till varma minnesbilder och glädje. Jag kommer alltid att bära med mig så många insikter som den här enkla, lilla blandrashunden av någon jäkla anledning har råkat lära mig - som att bry sig om det man på riktigt bryr sig om, att leva fullt ut, att visa vad man gillar och ogillar, att veta vad man förtjänar.

Skulle jag vara lite nyandligt lagd, skulle jag säga att Mili kom av nåt slags orsak, för att lära mig saker om livet - men jag vet att precis vad som helst som man hänger sig till fullt ut, på sätt eller annat kommer att lära en stora saker om livet, om man bara är öppen för vad det har att säga.

Vila i frid, min underbara hund. Jag är evigt tacksam för att det var just dig jag hittade på Tori.fi.

Månen ska lysa din väg

Jag steg upp mitt i natten och drog på byxorna i mörkret, 50 50 chans för dem att hamna rätt väg. De hamnade fel. Det spelar ingen större roll dock, för byxorna är mjuka. Jag har sovit med dem i flera nätter. Jag har stupat i säng med hela min dagsutrustning på, utmattad och tömd på allt innehåll. Jag har vaknat upp likadan och fortsatt dagen, som om natten bara var en märklig gäst som kom in emellanåt.

Ikväll gick jag och lade mig som en vanlig människa. Jag läste bok, Taivassalos bok om kärlek till en gift man. Hon skriver som nåt slags slända, eftertänksamt, så att varje ord är avvägt. Det märks att hela hon är gjord för att skriva. När läslampan föll så den lilla lampan lossnade och allting slocknade, bestämde jag mig för att det fick vara nog läst. Jag trodde nästan att jag var på väg att somna, men när jag insåg att jag låg och tänkte på om jag eventuellt har skadat folk genom att vara elak och burdus i högstadiet, insåg jag att det inte skulle bli något av det där sovandet, inte ännu.

Ibland är natten bara full av ord och formuleringar som vill komma ut. De vill ha något slags rättvisa, bli lyssnade på och uttalade. Jag har lyssnat på en podcast av en ung amerikansk tjej med ADHD, och funnit mig bli så inspirerad. Jag vill också hitta fokus, så som hon - jag vill också dricka mushroom coffee med lion’s mane, chaga, kollagen och L-theanine. Så jag googlade ingredienserna i hennes mushroom coffee och insåg att alla finns att få från olika håll. Lion’s mane och kollagen får man i hälsokostbutiken, L-theanine finns i grönt te och chaga tänker jag bara skita i, eftersom jag en gång plockade sånt själv och sedan slängde alltihopa - kände starkt att det inte var något jag behövde.

Mina glasögon är fläckiga eftersom jag grät idag i reenikämppän. Det var en produktiv gråt - en sådan som kommer då man råkat göra nåt som skakat om en i grunden. Idag är dagen då Ryssland för ett år sen invaderade Ukraina. Jag tänkte på om det alls finns en dag då jag inte har tänkt på det, då det inte har funnits en gnagande oro, en tanke på att ens grundvalar har skakats om och att det finns ett missnöje, ett avund och en ilska som är så stor att den växer sig större än en människa. Jag tänker så klart på Putin. När jag ser honom i rutan, slås jag av hur känslokall jag känner mig. Jag hatar honom, men hatet är inte intensivt, inte påtagligt. Han ser så skröplig ut, så patetisk. Han ser så rent ut sagt icke-trovärdig ut, så indoktrinerad i sina egna lögner och påhitt. Som en människa utan innehåll, ett skal av skinn och icke-existerande ögon. Jag kan väl inte tycka synd om honom heller, men jag önskar att det hade funnits nån som hade tagit honom i handen när han var barn, vad än det är som har gjort honom till det han är, att någon nån gång hade bett om förlåtelse.

Jag skrev ett slags tröstande text åt ett djur, föreställde mig en häst, panikslagen av att allting har bombats och familjen flytt. Månen ska lysa din väg, träden ska skydda dig. Tids nog tar allt det här slut. I något skede blev jag alldeles överrumplad av sorg och en känsla av att jag för ett ögonblick fick känna alla övergivna djurs rädsla och panik. Jag förstod den stunden, att det inte var något fel på min förmåga att tänka och känna, trots att jag har tvivlat emellanåt.

