Där enbart det goda existerar

Ja, jag sitter här och tänker, typ jätte-jättemycket utan att komma nån vart.
Jag spårade lite ut igår. Jag satt uppe länge, spelade Lotro, smakade på lokal öl i den virtuella världen (vinterfestival i Lotro) och vräkte i mig choklad och andra onyttigheter irl. Jag älskar att förlora mig i fullkomlig, ska man kalla det hedonism? Att försätta sig i ett parallellt tomrum där Enbart Det Goda Existerar och sen hänge mig helt till fullo till det som om tiden och en morgondag inte fanns.
Sanningen är ju så klart att det inte finns något som "enbart det goda" och för att på riktigt ha en sund livsföring, så måste man balansera o-nöjen med njutning, det vet alla. Ett liv som är för lättjefullt, utan minsta lilla tvång - ett liv som är för bra - det leder bara till djup, inre olycka.

Hur som helst så hade jag lämnat efter mig ett berg av äckel: apelsinskal, urdruckna läskburkar, stanjolpapper från Brunbergs kyssar (som J till och med hade lagt märke till att jag sådär tanklöst hade slitit av och bara slängt omkring mig). Till sist hade jag slocknat i mitt eget spad, i soffan, så J kom kl. 7 idag morse och tyckte att det vore vettigt om jag parkerade min lekamen i sängen istället. Så idag, sen senare när jag steg upp, fick J ta typ en puhuttelu med mig och jag kände mig som en femåring som hade glömt att lägga tillbaka mina leksaker i leksakslådan, det var pinsamt och olustigt, men samtidigt helt nödvändigt. Vi satte oss i soffan och han sa (i största välmening) att nu har du levt såhär lattjo lajbans och som att ingen morgondag finns i en och en halv vecka, att han sa ingenting förra veckan, men nu är han tvungen att säga någonting - inte för att det är hans uppgift eller dylikt att göra det, men för att han känner mig så pass bra att han vet att det här beteendet är destruktivt. (Så här sa han nu inte ordagrant, det är nu bara min tolkning.) Och det är sant: visst attan är jag på bättre humör och mår överlag bättre när jag har någon form av rutin, när jag gör min yoga och stiger upp i tid, gör undan saker som ska göras, planerar, fixar och smider. Det är bara som att jag har något slags självsabotör inom mig, eller nån form av nollställningsknapp som emellanåt av sig själv bara går på: jag känner mig tvungen att spåra ut emellanåt. Det ligger knappast någon som helst form av vett i det och jag mår knappast ens bra av det, men jag känner ett starkt behov av att bara vara emellanåt. Och det kanske är ett försvarstal och en undanflykt från mitt eget håll.
Och visst blev jag lite douchebag-sur också när jag fick höra av min partner hur jag ska leva, det är klart att jag slås av sånt också - att "här ska ingen komma och berätta för mig hur jag ska vara". En del av en vill väl alltid sparka bakut och vara "precis sådan som man är", även om man håller på och styr sig själv rätt ut för en brant. Men jag hanterar nog sånt där så mycket bättre nuförtiden. J är inte bara min partner, han är också min vän och vilken vän som helst som menar en väl skulle säga till en att "okej, nu borde du skarpa lite", emellanåt. Så jag är tacksam, och idag har jag skarpat lite - har fått ner lite konturer till hus som jag ska rita inför sommarens caféprodukter (väskor, T-shirts). Känner mig inte lyckligare för den sakens skull, men åtminstone jag har gjort någonting. Så det är kanske ett steg i rätt riktning då, jag vet inte. Vill inte heller glorifiera min usla, privilegierade livsstil på något som helst sätt.

Bild från igår, när mitt hår var så skitigt att det hölls
såhär utan styling.

Ja, som ni märker. Jag saknar liksom riktning i livet just nu, samtidigt som inget är specifikt på tok heller. Kanske saknar jag motivation helt enkelt, och så har jag själv samtidigt svaren på de flesta frågor. Jag vet till exempel att motivation inte är något sånt där utomstående som svävar omkring och som slår ner i en som en blixt, nej, motivation är sånt som händer när man bara börjar på och inte funderar på om man är motiverad eller inte. Men det betyder väl inte att man alltid måste "bara börja" även om man vet att det leder till nånting gott? Kanske man ibland bara vill utforska den andra sidan, vara ingenting, gå tillbaka till noll?
Så tillbaka till mitt urspårande och min barnsliga iver över att vara oduglig. Kanske är det för att jag har svaren på de där frågorna - att
1. jag vet att man inte ska vänta på motivationen utan att den kommer bara man själv tar initiativ till nånting, och
2. jag vet hur man ska förhålla sig till prestationssamhället (inte ta det på alltför stort allvar, men samtidigt inte passivera sig själv totalt - risken finns för en sån som jag) och
3. jag vet hur man ska hantera positivt tänkande överlag (bra på ett plan, men samtidigt ofta ett överdrivet mantra i dagens samhälle) och
4. jag vet att mitt beteende (okej, hela mitt liv) oftast bara är en form av undanflykt och eskapism.
Jag vet allt det här och jag orkar inte befatta mig med det - jag vill bara existera på en flytande brits i universum, vara dum människa, utnyttja min ställning som vit, lyckligt lottad människa på norra halvklotet, vara onyttig och oduglig, vara på sidan om och vara bara kött och blod och irrationella tankar ett tag. Kanske det är okej, så länge som man är medveten om att det är en form av eskapism, då. ÄSCH!

Nu har jag känskan av att jag har skrivit ett sånt där spejsat inlägg som inte betyder nånting för nån annan än mej själv.