Ich bin der bastukvast

Helouw. ich bin der auf verdient bastukvast. väl bekomme

Idésvacka och hamburgarbyxor

Konstig känsla såhär i nattningen. Har lyssnat på Mashrou' Leila med lyrics och förvånats av hur träffande orden är, hur mycket de sjunger om mörker och till exempel, att jag är så fascinerad av mörkret jag med. Och även om jag inte har förstått ett ord av vad de sjunger så ter det sig liksom självklart, att klart de sjunger om mörkret.

Så har jag själv försökt mig på att göra musik igen, men det har bara runnit ner längs med kackarännan. Det är så konstigt: man sitter där och känner sig till och med inspirerad, drar nån trudelutt på dragspel som man tycker att låter helt okej, och sen ska man sjunga om något, och ut kommer bara lortabitar. Alltså bara crap. Det känns så besvärligt, som om ens huvud var besatt av legobitar eller marshmallows, inget vettigt får man ur sig. Igår gjorde jag nåt Disney-skit, idag försökte jag mig på en mer arty-fartsy approach, föreställde mig att jag var spårvagn i Hesa och vad en sån kunde tänkas sjunga om, "det här är min rutt, gator och broar bär mig" bla bla. Man kunde ju tycka att det kunde bli till nånting, men inte blev det heller till något. Kanske jag har någon form av idétorka efter den senaste tidens skriv- och överlag kreativitetssvada. Det känns verkligen som att jag ingenting har att hämta, innanför mig.

Idag träffade jag i varje fall en gammal vän, en sån där som har hängt med i mitt medvetande ända sedan vi studerade musikteori tillsammans i Borgå som tonåringar. Hon har levt ett liknande liv som jag på nåt sätt, sådär rotlöst och kringflackande, och vi har gemensamma vänner så jag har liksom alltid kunnat följa med vad hon gör och sådär, men det har inte blivit av att träffas, ändå. Nå, idag blev det av. Och jestas, vad det var kiva! Det var verkligen riktigt roligt. Hon är samma gamla, uppsluppna, lätthanterliga människa med lust for life och öppet sinne. Det känns som att vi alltid kommer att kunna relatera till varandra och ha saker att tala om, vilket är alldeles fantastiskt. Sådana behöver man i den här åldern, då det verkar som att de flesta mer och mer bara söker sig ner i sina egna hålor för att bilda familj och förbli där.

Idag kom hamburgarbyxorna från Kina som jag har beställt via ebay. Usch, det är helt hemskt när jag tänker på det, det är ju verkligen inget etiskt köp detta. Jag menar, det finns inget som är politiskt korrekt med dessa byxjävlar: antagligen är de sydda av nån stackare som lever på svältlön och nu har jag gått och understött en sån industri. MEN jag har lite gått och snöat in på det där ebay. Man kan hitta så spännande saker, så VAD SOM HELST därifrån. Köpte också ett par spejsade byxor ur samma serie åt mig själv. Tyckte att jag kunde slå till då jag ju liksom inte har för vana att annars köpa nya kläder, Gud förlåt mig.

Disney-punk

Idag fick jag just höra att jag skulle få tura en synthist på en punkturné i Tyskland i mars-aprilskiftet. Om jag vill då alltså. Gaah! Det är klart jag vill! Jag älskar ju Tyskland. Punktyskland må ju vara ännu bättre. Hela jag är bara sådär att herregud, vad ska inte en 36-åring ännu hinna vara med om?! Nå fast va! Usch, jag vet inte om jag är jävligt cool eller bara patetisk när jag är så entusiastisk över en sån där sak. Dessutom skulle jag missa en littskap-helg men det skulle nog attan vara värt det, alla gånger. Det är inte många saker som skulle vinna över en littskap-helg men det här är en sån sak.
Alltså aarghsg! Nu vill jag bara rulla runt på golvet. Det går annars också så bra nu, allting. Utom att jag inte fattar att telefonen ringer om morgnarna och vill ha mig på jobb till skolan eller eftis eller vad det nu kan handla om. Alltså, jag ligger där och hör att det ringer men tror det är nån felaktig väckningssignal och vet att jag inte behöver väckas, och när mitt huvud äntligen har listat ut att det handlar om en ringsignal, så slutar den. Och så både skäms jag, och är ganska lättad. För att ingen del av mig vill jobba med sånt där just nu och för att jag faktiskt har tjänat tillräckligt med pengar den här månaden, ska ju ut och resa och allt.
Imorgon ska jag lufsa runt i Åbo och leka för-tidig-tomte där jag går i min nya hatt (som liknar en bakelse) och levererar julkalendrar. Sen ska jag fila på en låt/dikt som jag började på idag. Jag tyckte den blev bra och rättfram då jag sjöng den, men sen spelade jag den för J som ville sjunka genom golvet för att den var så klichémässig och melodiskt vidrig dessutom: "När ett tåååg gååår ser det aldrig efter sig". Lalala. Ibland tar min inre Disney-prinsessa helt enkelt över, vet inte om det är något jag borde bejaka eller motarbeta. "Det här är det sämsta du har gjort i musikväg", sa han. "Men det tar förstås inte bort från vad du gjort innan". Hahaha! Jag är så glad att få vara med nån som både kan berömma och kritisera. Tror jag i det här fallet försöker slipa litet på det ännu för det här spektaklet ska uppföras för beläst och kulturellt folk.

