Jag lever och så gör allt med mig

Nu har det visst gått en hel del med tid sen jag senast skrev här, det blev väl ett fall av lite "too much to handle för mig" i stan så jag bröt ihop ett slag och så skulle det Nötö för att väcka upp mig igen. Och här går man ju och andas med naturen som vilken vanlig mänska som helst! Alltså - jag kan aldrig sluta förundras över hur väl jag mår genom att leva nånstans med skog och hav nära till hands. Väderleken spelar ingen roll - här är lika fint i isande kyla som i ljumma julivindar, och nu får man dessutom se andra slags blommor och träd växa och vara i blom än på sommaren - känner släktens anors vindar fara genom mig när jag förundras över speglingar i vattenpottar, vårstjärnorna (namnet!), påskliljorna och narcisserna och sälgens små snigelaktiga blomklasar. Jag lever och så gör allt med mig! Jag har knappt några sorger i världen. Lalala.

Nåja. Nog ska det kraftansträngningar till att öppna det här kafét igen om några veckor och nog är det shit som ska get done på andra plan innan dess, men så länge jag inte helt brakar ihop och rinner iväg i en pöl på golvet, så kommer det att gå vägen. Naturen här inspirerar mig, som levande organism är min uppgift bara att hålla upp min mänskliga skepnad, och idag var det dessutom fullmåne (super pink moon!). Tog mig friheten att gå ut till Kalvik och kolla månen som speglade sig i vatten och fönsterytor.

De gamla och svaga har dött och resten är immuna

Jag frågade idag min ryska vän hur de har det med coronan i Ryssland. Hen sa att typ alla har haft corona och de gamla och svaga har dött och resten är immuna. Vaccin finns också överallt i köpcenter och liknande, men det är få som tar det eftersom de flesta redan har haft corona. Samhället har öppnats upp och allt är som vanligt.
Jag tycker det här är så sabla intressant, det här med hur världen hanterar och ställer sig till en sån här pandemi. Skulle man gå inför att bara låta de gamla och sjuka dö, så skulle det bli ett sånt himla hallå här i vår värld. Samtidigt var det ju med- eller omedvetet exakt det man gjorde i Sverige hur länge som helst, även om man aldrig skulle ha medgett det. Och i Ryssland låter man bara pandemin dra över som nåt slags storm och sen går livet vidare och allt är normalt.

Kvarglömd smörgås

Idag har jag varit så busy att jag GLÖMDE att äta min ena smörgåshalva, hehe. Det är grejer det. Jag hamna göra en logo till ett par vänner på Nötö, går under namnet "nötö-tjänster" och i utbyte får vi tvätta kläder hela sommaren och annars bara vara omgiven av kärlek och hästar, haha.

Igår fick jag en alldeles strålande idé medan jag var ute med Mili. Det handlar surprise surprise, igen om utställningen. Jag tänker inte låta rama in några dåliga nybörjarteckningar alls, utan tänker istället ersätta dem med små näpna teckningar som jag har egna ramar till - alltså behöver jag inte stressa med några inramningsdeadlines, utan i någorlunda lugn och ro punga ut med dessa när jag nu har tid med dem.

Idag är det alldeles på tok för varmt, tänkte jag säga - det är det inte - det är alldeles lagom varmt. Det är lagom varmt och jag ska nu äntligen äta den där smörgåsen som blev där och ligga. So long, monkeys.

Med risk för att bli långrandig och självgod

Vilken clickbait till rubrik alltså! Nu kommer halva världen att gå hit och undra hur långrandig och självgod jag nu kommer att vara. Inte så farligt, hoppas jag. Klockan är 2.15, jag har just spelat Candy Crush i kanske 1,5 timme (hehe) och nu tänker jag dricka en öl och ta en snus och fundera lite på livet, bara för att det typ är det sämsta möjliga man kan komma på att göra när man egentligen, absolut, på alla sätt, borde gå och sova.

