Minns att vara ett fördomsfullt rumphål!

Av nån anledning tycks våren vara en tid då attityder och förhållningssätt som hänger ihop med rädsla för det främmande och för att bli lurad, får ny luft under vingarna. Kanske är det det, att solen börjar skina och folk vill påminna varandra om att inte bli alldeles för uppsluppna i ljuset och istället minnas vara fördomsfulla rumphål, vad vet jag.

Nåt som hör ihop med våren är varningsinläggen om förgiftad hundmat som nån trott sig se lite här och där, ingen vet nånsin exakt var. Och nu har jag stött på flera inlägg som varnar för tiggare.
Folk har tiggt pengar i alla tider, vad är det för konstigt med att nån är totalt pank och sen prövar lyckan genom att fråga runt på parkeringsplatser ifall nån har slantar över? Jag brukar alltid stanna ifall nån frågar mig något och ge några euron ifall jag har. Jag ser inget problem i det och jag bryr mig fan i vad de använder mina futtiga slantar till, hur som helst har jag det ju bättre ställt än dem.
Men det tycks vara OERHÖRT triggande för inåtvända finländare att behöva befatta sig med denna misär alldeles på nära håll och förödmjukas så till den grad att man tvingas öppna munnen och säga NEJ till en annan medmänniska.

Hoppas ni är lugna och nöjda i denna sprickande knopparnas tid. I skrivande stund är det gassande sol och ÅTTA grader ute, åtta. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till, känner mig både hoppfull och desperat på samma gång.

Men jag ids nu inte

Jaha, igår blev det typ klart att vi går mot en ny lockdown och idag morse stod representanterna för regeringen i sina sorgekläder och deklarerade det uppenbara: Att nu ska det stängas ner igen.
Det är nog mycket krävt av en människa detta. Jag vet inte riktigt varför det påverkar mig så hårt det här, men det känns verkligen helt oöverkomligt att fortsätta leva, om livet ska innebära det här enformiga harvandet som jag för tillfället inte hittar nån som helst glädje i. Jag vet inte ens om det har med omständigheterna att göra, eller hur jag ska ta mig vidare från det här limmet jag har doppat mig själv ner i - jag vet bara att jag har oerhört lite resurser till någonting alls och det lockar OERHÖRT att bara droga ner mig med Xanax eller nåt annat tillståndshämmande, så man bokstavligen bara skulle få sova bort den här skiten.
Jag skulle kunna lista upp en del andra omständigheter som bidrar till min förhoppningsvis tillfälliga depression, som att jag inte fick nåt Taike-stipendium, antagligen eftersom jag inte är nån professionell konstnär, och som att byxlinningen spänner för att jag tycks ha gått upp i vikt och som att vänster tå är inflammerad för att jag har tryckt ner fötterna i mina alldeles för små gummistövlar eftersom mina gamla trotjänarkängor har sagt upp kontraktet och skulle behöva få nya botten. Och som att alla betydelsefulla spelställen och ateljéer bara rivs här i stan och som att hundens allergi är ett mysterium och som att vädret är bara piss och alla möjliga små betydelsefulla eller -lösa problem som jag nu ska gå och dras med.
Men jag ids nu inte.

Hårdare tag

Så flög åter en vecka iväg och lämnade spår efter sig av ett oroligt surr i luften. Förra året den här tiden, var det inte många dagar tills jag åkte iväg till Liverpool och därifrån med Scarlet Lady ut över Atlanten. Föga visste jag då, att resan skulle komma att ändra kurs mitt under färden och att vi inte alls for till New York som planerat, utan till Miami, där jag sen tumlade runt bland varma, salta vågor på South Beach och befrendade nån långhårig fransman vars underliga vänlighet jag ännu idag emellanåt tänker på. Bara ett par timmar fick jag vara i Miami, men attan att den staden på nåt sätt gjorde intryck på mig. Det är något med amerikaner och värme, sol och slappt leverne, det sitter bra ihop det där, de tar fram stereoanläggningar och drar av sig alla kläder.