En sån där dag

Och klockan är inte ens fyra, känns som om den vore sju minst. Idag alltså, en sån där dag då det är helt tillräckligt omvälvande bara att stiga upp ur en stol. Man hade gärna bara blivit här i lägenheten och lorvat, druckit te med c-vitamin och snarkat till emellanåt. Det är ju förstås ingen nyhet det, att det är så grått och mörkt i tider som dessa, men alltså det är så grått och mörkt! Jag har så svårt med det där, att man bara ska gå och leva här och låtsas som att allt är normalt när ens d-vitaminnivåer skriker av desperation och huvudet tvinnar och ingen ens orkar tänka på att mat också ska lagas.
Nåh, men det finns saker som helt enkelt ska skötas, oberoende av humör. Idag har jag postat alla kalendrar som skulle med post - de var en hel del så det känns hur skönt som helst att ha dem ur världen. I kväll ska jag ta itu med åbo-schacket.
Och så ska jag passa på och deklarera att vi ska till Rom igen, J och jag. Nästa veckas måndag är vi där igen, för tre dagar. Känns hur skämmigt som helst, att vi börjat dra iväg hur som helst på sistone. Jag vet, man får resa, man får ta semester och blabla men jag har nu alltså så svårt att finna mig i det att jag är så otroligt privilegierad som får lov att göra sådana här saker. Men alltså: det är ju arbetsresa. Jag ska skriva och J ska dofta, smaka och utforska matkultur. Jag ska förresten också dofta. Det blir en kulinarisk fylleresa med artist-inslag. Hoppas vi igen hittar nåt sånt där vin som man börjar gråta av.

Det blir ingen bild idag fast jag på sistone haft för mig att inlägg blir roligare med bilder.
Äh, förresten, vi drar till med nån random ögonblicksbild.

Mashrou' Leila

...och så hittar man det. Nåt som kommer försiktigt, som får en att lystra till, att stanna upp med vad man håller på med, gå och titta till datorn: vad är det där? Nå det är Mashrou' Leila: ett band från Beirut, ett band som skriver låtar om till exempel genusidentitet och homosexualitet och som har varit i blåsvindar ett par gånger då de utmanar Libanons politiska klimat. Som både J och jag andäktigt har stirrat på sångaren, som har en sällsynt närvaro för att inte tala om teknikalitet då också - han använder rösten snarare som ett instrument än som en röst. Men det är liksom inte den tekniska biten. Det är att den här människan sjunger, så som jag sällan sett nån sjunga på en tid. Det är som att sången tar över honom, kan inte beskriva det på nåt annat sätt riktigt. Och det är så HOT. Ja, förutom att det är så sjukt bra, så har både J och jag suttit och varit fullkomligt genomattraherade av den här typen, det var roligt när vi kom på det. Ja för hans dragningskraft går över alla slags gränser.

Det här Är Så Bra. När man har sett på detta (och om man gillade det) så kan man se på till exempel konserten i Baalbek och kolla in hur sångaren i ett mer bekant klimat ter sig som en studsande Jesus.

Tratt-hattifnatt

Men urk. Det regnar och jag har lätt krabulos. Gårdagen bara for iväg med mig, efter att jag var på skrivmöte med min handledare. Det blev öl och skumppa och på det, mera öl med J och kockarna, sen utgivningsfest med härliga Ylva Perera, sen lite dans och sen yrbollade jag hem genom stan - i ett ganska tidigt skede, redan halvett var jag hemma. Så i princip var jag tidigare i säng än jag brukar, men i sämre skick då.
Idag borde jag ta itu med åtminstone 40 st. kalendrar men just nu är jag så väldigt trög och har lite ont i magan också. Tror bara att jag tar itu med de som ska levereras imorgon och så tar vi resten sen.
Sköthunden är här igen och den här gången med ögoninflammation! Det är helt otroligt, hur kan man med gott samvete överlämna en sjuk hund åt nån annan medan man själv drar till Tammerfors? Svar: för att vi överlag tar så mycket bättre hand om den där hunden.

Stakis lilla tratt-hattifnatt

Öhöm hum hum ursäkta mig för jag har nåGONting att säga

Jag tykär det e skåjig med meniskor
med meniskor
det är skåjigt
ibland

If you build it, will they come?