Jag är ibland rädd för att tänka och känna, just på grund av tanken på vad det egentligen ska göra av mig, att jag ska bli alldeles handlingsförlamad av oro och skräck. Men det är märkligt att skapa något. Det är en utomkroppslig känsla, som att man är ett medel, inte den som egentligen skapar. När man gör det på riktigt, alltså, när man släpper hämningarna och lyssnar på vad som vill bli sagt, eller vad som vill bli gjort. Jag gick sen en stund av och an i träningslokalen med tårar som heller inte kändes som mina, de vällde fram som av någon annan, jag bara torkade dem. Postade några töntiga och onödiga stories på instagram. (Vad finns det egentligen rum för att säga där - alldeles för lite!) Skrev en till text av bara farten, kan nån slå ett hål i mitt huvud och ta ut det sjuka. Det kom av bara farten, alla fraseringar på någorlunda rätt ställen som av slumpen.

Kanske den inte är bara dumheter, den där fokussvampen lion’s mane.

Jag känner mig för burdus för mina gamla vänner numera, vet inte varför allt jag säger och tänker känns så brutalt och påfluget och icke-rumsrent. Kanske är det för att det mestadels bara är neuro-otypiska jag umgås med nuförtiden, och såna har oftast inga inlärda kodade sätt att uttrycka sig genom, de bara filterlöst späder på, avbryter och byter samtalsämnen hur som helst, utan tanke på vad som är artigt. Jag trivs i sådana samtalsklimat, där allting får flöda fritt och snabbt för att det finns en direktkontakt mellan tankarna och orden, där man emellanåt av misstag skadar varandra men samtidigt direkt kan slå varandra i huvudena med mjuka saker och hojta att NÄ, DET DÄR STÄMMER INTE. Där man inte behöver vara rädd för att förolämpa eller för att bara vara fel och säga fel saker. Jag har odlat fram ett annat sätt att samtala. Det är spännande saker som händer när man lämnar det inre processerandet och låter samtalet bli själva tanken. Jag har nog helt enkelt förändrats, men mitt nya sammanhang är främmande även för mig.

Sin glåmiga, vita skepnad

En gång var jag i Omsk och drack vodka ur dricksglas med studeranden från nåt slags tågtekniskt universitet. De var så glada över att få träffa någon som kom nån annanstans ifrån, någon kunde engelska men de flesta talade bara ryska - och vi formade något slags språk som vi alla kunde förstå.

Vi for på besök till en studentkorridor, jag minns mest ansiktena som var sådär uppspelta som om man hade varit nån form av kuriositet. Och jag minns porträttet av Putin på väggen. Jag minns hur jag kände mig som en sådan idiot, som inte hade förstått att jag borde ha tagit gåvor med mig, choklad. Vad som helst från Finland. Jag minns att nån flicka hängde ett halsband runt min hals, nåt som hon hade gjort själv. Och jag minns hur jag tänkte, att lycka kommer att följa henne på hennes väg eftersom hon är så osjälvisk.

Det var som att en god vilja hängde över hela rummet den kvällen, vessapappret som stacks i min hand när jag skulle gå ut i korridoren på wc, den entusiastiska viljan att kommunicera. Leendena som kom inifrån. Känslan av att det ryska språket var så nära där, att det hade krävts så litet för att språket hade börjat formas i ens mun, hade blivit en del av en. Om man bara hade blivit där, ett par månader, ett år.

Det är så konstigt, att den vackraste, genuinaste stämning jag känt är just med människor i Ryssland, och att det är just de som tvingas vara med om det fruktansvärda just nu.

Den överhängande känslan jag har med mig från alla mina världens resor, är att jag har varit en idiot som inte har förstått någonting. Framför allt har jag inte förstått att ta gåvor med mig. Och så har allting varit alldeles för fint för mig, så att folk har varit alldeles för gästvänliga - så gästvänliga att en finne som aldrig har varit med om något liknande, fullkomligt skrumpnar och kryper ihop till en liten fläck på golvet - fläcken av skam över att ha det så bra att man bara kan åka vitt och brett och se allt möjligt och uppleva allt möjligt. Men vad har man att ge? Sin glåmiga, vita skepnad som har fått lite för mycket av allt? Vad är det att ha? Ingenting är det att ha!

Att göra sig själv ledsen

Idag läste jag lite i min gamla dagbok från 1991. Speciellt en dag, som jag slutligen kallade “Internationella olycksdagen, den 18 april” gjorde intryck. Allt hade gått på tok, simningen var inte rolig, Nisse-pisse retades och jag gjorde mig själv ledsen genom att inte gå på musikteoritimmen. Speciellt det där sista fastnade jag för, hur jag redan då visste: Jag gjorde mig själv ledsen. Lurade mig själv. Jag har alltså redan som tioåring förstått att man genom sina egna handlingar kan göra sig själv ledsen, och här sitter jag nu mer än 30 år senare och arbetar med en internetmodell för hur jag ska komma ur min egen självförvållade ledsenhet. Det finns något både sorgligt och hoppingivande i detta.