Hur som helst, det var coronan som kom och vände upp och ner på allting. Sen åkte vi hem via Charlottes och New Yorks flygfält och då infann sig redan den där hektiska rädslan för att viruset kan lura på varje handtag och under vartendaste vessalock, som man ännu inte har blivit av med. Jag LÄNGTAR, längtar så efter att kunna gå ut och vart som helst och att kunna tala med människor så spottet strittar och att kunna fara omkring som en vind i fyllan och säga olägligheter och bete sig ifrågasättbart, att göra misstag och att vandra hem i slasket och att stå i långa köer och lyssna på andra människor och vad vet jag.

De kommande veckorna och månaderna kommer jag ha så mycket att göra att jag knappt förmår tänka på det. Jag ska designa en ny T-skjorta och jag ska redigera en bok som en gobb har skrivit ihop, jag ska göra grejer för museet och träna med Svarta havet och allt där emellanåt ska jag få ihop min egen utställning också, vilket innebär att jag måste rita en stor eller två mindre teckningar i veckan. Den här veckan lyckades jag inte få min stora teckning klar, eller jag hade kunnat göra det, men det tog så emot det där sista, så jag tänkte att äh. Får ta i lite hårdare nästa vecka. Jag avskyr när jag skjuter saker framåt och just börjar tänka i stil med att "det får bli hårdare tag nästa vecka istället." För faktum är att det aldrig blir hårdare tag, ofta blir det bara ännu mer slappare tag och så slutar det med att saker hopar sig och man blir tunnhårig och arg och nära sammanbrott hela tiden, och så bryter man ihop av bagateller som att hunden måste ut eller nåt liknande.

Vänner

Femton minuter har jag kvar av vändagen, och minsann - i år har jag verkligen tänkt extra mycket på vänskap. Jag uppever det svårare och svårare att få vänner ju äldre jag blir, eftersom människor tenderar att få en massa maner när de blir äldre, idéer om sig själva och hurdana de är, de blir så familjära och de blir så fulla av vuxenhet, och så blir det så svårt att hitta något där.
Eller ja, felet är väl mest hos mig själv förstås. Jag har inte hittat nåt bekvämt fack där jag känner mig höra in, och jag flackar fortfarande omkring som om jag vore tjugofem. Med en fyrtiooårings stela kropp då, ska tilläggas, och med alla årens agg, uppbyggda bitterhet och sitt enormvuxna förakt som sitter på en som en grann fågel på axeln.

Inte har jag nånsin heller riktigt haft lätt för att bonda med folk. Eventuellt har de flesta det lite liknande. Det är svårt med folk nuförtiden, alla pratar i mun på varann. När man blir vuxnare, så börjar man också, av nån anldening snarvla så fruktansvärt mycket, man bryr sig inte riktigt om vad man säger längre, och man har slutat bry sig om vad folk tänker om en, så man bräker på. Och hur träffar man nu någo intressanta mänskor då, om man typ antingen bräker på eller sen står psykotisk och skräckslagen i nåt hörn.

När jag var i 20-årsåldern och vid ett skede befattade mig med att ha en normal vänskap - dvs man träffades och man gjorde saker och jag bjöds med på konstiga vänskapliga flickfrukostar och supertråkiga fester, så märkte jag att det inte var nåt för mig. Och jag förväntades bara fungera, gå fram och presentera mig och mingla med folk eller vafan man gör som jag inte kan göra. Så jag vantrivdes, och kände mig super-awkward, och så stack jag. Ensam. Till nån krog. Och trivdes som fan. När jag fick vara ensam och fick dragit till en klädsam och frigörande fylla på tyskt vete, så rullade jag ut mig själv och därmed förmågan att hitta vänner. Jag träffade nu all världens dårar. Jag kanske frågade ut dom, som jag ibland brukar. Jag kanske stod och såg fånig ut tills nån kom och pratade med mig. Fan vet jag. Det funkade och jag trivdes. Man måste ju träffa folk man inte alls känner, det är ju så man utvidgar sig i livet och så vidare.
Grejen är att jag skulle kunna göra det där ännu. Det skulle bara inte ha samma effekt. Det skulle kännas hemskt sorgligt. I min ålder är ensamma kvinnor på krog oftast alkisar eller desperata. Det är inte så att desperation nödvändigtvis inte är klädsamt heller, det är det säkert, vad vet jag.

Huvudsaken: Det är svårt med vänner. Att hitta dem. Ibland går det naturligt, oftast inte. Och det blir svårare, ju mer förlorad man blir i idén om hurdan man är.
Så att sådant, gott folk, på vändagen.