Ni skulle vara med mig nu. Jag är som en hybris-mupp som bara springer omkring och ropar jag jag jag, mig mig mig, min bok, min kalender, mitt liv, mitt allt. Tycker synd om J, men han har tålamod. Ibland pratar vi om helt olika saker men ändå med varandra, använder den andra lite som bollplank. Så är det när ett ego bor med ett annat.


Jag vet att det är så himla tråkigt med folks skrytande om hur bra det går för dem och sånt där, jag har inte det minsta tålamod med sånt själv, så förlåt på förhand om det låter så.
Idag har jag skurit, skurit, skurit (ut rutor) och sprungit mellan print och hem, för det blev vissa missar, som att luckorna printades på BÅDA sidorna, orkar inte gå in på det.
Det har kommit över 60 beställningar på julkalendrar nu och härmed säger jag nog ödmjukt bara att det här hade jag inte räknat med. Det är så himla ROLIGT!! Argh, hur ska jag få ord på det? Jag känner mig nästan elak som gjort bara en kalender som man får betala för i år, känns lite som att jag 1. dissar de som inte har pengar och som 2. att jag förvandlats till en kall businessman.
Men samtidigt så var det här ju ett TEST, att "if I build it, will they come?" Nu tycker jag då att jag fått ett sånt rungande svar av världen mina bekanta, det låter "yes, we'll come". Jag behövde den bekräftelsen. Hädanefter lovar jag att vara nät-trogen.
Och om du läser det här och inte har pengar, men jättegärna skulle villa ha en julkalender, eller annars av nån orsak bara tycker att du förtjänar en, till exempel om du själv är nån form av konstnär/pynjare och kan tänka dig att göra bytesaffär, skriv till mig då o så får du en, så klart, of course, no problem.

Tack!

Ville bara säga, att det redan är över 30 st som har beställt en julkalender. Är så rörd, glad, inspirerad och till mig över denna ruljangs och kan inte annat än att ödmjukt tacka er för att ni vill stöda min lilla verksamhet, samt hoppas att ni i och med kalendern får lite mer än vad ni förväntat er (vilket är mitt livsmotto, typ).
Nå väl, det att 30 st kalendrar är beställda, betyder även att åtminstone 30 euro går till välgörenhet! Jippiii! Det är nästan så man får lite julstämning här. Lite. Väldigt lite. Men i alla fall. Nu måste jag luska ut nåt vettigt ändamål att ge pengarna till, det rör sig ju ändå om så lite. Har ni tips?

Julkalendern 2016

 

Den är här, årets julkalender! För ni som undrar vad jag dillar om, så har jag en årlig tradition som går ut på att knåpa ihop julkalendrar, med eller utan tema. I år heter kalendern "Fåglar får aldrig fira jul" och har som namnet indikerar en (ytterst vag) anknytning till fåglar.

Som nyhet för i år kommer kalendern:

1. ENBART att existera i pappersform, alltså inte på nätet.

2. att ackompanjeras av det eminenta juloraklet som ger en personlig, handskriven julspådom till var och en som köper en kalender.

Om jag säljer över 20 kalendrar kommer dessutom en euro av varje betalad kalender att skänkas till någon form av välgörenhet (- högst antagligen ett projekt i vilket julklappar skickas till ett kvinnohem i Bulgarien, eller kanske Animalias Åbo-avdelning, det återstår att se).

Julkalendern är i storlek A4 och är ritad, utprintad, skuren samt ihoplimmad av mig. Den är alltså inte fabrikstillverkad, vilket medför att vissa DIY-skavanker förekommer. Vissa säger "charmigt", andra säker "urk" - det beror på hurdan typ man är, själv tycker jag så klart att nämen åh, vad charmigt. Hur som helst så tycker jag att innehållet motsvarar vad man kan förvänta sig av en sån här kalender, dvs it's kinda awesome.

Nå, vad kostar härligheten då? Den kostar 5 euro. (Med postkostnader 6,50,-).

Vill du beställa en eller flera kalendrar? Skicka då ett mail till lottagreen(at)hotmail.com så återkommer jag med betalningsinfo. Meddela adress om du beställer per post. Bor du i Åbo eller Borgå kan du få tag på den utan att blanda in posten. (Detaljer om det i mailet.)

Gamla kalendrar:
Julkalendern 2015
Julkalendern 2014

Utvecklingsmöjligheterna är obegränsade

Allt såhär emellanåt så slår det mig hur totalt hopplöst det ter sig att söka jobb. Jag stöter på jobb som "utvecklare" till exempel. Tänker mig att ja, att utveckla, det låter intressant. Då ska man liksom fundera på hur man kunde utveckla grejer vad gäller företaget i fråga. Arbetsbeskrivningen låter poetisk: "Du blir en del av ett utvecklingsteam under ledning av våra erfarna utvecklingschef. Utvecklingsmöjligheterna är obegränsade, bara du själv sätter gränserna."

