Jag kom att tänka på en grej som säger ganska mycket om min finskhet eller kanske finskhet eller nordiskhet i största allmänhet. Jag satt i Rumänien på kurs, tecknade på stort papper som hade lagts ut på golvet, när en italienare böjde sig över mitt kluddande och sa, utan uttryck i rösten; "you are an artist". Jag tackade försynt samtidigt som jag drog nån slags djup inre suck, nöjd över beundrande ord som man ju alltid är när man väl får dom, men som man på nåt sätt har lärt sig att undertrycka, jag vet inte varför egentligen? Jag har tänkt på de där orden ibland, "you are an artist", torrt konstaterande sa han det där bara, som om det vore en självklarhet – inget att varken vara särskilt nöjd eller förvånad över. Jag önskar att vi finländare hade kunnat förhålla oss till det vi är eller vill vara med lite mer inspiration från just de där som böjer sig över andras teckningar och torrt konstaterar att här har vi en artist. Tänk om jag själv alltid hade betraktat mig själv som en konstnär; vilket annat ljus jag hade satt hela mig själv och vad jag sysslar med i, egentligen. Men det skulle aldrig ens falla mig in att kalla mig själv "konstnär". Det skulle kännas pretentiöst, överdådigt. Varför, egentligen?
Jag tänker ibland, att ett av de största problemen vi har här i Finland, förutom skit-regering o sånt då, är bristen på självförtroende, oförmågan att våga vara nånting. Egentligen så kanske det till och med kan hänga ihop med att vi har en så usel regering, på något plan; de mänskor som tror på sig själva är rövhål och fåntrattar och hamnar förr eller senare i ledningen. Nåja, klart att det finns många bra typer som vågar vara nånting också, men sådär generellt ska man liksom sticka under stoln med att man är nånting, innan man är hundra procent säker på att man verkligen är det man ger sig ut för att vara. Då kan man låta sig skina lite. Annars så, ja, jag vet inte varför det är så fult i Finland att tro på sig själv.
6 comments:
Jag tror absolut det finns en koppling mellan den där mentaliteten och det politiska läget. Kanske: att folk inte vågar tro på att vi borde ägna oss åt bra och vettiga saker. Istället: anpassa oss enligt globala konkurrensen, skuldtyngt krismedvetande. Typ att inte våga tro på att vi kan och ska ha det bra. Så jo, som du skriver: oförmågan att vara nånting. Talkot enligt devisen: låt oss pina varandra till att tänka att allt ändå måste vara skit.
Sant det också, dåligt självförtroende leder till ständigt anpassande, o Finland är ju känt för att dansa efter pipor, blint gå efter EU:s förordningar, etc etc.. Lite tröttsamt.
Please repeat: I am an artist. 5 times a day. Then observe your reactions, and stay focused.
Men vitsi. Tänk vad bra lärare betyder. När jag var 10 tog vår bildlärare upp en bild jag tecknat, höll upp den inför klassen och sa: Walopää Björkfelt har ett osedvanligt sinne för perspektiv. Mycket torrt sa hon det, på ett sätt som inte tål emotsägelser. I det ögonblicket blev jag något jag alltid varit sedan dess: an artist.
Den där läraren, Marita Reuter heter hon, behandlade ju också alla oss som artists. De elever som var med i konstklubben, och säkert andra med, där hon såg talang. Och hon hade låg tröskel för att se den. Ja, hon TYCKTE nog att vi var artists.
Och visst fan blev det artists sv hennes gäng. Några kändisar och massor av designers, lärare, fotografer och typer som jag som tjänar mitt levebröd på att ha roligt.
Jag visste det nog, nen det tål att sägas igen: vi har denna ena person att tacka för så mycket.
Där ser man vad utbildning betyder! Tillbaka i den politiska diskursen mao.
Men du, det är inte för sent. Nu bara, axla din potential och säg som det är. Du är konstnär.
Jamen visst, bra lärare är otroligt viktiga & fina och har säkert lagt grunden för mångas självförtroenden & framgångar (jag hade bl.a. en helt fantastisk musiklärare en period, fick mig övertygad om att musik is THE SHIT) men jag skulle akta mig för att snacka om det här med att man ska "tjäna sitt levebröd på att ha roligt" för att det skapar en motsättning mellan privilegierade mänskor som får lov att jobba med kreativa och roliga jobb och de som sen ska syssla med skitjobben. (Har just gett mig in på detta men här mera, om du orkar :) https://www.jacobinmag.com/2014/01/in-the-name-of-love/
Va va va??? Genom att tjäna sitt levebröd på sånt som är genuint roligt, tänker jag, kan man ju vara en inspiration för andra att också hitta nåt sånt, eller våga satsa.
ok, jag förstår att alla inte kan vara konstnärer, men i alla fall borde det ju vara helt legitimt att kunna och vilja hitta glädje och mening i det man gör.
Tänker också på diskussionen om hur tillfredsställande det kan vara med städjobb, om omständigheterna och villkoren kring arbetet är ok.
Finns också en risk att gränserna för vad som är lyxflumjobb förflyttas åt fel håll. Hörde nån från USA berätta att hon hade ett lärarjobb, i lågstadiet, som hon inte kunde leva på, det gjorde hon "for my soul", sen hade hon andra kneg som hon försörjde sig och sin kära hobby att vara lågstadielärare med.
Kan vi inte försöka förflytta gränsen åt andra hållet i stället?
Att tänka att musiker och poeter självklart behövs och gör samhället bättre för alla.
Jo, vi kan - o musiker & poeter behövs naturligtvis, men alltså. Jag tycker att det är så svart bara att prata om jobb nuförtiden! genast finns det en massa risker att trampa nån på tårna, felppfattningar, rätta och orätta föreställningar och i don't know - det är kanske för att jobb nuförtiden är en sån tydlig statusfråga som är förunnat få. Och jo - det är ju sant att man kan vara en inspiration för andra genom att göra nåt man gillar - men när pengarna man förtjänar liksom inte (oftast inte?) går hand i hand med det jobb man gör ens (om städare förtjänade lika bra som dom de städar åt så hade det varit en annan femma). så där klämmer också en sko. det är som att det finns en stor grupp mänskor som aldrig nånsin ens skulle kunna drömma om att jobba med nåt de tycker är roligt, som hakar sig fram - och så finns där en beskärd del utvalda roliga jobb som typ går i arv eller från bekant till bekant. Det betyder dock heller inte att man inte ska vara tacksam om man snubblar över ett roligt jobb. Alltså nä, jag vet inte!
Post a Comment