Yours truly.

Världen, undergången och avkomman

Hur attan ska man leva i dessa dåliga nyheternas tidevarv, det är en fråga som slår mig nästan varje morgon då jag inser att jag åter har vaknat och det finns en ny dag att ta itu med? Jag har kort och gott tappat livslusten fullständigt, det är väl övergående och kanske inte så alarmerande som det låter, men motivationen är så gott som på noll och det enda jag koncentrerar mig på är att så obemärkt och oförstörande som möjligt bereda min väg här på planeten, samtidigt som jag tecknar mina ödesmättade teckningar av skräp i naturen som en symbol för den ruttna mänsklighet som härskar och skriver mina barnsliga sångtexter som ibland får mig att gråta av ren desperation.

Jag tänkte häromdan, när jag såg nån fånig dokusåpa om folk som gifter sig med människor från andra sidan jordklotet, att människor i alla tider har levt och fått barn med tanken på att barnen förhoppningsvis kommer att få ett bättre liv än de själva. Det verkar gå som en röd tråd genom mänsklighetens historia - man lever och får sitt liv att fungera på sätt eller annat, men fokus är ändå på avkomman och att på alla möjliga sätt försöka fixa till ett liv som innebär bättre förutsättningar för ens barn.
En stor orsak till att jag valt att inte försöka få barn, trots att det egentligen är en himla stor önskan hos mig, är tanken på att mina barn skulle växa upp i en fullkomligt kaotisk värld. Jag kan inte för mitt liv se att livet på något sätt skulle bli bättre under de närmaste 50 åren, och det är just sådana röster som Greta som bidrar till den förståelsen, men mycket annat, mer vagt som typ bara viskar till mig att vad du än gör, få inte barn, för de kommer att leva ett liv i kamp och frustration. Och det önskar väl ingen en annan människa, allra minst ens egna barn? Jag vet inte, samtidigt som det är ett inbyggt, förprogrammerat element hos varje människa, att oberoende av livssituation, världsläge, ekonomi och förutsättningar, att trots allt försöka få den där arma släktlinjen att gå vidare, så får man väl ändå lov att lägga korten på bordet och verkligen se vad det är som är på väg att hända här i världen? Faktum är att vi har typ fem år på oss, FEM ÅR har världen på sig att bestämma om vi vill lägga om våra överkonsumerande vanor och omstrukturera energitillgångarna, eller se fram emot en framtid med sjukdomar, naturkatastrofer, bränder och översvämningar. Det är knappt så jag själv tror på det, att klimatförändringen är ett faktum, man tror väl aldrig att nåt skit är på väg att hända förrän det bokstavligen händer på ens egen bakgård och det här är väl också nåt inbyggt mänskligt karaktärsdrag, att alltid villa se det bästa möjliga scenariot och att sällan kritiskt skåda sig själv och sina egna val. Och det är väl underbart, och det är det som gör mänskligheten rätt underbar, men samtidigt så enfaldig.

En annan tanke, som talar för att försöka få barn, är att man då kanske automatiskt mer skulle bli nåt slags kämpe för de värderingar som man tycker att bör råda här i världen. Det skulle liksom mer vara på ens agenda att verkligen jobba för en bättre värld, ifall man hade barn som man visste att ska leva mycket längre än man själv, för många gånger känner jag mig bara som en gammal, övermogen tomat som inte kan annat än klaga och måla upp alla fasansfulla föreställningar om hur världen kommer att gå under, och det är ju tamejfan inte uppbyggande det heller.
Så att, hur man än gör blir det fel, eller rätt då, det beror på. Jag önskar mest att jag hade varit en älg i skogen, så jag slapp tänka alls.

Greta: Vi måste vända den här attans skutan

Igår såg jag på Greta-dokumentären på Arenan. Överlag var det nog en sorglig historia, men också en väldigt berättande, mänsklig historia.
Det är något med människor som förstår sig på djur. Jag lade märke till Gretas sätt att umgås med hundarna, att stå stilla med hästen och bara vara med den. Tycker ofta att människor som verkligen intresserar sig för att vara med och lyssna på djuren, också har en närapå automatisk förståelse för hur världen fungerar och hur man bör leva. Alltså, det går utöver det här med att man inte äter kött eller liknande, det är nåt slags medvetenhet snarare. En medvetenhet om att allt levande har betydelse och att man tillsammans är en okomplicerad del av existensen. Det här fanns så tydligt i Greta.