Utvecklingsteam
under ledning av utvecklingschef.
Utvecklingsmöjligheterna är obegränsade.
Slutar det med att hela arbetsplatsen leviterar ett tiotal centimeter ovanför golvsytan, varpå maskinen som med tankens kraft förflyttar företaget vart som helst i världen är färdigställd?

Något säger mig att det inte går till såhär. Det är något som jag inte fattar, som jag inte har erfarenhet av. Jag vet inte vad man gör på ett jobb. Såhär verkar det:
1. antingen är de där jobben inga jobb alls och grejen är bara att man ska infinna sig i tid, klä sig rätt och sen låtsas att man håller på med arbete.
2. eller så sysslar man med arbetuppgifter som jag verkligen inte alls förstår, invecklade system, program och samtal som kräver en sån grym erfarenhet att jag direkt kan se mig om efter nattmössan.

Läser en annan annons: "Är du en lösningsorienterad person som vill utvecklas i ett kreativt team, som gärna utmanar invanda föreställningar om vad som är möjligt?"
Lösningsorienterad, hmm javisst - om det betyder att jag är ute efter att hitta lösningar, så förstås. Snarare det än att krångla till det. Om jag vill utvecklas i ett kreativt team och gärna utmanar invanda föreställningar om vad som är möjligt? Nå det där är ju jag upp i dagen!
Nå, vad ska man göra?
"De huvudsakliga arbetsuppgifterna är att vara delaktig i framställning av teknisk användardokumentation och illustrationer där ett målgruppstänkande genomsyrar allt du gör".
Ööh, ursäkta? Vad är ens användardokumentation? OCH illustrationer? Nån dera eller båda två eller en blandning av båda två eller VAH? Gaah. Målgruppstänkande kan jag väl föreställa mig att syssla med men att framställa teknisk användardokumentation?

Jag ger upp innan jag ens har börjat.

Att gång på gång uppfinna sin stil

...och så bliver det julkalender. Idag har jag i princip ritat hela dan. Först ett ark uselhet, sen ett ark med sånt man kan acceptera. Nu har jag till och med över 24 luckor så jag kan kapa av det ruttnaste.
Det är nog konstigt hur man liksom först ska rita av sig en massa skit, svära och perkla över hur illa det blir - stillöst och dåligt - och sen så småningom, så händer något, så finner man sig tillrätta med sin penna, så faller linjerna på plats och så drar man runda, tydliga cirklar med en märkvärdig övertygelse och självsäkerhet. Jag har alltid haft besvär med det där med "stil" eftersom jag inte tycker att jag har någon utmärkande sådan. Det spretar liksom litet åt alla håll, ibland blir det lyckat, ibland mindre lyckat. Förra årets julkalender tyckte jag blev stilmässigt röv, medan innehållet kanske var det mest genomtänkta någonsin. När jag ser tillbaka på mina första, blyertssuddiga alster, kan jag tänka att jag fullkomligt älskar den stilen, men kvaliteten på serierutorna var däremot pizz.

I år blir det mer åt det enkla, svartvita hållet med lite spretiga bokstäver och kludd. Tänker att det måste finnas en orsak till att jag har gjort just det så pass länge: det är antagligen kludd jag är bäst på. Tänk att man ska behöva uppfinna sin stil åter och åter och åter igen. Det är väl ingenting märkvärdigt med denna process, men för mig är den ändå alltid överraskande. Ofta ger jag upp alldeles i början, tänker att nä idag blir det faktiskt inte till någonting, men det ska man alltså inte göra.

Upp och ner-söndagshälsningen

Jag tycker om möjligheten smartfånesen har gett en att kunna ta bilder när som helst och direkt kunna ha dem till förfogande. Men kolla sen på kvaliteten. Kolla! Vilken ultra-sunkig bild alltså. Sunkigare får man leta efter.

Det beskriver bra mitt söndagstillstånd som det är nu. Jag känner mig som ett sånt ELÄNDE, som bara sitter här hemma och lallar medan han jag bor med är ute, jobbar o sliter och har över 250 bordsreservationer inför farsdagen. Tänker att det alltid blir såhär på nåt sätt - att när den ena sliter röven av sig så hänger den andra hemma i soffmöblemanget och tar upp-o-ner-selfies av sig.

