Äppelträdet är sitt eget

Ibland händer det att man gör precis vad man vill och tar slumpmässig buss ut i periferin för att vidga vyerna för hund & människa. Idag blev det buss nummer 2 mot Länsinummi. Steg av vid Hepokulta för att det där såg ut som att äng-skogsmarkslandskapet bredde ut sig lagom långt. Till en början var det fantastiskt fint. Korsade en gräsplan med två spartanska hund-hinder som Mili galant hoppade över. Tog stig som gick rätt in i dunge och ångrade med 15 sekunders mellanrum att jag inte hade tagit kameran med, men har den batteri på slutrakan så har den. Ville inte riskera att släpa med gigantkamera och sen få en dålig bild och sen harma sig över resten man inte får ta. Nå väl. Det var snabbt slut på idyllen. Ett femtital meter in i dungen uppenbarade sig ett sånt där Volvolandskap med asfalt, stora, blåa skyltar och stängsel. Mili och jag lufsade genom lupin- och ingenmanslandet mellan två sådana här biljättar, gjorde ett inte så graciöst hopp över ett dike som ledde till en större bilväg och funderade samtidigt på alla de namnlösa diken jag har hoppat över i min livstid för att komma på "rätt" sida av nånting.
Korsade vägen likt en van vagabond medan bilar swishade förbi på bägge sidor. Fortsatte rätt in i skogsliknande landskap, hittade en 20-cents plastflaska och resterna av något slags vinterboende (en gigantisk, alltså gigantisk glasburk med lingonsylt!). Gick över mossbelupna berg-stenar, försökte hitta stigliknande leder att gå längs med, hamnade mitt i allt vid sockeln till ett jäkla lusthus – en återvändsgränd, nåns gård. Tog risken och brakade rätt genom lusthuset, gården, förbi postlådan med mitt "siis anteeks, mä oon ihan eksyksissä" i beredskap. Tänkte på vad finskan har gett mig; ett språk som man bl.a. kan ursäkta sig genom. Bereder väg för i princip vad som helst, för man kan alltid ursäkta sig i efterhand. "Siis oho, en tajunut". "Kappas!" "Anteeksi nyt vaan." Ingen verkade vara hemma. Tänkte på att hundar och katter alltid har rätt att gå på "någons gård" eftersom hundar & katter är "någons", medan människor inte har rätt att gå på nån annans gård eftersom människan inte är någons. Det där kanske inte har någon poäng förresten, men tänkte nu bara. Sen tänkte jag på en gammal FB-diskussion i vilken det diskuterades huruvida bin hade setts i trädgårdarna eller inte. Folk talade om "sin rhododendron" och "i vårt äppelträd". Den där retoriken folk får när dom får egen täppa; att en rhododendron liksom är någons, ett äppelträd, ägs av någon. Att man inte reflekterar över det och säger "i äppelträdet på gården". För ett träd är faktiskt sitt eget, till och med mera än ens hund är trädet sitt eget för det klarar sig alldeles utmärkt utan en själv. Samtidigt är det ju inget märkvärdigt alls med att träden och buskarna på ens gård ju liksom tillhör en själv och ingen annans, för så har vi bestämt. Men ändå.
När jag kom ut på gatan där visste jag inte var jag var nånstans, men hade en vag aning om vilket håll jag kanske borde gå. Till all tur fick jag syn på domkyrkotornet i fjärran, vilket talade om att min riktningskänsla hade varit ganska åt skogen, men jag gick åt skogen i varje fall nu när jag visste åt vilket håll kyrkan var. Och då hittade jag attan nåt spännande. Först var det nästan en kopia av mina föräldrars hus i Borgå; samma japanska 60-talsstil, lågbyggt, stenplattor på altan, likadana ytterdörrar. Fick en konstig känsla av att ha något gemensamt med människorna på gården, som om jag kunde ha gått fram och hälsat och frågat hur det går med häckklippningen. På andra sidan uppenbarade sig något ännu mer bisarrt. Radhuslägenheter som någon gång hade varit lyxiga, antar från 60-talet de också – de var i princip nästan gjorda av fönster, inga väggar. De flesta lägenheterna var illfariga och slitna och inne i någon av dem kunde man till och med skymta berg av böcker, alltså berg av bokstaplar på varandra. Tänkte på möjligheterna och omöjligheterna med att bo i en sån lägenhet; ypperligt för växter, man hade kunnat omge sig av all världens krukväxter, som att bo i ett växthus. Men hur attan värjer man sig mot ljuset, när man sen väl vill ha det mörkt? Och känslan av att folk ser in på en?

Tack Google maps.

Hamnade nästan gå över ännu en gårdsplan och sen fick det bara vara nog med äventyrandet för den här gången. Vattnet blev odrucket och brioch-halvan som J bakade igår oäten, men man vet ju aldrig var man hamnar när man gör sådana här utflykter. Idag blev det inte så långt. Gick hem via disktrasbutiken och tågspåren. Tänkte att Åbo är fullt med skatter, fullt, fullt. Gonatt.