Jag har kommit fram till att det största sätt jag har förändrats på under de senaste åren, eventuellt bara under den senaste veckan, vi får väl se, är nog det här med att jag tycker att man bör ta till vara på det man har, liksom göra det bästa av det. Typ, om du är bra på att räkna: Räkna. Om du är bra på att skriva: Skriv det bästa du kan, eller gör på nåt vis det bästa du kan av de små gåvor som livet har strött över just dig.
Förut tyckte jag alltid att det var pretentiöst sånt där strävande efter att bli jättebra på saker, men jag har mer och mer börjat inse att en sån inställning egentligen rentav är överlägsen på ett plan, om man tänker på hur många som verkligen gör sitt bästa hela tiden, utan att lyckas, ELLER hur många som aldrig ens har möjlighet att göra något av det som de är bra på. Och här är jag tillbaka till ett av mina favoritteman: Rädlsan för att misslyckas. Jag lyssnade på nån podcast i vilken det berättades att den här rädslan ofta föds hos barn i familjer som har mycket att förlora, dvs som inte strular med pengar utan som har förväntningar på sina barn att uppehålla nåt slags standard som familjen i fråga representerar.

En familj som ständigt strular med pengar och överlevnad har bara siktet på att klara sig, skit samma hur och det finns ofta ingen annan möjlighet att göra sitt bästa konstant, för testar man lite och slarvar man med sina tillgångar, ja - så ramlar man och så tappar man allt. Samtidigt, paradoxalt nog, så har en fattig familj inte så mycket att förlora, så eventuellt uppmuntras all världens dumdristiga idéer på ett annat sätt än i familjer som har pengar och därmed förväntningar på sina barn.

Och ja: Jag har haft prestationskrav på mig sen barn och ja, jag kommer från en medelklassfamilj där det fanns en tydlig plan för hur man skulle leva det här livet - en plan som jag tidigt insåg att jag inte tänker leka med i ens det minsta. Det här ledde till att jag skuffade undan allt vad prestationskrav hette och tänkte att jag tänker då banne mig inte vare sig göra nånting av det som vare sig mina föräldrar eller samhället förväntar sig att jag bör göra. Vad jag inte insåg då, var att jag också skuffade undan MINA EGNA, sunda krav på mig själv och det här är ofta lite svårt att upptäcka, i princip är det väl just det som jag har upptäckt först nu, när jag är 40. Att herregud, det finns grejer jag kan och vill göra och jag vill verkligen göra det bästa jag kan. Jag har också varit alldeles skiträdd för att misslyckas, och är det fortfarande. Den här rädslan är inte bara onödig - den är rentav förlamande, eftersom den leder till att man inte bara undviker att ta itu med sånt som man egentligen skulle villa göra - det man gör, gör man ofta också lite halvdant så att man alltid i bakhuvudet ska kunna ha nån tanke på att man nog "egentligen kan bättre" för att man "inte riktigt har försökt ordentligt."

I nåt annat sammanhang hörde jag också sägas, att de mest framgångsrika mänskorna mestadels har massvis med misslyckanden bakom sig. De är helt enkelt bättre på att resa sig upp efter ett misslyckande, och har istället blicken inriktad på nästa grej, och det här är ungefär så långt från min grundpersonlighet man egentligen kan komma, MEN man kan ju lära sig.

Så att, med dessa tankar i bakhuvudet, tänker jag nu strula vidare och försöka att inte vara så skiträdd eller ta det så jävla hårt när det inte riktigt går som jag vill att det ska göra, även om jag har försökt. Det är en konstig känsla som infinner sig när man pressar sig till yttersta gränsen för vad man kan och orkar med, och jag skulle nästan våga påstå att det är nåt sånt som själva livet handlar om - att försöka så in i helvete, oberoende av vad det nu råkar vara man håller på med.

Och så blev det varmt

Och så blev det varmt och så kom våren och så var det sol och omplanteringsdags för krukväxterna, och lite småangstigt och dammigt och på måndag ska Mili till veterinären för att få bukt med sin torra nos, och här kunde jag sluta skriva. Men det gör jag inte, för att jag är ett fån.

Igår gick vi till Kakelfabriken med J och satt på en tuva och drack varsin öl. Vi var så totalt bortkollrade sen av bara en öl att vi gick hem mitt på gatan under skrik och stoj och gick och köpte pizza och mera öl, men sen SOMNADE jag efter pizzan så det var det med den ölen och den dagen. Lika bra. Var en fin dag i varje fall. Jag avslutade min skoteckning, och under helgen ska jag "redigera" en del andra bilder, innan jag tar itu med någon enstaka ny ännu (om jag har stamina till det).

Svarta Havet var med i en podcast, och han som gjorde den skickade en sån där embed-code som jag inte annars vet vad jag ska göra med, så jag sätter den här. Lyssna på podcasts, gott folk!