Nå väl. När vi träffades så var det jag som jobbade, så det så. Jag var rik den tiden, hade över tiotusen på kontot en gång. Tiotusen! Sen kom studierna och så blev potten mindre. Idag är allt sånt där med pängar så abstrakt, så borta från handgripligheten. Jag har på nåt sätt alltid tillräckligt, men så har jag ändå så sjukt litet att röra mig med, det är rent tokigt att tänka på det. Men min fattigdom är inte fattigdom ändå, trots att jag inte har pengar. Jag är inte fattig, eftersom jag har en medelklassfamilj som har pengar och egendom. Det kommer aldrig att gå någon nöd på mig så jag kan skryta om min låga konsumtion hur mycket som helst utan att det egentligen har nån betydelse. Nu börjar jag igen, och det här är kanske en av mina favorit-topics, men det är så roligt att prata om konsumtion, tycker jag. Här i helgen köpte jag en påse babyspenat och det känns alltid lite speciellt att köpa nåt sånt där DYRT, att andäktigt stoppa påsen ner i varukorgen och tänka att idag ska vi äta SÅNT DÄR. Sånt som ger en variation i det ständiga pasta- och ristuggandet, sånt som motverkar skörbjugg.

Ja men såhär är det, när man har blivit van vid att leva på ett par hundra euro i månaden. Om man dessutom ska ha råd med lite socialt liv vid sidan om så är det liksom potatis och havregrynsgröt som gäller.

Men vafan snackar jag om?!

Jag skulle ju skriva om att idag är jag lat. Så att, idag är jag lat. Det är så skönt att bara sitta. Jag borde verkligen, verkligen ta tag i julkalendern och börja rita ner de där luckorna som nu befinner sig i ett hafstillstånd i min skissbok. Jag har nästa veckas må-ons på mig att färdigställa den, plus att jag borde värpa ut en sång/dikt. Men alltså, sådär säger jag alltid, och sådär gör jag alltid. Latar mig intill det sista, och förvandlas därpå till effektiviteten själv. Det kommer att bli så bra, så bra. Nu tänker jag se vad som har hänt i Lotro, dvs ta mig ett varv i The Middle Earth, eller vad det heter.
H. Det bortskämdaste barnet.

Dagens pre dogwalk-energiintag: gårdagens pasta med ketchup, chilisås o sojayoghurt.

Gästhunden

Uppdatering: gästhunden kom och lade ett tungt huvud i mina händer. Jag höll om det o såg in i hans uttryckslösa ögon och sen kröp han upp i soffan, bredvid mig. Nu gillar jag honom.

 

Idag gjorde jag också en video med gästhunden, då det var så jäkla häftigt hur upprörd han var över IS. (lägg på undertexterna och ni förstår poängen).

Du tänker boll, jag tänker rumpa

Av rubriken att döma: vad ska hon nu skriva om?! Nå, låt oss få ord på det.
Jag funderar på det här med husdjur, och hur man liksom gillar vissa, men inte andra. Helt som människor. Just nu har vi hand om en hund som jag på inget sätt kan påstå att jag gillar. Det är en hanhund: en rätt så flegmatisk, revir-obsessed hanhund som är väldigt mån om att sätta näsan i Milis bak med jämna mellanrum. Jag ser på honom som om han vore den där störande slusken som hela tiden ska dra sexistiska skämt, som han själv tycker att är jätteroliga, medan andra tiger och tycker att han är hopplöst omodern och dessutom full av sig själv. Mili vill leka med en boll, han vill distrahera Milis lek genom att snusa Mili i baken. Du tänker boll, jag tänker rumpa.

Han tycks gilla mig, trots att jag inte hyser några varma känslor för honom. Det är många hanhundar som har kommit till att gilla mig, för att jag sätter gränser för dem. Det är som att de tacksamt ser mig i ögonen och säger "tack för att du reder upp i den här härvan. Jag försöker ju hålla ordning på allt, men det är liksom, ändå så tungt i längden - jag är ju hund - som du tycks förstå." Man bara, "jo, du är hund och hund får du vara. Med mig." Sen kommer ägaren och hämtar honom och man hör hur han går amok och skäller & härjar redan på gårdsplanen, för att han plötsligt upplever sig vara "in charge" igen och är ganska i panik över det. Jag skämtar inte - såhär är det. Jag har sett det flera gånger.
H. The dog whisperer.

När det skiter sig

En sån här dag funderar jag till exempel på Macaulay Culkin, ni vet pojken från Home Alone. Hur är det egentligen är med honom? Allt jag har hört är att det inte går sådär jättebra för honom. Inte för att jag egentligen bryr mig, men jag tänker mig att det kommer en dag då man läser nån nyhet om att han har hittats död nånstans, på nåt hotellrum. Nån överdos, nån olycka. Så är man sådär, "oj, nej vad synd att det gick sådär". Det är ju lätt att det skiter sig för människor, och jag menar inte att man ska bry sig mer om någon bara för att den varit barnkändis nån gång. Det är bara enklare att ta en kändis som exempel eftersom alla känner till honom.
Min fråga kanske är: Hur mycket bryr vi oss egentligen när det skiter sig för någon? Kanske inte så mycket. Sen, när det är för sent, då kan vi alla vara överens om att det var jäkligt synd, alltihopa. Men det är så tröttsamt det där "ja, det är så synd". Man skulle tycka att det skulle borda finnas sätt att hjälpa och lyfta upp en medmänniska så länge den ännu lever.