Det som var alldeles överväldigande tragiskt i Gretas berättelse, var hennes genuina önskan att få bestlutsfattare att ta klimatförändringen på allvar, hur lite hon egentligen hade velat stå sådär och hålla tal, hur påfrestande det var att åka världen runt med bil och tåg och båt.

Lika sorgligt var det att se hur personkulten kring henne blomstrade, hur folk nästan såg henne som nåt slags förkroppsligat helgon, snarare än bara en desperat flicka som har fallenhet för att minnas information och som nu vill berätta åt oss alla att allting håller på att gå åt helvete. Samtidigt stod hon stoiskt ut med uppmärksamheten som ett nödvändigt ont, ett naturlig följd till att folk genom hennes exempel vaknar upp till medvetenhet (hoppades hon), men man såg också desperationen som växte fram hos henne allt eftersom hon talade och talade på större och större konferenser, upprepade samma ord men med mer ilska, bara för att möta samma likgiltighet och trötta huvudnickningar från alla de där med makt. Deras likgiltighet var också något som hon var smärtsamt medveten om.

På något sätt känns det som att vi har gått förbi nåt slags viktigt, avgörande skede. Jag skulle gärna villa kunna sätta fingret på vad det handlar om, men det är alarmerande det här att vi dyrkar en person mer än vi lyssnar på hennes genuina kunskap och budskap.
Jag önskar att man hade gett mer utrymme för Greta att presentera de fakta hon har kommit fram till, för om det är någon vi lyssnar på, så är det väl just våra utvalda älsklingskändisar. Alltså, vi måste sluta mata personkulten kring Greta och istället lyssna på vad hon har att lära de som ännu inte har förstått: Vi måste vända den här attans skutan.

Mod

Idag morse kom jag att tänka på en gammal vän som jag inte längre har någon kontakt med. Vi var bästisar i lågstadiet, när vi var typ nio, och hon var tamejtusan en av de tuffaste människor jag nånsin har mött.

En gång när jag, emot reglerna, gick hem på rasten eftersom jag hade glömt min handarbetspåse, så fick jag kvarsittning av den stroppiga handarbetsläraren som jag såhär i efterhand har insett att var en osäker, auktoritär, konservativ tant som inte riktigt visste hur hon skulle utöva sin makt. Hennes rättshaveri och känsla för ordning och reda slog ner lite hur som helst, den här förmiddagen i form av en kvarsittning åt lilla mig, bara för att jag hade gått hem efter min handarbetspåse under rasten.

Nå, eftersom jag var ett mycket osäkert barn som inte ville sticka ut och bara göra saker rätt och inte ställa till med scener och besvär, så reagerade jag på denna kvarsittning genom att börja gråta hejdlöst. Jag hade aldrig föreställt mig att en så liten handling kunde ha så ödesdigra följder, jag både skämdes och kände mig orättvist behandlad på samma gång.
Och då, jag minns det så tydligt, då slog min vän bakut och förvandlades till ett ohanterligt monster. Vi höll på med ett par yllesockor, hon var dessutom duktigare än alla andra och hade stickat långt och perfekt, hon må ha varit handarbetslärarens älsklingselev. Hon slängde iväg saxar och sin stickning och ställde sin lilla kropp emot denna hotfulla tant, som helt tappade fattningen inför ett litet barn som vågade bete sig på det där sättet, något hon säkert aldrig hade kunnat förvänta sig. Jag minns att det blev någon form av konstig duell mellan dem där mitt i salen, alla höll andan och jag var både imponerad och förskräckt på samma gång, fokus for liksom från mig som hade ställt till med en liten bagatell bara, till min vän som ställde till med en jäkla föreställning eftersom HON tycke att JAG hade behandlats orättvist.

Jag har nog sällan mött någon som har stått upp för mig på det där sättet. Ju mer jag tänker på det, ju finare ter det sig, hennes totalt orädda och osjälviska handling enbart på grund av en vän. Blir nästan tårögd när jag tänker på det. Hoppas hennes mod har lett till andra, betydelsefulla erövringar i livet hos henne. Knappast minns hon ens sin heroiska handling.