Hyperventilera hela vägen hem från rambutiken

Aj herregud. Aj herregud ändå vad mycket jag satsar på min utställning, det säger jag då bara. Idag var jag och diskuterade mig till UV-glas och inramning med passepartout, och aldrig nånsin har jag satsat så mycket på nånting, sitter bara och kallsvettas nu av tanken på hur mycket hela det här kalaset kommer att kosta. Till all tur verkar det finnas en hel del intresse av att köpa mina tavlor, men man ska ju inte slå sig i backen på att folk faktiskt köper när de sen ser att priset i varje fall kommer att vara 400 euro för en stor, så atteeehhhh.. vilket är superbilligt. Så atteeehhhhhh.

Nå, men det kommer att finnas små A5:or som inte är fullt så dyra, plus att jag kommer att trycka upp lite planscher också, så helt omöjligt är det ju inte att få ett stycke skräpig natur på sin vägg, if that's what you're going for.

Utvecklingen

Va tusan, det är ju jag? Ja men det ÄR det. Har inte för vana att dela med mig så värst mycket av såna där bilder av mig själv, så här kommer då en eftersom vi hamna göra lite av en fotoshoot idag.

Idag gick jag då igenom vad jag har till utställningen. Det innebar både bra och dåliga nyheter.

BRA: Jag har 20 stora och 6 små bilder att komma med. Yippieayey, rummet kommer med andra ord att bli fullt.

DÅLIGA: De första fem jag gjorde, är - ehmmm - av liiite annan standard än de jag på sistone har värpt ut. Det beror på tre saker: 1. Jag hade dålig telefonkamera då, så bilderna var ursprungligen skit 2. Dåliga tuscher och 3. Dålig tecknevana. Det här är lite sorgligt, men det går nu inte att göra så mycket åt den saken nu längre. Jag skulle ju verkligen bara villa ta fram det absolut bästa jag har att komma med, men i så fall skulle jag behöva ännu ett år.

Det är verkligen närapå hisnande att tänka på att jag tyckte att de där första överhuvudtaget var något att visa. De ser ut som dåliga skisser. Man ser liksom verkligen en utveckling här, vilket ju inte är överraskande, men. Ändå just överraskande. Att ens omdöme kan skifta så totalt.

Nå väl, men ännu är det bara april och för varje ny jag gör nu, kan en gammal plockas bort. Så att.. back to work bara, you self-absorbed bastard.

Någonstans där korna råmar på avstånd

Igår slog det mig medan vi gick på kvällsrundan med Mili, jag har ju faktiskt fler vänner på Nötö än jag har i stan. Till antalet är de kanske färre, men vad gäller tillgänglighet är det annat. Dessutom träffar man folk på ett annat sätt där, man bara stöter på nån på vägen och så växlar man ett par ord och umgänget känns på ett sånt där uråldrigt sätt mer mänskligt, mer otvunget, mer naturligt. Jag vet att jag alltid håller på att bli lite rubbad när jag börjar tänka på sånt här, "onaturligt och naturligt", det kanske bara är våren som spelar spratt med mig.
Vidare har tankarna idag flutit iväg ut i periferin, hela förmiddagen har jag varit emotionell och handlingssvag, drömmande och dissociativ. Såg på en snutt Voice of Finland då jag igår hittade en ny, fantastisk kvinna att snöa in sig med: Elise-Juliette. Förutom henne finns där också en gammal borgåbekant, Victoria, som också alltid när hon sjunger berör mig något oerhört, genom att kärleken till livet och musiken så starkt strålar ut genom henne. Det är något så oerhört vackert och inspirerande i någon som har lagt rädslan åt sidan för det som är mycket större och livskraftigare: Viljan att skapa och dela med sig, genom musik, genom konst, dans och vad helst som nu råkar dyka upp.

Och som om livet visste att jag just nu är mottaglig för allt möjligt ifrågasättbart, stötte jag på ett hus som är till salu på Kimitoön. Fick den där intensiva känslan att bara villa kasta upp spelbrickorna i luften och för evigt bosätta mig nånstans där vinden susar i träden och korna råmar på avstånd, och ja: Elmätaren surrar i farstun och reparationerna står på rad och ekonomin tryter och hönorna hackar på varandra. Men ändå. Just nu, när det inte händer någonting på musikfronten och vi inte tränar med nåt band jag är involverad i, så finns det verkligen ingenting som egentligen säger att det är Åbo det måste vara. Och Nötö har gett inspiration då - en tanke på att det faktiskt kan finnas mer möjligheter på lande än i stan, i framtiden. För såna som jag då, vars arbete och livsnäring alltid tycks kretsa kring vad jag själv håller på med.