Ur sinnenas fulla burk: valvakan steg för steg

bild: KITs Thomas Arnroth

kl. 5:20 Trump har 80% chans att vinna, säger Magnus Londen i teven. I köket är kaffet klart. Huvudet mos. Allting mystiskt.

kl. 5:25 Är arg, upprörd, förvånad, förskräckt.

kl. 5:29 Ytterst myskoga bilder från gatan utanför Trumps valvaka. Flaggor, hurrarop, glada miner. Man tänker, VADÅ GLADA? "Hurra, fitta." Eller nåt. "Jippii pussygrabber-hitler." Fattar ingenting. Overkligheten växer sig allt större. De byter programvärd i teven. Äter kall tonfiskpasta. Fattar ingenting.

kl. 5:33 önskar J sku vakna så man kunde dela det här med nån fysisk människa.

kl. 5:36 smådesperata analysförsök i teven. Hur gick det såhär blahi blaha. "Man har inte kunnat förutspå". No shit nä.

kl. 5:40 Trump har vunnit Ohio *och tystnaden som följer därefter*

kl. 5:42 glömmer vad det var jag skulle skriva

kl. 5:48 shock treatment på Clintons valvaka

kl. 6:05 analyserna fortsätter.

kl. 6:08 "brandmur består av rostbältet". Clinton har en minimal chans i och med rostbältsstaterna. Whaat?

kl. 6:13 "Vågmästarstater". Flera nya ord.

kl. 6:14 Hur ska jag kunna stiga upp idag? Eller vänta nu, jag är ju uppstigen. Jag gick ju aldrig och sova. Eller vänta nu, litet sov jag ju. Så hur ska jag sen kunna gå och sova? Stiga upp efter att ha gått och sova?

kl. 6.22 "Hör du mig Stefan Wallin?"

kl. 6:34 Inser att han visste det hela tiden.

kl. 6:39 "Det är egentligen inte en röst för Trump, det är en röst mot etablissemanget." Det här tror jag på.

kl. 6:42 "Det kan fortfarande svänga." Kan det? På riktigt?

kl. 6:44 "78 % chans för Trump att vinna".

kl. 6:46 "Fotbollsmamman". Whaat?

kl. 6:48 Kanske en muffins.

kl. 6:51 Synd att champagneflaskor inte kan korkas igen

kl. 6:57 Börjar känna mig riktigt risig

kl. 6:59 Massemigration från USA? Spännande tider.

kl. 7:07 Jag spämmar över alla sociala medier. Kackar på allt.

kl. 7:12 "Canada's immigration website just crashed"

kl. 7:21 Fortfarande: Alltså va? Händer det här? Humöret: som att jag får äta upp min gamla hatt när jag i min barnslighet här nedan hoppades att Trump skulle vinna för att USA skulle få en chans att tänka om. Inser att jag kanske inte helt på djupet hade trott att det ens var möjligt. Nu ser det ju betydligt murknare ut.

kl. 7:23 Snön hänger i luften. Inser att här börjar en dag, i USA slutar en annan, och det är meningen att folk ska gå och sova. Tror att de istället går o knarka.

kl. 7:30 Det är typ kört. Inser att de får en sån där typ som också kommer att styra sitt land som om det var ett företag (tänker på våran Sipilä då). Om han ens kommer att styra nånting överhuvudtaget. Allt blev plötsligt så löst.

kl. 8:11 "På något sätt har världens fattiga och undertryckta fått för sig att det är de äckel-rika och de som har förtryckt dem allra mest genom tiderna, som kommer att rädda dem." J

kl. 8:17 "Händer det här på riktigt." Svar JA, teven. JA.

kl. 8:18 "Tudelningen, polariseringen, alla lever i sina egna bubblor."

kl. 8.23 Ögonlocken faller

kl. 8:58 Har slumrat till på soffan. Trump kommer att få "bråda dagar".

Det blir som det blir

 

Bokan-bokfan. Den tar sig. Här är mina 35 000 ord. Nu orkar jag inte se på dem längre, men skulle ännu måsta (vinna på) att läsa igenom skiten en gång innan den åker iväg till handledarn imorrrn.

Alltså THE MAGIC OF YTTRE PRESS! Jag skulle ALDRIG ha gjort något sånt här självmant, men se nu när det sitter en människa och väntar på och förväntar sig texter av mig (och eftersom jag dessutom betalar för det), så känns det som att jag borde leverera. Yttre press har ALLTID funkat för mig. Får jag själv bestämma, så går det såhär.

