Roskisbloggen

Känner mig lätt schizofren där jag sitter och babblar in ett ljudspår för hunden att lyssna på medan jag ska ut en sväng. Ur intet ropar jag "gå o sov" eller "duuuktig vovva går mattan sova" med tio minuters mellanrum. Som om man fick för sig att villa prata med sina hallucinationer. Mitt i spåret (som börjar bli närmare en timme långt) läste jag också in nåt som ska vara nån form av kärleksförklaring till livet i fall det vill sig så illa att jag under kommande cykeleskapad hamnar under nån lastbil eller vad vet man. Hunden, huvudpersonen i det här dramat, ligger på mattan och tittar upp varje gång jag ropar dessa klyschor ut i luften. Emellanåt stiger den upp och går ett varv runt med svansen mellan benen, ser på mig som om den försökte avgöra om jag håller på att bli ursinnig eller flippa ut nåt vafan, för det är ju inte speciellt normalt att jag talar till den på det där sättet medan den ligger ner och allt är bra - alltså den här hunden; en vandrande, konstant iakttagande trauma-härd. Nu kan den överhuvudtaget inte slappna av för att jag beter mig såhär mysko. Det speciellt lustiga med den här hunden är att den också utgående från ens röst kan avgöra om man har minsta lilla tillstymmelse av irritation i den, och har man det - så är det ett konstant stirrande och skräck i hundfan direkt. Så det är superkiva sen när man faktiskt är irriterad och hela tiden måste anstränga sig för att låta lugn och mild, lugn och mild (jag får fel i huvudet). Få se nu om det här ska funka. Eller förresten så kommer jag aldrig att veta om detta funkar eller inte, eftersom jag inte är här när bandet ska bevisa sin suveränitet. Hur som helst, så är jag så satans trött på det här med hunden. Skulle den inte vara så himla go och söt så hade jag seriöst funderat på att göra mig av med den. Svårt att motivera varför man skulle behöva ha en hund som får grym ångest varje gång den lämnas ensam. Och jag har pratat om det här Så Många Gånger förr. Lika tröttsamt varje gång. Ändå fortsätter jag.