Så får det bli

Lugnet har åter lagt sig över köksbordet, och jag måste säga att det är riktigt produktiva dagar det här, även om produktiviten inte nödvändigtvis handlar om sådana saker som är av största prioritet, hehe. Jag har på allvar kommit i gång med redigerandet av en bok som en skärgårdsbo har skrivit, och kommit fram till att det här med redigering nog på många plan är min grej. Det är rätt befriande att peta i en skönlitterär text, lyssna efter vad som vill bli sagt, och sedan ordna orden så att meningarna löper smidigt och inte blir ALLDELES FÖR LÅNGA, SOM DEN HÄR MENINGEN NU BLIR. Det är skönt att redan ha den där texten och att inte ha det där tunga molnet som innebär att man själv skulle vara tvungen att producera texten i fråga. Nåja, ibland är det ju också roligt, men ibland är det tvärtom.

Vad ska man mera hitta på för lurt att säga?
Nötö har fått en köpman, i form av Lotta Laaksonen. Hurra! Det här innebär en stor lättnad för oss på kafét och att sommaren kommer att bli så mycket mer behaglig, då vi bara kan koncentrera oss på det vi egentligen kom för att koncentrera oss på: Att hålla kafé. Jag börjar ju nästan se fram emot sommaren, vad tusan? Våren brukar oftast innebära en ytterst angstig tid för mig, eftersom jag brukar vara så bekvämt inlindad i min passivitetskofta och ogärna rullar mig ut därifrån.

Nu fick jag just nästan skitbrådska, när jag tänkte på att jag borde producera ännu TRE stora teckningar den här månaden, och inte ens har förra månadens sista verk klart. Hur tänkte jag riktigt här? Klarar jag det, med tanke på allt annat som också borde göras, till exempel borde jag rita nya T-shirts och göra en plansch åt Sibbe? Aj helvitis helviti. Nå, i värsta fall får det bli tre små teckningar, och inte stora. Jag måste inventera i min teckningskruka IMORGON så att jag kan få nån rätsida på den här saken.

Jag vet inte vad jag har drabbats av för märklig hippie-inställning till livet, men jag tänker att det löser sig och att det blir vad det blir. Egentligen skulle jag inte alls få tänka på det här sättet nu, då det skulle krävas ännu en kraftinsats för att få till något riktigt digert som jag sen vet att jag kan vara mäkta stolt över, men vi ska nu se. Tror jag tänker skyffla en stor del av den här bokredigeringen undan först, för att sen bekvämt ramla tillbaka i mina egna sysslor. Så får det bli.

Entusiasm, ormsanering och stundens poesi

Våren är verkligen här nu och jag känner riktigt hur entusiasmen kommer farande som en frisk vind, och hur man kan grabba tag i den, för att sen hänga med i dess vilda flykt ett tag.
Igår var jag uppe rätt sent och ändå vaknade jag halvnie idag och kände mig nöjd med sovandet. Jag måtte ha sovit gott, för jag drömde också, om en märklig, svensktalande knarklangare som var lite efterhängsen och som ville sälja piller. Han frågade J, som vände sig mot mig och sa "SKA DU HA NÅGO" varpå jag naturligtvis bestämt sa "NEJ" och cyklade vidare. Det är något skamligt i att nån högt frågar en om man ska ha nånting, så då måste man säga nej. Knarkhandel sker mellan två parter, inte genom att ha nån tredje inblandad, haha.

Nå men, vad gjorde jag så sent i går kväll då? Jo, jag skrev en 1500 ords artikel om hur man får bort ormar från trädgården. Hahahaha. Jag måste erkänna, att jag blev ganska inspirerad av att få läsa om hur man gör gården oattraktiv för ormar, att ingående gå in på skillnaderna mellan snok och huggorm, samt hur man ska göra om man vill flytta på en orm.