...man bara finner processen jobbig och omständl443ig.44444

Dags för en ny uppdatering, dags för åter en genomgång av vad den högfungerande fru Lågprestation har haft för sig under den senaste veckan.

Mestadels känner jag mig som ett skämt eller en parodi. Har fått ord på mycket, tack vare den där online-terapigrejen jag har tagit itu med, även om andra veckans ord och uppgifter inte kändes fullt så omskakande som den första.

Kort sagt, så har jag lärt mig att det här med att hamna i ett oproduktivt och olustigt hål föder mera oproduktiva och olustiga stunder, det är helt enkelt ett hål som föder sig själv och ser till sin egen överlevnad, och det enda man kan göra är helt enkelt att tvinga sig upp ifrån det och - hur poänglöst det än känns - börja på med något man vill göra och se vart det leder. Revolutionerande, va? Kunde aldrig ha tänkt ut det där själv (hör den märkbara ironin). Men grejen med såna här terapistrategier är ju inte att man inte vet hur det ligger till, utan att nån lägger fram dem OCH ATT MAN SEN FÖLJER DEM.

Det andra viktiga jag har lärt mig (och nu låter jag som nån befängd Jordan Peterson) är att sätta upp en struktur för sin tillvaro, helt enkelt göra en konkret schema som innehåller både uppnåeliga mål som man vill nå, samt stunder då man gör saker som man blir glad av (eller brukade bli glad av).

Nu hör jag själv hur imbecillt självklart och fullständigt tråkigt det här låter, så jag ska bespara er från mer beskrivningar av vad den här terapin går ut på.

En sak ville jag i varje fall säga, och det är att jag insåg att jag helt enkelt har gjort saker jag verkligen tycker om att göra, till jobb. Eller, det har helt enkelt blivit så. Och när man jobbar med sånt man verkligen gillar, så kan även sånt kännas struligt och väldigt resultatinriktat, så man helt enkelt glömmer bort vad man överhuvudtaget gillade med processen.

Terapiprogrammet säger så bedårande uppmuntrande, att "det helt enkelt bara är att ta itu med det där som man ska göra" och problemet för mig är inte att jag INTE tar itu med saker jag ska göra - jag gör dem nog efter några om och men och det blir resultat - men jag finner liksom ingen glädje i själva processen.

Ett bra exempel är väl just Rurik-julkalendern som jag tvingar mig själv att göra varje år (den finns på min insta, @ms.ponks). Den blir ungefär just vad jag vill att den ska bli och det är roligt att fundera på serier stup i kvarten - men förut kände jag mig upprymd över likes, kommentarer och resultat. Jag fann mig själv uppgå i en enda Rurik-tankegång i vilken varje ledig minut gick ut på att fundera på nya serier och jag älskade att vara fullkomligt uppslukad av någonting, att befinna mig i en konstant skapande process i vilken jag kände mig levande och på riktigt. I år kände jag mig mest bara alienerad från hela processen, jag gick och mumlade och funderade men utan en tillstymmelse av glädje och upprymdhet - mest funderade jag bara på den 24:e och hur jag skulle kunna hitta på saker fram till slutet, och att det sen äntligen skulle vara över så att jag skulle få sänka mig ner på den icke-åstadkommande och omfamnande madrass jag har skapat åt mig själv.

Och nu läste jag att det här med resultatinriktning är ett av de många symtom på depression - att man bara önskar att grejer som förut gjorde en glad ska vara över och att man bara finner processen jobbig och omständl443ig.44444 - - här flyttade jag ner datorn och ipaden och telefonen med musmatta och mus, så att J skulle få sova sin eftermiddagslur i sovrummet där jag annars sitter och kladdar - tyckte att det var ett festligt tillägg datorn själv skrev där så det får bli.

Musmatta är för övrigt ett av de mest festliga ord som finns, kanske.

Jag tror att jag avrundar här, för jag måste återgå till min mastodontiska skivomslagsbild som jag gärna hade haft färdig idag (men det blir säkert tills imorgon, fine).