Andra grejer som rör sig i mitt huvud:

1. Valet-valet. Det ämnerikanska presidentvalet. För det första: att det redan är en skandal som det är, att någon som Trumpnisse ens sitter där, har möjlighet att göra någonting annat än att suga på slickepinne. Nu har han möjlighet att till exempel styra och ställa över världens kanske mäktigaste nation. Yeah, i min livstid. Sånt hände.

Jag ska nog försöka följa med valvakan, för att jag har en sån där lite äckel-förhoppning om att Trump faktiskt ska vinna. Jag vet inte, jag tycker en fullkomlig skandal på nåt sätt hade varit mer effektiv och intressant än samma gamla floskler som har upprepats i den amerikanska politiken jag vet inte hur länge. Förutom att de den här gången skulle komma från en kvinna, då. Roligt, men jag vet inte om det egentligen har nån betydelse. Trump hade fått hela världen att tvingas ställa sig på knä, tänka efter: såhär går det. This is where we are. When stupidity & ignorance rule, osv. Förutom att han kanske hade kunnat ställa till med så mycket förfärligheter innan nån skulle få honom nervält från tronen... det är därför det kanske är så farligt att säga att man på ett sätt hoppas att han vinner. Men alltså. Om nån föreslår att hälla in koskit på en teaterscen så tar jag hellre skiten, än en välinövad, supertråkig föreställing... jag vet inte. Mina jämförelser är säkert från reven.

2. Hur lugn till sinnes jag verkligen känner mig, trots min egentligen totalkaotiska tillvaro. Det är liksom ingen fara på färdet. Förra året var jag nästan rabiat över att gå arbetslös, tog eftisjobbet och var så jävla stolt över att ha något att göra. Men i år: det där skrivandet tar mig ner på jorden. Känslan av att, på nåt plan, tro på sig själv. Kanske vetskapen om att vi har ett jäkla storartat sommarcafé också, jag vet inte. Livet, livet. Det är liksom inte så allvarligt. Det blir som det blir. Känns som att jag har tänkt så hela hösten. Och inte bara sådär, "tänkt så", utan verkligen TÄNKT SÅ, om ni förstår vad jag menar. Tänkt så och även LEVT efter hur jag har tänkt! (=nytt).

3. Att SNÖ. Den åttonde november. Jag är fortfarande inte beredd, inte klar för den här massakern, jag har dessutom aldrig lyckats få införskaffat några ordentliga vinterkläder. Den varmaste jackan är REDAN i bruk. Åttonde november! Jag säger bara.

Höst på ön

Vi har varit på Nötö i helgen. Igen en omvälvande upplevelse, som började med en smärre katastrof. Jag lyfte, i min oändliga hjälpsamhet, ut fel väskor på Nötö. Landgången drogs snabbt in och innan innan någon hann göra något, så stod vi där med väskor som inte tillhörde någon.
Sen vågade jag fan inte erkänna att det var jag som hade lyft ut de där väskorna, eftersom jag tyckte de var så fruktansvärt pinsamt, och för att jag annars också är en yrboll. Och det blev ilskna samtal med besättningen och en mycket upprörd karl som vrålade åt Joakim i flera minuter. Hela tiden stod jag skamset där bredvid och VISSTE att allt var mitt fel även om jag inte vågade erkänna det. Sen när vi kom upp till skolan, så var jag ju tvungen att berätta hur det låg till, att det nog var jag som hade lyft de där väskorna i land, och sen blev det igen J som ringde till besättningen (för att det fan inte fanns i min värld att jag skulle snacka med nån upprörd karl i telefon) och så blev det fixat med taxibåt och elände vilket kostade mig tvåhundra euro. Tvåhundra! Tack och lov fick jag samtidigt en sällsynt lön in på mitt konto, så jag gick nu helt inte under. Men alltså allt ska man vara med om! Jävla jag som alltid ska lägga näsan i blöt och sen bara sabotera mer än jag hjälper.

 Nötö var Nötö, fast höstigt. Det var väldigt fint.

 Vi gick ut till jättekastet, stenen (som inte är här på bild, men i alla fall).

 

Vi drog upp ett par båtar.

 

 Vi drack whisky

 och andra saker.

Alltid fyllon. Med fast telefon.

Aaargh! Nu gör jag det bara - jag skriver om skrivandet, utan hämningar. Räknade just ihop mina sammanlagda ord och kom upp till nästan 37 000. Det är ena jäkla många sidor. Okej, inte så många om man tänker på en fullång roman (då borde man komma upp till än 60 000). Men ja, längden kvittar väl, egentligen. Fast jag gillar "normallängd" ändå. Jag ska nog försöka värpa ut än 20 000 ord till i alla fall.

