Månen ska lysa din väg

Jag steg upp mitt i natten och drog på byxorna i mörkret, 50 50 chans för dem att hamna rätt väg. De hamnade fel. Det spelar ingen större roll dock, för byxorna är mjuka. Jag har sovit med dem i flera nätter. Jag har stupat i säng med hela min dagsutrustning på, utmattad och tömd på allt innehåll. Jag har vaknat upp likadan och fortsatt dagen, som om natten bara var en märklig gäst som kom in emellanåt.

Ikväll gick jag och lade mig som en vanlig människa. Jag läste bok, Taivassalos bok om kärlek till en gift man. Hon skriver som nåt slags slända, eftertänksamt, så att varje ord är avvägt. Det märks att hela hon är gjord för att skriva. När läslampan föll så den lilla lampan lossnade och allting slocknade, bestämde jag mig för att det fick vara nog läst. Jag trodde nästan att jag var på väg att somna, men när jag insåg att jag låg och tänkte på om jag eventuellt har skadat folk genom att vara elak och burdus i högstadiet, insåg jag att det inte skulle bli något av det där sovandet, inte ännu.

Ibland är natten bara full av ord och formuleringar som vill komma ut. De vill ha något slags rättvisa, bli lyssnade på och uttalade. Jag har lyssnat på en podcast av en ung amerikansk tjej med ADHD, och funnit mig bli så inspirerad. Jag vill också hitta fokus, så som hon - jag vill också dricka mushroom coffee med lion’s mane, chaga, kollagen och L-theanine. Så jag googlade ingredienserna i hennes mushroom coffee och insåg att alla finns att få från olika håll. Lion’s mane och kollagen får man i hälsokostbutiken, L-theanine finns i grönt te och chaga tänker jag bara skita i, eftersom jag en gång plockade sånt själv och sedan slängde alltihopa - kände starkt att det inte var något jag behövde.

Mina glasögon är fläckiga eftersom jag grät idag i reenikämppän. Det var en produktiv gråt - en sådan som kommer då man råkat göra nåt som skakat om en i grunden. Idag är dagen då Ryssland för ett år sen invaderade Ukraina. Jag tänkte på om det alls finns en dag då jag inte har tänkt på det, då det inte har funnits en gnagande oro, en tanke på att ens grundvalar har skakats om och att det finns ett missnöje, ett avund och en ilska som är så stor att den växer sig större än en människa. Jag tänker så klart på Putin. När jag ser honom i rutan, slås jag av hur känslokall jag känner mig. Jag hatar honom, men hatet är inte intensivt, inte påtagligt. Han ser så skröplig ut, så patetisk. Han ser så rent ut sagt icke-trovärdig ut, så indoktrinerad i sina egna lögner och påhitt. Som en människa utan innehåll, ett skal av skinn och icke-existerande ögon. Jag kan väl inte tycka synd om honom heller, men jag önskar att det hade funnits nån som hade tagit honom i handen när han var barn, vad än det är som har gjort honom till det han är, att någon nån gång hade bett om förlåtelse.

Jag skrev ett slags tröstande text åt ett djur, föreställde mig en häst, panikslagen av att allting har bombats och familjen flytt. Månen ska lysa din väg, träden ska skydda dig. Tids nog tar allt det här slut. I något skede blev jag alldeles överrumplad av sorg och en känsla av att jag för ett ögonblick fick känna alla övergivna djurs rädsla och panik. Jag förstod den stunden, att det inte var något fel på min förmåga att tänka och känna, trots att jag har tvivlat emellanåt.

Jag är ibland rädd för att tänka och känna, just på grund av tanken på vad det egentligen ska göra av mig, att jag ska bli alldeles handlingsförlamad av oro och skräck. Men det är märkligt att skapa något. Det är en utomkroppslig känsla, som att man är ett medel, inte den som egentligen skapar. När man gör det på riktigt, alltså, när man släpper hämningarna och lyssnar på vad som vill bli sagt, eller vad som vill bli gjort. Jag gick sen en stund av och an i träningslokalen med tårar som heller inte kändes som mina, de vällde fram som av någon annan, jag bara torkade dem. Postade några töntiga och onödiga stories på instagram. (Vad finns det egentligen rum för att säga där - alldeles för lite!) Skrev en till text av bara farten, kan nån slå ett hål i mitt huvud och ta ut det sjuka. Det kom av bara farten, alla fraseringar på någorlunda rätt ställen som av slumpen.

Kanske den inte är bara dumheter, den där fokussvampen lion’s mane.

Jag känner mig för burdus för mina gamla vänner numera, vet inte varför allt jag säger och tänker känns så brutalt och påfluget och icke-rumsrent. Kanske är det för att det mestadels bara är neuro-otypiska jag umgås med nuförtiden, och såna har oftast inga inlärda kodade sätt att uttrycka sig genom, de bara filterlöst späder på, avbryter och byter samtalsämnen hur som helst, utan tanke på vad som är artigt. Jag trivs i sådana samtalsklimat, där allting får flöda fritt och snabbt för att det finns en direktkontakt mellan tankarna och orden, där man emellanåt av misstag skadar varandra men samtidigt direkt kan slå varandra i huvudena med mjuka saker och hojta att NÄ, DET DÄR STÄMMER INTE. Där man inte behöver vara rädd för att förolämpa eller för att bara vara fel och säga fel saker. Jag har odlat fram ett annat sätt att samtala. Det är spännande saker som händer när man lämnar det inre processerandet och låter samtalet bli själva tanken. Jag har nog helt enkelt förändrats, men mitt nya sammanhang är främmande även för mig.