Mänska, du behöver ju hjälp

Nytt år, nya vindar, ny insikt i att vara kliniskt deprimerad! Ja, herregud - det kom lite som en blixt från klar himmel ändå, den insikten. Hade en ganska tumultuös jul där jag konstant hade känslorna på ytan och liksom inte kunde samla mig alls. Som att man var elektriskt laddad eller något. Och i motsats till min samlade familj, så brakade jag ihop på själva julaftonsnatten och sade, till min egen förvåning, att allting alltid har känts fullständigt meningslöst för mig och att jag inte finner nån glädje eller poäng i nånting. Och jag grät alldeles hejdlöst, så pappa också började gråta. Mamma tyckte att jag borde engagera mig mer i nåt slags lokalt hjälparbete med flyktingar, och jag håller med - det kunde jag göra. Men samtidigt har jag nu senare insett, att jag helt enkelt först måste ta itu med mig själv, hur jäkla motigt och själviskt jag än tycker att det låter. Det var J som fick mig att inse det, när han nån gång efter nyåret konstaterade att han inte orkar vara tillsammans med mig om allt bara ständigt ska vara negativitet och bortstötande från min sida. Jag behövde nog höra det, kanske jag till och med har bett om eller väntat på något sånt. Tanken har ofta slagit mig på sistone, att J skulle förtjäna nån bättre, nån som kunde vara helt attans normal och ge och ta emot kärlek som normala, friska människor gör. Visst, vi älskar varandra och vi samarbetar och diskuterar och allt det - men herregud när vi båda bara skulle vara i behov av en helt normalt fungerande människa - inte någon som ständigt vill försvinna och dö.

Nåja, det här betyder nu inte att vi ska gå skilda vägar, utan att jag helt enkelt är tvungen att ta itu med mig själv och mina problem för att orka leva med mig själv och ihop med J. För som J så korrekt sa, så går inte hans depression ut över andra, han har alltid kunnat hålla sina suicidala tankar inne i sig själv (hur sjukt låter inte det, men han är en praktikens man. Skadar ingen in i det sista). Jag, å andra sidan, kan nu inte hålla något som helst inne i mig själv, hur jag än skulle försöka så rinner mitt humör ut över de som står mig närmast (HELT som min pappa, det är rent löjligt..). Utåt är jag så klart glättig o trevlig, vilket också är helt åt röven. 

Hur som helst - jag gjorde några test på nätet och insikten om att jag har medelsvår till svår depression kom ju inte som nån överraskning, men ändå var det rätt överväldigande att tänka den tanken om sig själv - att okej, du människa är ju fan deprimerad och det är inte så det ska vara. Jag vet inte - jag har alltid sett mitt dåliga humör och min överväldigande hopplösa livsinställning som något normalt, som något jag inte kan göra något åt och som inte är mitt fel utan världens. Det är liksom världen och dess fuckeduphet som har lett till att jag inte mår bra och resonemanget har gått i stil med att jag tänker då tamejtusan inte peppa upp mig själv i en värld som grundligt går ut på utnyttjande och lidande och krig. Det kändes rätt revolutionerande och helt nytt för mig, att tänka tanken att man inte behöver leva utan livslust trots att allt är åt röven, att man liksom kan vakna upp och vara glad, vad fan är det?

När jag sen började fundera på hur jag lever (skitig, utan umgänge), hur jag äter (det som är absolut minst ansträngande, dvs nudlar eller yoghurt) och hur jag konstant ältar och fullkomligt lever i destruktiva tankespiraler, så var det plötsligt som att en klar tanke - jag vet inte när senast jag ens har tänkt en sådan - tornade upp sig framför mig - mänska du behöver ju hjälp!

Vad hjälper det världen eller nån annan att jag finner hela livet totalt meningslöst och motigt? Höll på och googlade och testade en halv dag och natt, och hittade ett kanadensiskt terapiprogram som faktiskt verkar lovande. Jag vet, gratisterapi på nätet är kanske inte det första man kommer att tänka på att skulle hjälpa en vid depression, men jag gillade formuleringen att programmet kan hjälpa en att få ord på sitt mående för att sedan söka hjälp med mer övertygelse. För hela det här, "att söka hjälp", känns så vagt och överväldigande. Att börja ringa till telefonväxeln i Åbo och säga "jag är deprimerad", jag lovar att jag skulle dra till med ett "hehehe" efter att ha sagt det.

Och nu, då jag har tagit itu med terapins första veckoprogram, så måste jag säga att förändringar redan skett. Jag har fått ord på min livssituation och mina problem och fått lite perspektiv, helt enkelt. Jag ser klart och tydligt framför mig hur det är möjligt att helt enkelt träna om sitt huvud till att åter få ut något av livet och känna glädje och upprymdhet och sånt. Genom tankens kraft. Hur klyschigt det än låter, så börjar ju alla förändringar från en själv och att man helhjärtat försöker utvecklas och bli en bättre människa.
Så att det ska jag nu göra under den närmaste tiden.