Nå väl, det sjuka är att jag i princip har stommen klar nu. Det finns en del ställen som är oskrivna och som ska flikas in, och sen ska ju alltihopa förbättras, förbättras, förbättras och skrivas om hundra gånger. Men ändå. Grunden är liksom spikad. Och allt gjorde jag typ den här veckan! (Plats för applåd, alltså jag är så självgod nu så man gärna får äcklas av mig och slå mig i huvudet med dammvippor.) De sista frågetecknena (som hur fan hon egentligen ska hitta en viss karl i Köpenhamn då det enda hon vet är att han heter Carsten och bor ovanför en matbutik på Amager) klurade ut sig idag. Hon fick hjälp av ett fyllo med fast telefonlinje. Så klart. Alltid fyllon. Med fast telefon.

Onsdagsfrukost

 

Idag snöade det sådär på riktigt, så det var vitt och allt utanför när jag gick ut på morgonpromenad med Mili. Jag insåg att jag överhuvudtaget inte hade varit beredd på detta, blev nästan lite ledsen. Eller ledsen och ledsen, jag blev väldigt ställd på något sätt. Ska jag komma på ännu något som jag blev? Desperat kanske. Moloken. Arg också, på nåt plan. 

När jag kom hem förklarade jag mina känslor, bröt ihop på golvet och började gråta.

Nej, nu skojar jag bara. Vi åt frukost med skumvin som tröst. Det funkade, jag blev full och skrev en massa kvalitativt. Nej, inte kvalitativt, men jag skrev i alla fall en massa. Skumvin är bra bränsle.

Jag har fått en konstig känsla av att vara ganska avskydd på sistone. Det känns lite som att jag blivit mer uppsluppen och burdus på många plan, att jag har fått nåt slags mysko falskt självförtroende också och att jag av den orsaken ibland lite trumpetar för högt eller trampar på andra, gör jag det? Säg till i så fall.

Tack, fyllo-gallblåsa

Första november idag och jag har sånt flyt så det nästan är lite äckligt. Jag tycker det går så himla bra, det där skrivandet. Det är nästan som att jag sitter lite på sidan av mig själv och talar med nån fiktiv vän, säger "Nåh, kolla? Kolla vad hon gör nu? Stenkoll där alltså. Och nu flikar hon in det där! Titta. Titta nu." Emellanåt när jag ögnar igenom hela radiramsan, så slår mig ju nog en känsla av att allt som sin helhet är ganska banalt, illa skrivet stundvis och väldigt hafsigt, sådär nu-går-vi-från-det-här-skedet-till-nästa. Men jag tänker att man kanske plitar ner "skelettet" först och sen öser man på med nåt fyllesnack där emellan. Fan vet jag! Det är ju nytt för mig det här.
MEN NU SKRIVER JAG JU IGEN OM SKRIVANDET. Säg till om det är megatråkigt! (Vet ju att exempelvis en viss Kugge inte tycker så, men andra, eventuella läsare. Ni två andra... ehm.)

Igår hade jag sjukt i magan. Det var så illa så illa, har varit allt oftare nuförtiden, sådär att man blir alldeles gasig så det känns som att ingenting rör sig överhuvudtaget, sen får man ont och man kan bara ligga och försöka klämma fram en o annan megafjärt utan smärre framgång. Är lite orolig att det här är nåt slags tecken på stress, men jag känner mig inte stressad. Men tänker att, kanske nån psykisk stress som jag trycker undan, nån sån där framtidsangst som jag hade så mycket av förut - jag har ju till exempel inget vettigt lönejobb överhuvudtaget, o sånt ger ju upphov till stress. Men som sagt, jag känner mig inte stressad. Inte alls. Känner mig kolugn och fokuserad.
Sen var det ju det där med den där arma gallblåsan som för några år sen visade sig ligga oduglig och urblåst som ett mähä i nån bortglömd del av mitt innanmäte. Och jag vet ju inte om den fortfarande ligger där på det där sättet (min gallblåsa som en symbol för mig själv: fyllot som ligger och drischar i ett mörkt hörn). Och J sa att det kanske är därför som jag inte blir fet trots att jag äter kolossala (och då menar jag kolossala) mängder choko allt som oftast. Då snackar vi 150 gram på raken. Såna saker. Har kunnat göra det utan symtom. Och eftersom gallan hjälper till att finfördela fett så är J:s teori att min kropp bara skuffar ut allt fett rakt igenom så det inte fastnar nånstans. Och att dessa fettlaster ibland stockar till systemet, vilket resulterar i magont då. Jag vet inte, han kanske har en påäng men jag tänker att det vore ju praktiskt! Tack, fyllo-gallblåsa, keep on being useless! Nä, nu skämtar jag, men ni förstår säkert. Jag har nog tankar på att ta tag i det här med MIN DIET nån gång och göra lite förbättringar på den, eftersom det är lönt att göra det i den här åldern. Cornflakes är liksom inte middag.