Man kan ju fråga sig vad tusan ett vinstdrivande företag som har andra firmors vinstdrivande intressen i fokus, har för intresse av att få bort ormar i trädgården? Nå, det visade sig att det finns företag som sysslar med ORMSANERING. Hahahaha. Det här roar mig nåt kolossalt.

Mitt förhållande till den oansvariga struntfirman som jag fortfarande känner ett konstigt sug att skriva för, når alltså nya vidder. Jag föreställer mig det som att peta pengar ur en liten automat - istället för att annars bara sitta och slösurfa, sitter jag alltså och skriver konstiga saker som petar små slantar ur nätets skitiga gömmor. Det faktum att man får pengar, utan att överhuvudtaget ha något kontrakt eller nån konkret kontakt med nån annan människa, att allt sker över nätet, tilltalar mig också oerhört.
Jag leker med tanken på att YLE också kunde ha en frilansportal online där de bara lägger ut olika uppgifter och artiklar som de vill ha gjorda, och så grabbar frilansarna tag i uppgifterna och gör dem, när de har läge för det. Det skulle naturligtvis bli en osund och ojämn konkurrens mellan frilansare på det sättet, men varför låtsas att arbetslivet inte är en tävling, när det ju ändå på något plan är det?
Den här tanken tål att utvecklas.

Överlag känns det som att jag just nu befinner mig i nåt slags tillstånd som funkar och känns bra, det var väl nog en hel del som kolahta medan jag lorvade omkring på Vessö. Bland annat har jag förlåtit mig själv för att jag aldrig fick nån bok skriven, då när det begav sig. Jag förstår mer nu, böcker kan inte vridas ut som töntartiklar för ifrågasättbara firmor. Böcker tar tid, och bra text kommer till en vid tillfällen som man inte kan planera för. Det är lite som melodier som söker upp en om natten, de spelar för en just då och bara då, och är man på humör att få dem nedskrivna, stiger man upp och antecknar dem. Betraktar man dem mer som en privat föreställning för en själv, så är det helt okej det också. Allting måste inte BLI NÅGONTING, det allra vackraste blåser förbi en som en plastpåse i vinden, för att aldrig komma åter. Lite som J:s stundpoesi som ibland dyker upp oväntat - poetiska fraser som ibland är oerhört vackra och beskrivande, jag brukar skrika att herregud, skriv ner skiten, men han är rätt viktig med att det ska vara just flyktigt, och stundens, inget annat.

Lite så har jag förstått att jag måste förhålla mig till mitt skrivande. Jag kan inte pressa texten fram, det får gärna ta 10 år till att få något till stånd, det tar den tid det tar. Jag har också begripit att skrivandet av fiktion är en speciellt svår genre, som inte alls låter sig luras. Texten vet genast när man försöker göra sig till eller komma lätt undan, och så blir den dålig. Men nån dag, nåt tillfälle i livet, ska jag ännu få tag i den där texten, lite som jag nu fått tag i den här entusiasmens vind.

Everything is as it should be

Jaa, jag sitter här ute i den uuunderbara skärgården och tänker på hur bra jag har det. Tiden var inne för ett andningshål, en timeout från livet och herregud så det kom passligt. Jag har till och med tagit tag i ett redigeringsprojekt som jag har lovat åt en gammal skärgårdsbo. Han har roliga historier att berätta, men skriver sådär som många äldre människor gör - som det talas, och med meningsföljden lite si och så. Så jag har bestämt: FEM SIDOR PER DAG gör jag nu, så är det gjort om två veckor.

När jag tar tag i saker, slår det mig ofta hur omärkvärdigt det ändå är, det där med att göra dem. Våndandet inför dem, är ofta så mycket större, och så harmar det ofta att jag inte har fått för mig att ta itu med grejerna tidigare. Vad jag nu försöker tänka, är att saker tar den tid de tar. Det är totalt oproduktivt, att exempelvis oja sig över att man inte har börjat med något man ville ha gjort tidigare: Man gör det nu och då är det nu man gör det.

Tror överlag att ett sånt tänkande i längden hade varit det vettigaste för mig. Jag har en tendens att stressa upp mig över minsta lilla, skjuta på saker jag inte vill göra och sen förvånas över hur lite det trots allt var som skulle göras, när jag väl tar itu med sakerna.

EVERYTHING IS AS IT SHOULD BE, goddamnit, när ska jag lära mig att bli så zen som jag vet att jag borde vara?