Mänska, du behöver ju hjälp

Nytt år, nya vindar, ny insikt i att vara kliniskt deprimerad! Ja, herregud - det kom lite som en blixt från klar himmel ändå, den insikten. Hade en ganska tumultuös jul där jag konstant hade känslorna på ytan och liksom inte kunde samla mig alls. Som att man var elektriskt laddad eller något. Och i motsats till min samlade familj, så brakade jag ihop på själva julaftonsnatten och sade, till min egen förvåning, att allting alltid har känts fullständigt meningslöst för mig och att jag inte finner nån glädje eller poäng i nånting. Och jag grät alldeles hejdlöst, så pappa också började gråta. Mamma tyckte att jag borde engagera mig mer i nåt slags lokalt hjälparbete med flyktingar, och jag håller med - det kunde jag göra. Men samtidigt har jag nu senare insett, att jag helt enkelt först måste ta itu med mig själv, hur jäkla motigt och själviskt jag än tycker att det låter. Det var J som fick mig att inse det, när han nån gång efter nyåret konstaterade att han inte orkar vara tillsammans med mig om allt bara ständigt ska vara negativitet och bortstötande från min sida. Jag behövde nog höra det, kanske jag till och med har bett om eller väntat på något sånt. Tanken har ofta slagit mig på sistone, att J skulle förtjäna nån bättre, nån som kunde vara helt attans normal och ge och ta emot kärlek som normala, friska människor gör. Visst, vi älskar varandra och vi samarbetar och diskuterar och allt det - men herregud när vi båda bara skulle vara i behov av en helt normalt fungerande människa - inte någon som ständigt vill försvinna och dö.

Nåja, det här betyder nu inte att vi ska gå skilda vägar, utan att jag helt enkelt är tvungen att ta itu med mig själv och mina problem för att orka leva med mig själv och ihop med J. För som J så korrekt sa, så går inte hans depression ut över andra, han har alltid kunnat hålla sina suicidala tankar inne i sig själv (hur sjukt låter inte det, men han är en praktikens man. Skadar ingen in i det sista). Jag, å andra sidan, kan nu inte hålla något som helst inne i mig själv, hur jag än skulle försöka så rinner mitt humör ut över de som står mig närmast (HELT som min pappa, det är rent löjligt..). Utåt är jag så klart glättig o trevlig, vilket också är helt åt röven. 

Hur som helst - jag gjorde några test på nätet och insikten om att jag har medelsvår till svår depression kom ju inte som nån överraskning, men ändå var det rätt överväldigande att tänka den tanken om sig själv - att okej, du människa är ju fan deprimerad och det är inte så det ska vara. Jag vet inte - jag har alltid sett mitt dåliga humör och min överväldigande hopplösa livsinställning som något normalt, som något jag inte kan göra något åt och som inte är mitt fel utan världens. Det är liksom världen och dess fuckeduphet som har lett till att jag inte mår bra och resonemanget har gått i stil med att jag tänker då tamejtusan inte peppa upp mig själv i en värld som grundligt går ut på utnyttjande och lidande och krig. Det kändes rätt revolutionerande och helt nytt för mig, att tänka tanken att man inte behöver leva utan livslust trots att allt är åt röven, att man liksom kan vakna upp och vara glad, vad fan är det?

När jag sen började fundera på hur jag lever (skitig, utan umgänge), hur jag äter (det som är absolut minst ansträngande, dvs nudlar eller yoghurt) och hur jag konstant ältar och fullkomligt lever i destruktiva tankespiraler, så var det plötsligt som att en klar tanke - jag vet inte när senast jag ens har tänkt en sådan - tornade upp sig framför mig - mänska du behöver ju hjälp!

Vad hjälper det världen eller nån annan att jag finner hela livet totalt meningslöst och motigt? Höll på och googlade och testade en halv dag och natt, och hittade ett kanadensiskt terapiprogram som faktiskt verkar lovande. Jag vet, gratisterapi på nätet är kanske inte det första man kommer att tänka på att skulle hjälpa en vid depression, men jag gillade formuleringen att programmet kan hjälpa en att få ord på sitt mående för att sedan söka hjälp med mer övertygelse. För hela det här, "att söka hjälp", känns så vagt och överväldigande. Att börja ringa till telefonväxeln i Åbo och säga "jag är deprimerad", jag lovar att jag skulle dra till med ett "hehehe" efter att ha sagt det.

Och nu, då jag har tagit itu med terapins första veckoprogram, så måste jag säga att förändringar redan skett. Jag har fått ord på min livssituation och mina problem och fått lite perspektiv, helt enkelt. Jag ser klart och tydligt framför mig hur det är möjligt att helt enkelt träna om sitt huvud till att åter få ut något av livet och känna glädje och upprymdhet och sånt. Genom tankens kraft. Hur klyschigt det än låter, så börjar ju alla förändringar från en själv och att man helhjärtat försöker utvecklas och bli en bättre människa.
Så att det ska jag nu göra under den närmaste tiden.