Hej trettifem!

Idag fyller jag ganska många år. Om man fördubblar antalet år jag har levt så får man 70 stycken! Den matematiskt begåvade (och rubrik-ignoranta) kan alltså räkna ut hur gammal jag blir. Det känns jävligt bra, utan att överdriva. För första gången sen jag var typ 18 känner jag mig som att jag har en fot som står stadigt på marken, och en annan som tar ett jäkla språng, om vi nu ska beskriva det här. Jag minns så väl när jag fyllde 30 och hur hemskt allt var då, alltså hemskt-hemskt, ångestframkallande hemskt. Jag bodde tillfälligt hos J i hans mögliga etta, visste inte vad jag höll på med, hade inte den minsta lust att fira (fira vadå liksom?) och kände mig sliten, ledsen och uppgiven. Droppen var att mina föräldrar hade velat vara snälla och högtidliga och skickat en jäkla blomförsändelse med tillhörande grattishälsning fram till dörren, alltså nån som ringde på och så var där ett gäng avklippta rosor som man skulle sätta i vas och sen se på när dom dör. Jag skämdes så över detta inför J, för han var en annan typ på den tiden – jag föreställde mig att han tyckte att jag kom från överdrivet tillgjorda förhållanden med dessa blomförsändelser, han gjorde det nu inte, men jag skämdes ändå, jag tyckte det var så fel med dessa blommor. Vi var annorlunda på den tiden; jag skämdes, han låg på sitt sängbotten, typ. Vi drack skumpa på gården men ingenting var roligt.

Nå väl, idag hade det hurrats över blomförsändelser, men det hurras minst lika mycket utan dom. J är på jobb hela dan, jag ska försöka värpa ut ett omslag till skivan. Steg upp alldeles för tidigt som om jag anade att nånting var på gång, hittade det här:

Hästlåda och kort

Ja det är fan lätt!

...och inuti lådan... vilande på en bädd av LAV...

...en jäkla HÄSTBROSCH (som han själv hade suttit och svarvat ihop medan jag sov igår,
och JA, det måste sägas. J är BÄST, så är det bara.)

Hästbroschen in action.