Kropp som fruset isblock

Februari har börjat i och med en viss effektivitet hos mig, det är väl allvaret som har sökt upp mig och det faktum att tiden inte är oändlig, det kommer en sommar och då är det jag som står där med min utställning som är najs eller bajs. Så jag har kommit riktigt bra i gång med mitt tecknande, men så kommer det ju motgångar som att en viss grå tusch tog slut idag, sånt händer förstås, men nu måste jag ner till centrum och få tag i några nya gråa tuscher, och äsch ändå. Jag började redan på en ny teckning som innehåller mer grönt, men det är ändå den där med grått som är min prioritet, och så tänker jag nu redan kl. 14.22, att det kanske var den dagens prestation då och så blir det mer grått imorgon.

Det känns som att min kropp är ett fruset isblock och som att armar och ben är fastopererade i torson, och varje gång man ska använda nåndera krävs det enorm energi och beslutsamhet. Kroppen vill liksom bara sjunka in i varma lakan, gå i ide, upphöra att existera. Kanske en effekt av isolationen, kanske allmän livsleda och kanske till och med nån form av panik, inser jag. Efter att bland annat ha hört AOC ingående berätta om vad som hände henne på Kapitolium för snart en månad sen, och efter att ha förstått att sannfinländarna får allt mer stöd, så känns världen verkligen totalt osäker, kaotisk och på ett ganska konkret plan i upplösningstillstånd. Det är en molande oro som gnager i mig, den har väl funnits i större och mindre grad alltid, men som sagt, den här pandemin och det faktum att det är uppror och kaos på så många håll i världen, samt att framtiden känns som ett stort frågetecken, får i varje fall mig att känna mig frusen och rätt handlingsförlamad. Som att jag vill sova och vakna upp till en sol som värmer en mer välkomnande värld, eller nåt.

Men så kommer plikterna emot, så klart, dem har väl alla i form av barn som inte har nån aning om världens tillstånd, i form av mat som måste lagas och djur som måste rastas och i mitt fall, band som ska träna och jag som måste stå på mina två ben och upprätthålla nåt slags standard. Livet går vidare, för bövelen, men på vilket sätt, det är frågan.

Life, much? En dröm.

Är jag en sån där tönt som berättar om mina nattliga drömmar på min blogg? Svar ja. Ifall jag drömmer sådana här drömmar som typ är lika simpla som min klichémässiga fantasi och som ropar TOLKA MIG, I'M EASY. För lyssna på detta. Det är helt enkelt för töntigt för att vara sant, det jag drömde i natt:

Jag skulle åka iväg med en båt från en hamn. Men det var oklart om det ens var min båt, eftersom andra nyligen hade använt den och den var full med andras saker, en familj höll på att lasta av den och nån pojke hämtade ett legoslott från kajutan och allt världens.
Mitt i allt inser jag att min båt ligger i vägen för en mycket större båt, typ en megastor passagerarfärja som anländer i samma stund och nästan krossar min båt mot kajen.

Varpå nån sätter min båt I EN JÄKLA BALJA så den ligger där och skvalpar patetiskt vid sidan av jättebåten som nonchalant förtöjer vid kajen.

Nå, sen när jag äntligen ska åka iväg så är det någon som säger att han här ska åka med, det är en korthårig, totalt intetsägande man. Han talar inte och jag vill inte ha med honom, men tänker att nå men okej då, man måste vara flexibel och jag kan lära mig nåt av situationen och han är säkert hur trevlig som helst och allt det där. Genast blir det problem för honom att stiga in i båten, fören är jäkligt smal och jag inser att det blir ett jäkla bök med den där karln som heller inte säger nåt.

Och sen, när vi äntligen är på väg och jag redan har hunnit förfasa mig över att jag inte kan läsa sjökort eller vet vart jag är på väg, så upptäcker jag att det inte ens är jag som kör båten, utan att själva båten har blivit lastad i nån jäkla buss som kör på bara land.

Så sist o slutligen:

1. Det var inte min båt och ifall det var det så var den använd
2. Jag körde inte den själv och hade jag gjort det, vete fan hur det hade gått
3. Jag hade passagerare jag inte hade velat ha

Life, much?